Följetong #54/2018

Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 9

"Jag lekte med pappersdockor som mamma hade ritat när hon var liten. Jag läste om dom svenska prinsessorna i bruna nummer av Vecko-Journalen. Jag fantiserade mycket om prinsessorna." Foto: Bertil Ericson/TT

18 Det blev ett tvåbäddsrum på kvinnokliniken. När Nina trädde in, nybadad och klädd i sjukhusets lilarandiga bomullsnattlinne, möttes hon av ett skrik ur den andra sängen. En flicka med likblekt ansikte låg där och skrek. En gråhårig sjuksköterska, som hade håret uppsatt mycket tätt kring huvudet, stod vid sängen och såg sträng ut. – […]

18

Det blev ett tvåbäddsrum på kvinnokliniken.

När Nina trädde in, nybadad och klädd i sjukhusets lilarandiga bomullsnattlinne, möttes hon av ett skrik ur den andra sängen. En flicka med likblekt ansikte låg där och skrek. En gråhårig sjuksköterska, som hade håret uppsatt mycket tätt kring huvudet, stod vid sängen och såg sträng ut.

– Droppar fröken Nilsson ordentligt nu? Ni måste droppa duktigt, varje kvart. Inget slarv, då kommer inte värkarna igång.

– Ja, ja. Flickan hade vänt bort ansiktet.

– Ni har inget att beklaga er över. Ta er samman nu och sköt droppflaskan ordentligt så går det fortare.

Nina insöp den isande avståndstagande tonen i sjuksköterskans röst. Vad kunde hon ha gjort, flickan som hade sådana plågor och ändå inte fick beklaga sig?

– Det är för väl att inte alla tonårsflickor är lika slarviga som fröken Nilsson. Ta upp plats på sjukhuset med sånt. Och så inte ens kunna sköta droppet ordentligt.

Sköterskan var på väg ut ur rummet med en sista fnysning.

Det kom ett avgrundsvrål som fick Nina att stelna till.

– Vad heter du, frågade Nina eftersom hon inte vågade fråga det hon verkligen ville veta.

– Jag önskar att jag fick dö. Det gör vansinnigt ont. Det kan inte vara möjligt att det måste göra så här ont.

Dörren öppnades och rummet uppfylldes av läkare och kandidater i vita rockar. De drog täcket av den bleka flickan så att hennes stora mage blottades. Alla måste klämma på den. Flickan pep och kandidaterna mumlade till varandra.

– Sjunde månaden, det ser inte bättre ut.

– Den längst framskridna vi har haft.

– Det tar lång tid att få igång henne.

Följderna, hörde Nina dem upprepa gång på gång. Förkrossad låg hon tyst i sin säng och kände sig som en förrädare för att hon inte satte sig upp och skrek. Flickan har så hemskt ont, kan ni inte göra något? Hur länge ska hon behöva ha det så här? Men när en av de vita rockarna slog sig ner på Ninas sängkant sa hon inte ett ljud.

– Hur var det här då? Allt väl?

– Ja tack.

– Du får en spruta nu så att du somnar. Du kommer inte att märka något förrän operationen är över. Då har du litet ont. Vi syr ihop såret, men i början gör det ont.

Sprutan var effektiv. Allt försvann. Hon hörde inga fler skrik. Hon vaknade till och frågade om allt var klart. Men hon vaknade för tidigt, operationen hade inte ens börjat. Någon stod böjd över hennes underliv. Hon lutade sig tillbaka. Hon var i ett annat rum men det försvann för henne.

Jag tror dom försöker plåga mig till döds bara för att jag begärde abort för sent. Dom hatar mig här.

Nästa gång hon vaknade var det mörkt och hon hörde ett vrål från sängen bredvid. Det pågick alltså fortfarande. Långsamt kom Nina till liv och såg att det bleka ansiktet var vänt mot henne.

– Hej. Jag heter Kristina. Lyckliga du som bara blev skrapad. Jag tror dom försöker plåga mig till döds bara för att jag begärde abort för sent. Dom hatar mig här. Dom ska bara plåga mig.

Nina försökte sätta sig upp i sängen för att få en överblick över rummet. Det fanns en radio inbyggd i bordet vid sidan av sängen. Hon slog på den. Klockan var strax efter nio med nyheter från TT. Kristina berättade om sitt liv. Det var ett enda elände.

– Först blev jag glad när jag blev på smällen, men sen stack han. Då ville jag inte ha barn, inte ensam va. Det var tidigt, så jag begärde abort och gick igenom femtusen jävla samtal med kuratorer och psykologer och skit. Sen kom han tillbaka. Han ville ha barnet, sa han. Jag tog tillbaka min ansökan och jag trodde på honom när han sa att jag kunde flytta hem till honom. Men det funka inte. Inte ett dugg funka det. Vi grälade och han började slå mig. Ju större magen blev, desto mer grälade vi.

– Vad gjorde du då?

– Vad fan skulle jag göra? Jag fattade att det inte skulle gå. Jag kunde inte bo hos honom. Jag försökte få komma hem igen men magen syntes och farsan blev rasande. Han sa att jag var en hora och en idiot och att jag aldrig mer skulle få sätta min fot i hans hem. Jag bad om abort igen och dom skällde ut mig för att jag inte visste hur jag ville ha det och för att det hade gått så lång tid. Dom ville att jag skulle föda barnet och adoptera bort det. Men det vägrade jag. Jag skulle inte kunna leva om jag visste att jag hade ett barn som inte ens fick vara hos mig.

– Vad ska du göra när du kommer ut härifrån?

– Ta livet av mig. Vad fan ska jag annars göra? Sjutton år, utkastad hemifrån, en kille som jag inte vill se mer, ingenstans att bo, inget jobb.

Berättelsen försvann i nya klagorop.

– Jag ska droppa mig själv i näsan en gång i kvarten för att sätta igång värkarna. Det är som att jag själv ska mörda mitt barn, jag klarar det bara inte. Jag kan inte droppa in det där, jag vill inte ta livet av min baby. Den lever därinne i min mage.

– Ångrar du dig igen?

– Jag har inte ångrat mig. Jag kan bara inte klara av en unge ensam. Min mamma var en ensam morsa, jag var ungen så jag vet hur det är. Gifta sig med första bästa som vill ta hand om en. Men fast han tvingar mig att kalla honom pappa har jag alltid hatat honom.

Sedan kan vi ta oss en titt på fostret, så ni får se vad ni har ställt till med.

En ny sjuksköterska kom in i rummet.

– Droppar fröken ordentligt? Jag hoppas fröken har förstått hur en koksaltabort går till. Att det är precis som en förlossning med värkar och allt, även om barnet är dött när det kommer fram. Det är mycket värkar kvar innan det här är över. Sedan kan vi ta oss en titt på fostret, så ni får se vad ni har ställt till med. Det ska väl avhålla er från att göra så här igen. Ja, ja, ja, ni skriker ni, men bit ihop och sköt droppet så är det över om några timmar. Och låt det bli en läxa!

Kristina Nilsson grät hela natten. Droppflaskan brydde hon sig inte om. När frukosten kom in blev det dags för utskällning. Det var för mycket kvar i flaskan. Droppet hade inte skötts ordentligt. En tredje sköterska tog tag i hennes ansikte och droppade själv ner den dödsbringande lösningen i näsborrarna. Kristina gurglade och grät och vrålade.

– Sluta upp med den där hysterin nu, sa sköterskan hårt. Ta er samman nu och var litet duktig för en gångs skull.

Nina funderade på om hon kunde göra något för Kristina. Det värsta var att hon tyckte synd om Kristina utan att kunna tycka om henne. Kristina var inte bara olycklig, hon var otrevlig också.

Medan Nina försökte röra sig så litet som möjligt började Kristina gå omkring i rummet. Hon sa att hon måste röra sig. Till slut satte hon sig på en stol vid fönstret. Hon öppnade och lutade sig ut.

– Bara fjärde våningen. Man kanske inte skulle slå ihjäl sig ordentligt. Vet du något bra och snabbt sätt att ta livet av sig?

Nina kom att tänka på den vita skumranden i Skagen, mötet mellan de två haven Kattegatt och Skagerack vid Danmarks nordligaste udde. Att gå ut där och låta sig sugas ner i vågorna, det hade hon alltid föreställt sig som det bästa tänkbara självmordet.

På eftermiddagen kom en läkarkandidat och bad Nina visa upp operationssåret. Han var ung och verkade mer generad än hon när han hastigt tittade in mellan hennes lår. Vid fönstret satt Kristina och kved. Kandidaten blev nyfiken på henne. Han satte sig på hennes tomma säng och började tala med henne i helt vanlig samtalston.

– Vill du inte ha dropp, frågade han.

– Jag har dropp, gnydde Kristina. Hon fällde ihop sig i ett anfall av smärta. Hon pekade på flaskan på sängbordet.

– Det måste vara något fel här, sa kandidaten. Jag ska tala med överläkaren. Du klarar ju inte att administrera lösningen själv. Det här kan dra ut på tiden om du inte får dropp.

– Det ska dra ut på tiden, förklarade Nina. Det är det som är straffet. Sköterskorna har mätt ut ett straff för Kristina. Tar det lång tid får dom många, många tillfällen att komma in och hata henne.

– Så får det inte gå till, sa kandidaten och reste sig med ett ryck och sträckte på kroppen. Så får det inte gå till, upprepade han tyst på vägen ut, medan han sträckte ytterligare på ryggen.

Efter en timme kom en av sjuksköterskorna in och väste:

– Det här går för sakta, säger doktorn. Men fröken är för lat, det är hela saken. Seså, inget sjåp nu.

– Det var en ung doktor här som sa att hon inte klarar att administrera droppet själv, försökte Nina.

– Det här ska fröken Broman inte lägga sig i.

– Hon har så hemskt ont och skriker och gråter hela tiden. Hur lång tid tar det?

– Vi ska snart vara färdiga, utan fröken Bromans medverkan.

Kristina vrålade högre än någonsin.

– Jag är färdig. Jag vill dö. Snälla, låt mig få dö, jag har inget att leva för. Syster, gör så att jag får dö!

Då kom den unge kandidaten in och allt blev tyst. Sköterskan kunde gott och väl ha varit hans mamma. Hon började tyst att ordna något kring Kristinas säng.

– Vad har hänt här, syster? Droppet skulle vara igång sedan en timme men jag ser inte ens en slang.

– Jag blev litet försenad bara, det ska snart vara ordnat.

– Ta ut den andra patienten, det här är inte trevligt för henne.

– Men doktorn, vi har ingen annanstans att lägga henne.

– Ta ut henne, sa jag. Det här är ju över om en timme. Hur var det här förresten, det kanske är dags för hemfärd?

Nina, som inte led av något annat än Kristinas plågor, ville gärna åka hem.

– Syster, ta patienten till undersökningsrummet så ska jag höra om hon kan få åka hem. Jag trodde hon skulle stanna en natt till, men det verkar gå bra här. Jag ska tala med överläkaren.

Men varför har hon fått ligga och plågas i två dygn?

När Nina rullades ut kopplade två sköterskor en slang till Kristinas näsa. Det var en lättnad att komma ut från detta rum, men Nina tyckte samtidigt att hon överlämnade en oskyldig till rovdjuren. Varför fick inte Kristina någon bedövning?

– Varför kan hon inte få bedövning, ropade Nina på väg ut.

– Bedövning? Det här ska fröken Broman inte lägga sig i.

Ett biträde som inte förstod svenska lämnade henne i ett kalt rum. Operation, stod det på en skylt. Den unge kandidaten kom efter en stund. Han frågade om hon hade ont, om hon kände sig orolig, om hon önskade stanna kvar över natten. När hon inte ansåg sig ha särskilt ont, bortsett från att såret sved, och inte önskade stanna kvar över natten, hämtade han överläkaren.

Allt var bra, nu skulle det inte uppstå smärtor vid samlag, sa överläkaren. Såret skulle vara helt läkt efter ungefär tio dagar. En kontroll efter fjorton dagar, det var allt. Inga samlag innan dess.

Kandidaten kom med Ninas väska och kläder över armen och överläkaren hastade vidare.

– Hur lång tid kommer det att ta för Kristina?

– Högst två timmar.

– Men varför har hon fått ligga och plågas i två dygn?

– Säg det. Outgrundliga äro Herrens vägar. Ja, ursäkta, men det är verkligen han själv som spökar. Alla är inte beredda att följa lagen bara för att den tillåter aborter. Det är emot Guds lag, enligt somliga. Dom tar chansen och utdelar straff å hans vägnar. Två dygns lidande, det kunde nog ha blivit mer.

– Men det är ju hemskt! Varför gör inte ni läkare något åt det?

– Det gör vi ju. Jag gjorde vad jag kunde.

– Men någon borde göra mer, skriva i tidningen eller vad som helst! Det kunde väl du göra, som sett hur det går till här på sjukhuset.

– Jag visste inte att vi var du. Jag måste fortsätta mitt arbete nu, om fröken ursäktar. Att koppla in pressen blir det bara obehag av, det skulle jag inte rekommendera. Har fröken någon som kan hämta eller ska vi beställa en taxi?

 

19

Bernhard kom och hämtade henne en timme senare. Trots att de inte känt varandra länge, hade hon berättat att hon skulle opereras och vad operationen gällde.

Han hade inte väntat henne förrän dagen därpå och han hade stämt möte med sin bäste vän Nils-Åke på biografen Göta Lejon. Det var kanske sista chansen i kväll att få se Africa addio, en italiensk dokumentärfilm som väckt den samlade svenska vänsterns vrede. Kunde hon inte följa med?

– Om du svimmar, kör jag hem dig i taxi.

På vägen upp ur tunnelbanan vid Medborgarplatsen diskuterade de om det var lämpligt att titta på en film som alla ville stoppa. Olika grupper demonstrerade varje kväll för att den skulle tas bort från repertoaren. Ett rykte sa att filmregissören Bo Widerberg hotade att lämna Svensk Filmindustri om inte filmen stoppades. Den visades på biografer som ägdes av Svensk Filmindustri.

Men Nils-Åke gick på filmskolan och ansåg att det hörde till hans utbildning att se all film, absolut all, bortsett från hur fascistisk den var. Dessutom, sa han, hur ska vi som kräver att den ska stoppas kunna klara oss i en debatt om vi träffar någon som har sett den? Vad ska vi svara då?

Det var övertygande. Ändå var det nervöst att gå på bio under sådana förhållanden.

– Man känner sig som en svikare, sa Bernhard, när de närmade sig biografen och såg en grupp skyltar som krävde att de skulle avstå från biobesöket och ansluta sig till en bojkott av Svensk Filmindustri. En flicka som Nina kände igen utan att minnas namnet kom fram och tittade anklagande på dem.

– Du som jobbar på Lao-Tse, inte hade man trott att man skulle se dig i biljettkön här, du borde vara på vår sida, du borde stå här med oss och delta i bojkottaktionen!

Jag hatar förbudsmänniskor. Bokbålet nästa, va. Skulle inte jag vara kapabel att själv bestämma vad jag ska se på bio?

Nina visste inte vad hon skulle svara. Nils-Åke grep in.

– Jag jobbar med film och ser allt, utan undantag, allt som visas på Stockholms biografer. Nu har jag bett Nina och Bernhard här att komma med och ge sin syn på det politiska innehållet i filmen. Tekniskt lär den nämligen vara skitbra, jag är rädd att jag ska låta mig bländas av den tekniska skickligheten. Då kan dom ta ner mig på jorden igen.

Flickan med bojkottlistan avvek med en fnysning. Nils-Åke var arg.

– Jag hatar förbudsmänniskor. Bokbålet nästa, va. Skulle inte jag vara kapabel att själv bestämma vad jag ska se på bio?

– Det bestämmer du ju inte, sa Bernhard. Det är total USA-dominans i utbudet. Du får inte se film från öst eller från u-länderna eller Latinamerika. Det är den amerikanska kulturimperialismen som bestämmer vad du får se på bio.

Nina gick till gottkiosken bredvid kassan. Hon kände sig matt och längtade mest av allt efter att få ligga ner. Såret värkte och hon oroade sig för hur det skulle kännas att sitta igenom en hel lång film, men hon skulle försöka.

Hon satte sig mellan Bernhard och Nils-Åke. Om hon skulle bli rädd under hemska scener kunde Nils-Åke lindra rädslan genom att viska något om hur det tekniska var löst. Han visste hur blod kunde fås att spruta ur kroppar som inte blev skjutna på riktigt, som man kunde tro när man bara såg filmen.

Under kläderna hade skådespelarna blyplattor och plastpåsar med en röd vätska och en liten, liten sprängladdning som utlöstes automatiskt. Nils-Åke visste hur knytnävsslagen organiserades så att de gick precis förbi de ställen där de såg ut att träffa och hur man använde itusågade stolar av balsaträ vid slagsmålen.

Africa addio borde stoppas för att den gav en fascistoid bild av Afrikas folk som slaktare och mördare, det var innehållet i proteststormen. Många scener visade jakt och slakt på djur, jakt och slakt på människor.

Nils-Åke var tystare än någonsin. Lejonblod och riktigt människoblod flöt över duken utan att han kom med tekniska förklaringar. Det här var på riktigt. Det gav en bild av Afrika som en kontinent som befolkades av svarta som slet varandra och sina vilda djur i stycken.

Flygbilder från Dar es Salaam på Afrikas östkust. Indier i vita kläder jagades mot havet, där de slaktades. Deras döda kroppar låg utspridda i tusental över stranden. När helikoptern med kameran svävade uppåt, förminskades de döda till små vita prickar, nästan som blommor utspridda längs stranden av den undersköna Indiska oceanen.

I ett annat avsnitt var det ett flygplan som måste nödlanda. Det var filmat från ett annat flygplan, som var kvar i luften. I samma ögonblick som det första planet landade, blev det omringat och sönderskjutet och exploderade.

– Det är väl ingen i, viskade Nina.

– Tror jag nog, hur skulle det annars kunna landa, svarade Nils-Åke.

Vi vill för fan att u-länderna ska befolkas av en bättre sorts människor. Ädlare. Fredligare och snällare. Och jävligt tacksamma för u-hjälpen.

Hon frågade inget mer. De var mycket tysta när de kom ut från biografen.

– Jaha, sa Nils-Åke till slut. När man ser den verkliga döden på film märker man hur overklig den vanliga låtsasdöden på bio är. Bortsett från den politiska vinklingen är det här en mästerlig film.

– Man kan inte bortse från den politiska vinklingen, sa Bernhard. Att det framställs som om dödandet är afrikanens enda sanna natur, det blir nåt slags försvarstal för den vita kolonialismen. Se så det går när negrerna ska styra sina egna länder! Dom är som vilda djur.

– Ja, elaka och brutala är dom, dom där negerjävlarna, va, sa Nils-Åke med ett befriat skratt. Liknar tyskar precis, inte sant?

– Det blir i alla fall svårt att stödja befrielsekrig i afrikanska kolonier, om slutresultatet ska bli att dom svarta förtrycker varandra istället för att dom vita förtrycker negrerna, sa Bernhard.

– Men varför det egentligen? Nina försökte hitta en form för de tankar hon knappast ens tänkt. Om Afrika blir en befriad kontinent och det skulle leda till att länderna där fick samma slags inbördes förhållanden som europeiska länder haft med varandra? Krig och massor med oskyldiga döda, skulle det vara sämre där än här? Förstår du vad jag menar? Svarta är väl inte bättre än vita. Varför skulle inte dom få ha ihjäl varandra?

– Jag tycker du har rätt Nina, sa Nils-Åke. Men det vill vi inte höra talas om i Sverige. Vi vill för fan att u-länderna ska befolkas av en bättre sorts människor. Ädlare. Fredligare och snällare. Och jävligt tacksamma för u-hjälpen.

– Det är kanske därför vänstern vill stoppa filmen, sa Bernhard eftertänksamt. Ingen vill veta något om verkligheten i Afrika. Ingen vill höra talas om att negrer för krig mot varandra eller mot såna som vi. Ska dom föra krig ska det vara mot apartheidregimen i Sydafrika och då ska alla svarta vara eniga i kampen.

– Just det, sa Nina. På inga villkor får negrer vara oense sinsemellan, det är ett privilegium för dom vita männen i vår svenska vänster, inte sant?

 

20

Bernhard talade om kvinnor på ett sätt som avvek från annat manligt tal i ämnet som hördes i FNL-gruppen eller på Lao-Tse-kontoret. Han trodde helt enkelt att även kvinnor var människor. Han lyssnade lika uppmärksamt när en kvinna talade som när en man talade.

Medan Pernilla och Beatrice Klinge och Marit talade som om männen var deras värsta ende näst kapitalismen, kände Nina alltid att Bernhard var hennes bäste vän, att han ville henne väl och gav henne stöd.

Det var otänkbart att han skulle försvinna på flera dagars spritrundor med sina kompisar, som Hanna klagade över att Tomas gjorde. Eller att han skulle försvinna från en fest med en annan kvinna, som Rebecca verkade ta som en självklarhet att Sten gjorde, när han inte tog med sig den andra kvinnan till något sovrum på själva festen, som den gången hemma hos Marit.

– Jag förstår varför dom gör det, men jag är inte intresserad, sa Bernhard. Man bara förstör det man har.

– Har du aldrig lust att försvinna med någon annan?

– Det tror jag inte.

– Men du kanske får. I framtiden, menar jag.

– Det tror jag inte. Men om det skulle hända så blir det inte med någon som du känner. Då blir det någon negress i New Orleans eller Kingston, Jamaica, nånting långt bort. Nånting som inte kan användas som vapen mot dig dagen därpå.

– Det är en del av livet, säger Marit. Att man är öppen, att man ger varandra frihet.

– Att man ger varandra kyla och ensamhet, menar du.

Livet levdes i ett moln av politiska teorier, där vardagen reducerades till ett hinder för den revolutionära kampen.

Nina funderade. I så fall levde de flesta som hon träffat det senaste året i kyla och ensamhet. Kanske var det inte viktigt för dem. Privatlivet överhuvudtaget var av mindre betydelse, det som räknades var insatsen i kampen. Livet levdes i ett moln av politiska teorier, där vardagen reducerades till ett hinder för den revolutionära kampen.

– Ibland tror jag att allt det här politiska diskuterandet kommer sig av ren lättja, sa Bernhard. Det är så förbannat lätt att snacka om politik, nästan lika lätt som att prata om vädret. Det är fullkomligt opersonligt, man kan prata i timmar utan att egentligen uppleva någon mänsklig kontakt. Missförstå mig inte, jag njuter ibland av den där mer utslätade massgemenskapen i kampen, men det som vi har, du och jag, bara mellan oss, det är i alla fall det viktigaste.

De tittade på Aktuellt.

– Ska dessa tvingas lämna Sverige, frågade reportern. Här ser vi dom fyra desertörerna på väg ut ur flygplanet på Arlanda. Vid ankomsten orsakade dom närmast kalabalik och tilläts endast ge en kort presskonferens innan passpolisen tog hand om dom och förde bort dom.

Det var fyra amerikanska desertörer som hade flytt till Sverige och tänkte begära politisk asyl i detta land, som de kände till genom den berömda Russelltribunalen om Vietnam. Regeringen hade ännu inte uttalat sig om deras framtid.

Michael Lindner, nitton år, Craig Anderson, tjugo år, Richard Bailey, nitton år och John Barilla, tjugo år, kom ner som ännu en störande demonstrantgrupp i det svenska folkhemmet.

– Regeringen kommer att utvisa dom, sa Nina. Erlander kan inte tillåta att amerikaner får politisk asyl i Sverige. Hur skulle det se ut? Politisk asyl till medborgare från världens främsta demokrati?

I några korta sekvenser berättade desertörerna att de hade hoppat av hangarfartyget Intrepid i Japan, att de hade kommit hit via Tokyo och Moskva och att deras önskan var att få leva ett lugnt liv, långt borta från krigets fasor. ”Kriget i Vietnam är meningslöst och föder bara hat.”

– Bakgrunden till avhoppet, förklarade reportern Leif Berndtson som Nina kände igen som en gammal bekant, är att dom unga amerikanska soldaterna har varit med om att bränna byar och döda kvinnor och barn. Dom såg flygplan lastas fulla med bomber dagligen. En dag gick det inte längre. Vi är inte amerikanska medborgare, hävdar dom fyra nu. Vi är världsmedborgare och vi vill stanna i ett neutralt land.

Jag brukar skylla på något annat när grabbarna vill att vi ska ta en öl på Tennstopet. Jag vill inte sitta på Tennstopet när jag har dig.

Efter Aktuellt och väderleksrapporten gick Nina och Bernhard och la sig. I sängen fortsatte de att berätta om sina liv.

När hon talade med Bernhard hade hon en känsla av att slippa anstränga sig, slippa försvara sig, slippa gömma sig. Slippa förminska sig, mest det. Han berättade att han hade fått mycket kritik för att de träffades så ofta.

– Jag brukar skylla på något annat när grabbarna vill att vi ska ta en öl på Tennstopet. Jag vill inte sitta på Tennstopet när jag har dig.

– På Lao-Tse kallar dom min operation på sjukhuset för kärleksoperationen. Dom påstår att jag bara gjorde den för din skull.

– Det är samma för mig. Jag kan gå på möten varje kväll utan att Nils-Åke säger ett knäpp. Men nu. ”Du träffade ju henne igår.” Va fan då, igår, jag vill träffa dig i kväll. Jag vill träffa andra också. Fast så litet som möjligt!

Jag var nog odräglig som barn. Jag var lillgammal. Lärde mig läsa tidigt.

Nina log.

– Det är egentligen inget att le åt. Det känns som om allt annat var slöseri med tiden. Stöld av tiden känns det som, vår tid. Det bästa som finns är att vara med dig, sa Bernhard.

– Då är det bäst att vi undviker att bli med barn, sa Nina.

– Det är inte aktuellt nu på ett slag, eller hur? Och tänk efter hur vi har det med våra föräldrar. Skulle vi göra en levande varelse som tyckte att vi var så jävliga? Jag vet inte om jag ser fram emot det. Fast dig skulle barnet förstås älska.

– Åtminstone skulle det älska mig några år i början. Det gjorde jag med mina föräldrar. Först är föräldrarna en del av naturen, som luften ungefär.

– Man kan tycka illa om dom från början, sa Bernhard bestämt. Om dom inte tycker om en, eller om man uppfattar det som att dom inte tycker om en. Det kan vara starka spänningar mellan dom för att dom avskyr varandra. Känner man sig illa omtyckt från början, då tycker man inte om dom.

– Var det så för dig?

– Min pappa har i alla fall aldrig tyckt om mig.

– För mig är det tvärtom. Pappa har i alla fall tyckt om mig. Utom sen jag blev tonåring och bråkig. Men med mamma undrar jag. Hon brukade säga att hon inte var särskilt förtjust i spädbarn. Hon tyckte bara om barn som det gick att prata med.

– Hur var du som barn?

– Snäll och söt.

– Inget mer?

– Ett riktigt uppvisningsbarn.

– Lydig?

– Oh ja.

– Men du är i opposition, sa Bernhard. En ifrågasättande personlighet. Det kan du inte ha blivit över en natt när du blev tonåring?

– Jag var nog odräglig som barn. Jag var lillgammal. Lärde mig läsa tidigt. Tyckte att jag visste och kunde det mesta eftersom jag läst om det. Väldigt lagd för att undervisa och ta hand om saker. Tyckte om att vakta barn. Jag hängde kvar i lekskolan i åratal, som lillfröken. Lillfröken, det säger nog en del om mig som barn.

– Du är äldre än de flesta i din ålder.

– Jag tror att jag föddes med en viss ålder inbyggd i mig. Jag vet inte vilken, kanske femtio år. Och så tillbringar jag livet med att vänta på att jag ska växa ifatt den där åldern. Någonstans mitt i livet tror jag att det plötsligt ska komma en tid när jag liksom kan känna mig hemma i min kropp. Förstår du hur jag menar?

– Kanske. Jag tror det.

– Ibland önskar jag att jag var en gammal kvinna, som mormor. Vid hennes ålder verkar det som om omgivningen ser människan hel och hållen.

– Som barn var du söt, medgav du nyss.

– Ja, men snäll var viktigare. Och så var jag tillbakadragen och reserverad. Jag sov länge om morgnarna redan som baby och lekte gärna för mig själv. Jag var alltid duktig. Jag var barnvakt åt mina bröder och det minns jag som alldeles förfärliga kvällar, men jag höll alltid masken inför mamma och pappa.

Plötsligt tystnade hon. Inne i huvudet virvlade bilder fram. Telefonen med en lapp med numret dit man kunde ringa om det hände något. Hur gammal kunde hon ha varit? En stor flicka, nio år, kanske tio. Peter låg i mammas säng och hon själv i pappas och hon pratade oavbrutet ända tills han somnade, för hon ville inte höra honom fråga: Är du också rädd?

Hon var alltid rädd, och farorna kom smygande från själva väggarna i huset. Hon drömde om eld som spred sig inne i väggarna och slog ut ovanför deras huvudkuddar. Det knäppte i trappan som om någon gick i den. Det kom en fruktansvärd knall från nedervåningen. Hon var i det ögonblicket övertygad om att en mördare stod bakom gardinen och hade klippt av sladden till telefonen.

Men det gick att ringa och i ett brusande sorl av feströster och dansmusik hördes mamma säga: ”Det måste ha varit en sträng på gitarren. Gå nu först och titta efter om alla strängar är hela.” Hon gick, det var som mamma trodde, en sträng hängde i två lösa spiraler, brusten på mitten. Blev ni rädda, frågade mamma i telefonen och hon sa att oh, nej, inte mycket i alla fall. Och sedan hämtade hon Andersens sagor i bokhyllan och läste för Peter, på danska, som mormor, det var tryggare än svenska.

Det kändes som om det hade hänt nyss. Hon berättade kortfattat. Hon var rädd att hon skulle börja gråta. En gammal vällagrad gråt som kanske hade blivit väl stark av att ligga gömd så länge.

– Åkte ni alltid till Danmark på sommaren?

– En sommar minns jag att vi var hemma, då var det en fruktansvärt varm sommar och vi längtade efter havet. En sommar var jag där ensam.

– Då var du stor?

– Tvärtom. Det kan ha varit när Peter var nyfödd. Tre år, eller fyra. Något sånt.

– Skickade dom iväg dig ensam då?

– Det måste dom väl ha gjort. Jag kanske ville åka.

– Du kanske sa att du ville, om du trodde att det var det dom ville höra. Det ser jag på daghemmet, barn som till varje pris vill uppfylla föräldrarnas önskningar. Och barn som får syskon: det finns inte ett storasyskon som frivilligt vill lämna föräldrarna i det läget. Det äldre barnet vill vara närmare föräldrarna, närmare än någonsin.

– Det kommer jag inte ihåg.

– Det kanske gör ont att minnas det.

– Hur kan man tala om det man inte minns?

Hon tyckte att det var märkligt att hon så ofta tänkte på Skagen och ändå inte kunde minnas. De var ute i en fiskebåt med en vän till morfar. Hon måste vara knäpptyst när morfar skulle höra väderleksrapporten. Mormor bad bordsbön och aftonbön. Det fanns sagoböcker på danska som hon lärde sig läsa i. Hon kom hem, men det var när hon börjat skolan, och blev retad för att hon inte kunde tala svenska.

– Låg ni mycket på badstranden?

Hon kunde inte minnas att de låg på badstranden. Det gjorde bara turister, och mormor och morfar var inga turister.

– Jag lekte med pappersdockor som mamma hade ritat när hon var liten. Jag läste om dom svenska prinsessorna i bruna nummer av Vecko-Journalen. Jag fantiserade mycket om prinsessorna.

– Vad för fantasier?

– Det kommer jag inte ihåg.

– Det betyder säkert något, det här som du inte kommer ihåg från Skagen.

– Vad skulle det betyda?

– Att du längtade hem kanske. Att du var så fruktansvärt ledsen så att du bara la locket på och inte ville minnas något alls. Du hade det nog jävligt i Skagen.

Storfamiljen är alldeles för lik den borgerliga familjen för att jag ska kunna trivas.

Hon ville hävda att det inte alls hade varit jävligt, utan tvärtom rätt trevligt. Men hon mindes inget trevligt. Inget alls.

– Jag skulle önska att du flyttade till Virebergsgatan, sa Nina innan hon somnade. Jag vet att det är politiskt rätt att bo många tillsammans, men jag tycker för mycket om att sova på morgonen och vara uppe på nätterna. Jag kan inte frivilligt gå tillbaks till ett system där jag måste äta middag klockan sex varje dag. Storfamiljen är alldeles för lik den borgerliga familjen för att jag ska kunna trivas.

– Är du svartsjuk på min storfamilj?

– Nej. Eller kanske. Jag missunnar dom ditt sällskap, som vi sa. Så är det.

– Jag måste betala hyra tills jag hittat någon annan som vill överta min plats i kollektivet.

– Det kan inte vara svårt, sån bostadsbrist som det är. Tvåhundra års väntetid, enligt Expressen.

– Jag menar, tills jag hittar någon som kollektivet kan acceptera som min ersättare. Vi får ta det litet försiktigt. Även om man inte har ett kärleksförhållande till sin storfamilj, så har man ett förhållande och det är känsligt att bryta upp.

Hon tyckte inte illa om hans storfamilj, men den var som en tyngd, som en stor syskonskara eller en stor släkt som man alltid måste ta hänsyn till.

Fortsättning följer…

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga