Klanvarning

Timbroantologin Klanen, som kom ut i höstas, vill att vi ska lära oss förstå klanstrukturernas betydelse för, och dragningskraft på, människor från andra delar av världen. En bok med vidlyftiga påståenden – och helt i avsaknad av empiriska belägg – tycker Arbetarens Shabane Barot.

En knapp vecka efter höstens riks­­­dagsval lanserades den Timbro­utgivna antologin Klanen med en debattartikel i Dagens Nyheter (15/9, 2018). Redaktörerna Johan Lundberg och Per Brinkemo förklarade i texten att ”Vi måste lära oss att förstå klanens dragningskraft” – att klankulturer och ”klantänkande” hotar fundamentala aspekter av den svenska demokratin. Detta genom de föreställningar om ”klangemenskap” som asylsökande från olika platser i världen sades vara bärare av – föreställningar som är oförenliga med demokratiska värderingar. 

Dagen därpå publicerades i Svenska Dagbladet en krönika av ledarskribenten Ivar Arpi där han hävdade att den nyinvalda riksdagsledamoten och miljöpartisten Leila Ali Elmi kryssats in till följd av ”klanröstning”. Påståendet visade sig vara helt grundlöst, men ”diskussionen” om klantänkande och klanröstning togs vidare av Sveriges Radio, där Ivar Arpi i Studio Ett (17/9) fortsatte påstå att Ali Elmi i sin personvalskampanj enbart riktat sig till den svensksomaliska gruppen och att hon i sitt politiska arbete endast syftar till att driva svensksoma­liska intressen. 

Detta är förmodligen det grövsta exemplet på hur klanbegreppet använts för att smutskasta en enskild person – men under hösten har det plockats upp av flera opinionsbildare inom högern, som Timbroanknutne Adam Cwejman, samt av Sverigedemokraterna, som använder det för att misstänkliggöra invandrare som grupp.

[BOK] KLANEN. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige
Johan Lundberg, Per Brinkemo (red)
Timbro, 2018

I en riksdagsmotion om myndighetsförvaltning (2018/19:123), författad av den numera ökände Jonas Millard (SD), kan man till exempel läsa att ”tjänstemän med annan bakgrund än svensk har låtit sig vägledas av sin lojalitet till klanen eller familjen i stället för plikten mot riket eller kommunen”. Exempel på när detta ska ha inträffat lyser med sin frånvaro, som så ofta när ett fenomen pekas ut som klanrelaterat.

Detta gäller även för antologin Klanen, där vidlyftiga påståenden görs helt i avsaknad av empiriska belägg.

Jag ifrågasätter naturligtvis inte att klaner existerar – klanforskning förefaller vara ett välutvecklat fält inom antropologin. Boken Klanen består dock först och främst av ideologiskt drivna texter som har ganska lite med forskning att göra.

En klan definieras i boken som en politisk, militär, ekonomisk och juridisk enhet. Den erbjuder sina medlemmar beskydd och gemenskap men kräver obrottslig lojalitet i gengäld. Den kollektiva tillhörigheten står i centrum, vilket leder till hård social kontroll av bland annat medlemmarnas partnerval.

Den svenska rättsstaten framställs som klanens raka motsats: den har som syfte att värna individens frihet och tar starkt avstånd från kollektiv bestraffning, blods­hämnd och andra bärande idéer inom klantänkandet. Även detta har sina nackdelar: livet kan bli ensamt och tomt i ett sådant samhälle.

Detta är den grundläggande motsättning som antologin försöker teckna: mellan människor födda i samhällen där klaner förekommer och människor som vuxit upp i demokratiska rättsstater finns ”fundamentala skillnader”. Dessa är kulturellt givna och svåra att överbrygga, men med hjälp av en rad disciplinära åtgärder kan man eventuellt lära en person från ett klan­samhälle att leva i harmoni med den svenska statens regler och påbud. Detta verkar dock svårt och kräver betydande insatser: vissa av antologins författare betvivlar att det alls är möjligt.

Skillnader mellan stad och landsbygd, olika regi­oner eller samhällsklasser i de länder och om­råden som radas upp har inte tagits i beaktande.

Vilka är det då som håller fast vid klanens rättsosäkra och odemokratiska föreställningar? Jo, alla personer som migrerat till Sverige från länder som Afghanistan, Somalia, Palestina, Syrien, eller från delar av Balkan och Nord­afrika. Dessa personers svenskfödda barn tar betydande intryck av klan­tänkandet, vilket påverkar det sociala livet i de områden där många första eller andra generationens invandrare är bosatta: förorterna. 

Skillnader mellan stad och landsbygd, olika regioner eller samhällsklasser i de länder och områden som radas upp har inte tagits i beaktande: alla afghaner är själsligt och värderingsmässigt klan­tillvända, oavsett om de är uppvuxna i Kabuls överklasskvarter på 1960-talet eller på den afghanska landsbygden under talibantiden på 1990-talet. Eller, i de iranska storstäder varifrån många afghaner i dag kommer till Sverige.

Jag ringer upp min mamma, som är född i Afghanistans näst största stad Herat på 1950-talet. Klaner? Hon funderar en stund. ”Det var ju inget vi kom i kontakt med när jag var liten… men din morfar hade kanske någon slags klan­tillhörighet”.

Jag frågar runt bland hennes väninnor, tillhör de någon klan? Alla skrattar.

Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, ägnade en stor del av hösten 2018 åt att debattera "klanröstning".
Foto: Jesper Sandström/CC/Wikimedia Commons

Detta är naturligtvis bara anekdotiskt, men ger ändå mer konkret information än vad som går att återfinna i Klanen. Helt säkert finns det klaner i vissa delar av landet och framför allt på den afghan­ska landsbygden. Steget därifrån till att alla svenskafghaner skulle vara präglade av dem på ett avgörande vis är dock stort.

Att Sverige skiljer sig från många andra delar av världen vad gäller familjens och släktens sociala ställning stämmer. Att producera en hel antologi om detta utan att så mycket som nämna vad som förmodligen utgör den viktigaste förklaringen, nämligen arbetarrörelsens starka ställning under förra sek­let, är något av ett konststycke.

I stället för att diskutera arbetarrörelsens och social­demokratins starka inflytande på det som i antologin presenteras som typiskt svenskt staplar man haranger om statens abstrakta godhet på varandra.

Historieprofessorn Lars Trägårdhs bidrag är illustrativt. Här har vi en kartläggning av den svenska individualismens och jämställdhetens historia. Trägårdh för ett intressant resonemang om äktenskapsmönster och familjestruktur i Sverige under medeltiden, där kvinnorna i regel gifte sig senare än i andra delar av Europa och makarna i högre utsträckning bildade egna hushåll. Det har säkert ett visst förklaringsvärde, men kan det mäta sig med den effekt som utbyggnaden av förskolor och äldrevård haft på kvinnans ställning i samhället? Flera socialdemokratiska reformer, som avskaffandet av sambeskattningen, syf­tade ju till att underlätta kvinnors inträde i arbetslivet.

I stället för att diskutera arbetar­rörel­sens och socialdemokratins starka inflytande på det som i antologin presenteras som typiskt svenskt staplar man haranger om statens abstrakta godhet på varandra, som i Anosh Ghasris text. Är det i kraft av sin rena svenskhet som den svenska staten skiljer sig från andra? Det verkar vara den förklaring man vill föra fram här.

Trägårdhs text avslutas med en utläggning om klanstrukturerna i svenska förorter, där det bland annat sägs ha uppstått ”privata domstolar”. Källa på det? Det finns något försåtligt med det här sättet att blanda högt och lågt genom att smyga in grova påståenden mellan välskrivna och jämförelsevis välargu­men­­­­terade rader.

DN-skribenten Richard Swartz bidrag är dock sju resor värre. Hans text är den mest explicit rasistiska i hela antologin: samhället delas in i närande och tärande grupper (svenskar respektive invandrare) och en kollaps förefaller vara nära förestående till följd av ”de stackars invandrarnas” oförmåga att göra rätt för sig och betala skatt. Det är en riktigt hemsk text på alla vis. 

I övrigt spretar bidragen: mycket utrymme ges åt antikens Grekland, där västvärldens föreställda steg från klan till stat togs i och med demokratins utveckling i den grekiska stadsstaten Aten. Johan Lundberg ägnar sin text åt en närläsning av Aiskylos pjäser medan Anosh Ghasri försöker stajla med en egen läsning av Sofokles klassiska pjäs Antigone, där konflikten mellan familjens lag och statens lag spelas ut mellan den upproriska Antigone och kung Kreon av Thebe. Antigone har lästs och diskuterats av filosofiska storheter som Hegel och Ghasris utläggning tillför inte särskilt mycket och känns heller inte relevant för antologin i stort.

Nathan Shachar har i sin tur skrivit en anekdotisk text om klansamhället i Palestina som inte helt saknar intressanta inslag – det finns till exempel en kort skildring av dynamiken mellan det socialt progressiva PLO och de konservativa sedvänjorna på den palestinska landsbygden. Shachar har dock valt att använda sig av ett hårresande språkbruk: palestinier kallas ”orientaler” och en person med funktionsnedsättning hänvisas till som ”efterbliven”. Varför man väljer att skriva på det sättet och att redaktörerna har släppt igenom det övergår mitt förstånd.

Här hade man kunnat föra en helt annan diskussion, vilket för­fat­tarna till Klanen verkar sakna både intresse och förmåga att göra.

Jag får känslan av att Klanen är skriven för att inskärpa att det finns långtgående skillnader mellan svenskar och invandrare, som ett slags motnarrativ till antirasismen. Att hävda att människor från olika delar av världen till syvende och sist är rätt lika är enligt antologin nämligen rasistiskt. Då utgår man ju från att svensken är alltings mått.

Här hade man kunnat föra en helt annan diskussion, vilket författarna till Klanen verkar sakna både intresse och förmåga att göra. För det gömmer sig ju en intressant fråga här: Hur balanserar man mellan en grundinställning som bygger på att de flesta av oss har gemensamma intressen och en lyhördhet inför situationer där det kan finnas skillnader som behöver adresseras?

Den frågan kräver en förståelse för samhällets dynamik och dynamiken inom människor som saknas i Klanen men som en antirasistisk vänster måste utveckla. 

Shabane Barot