Monument över en kämpande entreprenör

Anna Johansson-Visborg var småbrukardottern som blev fackkämpe som blev fastighetsmagnat och samhälls­byggare. Nu har Jane Morén tecknat hennes biografi. Axel Andersson har läst den.

Bok
Jane Morén har skrivit Min kärlek stannar mest hos er: En biografi om kvinnokämpen Anna Johansson-Visborg.
Foto: Hjalmarson och Höberg Bokförlag

Ett liv kan inte rymmas i en bok. Inte i en kamp eller i ett land. 

[BOK] Min kärlek har stannat mest hos er: En biografi om kvinnokämpen Anna Johansson-Visborg
Jane Morén
Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2018

Jag får känslan av ett minne som dalar i Jane Moréns biografi över vad hon kallar ”kvinnokämpen” Anna Johansson-Visborg. Och förnimmelser av svagdricka i tjocka glas på enkla verandor som sviktar lite under träskor. Allt det där som måste försvinna. Eller, måste det?

Från småbrukarfamiljens torp ruvande vid den stora skogens rand till städernas ljus och framtid. Anna föddes 1876. Fadern hade visserligen varit skeppare, men (det lilla) skeppet förliste på Östersjön. Mannen som fadern gett uppdraget att betala försäkrings-premien hade innan olyckan rymt till Amerika med pengarna. Förlisningen dömde fadern till ett enkelt liv på västgötska stenåkrar.

Efter en tid i ett hotellkök i Falköping och arbete som hembiträde i Göteborg tar sig Anna Johansson 1897 till Stockholm. En stad som är full av människor som hon. De som vill ta sig fram, reparera kantrade klassresor eller för första gången försöka ställa sig upp på egna ben. Stockholm är industrier, modernitet. Det nya samhället. Passande nog får västgötajäntan jobb på Stockholmsutställningen som ska visa hur förändringens vindar slår över det fattiga bondelandet. Ett land som avfolkats i en rasande takt när svenskarna blivit ekonomiska flyktingar på andra sidan Atlanten.

Lite senare samma år börjar Johansson arbeta på Hornsbergs bryggeri. Det blir inte egentligen så lång tid på bryggeriet.

Anna Johansson-Visborg.
Foto: ARAB

Det politiska uppvaknandet inträffar och hon kastar sig med enorm energi in i arbetarrörelsen. Johansson utbildar sig också och får jobb på kontor med att sälja försäkringar.

Den offentliga karriären inom facket och det socialdemokratiska partiet sammanfaller med arbetarnas osannolika förmåga att omdana det svenska samhället under 1900-talets första hälft. Johansson blev även tongivande inom den kooperativa rörelsen och invald till Stockholms stadsfullmäktige 1916, vid 39 års ålder. Hon satt kvar till 1950. Sex år senare dog hon som blev en av arbetarrörelsens viktigaste gestalter.

Fackkämpen värnade om att arbetarklassen ska få vara med att definiera moderniteten. Annars kommer de att säga ifrån. Samtidigt försätter Johansson-Visborg (Anna gifter sig 1919, men får inga barn) sin privata klassresa. Hon blir så småningom hyresvärd och biografägare. Förmögenheten växer efter hand. Men under hela tiden förblir hon känd som Bryggar-Anna, hon som erövrade något i slagen mellan arbetare och förmän på fabriksgolven. Hon är entreprenör både inom socialismen och kapitalismen.

Ungdomsdrömmen hade varit att bli sjuksköterska. Det passade också i tidens protestantiska Mariaideal och var ett yrke, liksom lärarinnans, som gav kvinnan värdighet utanför äktenskapet. Studera kostade pengar och pengar fanns inte när hon var ung. Den vuxna drömmen var att bli byggherre.

Den offentliga karriären inom facket och det socialdemokratiska partiet sammanfaller med arbetarnas osannolika förmåga att omdana det svenska samhället under 1900-talets första hälft.

Den här gången var det inte klassamhället utan könsförtrycket som satte stopp för planerna. Johansson-Visborg hade pengar att utbilda sig, men inga byggen tog emot kvinnliga praktikanter. Trots detta kunde hon sätta planer i verket och skulle komma att bygga en lång rad hus i bostadsbristens Stockholm. Ett byggande som delvis var inspirerat av ideella bevekelsegrunder. Hon kände själv misären av att sova på hyrt sofflock. Byggandet ledde också till en privat förmögenhet, som visserligen skänktes till stiftelser efter hennes död.

Hon väjer heller inte för att beröra de etiska oegentligheter som kan ha uppstått i Johansson-Visborgs affärer under hennes livstid.

Jag tänker under läsandet av Jane Moréns gedigna utforskning av Johansson-Visborgs gärning på dessa två yrken. Omvårdandet av det existerandet och byggandet, skapandet, av det nya. De täcker så symmetriskt in ett liv som annars har, som alla biografiföremål, en tendens att försvinna in i handlingar och händelser. Omvårdandet och byggandet kommer också till uttryck i det semesterhem som de samorganiserade fackliga kvinnorna under Johansson-Visborg ledning år 1928 etablerar på Skuru.

Jane Morén har i Arbetaren tidigare skrivit om olika tveksamma turer i samband med att stiftelsen som ägde semesterhemmet beslutade att avyttra det för ekonomisk vinning. Hon väjer heller inte för att beröra de etiska oegentligheter som kan ha uppstått i Johansson-Visborgs affärer under hennes livstid. Det fördunklar inte den respekt Morén har för Johansson-Visborgs gärning.

Anna Johansson-Visborg på Kooperativa Kvinnogillesförbundets kongress 1909. Johansson-Visborg var både kämpe och pamp.
Foto: KF Arkiv

Det är lätt att bara hålla med Morén och i tacksamhet böja på huvudet inför ett sådant värv. För en kvinna som saknar det monument hon förtjänar skriver Morén fram ett mellan två pärmar, som Gunilla Thorgren gjorde för Ottar (Elise Ottesen-Jensen) 2011 i Ottar och kärleken. Morén koketterar inte med sina intryck eller sin författarröst. Hon skriver rakt. Samtidigt är prosan inkännande, men märkbart elastisk. Hennes bok är en som pekar på det enorma hål i historieskrivningen som den själv förtjänstfullt fyller. Det är alltid bland de bästa betygen som går att dela ut.

Jane Moréns berättelse lämnar dock plats för den uttänjda tanken, vilket är del av dess bedrifter. Den fackpampsanda som arvet efter Johansson-Visborg verkar ha förvaltats med finns att spåra redan i urspungsgestalten. Johansson-Visborg samlade på sig besvärligt närliggande uppdrag i både näringslivet och arbetarrörelsen och var en entreprenör i demokratiseringen långt mer än en demokratisk entreprenör (om en sådan nu är möjlig).

Det är som om Johansson-Visborg byggde det solidariska samhället samtidigt som hon bar på det frö som inte bara kommer att rasera det, utan också sudda ut spåren. Allt förändras, ingenting förändras. Vad var det egentligen som hände? Arbetarrörelsen byggde i stolt självgodhet ett demokratiskt parallellsamhälle som de sedan inlemmade i den existerande patriarkala samhällskroppen där det tids nog antog skepnaden av allt det som den kämpat emot. Det vara bara några få former som bestod, likt jugendkrusidullerna på de totalt (rut-)renoverade livsstilsfastigheternas fasader, detaljer som idag få märker eller förstår.

Endast det kollektiva minnesarbetet kan motverka den totala minnesförlusten. Och för det krävs kontinuerliga insatser likt den som Jane Morén förtjänstfullt presenterat.