Efter ett blogginlägg 2014, där den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodge tydliggjorde varför hon inte längre pratar om ”ras” med vita, har hon som hon själv konstaterar, paradoxalt nog gjort det i än större utsträckning än tidigare. Bland annat har det resulterat i prisbelönta debutboken Varför jag inte längre pratar med vita om ras.

[BOK] Varför jag inte längre pratar med vita om ras
Reni Eddo-Lodge
Modernista, 2018
Svarthetens historia i Storbritannien berättas parallellt med dagens strukturella rasism som är huvudtemat för boken. Svart historia har spelat en stor roll för Eddo-Lodge som skriver att hon länge inte kände till att det funnits svarta slavar i Storbritannien. Svart historia var framförallt amerikansk historia. Och i det offentliga samtalet kom aldrig kolonialismens historia fram. Därtill menar hon att det finns en allmän uppfattning om att landets svarta och bruna människor består av nyligen anlända invandrare. (Eddo-Lodge varierar begreppen en del, men oftast använder hon orden svarta och bruna när hon skriver.)
I ett avsnitt får läsaren ta del av författarens telefonsamtal med Nick Griffin, före detta partiledare för högerextrema British National Party. Eddo-Lodge menar att det inte går att skriva en bok om brittisk rasism utan att se till det inflytande Griffin och British National Party haft när det kommer till att belysa hur man i dag talar om ”ras”. I samtalet säger Griffin att vita människor kommer att bli en minoritet i Storbritannien, och riktar samtidigt kritik mot brittisk media och massmedia.
Hon skriver också om feminism i kapitlet ”Feminism och ras”, både om diskussioner inom feminism och om stereotyper som ”arg svart kvinna”. Rädslan att framstå som det senare har hon dock kommit över.
Men när det kommer till ras och klass bränner det till och blir intressant. Eddo-Lodge tar upp en undersökning gjord 2011, Great British Class Survey, beställd av BBC, som enligt henne till skillnad från andra undersökningar om klass även tog upp ”rastillhörighet”. Från eliten till prekariatet visar resultaten inte upp bara tre utan sju klasser. Och vilket Eddo-Lodge här benämner ”människor av färg”, återfinns framför allt i serviceyrken. De är ofta unga och urbana, de har högt kulturellt och socialt men sällan ekonomiskt kapital. Många servicearbetare har examen i ett humanistiskt eller konstnärligt ämne, men arbetar ofta på barer eller i callcenters. Ofta är de barn till den traditionella arbetarklassen, Eddo-Lodge sträcker sig till att gissa att de också är barn till invandrare.
Men hon drar också slutsatsen att sådant som universitetsstudier eller en uppdelning mellan ”blåställs- och manschettjobb” inte längre är avgörande klassindikationer. Och hon skriver att efter 2008 års konjunktursvacka ”har dessa kategorier blivit ännu mer utsuddade när anställningstrygghet för de flesta blev något att drömma om, snarare än en del av verkligheten”.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
✓ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad
Inga bindningstider – säg upp när du vill

