Det politiska moderskapet

En ekonomiskt och socialt osäker omvärld får nu traditionella institutioner som äktenskapet att åter framstå som mer begärliga. Men i de gemensamma erfarenheterna av moderskapet finns också potentialen att kämpa för en progressiv förändring av samhället.

Ledare
Kristdemokraternas partiordförande Ebba Busch Thor presenterar partiets budgetmotion vid en presskonferens i november 2018. KD är ett av de partier som verkar för att återinföra någon form av sambeskattning, ett ekonomiskt incitamentet för kvinnors fortsatta obetalda arbete i hemmet.
Foto Pontus Lundahl/TT

Jag och min bekantskapskrets befinner oss i den där perioden då de flesta som vill och har möjlighet skaffar barn. Själv blev jag gravid för två och ett halvt år sedan och tillbringade sedan större delen av hösten 2016 hängande över toalettstolen med svårt illamående. Jag blev sjukskriven och hade plötsligt oändligt med tid att hasa runt i lägenheten, lyssna på P1, kräkas och läsa det mesta jag kunde hitta om graviditet och förlossning.



Shabane Barot

Graviditeten var bitvis en skräckupplevelse som jag kände ett stort behov av att bearbeta medan den pågick. Jag letade i litteraturen men hade, med några få och lysande undantag, som Elena Ferrantes Napolikvartett och Elena Morantes roman Historien, svårt att hitta det jag sökte efter.

Varför fanns det inte fler skildringar av hur en graviditet kan upplevas? Jag hade räknat med mängder av fenomenologiska undersökningar och litterära gestaltningar. Några veckor senare kom Maggie Nelsons fenomenala essä Argonauterna ut på svenska, där den känsla jag aldrig lyckades formulera för mig själv fick ett glasklart uttryck:

”Hur kan en upplevelse så djupt märklig och vild och transformerande också symbolisera eller iscensätta den yttersta konformiteten?”

Nelsons citat kan användas för att beskriva såväl graviditet och moderskap. De är båda fenomen som existerar i skärningspunkterna mellan det biologiska, existentiella och sociala. Hur det känns att bära, föda och vara förälder till ett barn skiljer sig förstås åt och går inte att fånga i några allmänna termer. Varje förälder har sin upplevelse och varje barn är ju trots allt en ofattbart unik varelse.

Trots detta finns gemensamma utgångspunkter. När min son var nyfödd och som allra pyttigast insåg jag med häpnad att varenda person som någonsin existerat varit produkten av ett omfattande omsorgsarbete. Det låter kanske banalt men var nästan chockartat för mig: Hur enorm är inte den totala summan av omsorger som krävts för hålla alla de spädbarn vi en gång varit vid liv?

Kvinnors sexualitet, reproduktion och barnafödande har alltid varit och är fortfarande föremål för politisk styrning och konflikt.

Samtidigt som graviditet, förlossning och föräldraskap äger rum i den allra mest intima sfären är de i hög utsträckning sociala fenomen, det vill säga samhälleliga. Kvinnors sexualitet, reproduktion och barnafödande har alltid varit och är fortfarande föremål för politisk styrning och konflikt.

Hur ska man förstå varför konservativa kvinnobilder åter tycks vara i ropet i samhället? På bilden William-Adolphe Bouguereaus målning La Charité från 1878 (beskuren).
Foto: Wikiart

I den underbara boken Människoproduktionens historia från 1979 går de tyskspråkiga samhällsvetarna Gunnar, Rolf och Otto (Heinsohn, Kneiper och Steiger) igenom reproduktionens historia i Europa: från barnamorden i antikens Rom via häxbränningarna till Nazitysklands befolkningsteorier.

Boken är värd en diskussion i egen rätt och det finns all anledning att läsa den i dag, då föreställningen att våra nuvarande familjebildningsmönster är naturliga och biologiskt givna är så utbredd.

Två år mellan barnen har nu blivit norm, trots att täta graviditeter kan vara belastande för kroppen, och livet med två små svårt att få ihop.

Sveriges Radios poddserie ”Besluten som förändrade Sverige” ger exempel på mer närliggande metoder som använts för att reglera familjeförhållanden. Ett avsnitt ägnas sambeskattningen, som avskaffades år 1971 för att främja kvinnors inträde i arbetslivet genom att ta bort det ekonomiska incitamentet för fortsatt obetalt arbete i hemmet. Såväl KD som SD har drivit ett återinförande av sambeskattningen i olika former.

Ett annat avsnitt behandlar den så kallade ”snabbhetspremien”, som infördes 1986 i föräldraförsäkringen. Den innebär att familjer som skaffar barn tätt gynnas ekonomiskt, vilket på ett tydligt sätt förändrat födslointervallet i befolkningen. Två år mellan barnen har nu blivit norm, trots att täta graviditeter kan vara belastande för kroppen, och livet med två små svårt att få ihop.

Jag tänker på allt detta när jag läser skribenten Madelaine Levys fina text ”Föräldraskapets olidliga ensamhet” i Svenska Dagbladet (24/11, 2018). På ett ovanligt oförställt vis resonerar Levy kring moder- och föräldraskap utifrån sina egna erfarenheter och olika kvinnobilder i historisk och samtida litteratur, populärkultur och sociala medier. Hon beskriver glappet mellan idealbilden ”Insta-mamman” och den mamma som ”äter resterna av barnens middag direkt från deras tallrikar” på ett sätt som får igenkänningen att skölja över mig och många andra läsare, av reaktionerna att döma.

Äntligen en personlig text om att vara kvinna och mamma med annat ärende än att provocera eller självförhärliga, som också lyckas säga något väsentligt om kvinnans ensamhet i den moderna familjen.

Som för att bekräfta Levys tes publicerades texten ”Jag vill slå ett slag för alla ordentliga människor” i Dagens Nyheter (8/12, 2018). Texten är skriven av Linda Skugge och adresserad till författaren Kerstin Thorvalls mamma Thora, som Skugge betraktar som ett ideal och en själsfrände. Där dottern är hämningslös och gränsöverskridande är mamman ansvarstagande och självuppoffrande.

Skugge menar att Kerstin Thorvall i dag kan sägas representera kvinnonormen i samhället, medan Thora och alla de andra ordentliga, skötsamma kvinnorna nu framstår som avvikande, hopplösa och pinsamma.

Nog för att det är lätt att gripas av sympati för Kerstin Thorvalls mamma när man läser Thorvalls romaner, men det är mycket märkligt att påstå att den liderliga kvinnan som försummar sina barn utgör samtidens norm. Det är snarare de mer traditionella och konservativa kvinnoidealen som är på frammarsch: ordningsamma sunda mammor som Linda Skugge eller unga kvinnor som attraheras av tanken att underordna sig en äldre man, som Greta Thurfjell i texten ”Huskvinnans återkomst” (Dagens Nyheter 24/10, 2018).

De nationalistiska och högerextrema rörelser som vinner mark är uttalade motståndare till kvinnlig frigörelse.

Hur ska man då förstå varför konservativa kvinnobilder åter tycks vara i ropet? Jag tror att det är en tendens som understöds av olika ekonomiska och politiska skeenden: bostadsbristen, som är utbredd i hela landet, gör det svårt för familjer att separera. En osäker omvärld får traditionella institutioner som äktenskapet att framstå som mer begärliga.

De nationalistiska och högerextrema rörelser som vinner mark är uttalade motståndare till kvinnlig frigörelse. När äldrevården slimmats ned har anhöriga fått ta över vården av gamla föräldrar eller makar. Men det finns givetvis motkrafter och andra parallella tendenser som stärker kvinnors position i samhället.

Det är svårt att förstå hur något så djupt personligt som ens egen familjebildning eller föräldraskap påverkas av mer eller mindre abstrakta sociala eller politiska förhållanden. Men jag tror ensamheten och stressen som följer med moderskapet minskar om man lyfter blicken från det enskilda och försöker identifiera mönster i våra sätt att känna och bete oss som mammor. Därifrån är steget till förändring förhoppningsvis kortare, hur avlägset det än känns när man står på knä och torkar upp mosade ärtor från golvet.