Film #95/2018

Farligt pris

Glenn Close i Björn Runges The Wife. Foto SF Studios

Björn Runge är en prisad regissör, för bland andra Mun mot mun och Om jag vänder mig om, som de senaste åren fokuserat på teater. Ett toppnummer för svenska kulturkritiker inklusive undertecknad. Därför vill jag väldigt gärna att hans nya, amerikanska film ska funka. [FILM] The Wife Regi: Björn Runge Skepticismen ligger och lurar, det finns […]

Björn Runge är en prisad regissör, för bland andra Mun mot mun och Om jag vänder mig om, som de senaste åren fokuserat på teater. Ett toppnummer för svenska kulturkritiker inklusive undertecknad.

Därför vill jag väldigt gärna att hans nya, amerikanska film ska funka.

[FILM] The Wife
Regi: Björn Runge

Skepticismen ligger och lurar, det finns många exempel på goda filmmakare som har släppt sin kritiska blick och konstnärskap när de fått biljett till Hollywood efter en succé i Sverige.

Det kan se ut som en tanke att The Wife snurrar kring en författare som reser till Stockholm för att ta emot Nobelpriset –allt ska kompliceras och allt ska med för att få en internationell publik att begripa konceptet, det har gjorts förr och inte så bra. En annan svag punkt är Nobelkalaset. Lite larvigt blir det med uppställningen i konserthuset där en helt olik figur spelar kungen. Men det är randanmärkningar, för The Wife har tyngre stoff som Runge vet att lyfta.

Glenn Close är för evigt respekterad för sina livsfarliga kvinnor i Farlig förbindelse 1987 och Farligt begär 1988. Här spelar hon en fru till en berömd författare.

När han får Nobelpriset och tackar henne för trogen marktjänst under 40 år får hon nog. Marktjänsten har nämligen bestått i mer än att snyta barnen och laga goda middagar. Rollerna har i hemlighet sett annorlunda ut.

The Wife är ett starkt och nästan existentiellt drama där hustrun ställer allt på sin spets.

The Wife är ett starkt och nästan existentiellt drama där hustrun ställer allt på sin spets. Om man bortser från brist på autenticitet i miljöerna alltså.

Föreställningen utspelar sig under 1990-talet för att runda vissa samtida problem – vilket med tanke på utvecklingen av Svenska Akademins roll visat sig vara klokt.

Personligen irriteras jag också på Christian Slaters reporter, en upprepning av hans fjantiga prestation i En vampyrs bekännelse 1994. Men heja Glenn!

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp