Slutdestination avgrund

Dreadlocksen provocerar tydligen, både till vänster och till höger. Fult och knappast representativt skriver någon. Kulturell appropriering ropar en annan och jag vill bara packa in mig i bilen och dra. Stänga av och lämna verkligheten en stund. För det är alltså hit vi kommit. Slutdestination avgrund.

Signerat
Johan Apel Röstlund.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Det är något djupt tragiskt och tröttsamt över det svenska debattklimatet. Efter en lika utdragen som intetsägande höst av förutspådda diskussioner mellan diverse småpåvar och proffstyckare presenterades slutligen en ny (nåja) regering under ännu en sömnig dag i riksdagen. I måndags tillkännagavs ministrarna och så var tugget igång igen.

Sakpolitiskt kan det komma att hända en hel del den kommande fyraårsperioden när Socialdemokraterna nu släppt igenom de 73 punkter som Centerpartiet och Liberalerna satt upp för att stödja Stefan Löfven. Fri hyressättning på nybyggen, förändringar och försämringar av arbetsrätten men också rätt till familjeåterföreningar och enstaka miljösatsningar. Ändå är det några toviga lockar som stått i centrum för många och någonstans där försvinner allt hopp om en okej framtid.

Jag har väl egentligen ingen åsikt om den nytillträdda kulturministern Amanda Lind men hyser inga direkta förhoppningar kring hur hon ska få fart på Sveriges ofta ganska stiffa kulturliv. Antar att det fortsätter på ungefär samma inslagna väg som sist och bryr mig, i ärlighetens namn, inte särskilt mycket om vem som sitter på posten. Det lär bli samma lianer.

Kultur åt alla eller bara för några få. Vad är ens kultur och varför behöver den skötas av staten?

De som kan frågorna betydligt bättre än mig har dock med få undantag gjort något väsen av sig annat än när det gäller den där frisyren. Dreadlocksen provocerar tydligen, både till vänster och till höger. Fult och knappast representativt skriver någon. Kulturell appropriering ropar en annan och jag vill bara packa in mig i bilen och dra. Stänga av och lämna verkligheten en stund. För det är alltså hit vi kommit. Slutdestination avgrund.

Det finns så ofantligt mycket att diskutera. Mediautredningar, public service, tidningsstöd och tidningars död. Glesbygd kontra storstad, statliga satsningar, finansieringen av kulturskolor och offentliga bibliotek. Kultur åt alla eller bara för några få. Vad är ens kultur och varför behöver den skötas av staten?

Kom gärna tillbaka med kritik mot Miljöpartiets luddiga och ofta genompräktiga kulturprogram och sossarnas, vad det verkar, totala ointresse för frågan. Men lägg ner det här med att recensera utseenden.

Jag vill egentligen inte gräva ner mig mer än att tröttsamt konstatera att en kvinna 2019 uppenbarligen inte kan bära vilka kläder eller vilken frisyr hon vill utan att bli hånad och ifrågasatt. Kom gärna tillbaka med kritik mot Miljöpartiets luddiga och ofta genompräktiga kulturprogram och sossarnas, vad det verkar, totala ointresse för frågan. Men lägg ner det här med att recensera utseenden.

Själv blir jag ju hopplöst uppgiven varje gång jag ser en politiker med glansig panna och för stor, svårt illasittande kostym. En sådan där figur med rödprickig hals strax ovanför den alldeles för hårt knutna slipsen. Men jag låter det bero. Precis som jag gör med det mesta nu mer. Jag vill som sagt bara helst härifrån. Samtiden har blivit förbannat grå och trist.