När säkerheten och LKAB brast

I Kiruna delas sorgband ut till minne av dödsolyckan som tog Julia Markströms liv på LKAB:s kulsinterverk i Svappavaara i somras. I ett unikt reportage berättar de som var på plats om händelsen för Arbetarens Julia Lindblom. Det statliga bolagets devis ”Säkerheten först” står i kontrast till företeelser som sönderrostade golv, usel arbetsmiljö under jord i Malmberget och arbetare som uppmanats att göra omöjliga riskbedömningar.

Inne på OK Q8 i Kiruna står en vit låda på varudisken. Den innehåller små svarta band, omsorgsfullt vikta i öglor och sammanhållna med säkerhetsnålar. I två veckors tid har passerande kirunabor och arbetare på LKAB kunnat hämta de svarta ”Juliabanden”. Banden har tillverkats som en tyst markering mot den osäkra arbetsmiljön som råder på LKAB, ett av Sveriges största industri- och gruvföretag. På ett event som cirkulerar på Facebook uppmanas anställda på företaget att bära bandet på den kommande personalfesten och på arbetet. Den här måndagen i mitten på oktober, fem dagar innan LKAB:s stora personalfest, är lådan nästan helt tömd.

Parkeringen vid OK Q8 är belägen mitt emellan gamla och nya Kiruna. Sedan flera år tillbaka pågår flytten av staden i östlig riktning, då samhället anpassas efter gruvdriften. För fem år sedan nåddes den nya huvudnivån på 1 365 meters djup i Kiirunavaara, vilket antas säkra gruvans drift i åtminstone 20 år. Ändå är det först nu i oktober som den fem år försenade festen för invigningen av huvudnivån går av stapeln.

Kiruna flyttar och många hus och lokaler står tomma.
Kiruna flyttar och många hus och lokaler står tomma. Foto: Julia Lindblom

När inbjudningsbrevet kom med posten i mitten av augusti tyckte många anställda på LKAB att firandet kändes direkt olämpligt. Det kom alltför snart inpå dödsolyckan den 27 juli, då 21-åriga Julia Markström miste livet på sin arbetsplats. Plötsligt föll hon handlöst genom det genomrostade gallergolvet på kulsinterverket i Svappavaara.

Julia Markström arbetade som elektriker och var anställd på LKAB genom entreprenören Cranex. Hon hade precis fått anställning som gymnasielärare på elprogrammet i Kiruna och såg fram emot att börja sitt nya arbete till hösten.

När olyckan inträffade arbetade hon på ett område som av LKAB antogs vara säkert, men i efterhand har det uppdagats att åtskilliga tillbudsrapporter skrivits gällande de kraftiga rostangreppen i kulsinterverket. Det tog över 45 minuter för ambulansen att nå fram till Svappavaara och när Julia Markström till sist kom fram till universitetssjukhuset i Umeå gick hennes liv inte att rädda.

Efter dödsolyckan skrev hennes kollega Daniel Asplund ett öppet brev till den verkställande direktören och för kännedom till hela personalstyrkan i Svappavaara. I brevet kritiseras koncernledningens ovilja att lyssna på skyddsombuden och ta säkerhetsarbetet på allvar. Brevet var från början inte avsett att läsas av någon utanför LKAB, men fick genast stor spridning. Det plockades upp av medier vilket också ledde till att missförhållandena uppdagades för en större allmänhet. I brevet beskriver Daniel Asplund hur de senaste årens besparingspaket och nedskärningar kraftigt försämrat arbetsmiljön på anläggningarna och hur arbetarnas representanter blivit alltmer rädda för repressalier när de utfört skyddsarbete enligt regelverket. Det öppna brevet ledde senare till att fackförbundet SAC Syndikalisterna valde att ge Daniel Asplund Civilkuragepriset 2018.

Daniel Asplund fick Civilkuragepriset 2018.
Daniel Asplund fick Civilkuragepriset 2018. Foto: Julia Lindblom

Det är i samband med prisutdelningen jag träffar Daniel Asplund på ABF-huset i centrala Kiruna. Daniel berättar att minnena från olyckan inte lämnar honom och att han från början tvekade att ta emot priset, men möjligheten att det kunde fortsätta att sätta fokus på förebyggandet av olyckor fick honom att bestämma sig. Daniel menar att mycket av skyddsarbetet och LKAB:s devis ”säkerheten först” bottnat i att arbetare ska ta ansvar för sig själva.

– Vi får direktiv om att använda skyddsskor och skyddsglasögon och får höra att de flesta olyckor sker på grund av osäkra handlingar. Men samtidigt har man inte investerat tillräckligt i säkrandet av golven eller anläggningarna. Nu upplever jag det ändå som att säkerhetsfrågorna tvingats upp på agendan, säger han och fortsätter:

– Jag kanske har stuckit ut huvudet genom att skriva brevet, men det är ett kollektivt engagemang som ligger bakom att säkerhetsfrågorna nu får mer utrymme.

Jennifer Lagerskog minns också hon fredagen den 27 juli när arbetsolyckan på kulsinterverket inträffade. Hon var en av dem som strax efteråt följde med för att spärra av olycksområdet. Polisen ville ta med gallerdurken för undersökning och Jennifer fick i uppgift att lyfta den.

– Jag tog tag på ena sidan om gallerdurken och kände att materialet var så poröst att det smulades sönder i mina händer.

Jennifer Lagerskog arbetade på kulsinterverket i Svappavaara när dödsolyckan inträffade fredagen den 27 juli.
Jennifer Lagerskog arbetade på kulsinterverket i Svappavaara när dödsolyckan inträffade fredagen den 27 juli. Foto: Julia Lindblom

När Jennifer Lagerskog morgonen därpå kom tillbaka till arbetet hade hon lovat en arbetskamrat att endast gå på betonggolvet under helgen. På ett bord utanför kontrollrummet låg ett papper med en arbetsbeskrivning över hur områden i kulsinterverket skulle rengöras.

– Jag förstod att driftspersonal varit ute både under fredagsnatten och på morgonen för att spola rent och rengöra golven för inspektion. Det gjorde mig extremt rädd och orolig.

Hon berättar att det på papperet var ifyllt vilka områden som rengjorts under natten. Där fanns nedtecknat en utförlig arbetsbeskrivning om hur man skulle gå till väga; man uppmanades att gå två och två och göra en riskbedömning. Där stod också att fallskyddsutrustning fanns tillgänglig vid behov.

– Det här var ju på sommaren och många av de personer som jobbade var vikarier. De hade inte arbetat så länge och de som saknade fallskyddsutbildning fick inte ens använda fallskydden, säger hon och fortsätter:

– Jag vet inte hur jag själv skulle göra riskbedömning, men att gå två och två skulle inte hjälpa. För det var exakt vad Julia gjorde tillsammans med sin kollega. Han gick över, men hon föll rakt igenom.

Att gå två och två skulle inte hjälpa. För det var exakt vad Julia gjorde tillsammans med sin kollega. Han gick över, men hon föll rakt igenom.
Jennifer Lagerskog, arbetade på LKAB i Svappavaara

När Jennifer Lagerskog fick veta att det fortfarande pågick arbete ute i kulsinterverket, pratade hon med driftspersonalen som satt i kontrollrummet. Kontrollrumsoperatören bad chefen att komma, och de lyckades övertyga honom om att ropa tillbaka personalen från verket.

Efter dödsbeskedet samlades några av de anställda i matsalen. Många var upprörda över hur media och LKAB rapporterade om olyckan.

– Företaget berättade inte att hon fallit genom golvet utan skrev på hemsidan att Julia ramlat från en travers, vilket förmildrat omständigheterna. Detta har media sedan återgett och fortsatt rapportera om. Jag har till och med sett en liten animation över hur hon föll från traversen på tv – varför dementerade inte företaget?

På fredagens informationsmöte fick de anställda instruktioner att inte tala med media och att hänvisa journalister till företagets pressansvariga.

– Vi diskuterade vad felrapporteringen berodde på och var oroliga över att den felaktiga informationen skulle leda till att andra arbetare, till exempel från utomstående firmor, inte skulle få veta att golvet var osäkert att gå på.

Kulsinterverket i Svappavaara.
Kulsinterverket i Svappavaara. Foto: Julia Lindblom

Jennifer Lagerskog berättar att hon och många av hennes arbetskollegor var oroliga över att företaget hade alltför bråttom att starta upp produktionen igen. Under dagen hade chefer talat om att ”komma upp i sadeln igen” och ”hjärnspöken”. Jennifer Lagerskog berättar att de kollektivanställda därför samlades mellan skiften i kontrollrummet och stängde dörrarna för tjänstemännen.

– Vi var alla skärrade och diskuterade vad som skett under helgen. Vi pratade om skicket på gallerdurken och personalen som arbetat på det osäkra golvet, säger hon och fortsätter:

– För att undvika att någon skulle behöva gå på golvet mot sin vilja behövde vi gemensamt säga nej. Vi beslutade där och då att vi inte skulle gå på gallergolvet mer, och att endast ett medlemsmöte kunde avgöra när det var säkert. Det var först då som jag kände mig trygg igen.

Vi pratade inte bara, utan handlade gemensamt och höll varandra om ryggen oavsett yrkestillhörighet och anställningsvillkor.
Jennifer Lagerskog, arbetade på LKAB i Svappavaara

De kollektivanställda beslutade gemensamt att de inte skulle beträda golven förrän de var besiktade, och därmed arbetade inte ordinarie personal på de osäkra golven. Jennifer Lagerskog berättar att hon i efterhand är stolt över sina arbetskamrater.

– Vi sörjde och var arga ihop. Vi pratade inte bara, utan handlade gemensamt och höll varandra om ryggen oavsett yrkestillhörighet och anställningsvillkor. Jag vet inte hur många gånger jag sade ”vi har bara varandra” den där helgen. Där och då var det sant.

Det som sedan hände var att LKAB tog in externa firmor för rengöring och besiktning.

Först efter två veckor var tillräckligt många platser besiktade för att produktionen skulle kunna startas upp igen. Efter ytterligare några veckor, under det sedan länge planerade underhållsstoppet, upptäckte man dock att stora delar av kulsinterverket var i så rostskadat skick att det inte gick att vänta med renovering. Därför står också nu i dag, flera månader senare, produktionen still i verket och förväntas inte sätta igång förrän i början på januari.

Dagbrottet i Svappavaara.
Dagbrottet i Svappavaara. Foto: Julia Lindblom

Solen har ännu inte gått upp när jag tar emot passerkortet i receptionen på LKAB i Svappavaara. Jag är där för att träffa Anders Björnström, en av platscheferna på LKAB i Svappavaara.

– Det här är det värsta som kan inträffa på en arbetsplats och på LKAB måste vi göra allt vi kan för att förhindra att det sker igen. Samtidigt måste vi göra det här tillsammans. Alla behöver hjälpa till att hitta riskerna så att de skrivs ned och åtgärdas, säger Anders Björnström.

Ingen har blivit tvingad ut om man har varit orolig över att det varit farligt.
Anders Björnström, platschef på LKAB i Svappavaara

På frågan om LKAB gjorde en riskanalys direkt efter olyckan svarar han att ingen har tvingats arbeta mot sin vilja.

– De som kände sig säkra och trygga fick gå ut och spola och göra rent så att vi kunde besikta. Men ingen har blivit tvingad ut om man har varit orolig över att det varit farligt. Verket blir ju inte, på grund av en händelse, livsfarligt att vara i.

Jonas Stålnacke, huvudskyddsombud.
Jonas Stålnacke, huvudskyddsombud. Foto: Julia Lindblom

Jonas Stålnacke är huvudskyddsombud på LKAB i Svappavaara. Han menar att LKAB gjort insatser men inte sett till det övergripande säkerhetsläget på anläggningarna.

– Vi har trott att säkerheten har varit bra, men det har funnits brister. När något ska åtgärdas har man ofta gjort punktinsatser i stället för att se till helheten. Det vore till exempel bra om det fanns inspektörer som enbart arbetade med anläggningssäkerhet, inte enbart mot maskinerna, säger han och fortsätter:

– Alla har mått dåligt och det var också flera vikariers första sommar på LKAB. De flesta tänkte att det kunde varit vem som helst som gick där. Skiftlagskompisen, brorsan eller frun.

Dödsolyckan bör förstås i den kontext av besparingspaket och nedskärningar som präglat arbetsplatserna och det fackliga skyddsarbetet på LKAB. Våren 2015 blev dåvarande vd Lars-Eric Aaro uppsagd från LKAB och erhöll ett avgångsvederlag på sammanlagt 18 månadslöner.

Styrelseordföranden Sten Jakobsson motiverade avskedet med att Aaro i takt med att malmpriserna rasat inte lyckats genomföra tillräckliga besparingar och effektiviseringar. I en intervju i Norrländska Socialdemokraten den 27 maj 2015 hävdar han att LKAB blivit lite ”rund över magen” och det nu gäller att ”karva i det överflödiga fettet”. I själva verket hade LKAB redan föregående vinter lanserat en besparingsplan på en miljard kronor och hotade med att reducera 400 tjänster.

Några månader senare den 15 september 2015 tillträdde Jan Moström som ny vd för LKAB. Jan Moström har tidigare varit direktör för Bolidens gruvverksamhet. Ny styrelseordförande efter Sten Jakobsson är Göran Persson, Sveriges före detta statsminister.

Enligt Dagens Industri slog statliga LKAB i våras produktionsrekord och redovisade en vinst före skatt på drygt sex miljarder kronor. Av detta gick nästan hälften i utdelning till statskassan. Följden att man inte valde återinvestering istället för hög utdelning har blivit att återkommande besparingspaket under de senaste åren genomförts på LKAB och personalstyrkan har minskat då man på många håll slutat ersätta naturliga avgångar.

Vy över Gällivare.
Vy över Gällivare. Foto: Julia Lindblom

Att resa med buss mellan Kiruna och Gällivare tar omkring en och en halv timme. I riksmedia är det Kirunas stadsflytt som stått i fokus, men också staden Gällivare genomgår sedan flera år omfattande stadsomvandlingar. När man står på torget i Malmberget blir detta påtagligt. Järnvägsgatan kantas av gapande tomma butikslokaler och i ett hörn ligger den en gång så populära restaurangen Malmberget. Folkets hus har stängt, liksom Folktandvården och Posten som legat i samma byggnad. Men fortfarande är simhallen och sporthallen i drift, och så Konsum förstås.

– Samhället har gett plats åt gruvdriften, men för oss som arbetar under jord har arbetsförhållandena de senaste åren försämrats drastiskt. Vi är många som offrar våra kroppar, men är inte värda någonting i företagets ögon, berättar en person som arbetar som lastare i Malmberget för mig.

Vi är många som offrar våra kroppar, men är inte värda någonting i företagets ögon.
Lastare på LKAB i Malmberget

Arbetare jag talar med vittnar om hur arbetsmiljön under jord på LKAB under de senaste åren blivit ohållbar, med ökad tung fysisk belastning och förlängda arbetsdagar. LKAB har de senaste åren haft fokus på produktiviteten. Lastare under jord förväntas lasta en viss mängd i timmen, vilket gjort att säkerheten i vissa fall blir lidande. Man hinner inte följa alla säkerhetsföreskrifter och det är lätt att man slarvar med avspärrningar eller lastar i höga gasvärden. Arbetare som följt säkerhetsföreskrifter har i sin tur anklagats för maskning.

Skiften har lagts om så att arbetsdagen ökat med nästan en tredjedel av den ursprungliga arbetstiden. Om körpassen tidigare varit utspridda över en månad arbetar man nu i stället varannan vecka intensivt, vilket resulterat i tung fysisk belastning för lastarna. Det längre matuppehållet på två timmar och 15 minuter, som kombinerats med annat arbete – och som behövs för att återhämta sig för en effektiv körning – har bytts ut mot en 36 minuter lång matrast.

Sex lediga dagar, som man arbetat in och kan ta ut när som helst under året, har försvunnit för arbetarna på raset. Samtidigt har företagshälsovården Previa som tidigare fanns innanför LKAB:s grindar flyttat in till Gällivare, vilket försvårat möjligheten att snabbt få tillgång till vård i samband med arbetsskador. Dessutom saknas många gånger fungerande kommunikationsnät mellan arbetarna, vilket ökar riskerna vid eventuella bränder.

Många upplever det som att företaget inte lyssnar på sin personal.
Tomas Larsson, klubbordförande för Gruvfyran i Gällivare

Tomas Larsson är klubbordförande för Gruvfyran i Gällivare. När jag ringer upp honom och berättar om vittnesmålen från arbetarna blir han inte förvånad.

– De som gör jobbet bäst, som sitter i maskinerna och som kan yrket har inte fått vara med att utforma den optimala arbetsdagen – både för produktion och arbetsmiljö, säger han och fortsätter:

– Många upplever det som att företaget inte lyssnar på sin personal. Det har skapat en stor besvikelse hos oss och många har slutat på LKAB de senaste åren.

Han berättar att arbetare från andra företag förut sökte sig till LKAB, men att utvecklingen i dag går i motsatt riktning och att man måste börja fråga sig varför. Samtidigt behåller LKAB sina vikarier alltför länge utan att fastanställa dem, vilket innebär att många inte vågar säga ifrån av rädsla för att förlora jobbet.

– Vi har frispråkiga personer som talar om säkerheten. Då kanske man åkt in på ett samtal, ja till och med fått en erinran, säger han och fortsätter:

– LKAB är ett företag som gör miljardvinster, det går inte med röda siffror. Därför undrar man över de här besparingspaketen, och att man inte i stället premierar säkerheten och önskemålen från sin personal.

Magnus Arnkvist,
koncernchef LKAB.
Magnus Arnkvist, koncernchef LKAB. Foto: Fredric Alm/Alm & ME

Under våren har ett flertal medieskandaler skakat LKAB. I våras framkom det att sektionschefen och gruvchefen i hemlighet spionerat på lastare i Malmbergets gruva och tagit tid på produktionstakten.

Cheferna som övervakade de anställda ska enligt dagstidningen Norrländska socialdemokraten (26/3) ha brutit mot säkerhetsreglerna då de beträtt ett område där en bom varit stängd.

Magnus Arnkvist är koncernchef på LKAB och direktör för division Södra där verksamheterna i Svappavaara och Malmberget ingår. När jag ringer upp honom för en intervju säger han att han inte känner igen en ökad riskrapportering från lastningen i Malmberget. Han menar att LKAB inte sparar på säkerhetsarbetet.

– Om du har en produktionsstabil arbetsplats så finns det ingen motsättning i det och säkerhetsarbetet. Om arbetsplatsen fungerar bra och man har en god stämning, så minskar ju också riskerna och olyckorna.

Också LKAB:s säkerhetsarbete i Svappavaara menar Arnkvist är under kontroll. I en intervju publicerad i tidningen Elektrikern (14/8) fick Arnkvist frågan om det funnits andra problem med gallerdurkar. Han svarar i intervjun att ”vi har haft några tillbud, men det har varit att folk snubblat på dem”. Detta stämmer dock inte med den dokumentation som tydligt visar att det funnits flera tillbud på fallskador med anledning av rost och bristande säkerhet på anläggningar.

När jag konfronterar Magnus Arnkvist med artikeln och frågar om han varit medveten om detta vid tidpunkten för intervjun svarar han med en bortförklaring.

– Oftast inträffar tillbuden när man lyfter bort gallerdurkar och lägger tillbaka dem på fel sätt.

Jan Moström, vd LKAB.
Jan Moström, vd LKAB. Foto: Fredric Alm/Alm & ME

När så den fem år försenade personalfesten slutligen går av stapeln på lördagen håller verkställande direktör Jan Moström ett tre minuter långt tal från scenen, för omkring 1 700 LKAB-anställda. Han talar med anspänd röst och möts av spridda busvisslingar från publiken. I sitt tal nämner han arbetsplatsolyckan i Svappavaara.

– I dag, i morgon och alla dagar måste vi ha säkerheten först. Jag vill säga detta för att vara LKAB-anställd, en festkväll som den här ska vara som livet självt: en blandning av lek och allvar. En blandning av glädje och sorg. En blandning av framtidstro och eftertanke. I kväll ska vi fira, för i morgon kommer nya utmaningar möta oss, säger Jan Moström i mikrofonen på scenen.

Jennifer Lagerskog, som studerar och för tillfället lämnat arbetet som smörjare på LKAB, understryker hur viktigt det är att sanningen om den bristande säkerheten på företaget kommer fram. Hon kan inte sluta tänka på natten då hennes kollegor rengjorde det osäkra gallergolvet.

– Bara i länet är det så många dödsfall på våra arbetsplatser. Man säger sig ha nolltolerans mot olycksfall, men till och med samma dag som en dödsolycka skett skickar man ut människor att arbeta i osäkra anläggningar. Det säger allt om vad LKAB menar med ”säkerheten först”.

Kiruna grundades år 1900, och Hjalmar Lundbohm räknas som dess grundare. Han var disponent vid gruvbolaget LKAB som påbörjade brytning av järnmalm i Kiirunavaara i slutet av 1890-talet. Källa: Wikipedia
Kiruna grundades år 1900, och Hjalmar Lundbohm räknas som dess grundare. Han var disponent vid gruvbolaget LKAB som påbörjade brytning av järnmalm i Kiirunavaara i slutet av 1890-talet. Källa: Wikipedia Foto: Julia Lindblom

Publicerad Uppdaterad
3 timmar sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ’Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: ”nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

”Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: ”Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara ”Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

”Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

”Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Strax efter klockan 11 på tisdagen lämnade de första strejkande sjuksköterskorna arbetet på Södersjukhuset i Stockholm.
De strejkande sjuksköterskorna kräver bättre arbetsvillkor och kortare arbetstider. Foto: Johan Apel Röstlund

Applåder och hurrarop när sjuksköterskorna gick ut i strejk

Applåder och hurrarop mötte sjuksköterskorna på Södersjukhuset i Stockholm när de gick ut i strejk på tisdagsförmiddagen. Precis som i resten av landet kräver de kortare arbetstider för att orka fortsätta jobba och på parkeringen utanför sjukhuset var stödet stort.

– Vi är så tacksamma för det och vi tänker inte ge oss, för vården håller på att krascha, säger intensivvårdssjuksköterskan Lotta Dickman när hon kliver ut genom huvudentrén några minuter efter klockan elva den första strejkdagen.

Se videon när sjuksköterskorna på Södersjukhuset gick ut i strejk.

Det var rörda ansiktsuttryck på de 38 sjuksköterskorna som ingår i Vårdförbundets första strejkvarsel på Sös när de under tisdagsförmiddagen lämnade arbetsplatsen med sina skyltar om rimliga arbetsförhållanden.

Patienter och lunchlediga kollegor samlades vid entrédörrarna för att applådera och önska lycka till.

– Ni har en tuff arbetsgivare, men jag håller på er, sade en man på kryckor och klappade en av de strejkande på axeln.

En taxichaufför tutade ute på parkeringen och sträckte ut armen genom det nervevade fönstret på sin svarta bil som en hälsning. 

– Fortsätt kämpa.

”Alla vi har pratat med tycker att vi ska ta fighten”

I solen utanför den väldiga byggnaden, uppförd 1944 och länge Nordens största sjukhus, står strejkvakten Carin Lhotsky Andersson. Hon är sjuksköterska och förtroendevald för Vårdförbundet och ler när hon pratar om stödet de fått från allmänheten inför den infekterade konflikten med arbetsköparoraginsatonen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Carin Lhotsky Andersson upplever att allmänhetens stöd för strejken är stort där hon står utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

– Strejk är ju vår sista åtgärd och egentligen vill ju ingen det här men det sitter en propp på SKR och då måste vi trycka på och visa att vi menar allvar. För om vi får rimligare arbetsvillkor så får patienterna en bättre vård och det tror jag folk förstår. Alla vi pratat med här på morgonen tycker att vi ska ta fighten.

Många som samlats den här första strejkdagen vittnar om samma sak. För att orka jobba heltid inom vården krävs bättre villkor och kortare arbetstid. Frågan är långt ifrån ny och frustrationen har vuxit med åren. 

Foto: Johan Apel Röstlund

63 000 vårdarbetare vägrar arbeta övertid

Under pandemin kallades vårdarbetarna hjältar. Men trots uppmaningar om bättre villkor har arbetsköparna inte gett med sig. 

Underbemanning, över tre miljoner övertidstimmar och ibland inte ens tid för att gå på toaletten. Arbetsförhållandena har gjort att många sjuksköterskor och andra vårdarbetare lämnat yrket. Andra har tvingats gå ned i tid för att orka med. Med försämrad lön och pension som följd.

När nu strejken är ett faktum hoppas Vårdförbundet att deras varsel ska ge resultat. 63 000 av fackets medlemmar ingår redan i den övertidsblockad som pågått sedan slutet av april och om inget händer de kommande dagarna tas ytterligare 1 900 anställda på landets hälsocentraler ut i strejk den 11 juni nästa vecka.

Lotta Dickman håller upp sitt plakat och kramar om en kollega. Hon har jobbat länge inom vården och märkt förändringarna som skett.

Övertid och knappt tid för lunch. Strejken handlar om de försämrade arbetsvillkoren inom vården. Foto: Johan Apel Röstlund

– Våra villkor hotar Sveriges offentliga sjukvård. Sedan slutet av 1990-talet har vi sett hur patientsäkerheten varit i fara och det har bara blivit värre. Men när vi sagt det har politikerna och andra ansvariga svarat med att ”nej det är inte patientfarligt”. Så plötsligt nu, när några få går ut i strejk då är det plötsligt jättesamhällsfarligt. Vi behöver kortare arbetstider för sjukvården håller på att krascha. Det är dags att lyssna på oss som vet, säger hon.

Förutom på Södersjukhuset i Stockholm inleddes under tisdagen även strejker på bland annat Skånes och Norrlands universitetssjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och på Linköpings universitetssjukhus.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Här en satir inför EU-valet. Foto: Tomas Oneborg/TT, Privat, Montage: Arbetaren

Edvin Alpros:
Välfärdsmiljardärer bakom nya Segelbylistan i EU-valet

Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter, skriver Edvin Alpros inför att Segelbylistan startar upp lagom till EU-valet.

Goda nyheter alla välfärdsmiljardärer, yrkespolitiker och andra utsatta grupper.

Lagom till EU-valet startar vi upp Segelbylistan!

Segelbylistan ska inte uppfattas som ett konventionellt parti, utan ska mer ses som en valsamverkan eller en sorts inkomstförsäkring för människor som vant sig att leva ett glamoröst liv på skattepengar men nu riskerar att röstas bort eller, gud förbjude, se sitt eget flyktingmotstånd resultera i att det inte längre släpps in några flyktingar att göra miljonvinster på.

I takt med att profitkvoten tenderar att falla har vi börjat inse vilken marknad som är tryggast att investera i, och den marknaden kallas skattepengar! Precis som med vilken friskola eller nätläkare för förkylda som helst så är Segelbylistan ett upplägg som, rätt hanterat, kommer att ge en rejäl avkastning av skattemedel för en oöverskådlig framtid.

Kommunikationsavdelningen viktigare än politiken

Eftersom att politik är en förtroendebransch kommer vi att, utöver att avlöna våra politiker, lägga fokus på att finansiera vår kommunikationsavdelning. Politiken i sig är inte så viktig längre, och vi har därför köpt in en slumpgenerator som matas med bindgalna inlägg från förintelseförnekare på twitter och offentliga uttalanden från regeringen, eller om det var tvärtom, och ut får vi intetsägande politiska förslag ämnade att appellera till reptilhjärnan. Redan vid första körningen blev vi nöjda med vårt politiska program:

1) Stoppa woke, sänk skatten för aktieinnehav!

2) Förbjud alla pronomen, de har inget i Europa att göra!

3) Avskaffa allemansrätten, gängkriminella ska inte kunna tälta gratis!

4) Lös bostadsbristen – större fängelsen nu!

Segelbylistans kommunikationsavdelning kommer att särskilja sig ifrån mindre sofistikerade trollfabriker i det att vi ämnar avstå från att attackera våra egna samarbetspartners och istället enbart trakassera de riskfria grupperna: invandrare, homosexuella, muslimer, tiggare och kvinnliga politiker.

Vi har dessutom försäkrat oss mot eventuella skandaler genom att ha köpt in ett globalist-alarm som går av ifall det vänsterliberala etablissemanget skulle försöka infiltrera oss. Det är programmerat att upptäcka tofu i matlådor och människor som inte skrattar helhjärtat när vi tittar på Gudarna måste vara tokiga på våra aw:n.

Vi har fortfarande platser kvar att fylla och vi söker nu fler kandidater från Stockholms innerstad, Gran Canaria och Bryssel som befinner sig i riskzonen att förlora sin direkta tillgång till skattemedel. Vår profilering skall vara ”Stå upp för den lille människan!”. Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter. 

Publicerad Uppdaterad