Game of Thrones – en berättelse om vår samtid?

Den populära tv-serien Game of Thrones, som bygger på R. R. Martins romansvit Sagan om is och eld, går i april in på sin av fansen efterlängtade åttonde och sista säsong. Många har analyserat serien och försökt tyda dess budskap. Simon Larsson argumenterar för att Game of Thrones är en tolkning av samtiden och placerar serien mitt i vår tids instabila globala politik.

Game of Thrones utspelar sig huvudsakligen på den fiktiva kontinenten Westeros och dess sju kungadömen, förenade genom monarken på järntronen i huvudstaden Kings Landing.

När serien börjar ligger ett annalkande krig i luften. Robert Baratheon, kungen på järntronen, säger till Nordens ståthållare Eddard Stark: ”Ett krig är på väg Ned, jag vet inte när, och jag vet inte vem som kommer att strida, men det är på väg”.

Kriget bryter ut snarare än väntat. När kungen dör under en vildsvinsjakt befinner sig riket snart i öppet krig om tronen.

Författaren R. R. Martin – här fotograferad vid en boksignering i Sloveniens huvudstad Ljubljana 2011 – skapade Game of Thrones universum med sin romansvit Sagan om is och eld.
Foto: Yerpo/CC/Wikimedia Commons

Detta är spelet om tronen – olika släkter som kämpar om att härska över de sju förenade kungadömena. Med list, hänsynslöshet och oheliga allianser strävar olika aktörer efter att få det de vill.

Det är ett spel med hastiga vändningar och aktörer som plötsligt byter lojaliteter. Cersei Lannister säger att spelet om tronen är ett spel där man antingen vinner eller dör. Hennes far Tywin Lannister, överhuvud i en av de mest inflytelserika familjerna, säger till sina barn att de kan ”etablera en dynasti som varar i tusen år, eller utplånas och glömmas bort”.

Just temat om undergången, och att ett folk eller en familj kan utplånas, är ett återkommande tema i serien.

Samtidigt som krigen börjar händer det andra saker i världen. Drakar föds ur förstenade ägg. I norr, bortanför den mur som skyddar Westeros, vaknar mystiska varelser till liv som tros ha varit döda i tusen år. De rider på döda hästar och väcker döda till sin armé av levande döda. Tecken visar sig på himlen och människor börjar se syner.

Om man bortser från inslagen av magi och drakar och vålnader är den värld som gestaltas i serien i många avseenden förmodern, en värld som uppvisar stora likheter med det feodala Europa. Det är strikt hierarkiska samhällen som skildras, där familj och släktskap är en central del i den politiska organisationen.

Monarken i huvudstaden kontrollerar inte territoriet med egna härar utan är i behov av fungerande allianser med sina vasaller. Kungadömet upprätthålls genom allianser och äktenskap mellan olika hus eller familjer.

Samhällsordningen kan liknas vid ett medeltida vasallsystem där furstendömena i utbyte mot beskydd ställer soldater till kungarikets förfogande. Men allianserna är svaga, och i den maktkamp kring tronen som iscensätts i serien sätts lojaliteter snabbt i gungning.

Castillo de Zafra i Spanien är en av inspelningsplatserna för Game of Thrones. Samhällsordningen i serien kan liknas vid ett medeltida vasallsystem, där furstendömena i utbyte mot beskydd ställer soldater till kungarikets förfogande.
Foto: Diego Delso/CC/Wikimedia Commons

Även det ekonomiska systemet motsva­rar i flera avseenden det i ett europeiskt feodalt samhälle, där försörjning främst bygger på jordbruk, hantverk och köns­uppdelat kroppsarbete. Jorden är det centrala produktionsmedlet. Folket är underordnat den lokala lorden, och bönderna tillåts bruka jorden kring slotten mot beskattning och mot politisk lojalitet, bland annat genom att ställa män till förfogande vid krig.

De olika kungadömen som är förenade under monarken på järntronen skiljer sig markant åt. Olika hus och familjer har olika lagar, olika regler för succession, olika gudar och olika traditioner.

Dessutom finns det en värld utanför de sju kungadömena. Längst upp i norr finns en mur som avgränsar de sju kungadömena från de klaner som lever bortom muren, de lever i samhällen som är begränsat hierarkiska med låg grad av arbetsdelning, och de lever i ständiga krig om knappa resurser.

I sydöst, med ett stycke hav emellan, bor Dothrakis, ett nomadiskt ryttarfolk som försörjer sig bland annat genom plundringsräder. I öst finns också ett antal självständiga och fria städer de flesta med en ekonomi uppbyggd kring slavar. Dessa samhällen skiljer sig givetvis markant från de feodala samhällena i de sju förenade kungadömena. Även om de skiljer sig åt från Westeros passar de dock i många avseenden in i förmodern värld.

Det finns alltså framträdande likheter med medeltiden, både vad det gäller händelser och samhällsstruktur.

Carolyne Larrington, professor i engelsk litteratur specialiserad på medeltiden, argumenterar i boken The Medieveal Worlds of Game of Thrones för att de samhällen som gestaltas i serien stämmer överens med olika existerande medeltida feodala samhällen samt medeltida fantasier om det exotiska österlandet, till exempel det mongoliska imperiet. Det finns alltså framträdande likheter med medeltiden, både vad det gäller händelser och samhällsstruktur.

Det finns dock en rad aspekter som inte stämmer in när den kända världen i Game of Thrones beskrivs som förmodern. Det finns vapenteknik som är långt mer avancerad än den som fanns på medeltiden, vildeld och drakar kan närmast ses som massförstörelsevapen. I huvudstaden skapar en vetenskapsman förbättrade kroppar med hjälp av avancerad biomedicinsk teknik.

Inte heller själva samhällsorganisationen motsvarar rakt av ett feodalt medeltida samhälle. I norr vid muren finns en armé bestående av soldater och straffångar från de olika kungadömena som skyddar mot det yttre hotet i norr: jättar, vildlingar och vita vandrare. Här ser vi exempel på en gemensam global säkerhetspolitik, och en gemensam hotbild som förenar bortom klan och religion som inte går att känna igen från den medeltida världen, däremot från klimatförändringar och samtida globala säkerhetshot.

Järnbanken i Braavos erbjuder ett avancerat internationellt kredit- och utlåningssystem, som åtminstone inte fanns förrän senmedeltiden eller i de protokapitalistiska sjöfartsekonomierna kring 1500-talet. Sam Kriss argumenterar i en artikel i Jacobine Magazine (4/10 2005) för att det är en värld på väg mot en fullt utblommad kapitalistisk ekonomi som beskrivs i serien. Webers återhållsamma kapitalister som inte spenderar utan återinvesterar sin vinst finns redan i de Braavoska bankirerna.

Det kanske starkaste argumentet för att Game of Thrones inte är en berättelse om en förmodern värld är att det finns aktörer som drivs av helt andra motiv än klanens makt eller religion. Brödraskapet utan flagg rider runt på landsbygden och uppviglar bönder mot lorderna. Det är en typ av socialism förenat med monoteistisk religion, som känns igen från de samtida latinamerikanska bondeorganisationer som vuxit fram under 1900-talet.

Även Daenerys Targaryen är tydligt driven av idéer eller ideologi, och hennes maktanspråk legitimeras inte genom tradition, religion, plats, blod eller historia. Hon försöker förverkliga en radikal utopisk vision, om att befria slavsamhällen. Hon drivs av en egalitär och emancipatorisk ideologi som inte kan tolkas som någonting annat än modern. Ideologin handlar om att befria de förtryckta folken, genom att invadera städer, döda slavägare, och korsfästa de tidigare Herrarna.

Även om hon använder sig av sitt blodsband till den sedan länge störtade kungen på järntronen som motivering till rätten att härska, skiljer sig hennes maktanspråk radikalt mot den traditionella släktskapsbaserade samhällsordningen. Hon saknar själv levande släktingar och kan inte heller själv få barn – vilket gör att den framtida styrelseformen inte kan bygga på successionsordningen utan en ny form av politiskt styre.

Trots tydliga paralleller till medeltiden kan serien alltså ses som en tolkning av samtiden. Men hur beskriver den då denna samtid?

Trots tydliga paralleller till medeltiden kan serien alltså ses som en tolkning av samtiden. Men hur beskriver den då denna samtid?

De skilda familjerna och klanerna i dramaserien motsvarar, med sina speci­fika kulturer samt politiska och religiösa system, en tendens bland aktörer i ett samtida säkerhetspolitiskt landskap att ge legitimitet åt sina anspråk utifrån ”ras”, historia, ursprung och civilisation. Tematiken om folkets överlevnad och eventuella utrotning som är så framträdande i Game of Thrones är också centralt hos de radikalnationalistiska rörelser som under det senaste decenniet vuxit sig starka runt om i världen.

En beskrivning som ligger nära till hands är Samuel P Huntingtons civilisationskrig. Han menar att det samtida säkerhetspolitiska landskapet inte främst ska beskrivas som en kamp mellan olika moderna ideologier utan att den tar form som en kamp mellan civilisationer. Huntingtons bok Civilisationernas kamp är skriven delvis som en respons på Francis Fukuyamas idé om att historien har kommit till ett slut och att en liberal världsordning har segrat. Huntington argumenterar att det fortfarande finns tydliga konfliktlinjer i världen, men att de inte formuleras i termer av ekonomiska system och ideologi utan utifrån religion och kultur.

Game of Thrones är samtidigt en beskrivning av en samtid där ideologi inte har spelat ut sin roll. Aktörer som betonar ras och kultur existerar tillsammans med andra aktörer som drivs av ideologi. Trots protektionism och handelskrig är liberalismen och dess ideal av frihandel och globalisering fortfarande framträdande idéer i den globala spelplanen. Olika socialistiska inriktningar är också framträdande i rörelser runt om i världen. Men i mångfalden blir de idédrivna berättelserna berättelser i mängden. De framstår som partikulära narrativ med anspråk på att vara universellt tillämpbara, som antropologen Ana Tsing formulerar det.

Som tolkning av samtiden ger Game of Thrones ett teoretiskt bidrag till hur denna kan förstås och beskrivas. Det visar på ett politiskt landskap med aktörer som drivs av partikulära anspråk motiverade av civilisation, ras och kultur, men även aktörer som drivs av ideologi. Den visar också hur vissa aktörer och idéer kan samexistera, eller till och med förutsätter varandra, medan andra är oförenliga.

Daynerys har ett radikalt emancipatoriskt projekt, men tillåter olika religioner. Ljusets Herre accepterar inga andra religioner, och kan liknas vid radikala salafistiska rörelser. Vissa aktörer som har ett partikulärt narrativ om det egna folkets särart använder det för att legitimera separatistiska anspråk medan andra använder det för expansiva anspråk. Den visar att vissa idéer både sprids genom maktinstitutioner, medan andra sprids bland folken.

Gudar har en framträdande plats i den kända världen och de flesta platser som skildras. Flera samhällen har gudar som är knutna till det egna folket eller platsen. Dothrakis tillber den mäktige hingsten. Greyjoys tillber den drunknade guden, en havsgud, knuten till deras bosättning och livsvillkor. I norr ber de till de gamla gudarna, som är specifika för Norden eftersom ”gudaskogarna” höggs ner i södern så att gudarna inte längre har några ögon att se med.

Men det finns också religioner som är mer spridda och som delas av flera olika folk. Ljuset av de sju är en gammal monoteistisk religion som har stort inflytande i södra Westeros. Det är också denna religion som utövas av den religiösa sekten Sparvarna som vill vitalisera tron och återvända till dess sanna ursprung. Ljusets Herre, R’hllor, är en gud som tillbeds både av Stannis Baratheon och hans eldprästinna, men också av Brödraskapet utan flagg.

Vissa religioner kan existera sida vid sida, medan R’hllor kräver total tillbedjan och att otrogna bränns på bål om de inte konverterar.

För Stannis Baratheon är religionen intimt förknippat med hans maktanspråk och erövringar, han bränner otrogna på bål och arbetar mot upprättandet av en global teokrati.

Religion är också en viktig del av politiken. För Stannis Baratheon är religionen intimt förknippat med hans maktanspråk och erövringar, han bränner otrogna på bål och arbetar mot upprättandet av en global teokrati.

Nordens separatistiska krig motiveras bland annat av skillnader i gudsbilder. De undrar varför de ska styras av en regent på järntronen i söder som inte förstår någonting om hur det är i Norr, och som till och med har fel gudar.

Även religions roll i kan förstås i relation till samtiden. De ständiga referenserna till religion kan framstå som ett förmodernt drag i ett sekulariserat västerländskt samhälle. Men i den mån religion någonsin varit borta är den på väg tillbaka, även i politiken. I Polen och Ungern och flera andra europeiska länder blir religion mer och mer inflytelserik, i de framväxande radikalnationalistiska rörelserna har religion (i Europa olika former av kristendom) fått en framträdande plats. Globalt sett är religion på en mängd olika sätt inflytelserik i samhällen och i politiken.

I de framväxande radikalnationalistiska rörelserna i vår tids Europa har religionen inte sällan fått en framträdande plats. Bild från självständighetsdagsmanifestation i Polen den 11 november 2015.
Foto: Maja Ruszpel/CC/Flickr

Jag vill argumentera för att också de framträdande inslagen av magi kan förstås i relation till samtiden. När serien börjar befinner vi oss i en rationell värld. Visst finns det berättelser om drakar och vita vandrare. Men många är skeptiska till om berättelserna är sanna, och om magin en gång fanns i världen är den nu i alla fall borta.

Under seriens gång vaknar magin. Snart får vi se hamnskiftare, drakar, demoner, eldgudar, jättar, skogens barn, de mytologiska vita vandrarna, och i kraft av R’hllor väcks döda till liv. Magin får en framträdande plats i realpolitiken, siaren den treögda korpen har en viktig roll i kampen mot de vita vandrarna, drakarna blir viktiga vapen, och tronarvingar dödas med blodsmagi.

Det går att argumentera för att moderniteten, utvecklingen av kapitalistisk ekonomi, bygger på en grundläggande ”magisk” föreställning.

En vanlig föreställning är att magi inte hör till en modern samtid. Sociologen Max Weber beskriver utvecklingen mot modernitet som en process av avförtrollning, där rationalitet och byråkrati, xvetenskap, sekularisering, värderas högre än trosföreställningar. Detta ställer Weber i kontrast till traditionella samhällen där världen är en förtrollad trädgård.

Det kan emellertid ifrågasättas om moderniteten och utvecklingen mot en kapitalistisk ekonomi verkligen var en process av avförtrollning. Det går att argumentera för att moderniteten, utvecklingen av kapitalistisk ekonomi, bygger på en grundläggande ”magisk” föreställning som separerar ackumulation från behov då ackumulation blir ett gudomligt värde, samt en varufetischism där varans koppling till mänskligt arbete döljs. Karl Marx skrev om kapitalisten som ”häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter som han frambesvurit”.

Samtidigt har avförtrollning onekligen ett förklaringsvärde för utvecklingen i stora delar av världen. Sekularisering och tonvikt på vetenskap är centrala världen i offentlighet och i politik. Men ”moderniseringen” inte haft denna effekt av avförtrollning över hela världen. Koloniseringen och moderniseringen av Afrika kan inte sägas haft en entydig sådan effekt.

Under andra halvan av 1800-talet annekterades dessa områden för att etablera stater efter en europeisk modell samt integrera dem i en global produktion och så småningom omvandla dess invånare till konsumenter. När kolonialtjänstemännen arresterade hövdingar och kringskar den politiska makten fick medicinmän en mycket framträdande roll i samhället vilket innebar att orakel, giftprövningar och häxmord blev mycket vanligare. I vågen av förändringar i de koloniala samhällen växte det också fram millenialistiska sekter som botade sjuka, profeterade och drev ut onda andar.

Denna förtrollning förknippad med modernisering var inte avgränsad till det koloniala skedet. I stora delar av södra Afrika är det utbrett med försäljning av kroppsdelar som amuletter, med häxmord och religiösa sekter. På ett övertygande sätt visar de marxistiska antropologerna Comaroff och Comaroff att dessa fenomen inte är förmoderna praktiker som lever kvar, utan att de är effekter av de våldsamma och ojämlika samhällen som den globala ekonomin genererar i de perifera områdena globalt.

Comaroff och Comaroff menar att magi inte endast existerar i de perifera områdena, de argumenterar för att förtrollning är på uppgång runtom i världen. Även Sam Kriss menar att förtätningen eller förtrollningen i Game of Thrones redan är synlig i vår värd, och han hävdar att medeltida fantasier hjälper oss att förstå vår samtid som är hemsökt av demoner.

Även Sam Kriss menar att förtätningen eller förtrollningen i Game of Thrones redan är synlig i vår värd, och han hävdar att medeltida fantasier hjälper oss att förstå vår samtid som är hemsökt av demoner.

Förtrollning kan ses som ett sätt att beskriva tendenser i samtiden. Vi ser en snabbt ökande misstro mot vetenskap som bland annat tar sig uttryck i olika konspirationsteoretiska teorier, som anti-vaccinationsrörelsen, och tron på chemtrails, och misstro mot att elfte september-attackerna utfördes av terrorister. Donald Trump kom till makten i USA bland annat med hjälp av en amerikansk kristen evangelikal rörelse som gav sitt stöd åt honom utifrån gudomliga profetior.

The Economist rapporterar att man i kyrkan i Libanon sett fler mirakel de senaste två åren än man gjort på decennier. Samtidigt får en president i öst sin legitimitet av att han kan tämja vilda djur, duvor som saluterar honom, och björnar lugnar sig i hans närvaro.

Kanske kan också framväxten av den radikala nationalismen ses som en form av magi som bygger på fantasier och myter. Återförtrollning är ett begrepp som fångar in olika tendenser och fenomen i vår globala samtid, en tillbakagång för rationalitet och att synen på verkligheten blir allt mer fragmenterad.

Mycket tyder på att vi liksom invånarna i Westeros störtar in i något som kan beskrivas som en ny romantik.