När säkerheten och LKAB brast

I Kiruna delas sorgband ut till minne av dödsolyckan som tog Julia Markströms liv på LKAB:s kulsinterverk i Svappavaara i somras. I ett unikt reportage berättar de som var på plats om händelsen för Arbetarens Julia Lindblom. Det statliga bolagets devis ”Säkerheten först” står i kontrast till företeelser som sönderrostade golv, usel arbetsmiljö under jord i Malmberget och arbetare som uppmanats att göra omöjliga riskbedömningar.

Inne på OK Q8 i Kiruna står en vit låda på varudisken. Den innehåller små svarta band, omsorgsfullt vikta i öglor och sammanhållna med säkerhetsnålar. I två veckors tid har passerande kirunabor och arbetare på LKAB kunnat hämta de svarta ”Juliabanden”. Banden har tillverkats som en tyst markering mot den osäkra arbetsmiljön som råder på LKAB, ett av Sveriges största industri- och gruvföretag. På ett event som cirkulerar på Facebook uppmanas anställda på företaget att bära bandet på den kommande personalfesten och på arbetet. Den här måndagen i mitten på oktober, fem dagar innan LKAB:s stora personalfest, är lådan nästan helt tömd.

Parkeringen vid OK Q8 är belägen mitt emellan gamla och nya Kiruna. Sedan flera år tillbaka pågår flytten av staden i östlig riktning, då samhället anpassas efter gruvdriften. För fem år sedan nåddes den nya huvudnivån på 1 365 meters djup i Kiirunavaara, vilket antas säkra gruvans drift i åtminstone 20 år. Ändå är det först nu i oktober som den fem år försenade festen för invigningen av huvudnivån går av stapeln.

Kiruna flyttar och många hus och lokaler står tomma.
Foto: Julia Lindblom

När inbjudningsbrevet kom med posten i mitten av augusti tyckte många anställda på LKAB att firandet kändes direkt olämpligt. Det kom alltför snart inpå dödsolyckan den 27 juli, då 21-åriga Julia Markström miste livet på sin arbetsplats. Plötsligt föll hon handlöst genom det genomrostade gallergolvet på kulsinterverket i Svappavaara.

Julia Markström arbetade som elektriker och var anställd på LKAB genom entreprenören Cranex. Hon hade precis fått anställning som gymnasielärare på elprogrammet i Kiruna och såg fram emot att börja sitt nya arbete till hösten.

När olyckan inträffade arbetade hon på ett område som av LKAB antogs vara säkert, men i efterhand har det uppdagats att åtskilliga tillbudsrapporter skrivits gällande de kraftiga rostangreppen i kulsinterverket. Det tog över 45 minuter för ambulansen att nå fram till Svappavaara och när Julia Markström till sist kom fram till universitetssjukhuset i Umeå gick hennes liv inte att rädda.

Efter dödsolyckan skrev hennes kollega Daniel Asplund ett öppet brev till den verkställande direktören och för kännedom till hela personalstyrkan i Svappavaara. I brevet kritiseras koncernledningens ovilja att lyssna på skyddsombuden och ta säkerhetsarbetet på allvar. Brevet var från början inte avsett att läsas av någon utanför LKAB, men fick genast stor spridning. Det plockades upp av medier vilket också ledde till att missförhållandena uppdagades för en större allmänhet. I brevet beskriver Daniel Asplund hur de senaste årens besparingspaket och nedskärningar kraftigt försämrat arbetsmiljön på anläggningarna och hur arbetarnas representanter blivit alltmer rädda för repressalier när de utfört skyddsarbete enligt regelverket. Det öppna brevet ledde senare till att fackförbundet SAC Syndikalisterna valde att ge Daniel Asplund Civilkuragepriset 2018.

Daniel Asplund fick Civilkuragepriset 2018.
Foto: Julia Lindblom

Det är i samband med prisutdelningen jag träffar Daniel Asplund på ABF-huset i centrala Kiruna. Daniel berättar att minnena från olyckan inte lämnar honom och att han från början tvekade att ta emot priset, men möjligheten att det kunde fortsätta att sätta fokus på förebyggandet av olyckor fick honom att bestämma sig. Daniel menar att mycket av skyddsarbetet och LKAB:s devis ”säkerheten först” bottnat i att arbetare ska ta ansvar för sig själva.

– Vi får direktiv om att använda skyddsskor och skyddsglasögon och får höra att de flesta olyckor sker på grund av osäkra handlingar. Men samtidigt har man inte investerat tillräckligt i säkrandet av golven eller anläggningarna. Nu upplever jag det ändå som att säkerhetsfrågorna tvingats upp på agendan, säger han och fortsätter:

– Jag kanske har stuckit ut huvudet genom att skriva brevet, men det är ett kollektivt engagemang som ligger bakom att säkerhetsfrågorna nu får mer utrymme.

Jennifer Lagerskog minns också hon fredagen den 27 juli när arbetsolyckan på kulsinterverket inträffade. Hon var en av dem som strax efteråt följde med för att spärra av olycksområdet. Polisen ville ta med gallerdurken för undersökning och Jennifer fick i uppgift att lyfta den.

– Jag tog tag på ena sidan om gallerdurken och kände att materialet var så poröst att det smulades sönder i mina händer.

Jennifer Lagerskog arbetade på kulsinterverket i Svappavaara när dödsolyckan inträffade fredagen den 27 juli.
Foto: Julia Lindblom

När Jennifer Lagerskog morgonen därpå kom tillbaka till arbetet hade hon lovat en arbetskamrat att endast gå på betonggolvet under helgen. På ett bord utanför kontrollrummet låg ett papper med en arbetsbeskrivning över hur områden i kulsinterverket skulle rengöras.

– Jag förstod att driftspersonal varit ute både under fredagsnatten och på morgonen för att spola rent och rengöra golven för inspektion. Det gjorde mig extremt rädd och orolig.

Hon berättar att det på papperet var ifyllt vilka områden som rengjorts under natten. Där fanns nedtecknat en utförlig arbetsbeskrivning om hur man skulle gå till väga; man uppmanades att gå två och två och göra en riskbedömning. Där stod också att fallskyddsutrustning fanns tillgänglig vid behov.

– Det här var ju på sommaren och många av de personer som jobbade var vikarier. De hade inte arbetat så länge och de som saknade fallskyddsutbildning fick inte ens använda fallskydden, säger hon och fortsätter:

– Jag vet inte hur jag själv skulle göra riskbedömning, men att gå två och två skulle inte hjälpa. För det var exakt vad Julia gjorde tillsammans med sin kollega. Han gick över, men hon föll rakt igenom.

Att gå två och två skulle inte hjälpa. För det var exakt vad Julia gjorde tillsammans med sin kollega. Han gick över, men hon föll rakt igenom.
Jennifer Lagerskog, arbetade på LKAB i Svappavaara

När Jennifer Lagerskog fick veta att det fortfarande pågick arbete ute i kulsinterverket, pratade hon med driftspersonalen som satt i kontrollrummet. Kontrollrumsoperatören bad chefen att komma, och de lyckades övertyga honom om att ropa tillbaka personalen från verket.

Efter dödsbeskedet samlades några av de anställda i matsalen. Många var upprörda över hur media och LKAB rapporterade om olyckan.

– Företaget berättade inte att hon fallit genom golvet utan skrev på hemsidan att Julia ramlat från en travers, vilket förmildrat omständigheterna. Detta har media sedan återgett och fortsatt rapportera om. Jag har till och med sett en liten animation över hur hon föll från traversen på tv – varför dementerade inte företaget?

På fredagens informationsmöte fick de anställda instruktioner att inte tala med media och att hänvisa journalister till företagets pressansvariga.

– Vi diskuterade vad felrapporteringen berodde på och var oroliga över att den felaktiga informationen skulle leda till att andra arbetare, till exempel från utomstående firmor, inte skulle få veta att golvet var osäkert att gå på.

Kulsinterverket i Svappavaara.
Foto: Julia Lindblom

Jennifer Lagerskog berättar att hon och många av hennes arbetskollegor var oroliga över att företaget hade alltför bråttom att starta upp produktionen igen. Under dagen hade chefer talat om att ”komma upp i sadeln igen” och ”hjärnspöken”. Jennifer Lagerskog berättar att de kollektivanställda därför samlades mellan skiften i kontrollrummet och stängde dörrarna för tjänstemännen.

– Vi var alla skärrade och diskuterade vad som skett under helgen. Vi pratade om skicket på gallerdurken och personalen som arbetat på det osäkra golvet, säger hon och fortsätter:

– För att undvika att någon skulle behöva gå på golvet mot sin vilja behövde vi gemensamt säga nej. Vi beslutade där och då att vi inte skulle gå på gallergolvet mer, och att endast ett medlemsmöte kunde avgöra när det var säkert. Det var först då som jag kände mig trygg igen.

Vi pratade inte bara, utan handlade gemensamt och höll varandra om ryggen oavsett yrkestillhörighet och anställningsvillkor.
Jennifer Lagerskog, arbetade på LKAB i Svappavaara

De kollektivanställda beslutade gemensamt att de inte skulle beträda golven förrän de var besiktade, och därmed arbetade inte ordinarie personal på de osäkra golven. Jennifer Lagerskog berättar att hon i efterhand är stolt över sina arbetskamrater.

– Vi sörjde och var arga ihop. Vi pratade inte bara, utan handlade gemensamt och höll varandra om ryggen oavsett yrkestillhörighet och anställningsvillkor. Jag vet inte hur många gånger jag sade ”vi har bara varandra” den där helgen. Där och då var det sant.

Det som sedan hände var att LKAB tog in externa firmor för rengöring och besiktning.

Först efter två veckor var tillräckligt många platser besiktade för att produktionen skulle kunna startas upp igen. Efter ytterligare några veckor, under det sedan länge planerade underhållsstoppet, upptäckte man dock att stora delar av kulsinterverket var i så rostskadat skick att det inte gick att vänta med renovering. Därför står också nu i dag, flera månader senare, produktionen still i verket och förväntas inte sätta igång förrän i början på januari.

Dagbrottet i Svappavaara.
Foto: Julia Lindblom

Solen har ännu inte gått upp när jag tar emot passerkortet i receptionen på LKAB i Svappavaara. Jag är där för att träffa Anders Björnström, en av platscheferna på LKAB i Svappavaara.

– Det här är det värsta som kan inträffa på en arbetsplats och på LKAB måste vi göra allt vi kan för att förhindra att det sker igen. Samtidigt måste vi göra det här tillsammans. Alla behöver hjälpa till att hitta riskerna så att de skrivs ned och åtgärdas, säger Anders Björnström.

Ingen har blivit tvingad ut om man har varit orolig över att det varit farligt.
Anders Björnström, platschef på LKAB i Svappavaara

På frågan om LKAB gjorde en riskanalys direkt efter olyckan svarar han att ingen har tvingats arbeta mot sin vilja.

– De som kände sig säkra och trygga fick gå ut och spola och göra rent så att vi kunde besikta. Men ingen har blivit tvingad ut om man har varit orolig över att det varit farligt. Verket blir ju inte, på grund av en händelse, livsfarligt att vara i.

Jonas Stålnacke, huvudskyddsombud.
Foto: Julia Lindblom

Jonas Stålnacke är huvudskyddsombud på LKAB i Svappavaara. Han menar att LKAB gjort insatser men inte sett till det övergripande säkerhetsläget på anläggningarna.

– Vi har trott att säkerheten har varit bra, men det har funnits brister. När något ska åtgärdas har man ofta gjort punktinsatser i stället för att se till helheten. Det vore till exempel bra om det fanns inspektörer som enbart arbetade med anläggningssäkerhet, inte enbart mot maskinerna, säger han och fortsätter:

– Alla har mått dåligt och det var också flera vikariers första sommar på LKAB. De flesta tänkte att det kunde varit vem som helst som gick där. Skiftlagskompisen, brorsan eller frun.

Dödsolyckan bör förstås i den kontext av besparingspaket och nedskärningar som präglat arbetsplatserna och det fackliga skyddsarbetet på LKAB. Våren 2015 blev dåvarande vd Lars-Eric Aaro uppsagd från LKAB och erhöll ett avgångsvederlag på sammanlagt 18 månadslöner.

Styrelseordföranden Sten Jakobsson motiverade avskedet med att Aaro i takt med att malmpriserna rasat inte lyckats genomföra tillräckliga besparingar och effektiviseringar. I en intervju i Norrländska Socialdemokraten den 27 maj 2015 hävdar han att LKAB blivit lite ”rund över magen” och det nu gäller att ”karva i det överflödiga fettet”. I själva verket hade LKAB redan föregående vinter lanserat en besparingsplan på en miljard kronor och hotade med att reducera 400 tjänster.

Några månader senare den 15 september 2015 tillträdde Jan Moström som ny vd för LKAB. Jan Moström har tidigare varit direktör för Bolidens gruvverksamhet. Ny styrelseordförande efter Sten Jakobsson är Göran Persson, Sveriges före detta statsminister.

Enligt Dagens Industri slog statliga LKAB i våras produktionsrekord och redovisade en vinst före skatt på drygt sex miljarder kronor. Av detta gick nästan hälften i utdelning till statskassan. Följden att man inte valde återinvestering istället för hög utdelning har blivit att återkommande besparingspaket under de senaste åren genomförts på LKAB och personalstyrkan har minskat då man på många håll slutat ersätta naturliga avgångar.

Vy över Gällivare.
Foto: Julia Lindblom

Att resa med buss mellan Kiruna och Gällivare tar omkring en och en halv timme. I riksmedia är det Kirunas stadsflytt som stått i fokus, men också staden Gällivare genomgår sedan flera år omfattande stadsomvandlingar. När man står på torget i Malmberget blir detta påtagligt. Järnvägsgatan kantas av gapande tomma butikslokaler och i ett hörn ligger den en gång så populära restaurangen Malmberget. Folkets hus har stängt, liksom Folktandvården och Posten som legat i samma byggnad. Men fortfarande är simhallen och sporthallen i drift, och så Konsum förstås.

– Samhället har gett plats åt gruvdriften, men för oss som arbetar under jord har arbetsförhållandena de senaste åren försämrats drastiskt. Vi är många som offrar våra kroppar, men är inte värda någonting i företagets ögon, berättar en person som arbetar som lastare i Malmberget för mig.

Vi är många som offrar våra kroppar, men är inte värda någonting i företagets ögon.
Lastare på LKAB i Malmberget

Arbetare jag talar med vittnar om hur arbetsmiljön under jord på LKAB under de senaste åren blivit ohållbar, med ökad tung fysisk belastning och förlängda arbetsdagar. LKAB har de senaste åren haft fokus på produktiviteten. Lastare under jord förväntas lasta en viss mängd i timmen, vilket gjort att säkerheten i vissa fall blir lidande. Man hinner inte följa alla säkerhetsföreskrifter och det är lätt att man slarvar med avspärrningar eller lastar i höga gasvärden. Arbetare som följt säkerhetsföreskrifter har i sin tur anklagats för maskning.

Skiften har lagts om så att arbetsdagen ökat med nästan en tredjedel av den ursprungliga arbetstiden. Om körpassen tidigare varit utspridda över en månad arbetar man nu i stället varannan vecka intensivt, vilket resulterat i tung fysisk belastning för lastarna. Det längre matuppehållet på två timmar och 15 minuter, som kombinerats med annat arbete – och som behövs för att återhämta sig för en effektiv körning – har bytts ut mot en 36 minuter lång matrast.

Sex lediga dagar, som man arbetat in och kan ta ut när som helst under året, har försvunnit för arbetarna på raset. Samtidigt har företagshälsovården Previa som tidigare fanns innanför LKAB:s grindar flyttat in till Gällivare, vilket försvårat möjligheten att snabbt få tillgång till vård i samband med arbetsskador. Dessutom saknas många gånger fungerande kommunikationsnät mellan arbetarna, vilket ökar riskerna vid eventuella bränder.

Många upplever det som att företaget inte lyssnar på sin personal.
Tomas Larsson, klubbordförande för Gruvfyran i Gällivare

Tomas Larsson är klubbordförande för Gruvfyran i Gällivare. När jag ringer upp honom och berättar om vittnesmålen från arbetarna blir han inte förvånad.

– De som gör jobbet bäst, som sitter i maskinerna och som kan yrket har inte fått vara med att utforma den optimala arbetsdagen – både för produktion och arbetsmiljö, säger han och fortsätter:

– Många upplever det som att företaget inte lyssnar på sin personal. Det har skapat en stor besvikelse hos oss och många har slutat på LKAB de senaste åren.

Han berättar att arbetare från andra företag förut sökte sig till LKAB, men att utvecklingen i dag går i motsatt riktning och att man måste börja fråga sig varför. Samtidigt behåller LKAB sina vikarier alltför länge utan att fastanställa dem, vilket innebär att många inte vågar säga ifrån av rädsla för att förlora jobbet.

– Vi har frispråkiga personer som talar om säkerheten. Då kanske man åkt in på ett samtal, ja till och med fått en erinran, säger han och fortsätter:

– LKAB är ett företag som gör miljardvinster, det går inte med röda siffror. Därför undrar man över de här besparingspaketen, och att man inte i stället premierar säkerheten och önskemålen från sin personal.

Magnus Arnkvist, koncernchef LKAB.
Foto: Fredric Alm/Alm & ME

Under våren har ett flertal medieskandaler skakat LKAB. I våras framkom det att sektionschefen och gruvchefen i hemlighet spionerat på lastare i Malmbergets gruva och tagit tid på produktionstakten.

Cheferna som övervakade de anställda ska enligt dagstidningen Norrländska socialdemokraten (26/3) ha brutit mot säkerhetsreglerna då de beträtt ett område där en bom varit stängd.

Magnus Arnkvist är koncernchef på LKAB och direktör för division Södra där verksamheterna i Svappavaara och Malmberget ingår. När jag ringer upp honom för en intervju säger han att han inte känner igen en ökad riskrapportering från lastningen i Malmberget. Han menar att LKAB inte sparar på säkerhetsarbetet.

– Om du har en produktionsstabil arbetsplats så finns det ingen motsättning i det och säkerhetsarbetet. Om arbetsplatsen fungerar bra och man har en god stämning, så minskar ju också riskerna och olyckorna.

Också LKAB:s säkerhetsarbete i Svappavaara menar Arnkvist är under kontroll. I en intervju publicerad i tidningen Elektrikern (14/8) fick Arnkvist frågan om det funnits andra problem med gallerdurkar. Han svarar i intervjun att ”vi har haft några tillbud, men det har varit att folk snubblat på dem”. Detta stämmer dock inte med den dokumentation som tydligt visar att det funnits flera tillbud på fallskador med anledning av rost och bristande säkerhet på anläggningar.

När jag konfronterar Magnus Arnkvist med artikeln och frågar om han varit medveten om detta vid tidpunkten för intervjun svarar han med en bortförklaring.

– Oftast inträffar tillbuden när man lyfter bort gallerdurkar och lägger tillbaka dem på fel sätt.

Jan Moström, vd LKAB.
Foto: Fredric Alm/Alm & ME

När så den fem år försenade personalfesten slutligen går av stapeln på lördagen håller verkställande direktör Jan Moström ett tre minuter långt tal från scenen, för omkring 1 700 LKAB-anställda. Han talar med anspänd röst och möts av spridda busvisslingar från publiken. I sitt tal nämner han arbetsplatsolyckan i Svappavaara.

– I dag, i morgon och alla dagar måste vi ha säkerheten först. Jag vill säga detta för att vara LKAB-anställd, en festkväll som den här ska vara som livet självt: en blandning av lek och allvar. En blandning av glädje och sorg. En blandning av framtidstro och eftertanke. I kväll ska vi fira, för i morgon kommer nya utmaningar möta oss, säger Jan Moström i mikrofonen på scenen.

Jennifer Lagerskog, som studerar och för tillfället lämnat arbetet som smörjare på LKAB, understryker hur viktigt det är att sanningen om den bristande säkerheten på företaget kommer fram. Hon kan inte sluta tänka på natten då hennes kollegor rengjorde det osäkra gallergolvet.

– Bara i länet är det så många dödsfall på våra arbetsplatser. Man säger sig ha nolltolerans mot olycksfall, men till och med samma dag som en dödsolycka skett skickar man ut människor att arbeta i osäkra anläggningar. Det säger allt om vad LKAB menar med ”säkerheten först”.

Kiruna grundades år 1900, och Hjalmar Lundbohm räknas som dess grundare. Han var disponent vid gruvbolaget LKAB som påbörjade brytning av järnmalm i Kiirunavaara i slutet av 1890-talet. Källa: Wikipedia
Foto: Julia Lindblom