Hur utövar vi solidaritet i praktiken?

Jag besöker fotoutställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm. Den handlar om de som överlevde Förintelsen och kom till Sverige. Jag hälsar på en före detta papperslös familj som levt i fyra års helvete. Striden för deras liv har inte utkämpats. Framtidens vittnesmål bär nya överlevare, och bödlar. 

Signerat
Anna Jörgensdotter, poet och författare.
Foto: Mats Åstrand/TT

Jag besöker fotoutställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm. Den handlar om de som överlevde Förintelsen och kom till Sverige.

En intervjufilm visas där mänskor som inte gasades ihjäl eller svalt ihjäl eller sköts ihjäl säger sina namn och vilka läger de varit på. Deras familjer mördades. De väntade på att själva dö.

Det gjorde ont när siffrorna ristades in i huden. Vi var inte längre människor. Vittnesmålen är korta.

På väggen samlas citat: Vad gjorde jag för att klara detta? Jag vet inte. Det är ingenting som berodde på mig i varje fall. Ingen kunde vara förutseende.

En orkester spelade när vi separeras från våra familjer, säger en kvinna och det hörs att hon fortfarande inte kan tro att det var sant.

Vi har sett bilderna förut, men vi har aldrig sett dem.

Ett barn i tolvårsåldern som besöker utställningen börjar gråta. ”Jag vill gå härifrån pappa.”

Vi är där alla möjliga – olika åldrar, olika klasser. Vi har sett bilderna förut, men vi har aldrig sett dem. Zyklon B som stora konservburkar. Foton från livet innan deportationen, insamlade vid ankomsten till lägren. ”Varje timme är en historia”, står det på väggen.

Oktober 2018 heter en motion av Richard Jomshof, SD: ”Beslagtagande av asylsökandes ägodelar.” Samma sorts lagförslag röstades igenom i Danmark för två år sedan. Föremålen ska säljas och delfinansiera de asylsökandes uppehåll. Richard Jomshof anser att Sverige bör ledas av principen om att man försörjer sig själv.

På väggen i Kulturhuset står: ”Det fanns ingen solidaritet i koncentrationslägret.”

Fotoutställningen Witnesses, som visats på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm under hösten, handlar om de som överlevde nazisternas förintelse och kom till Sverige. ”Varje timme är en historia”, står det på väggen.
Foto: Johan Carlson/Kulturhuset Stadsteatern

På podden The Final Straw intervjuas Sasha, medlem i Mutual aid disaster relief, Madr, om arbetet efter orkanen Micheal och om solidaritet i praktiken: att hitta sitt sätt att bistå och bygga upp.

De som bara tittar på är inte likgiltiga, säger han, utan agerar ofta utifrån en rädsla att inte klara det eller att själv inte överleva. I grunden är det inte ideologier det handlar om, utan etik. Det är vad vi gör som förändrar. För att solidaritet ska existera måste det gå att känna sig som en människa bland andra människor, säger Sasha.

Ingen säger att den enes frihet förutsätter den andres.

Samma dag som högerpopulisten Bolsonaro tar makten i Brasilien handlar nästan hela P1:s Studio ett om regeringsbildningen i Sverige. Det är ett låst läge, det är det man ältar, men en valrörelse som uteslutande handlat om hur vi ska stänga ute en viss slags mänskor leder väl per se till att ideologier ryggradslöst glider samman.

Alla som inte är SD – eller V (som buntas ihop med Stalin igen, och offras, för att jämna ut balansen) – anses vara goda liberaler.

I programmet kommenteras kort Angela Merkels avgång med orden att hon misslyckades med att möta den tyska befolkningens krav på hårdare gränser. Ingen pratar moraliskt ansvar. Ingen säger att den enes frihet förutsätter den andres.

Jag tycker att frågan borde vara: Hur kan vi andra ta ansvar för och rätta till det här?

En man ska utvisas för att hans arbetsgivare inte betalat nog med semesterersättning. Han har bott 16 år i Sverige och har sin familj här. Det går inte att ta in och reporterns fråga faller som en sten: Hur känns det?

Jag tycker att frågan borde vara: Hur kan vi andra ta ansvar för och rätta till det här?

Jag hälsar på en före detta papperslös familj. Vi har sagt länge att vi ska fira att de får stanna. Men efter fyra års helvete orkar de inte.

Och helvetet fortsätter eftersom det finns barn som inte kan återhämta sig från traumat, rädslan, omvärldens svek. Striden för deras liv har inte utkämpats.

Framtidens vittnesmål bär nya överlevare, och bödlar.