Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 5

8 Grupp Rosas tolv medlemmar skulle ha möte på Lao-Tses kontor. För det mesta hölls mötena hemma hos någon. Men för att få vara ifred för barn, telefoner och vänner hade man denna gång förlagt mötet till kontoret. Det skulle handla om kvinnorörelsens historia. Grupp Rosa var uppkallad efter Rosa Luxemburg, en av socialismens ledande […]

8

Grupp Rosas tolv medlemmar skulle ha möte på Lao-Tses kontor. För det mesta hölls mötena hemma hos någon. Men för att få vara ifred för barn, telefoner och vänner hade man denna gång förlagt mötet till kontoret. Det skulle handla om kvinnorörelsens historia. Grupp Rosa var uppkallad efter Rosa Luxemburg, en av socialismens ledande teoretiker. Hon mördades i Berlin 1919, tillsammans med Karl Liebknecht.

I kväll skulle de få besök av Siri Holm, som hade varit med och slagits för kvinnornas rösträtt i LKPR.

– LKPR, sa Marit, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, var en av de bäst utbyggda organisationer som funnits i landet. Lokalavdelningar i varenda svensk kommun, från norr till söder.

– Vad gör alla dom nu då?

– Nu är allihop försvunna. Det var nog kvinnornas största misstag. Dom trodde att allt var klart när dom fick rösträtt 1919, samma år som Rosa Luxemburg mördades. Då fick kvinnor rätt att inneha politiska ämbeten. Du vet, sånt som att sitta i riksdagen och landstinget och stadsfullmäktige. Dom upplöste sin förening. Men det kan Siri berätta mer om. Med sin korta späda kropp och sina intensiva blå ögon uppfyllde Siri Holm kontoret från det ögonblick hon kom in. Hon gick en aning kutryggig och var klädd i mörka kläder.

– Jag vill börja med frågan varför vi kvinnor alltid blir bort- glömda i historieböckerna. Varför vi kvinnor har en så förfär- ligt orättvis ställning i ledet bakom männen, placerade i en sorts parallellkultur. Jag menar, vad vi kvinnor än gör så blir vi inte ihågkomna. Män är fåfänga. Vad de än ägnar sig åt lämnar de dokument efter sig, kopior, fotografer, de bildar klubbar och ser till att de ihågkommer varandra så att inte var och en alltid behöver framträda i egen sak. Männen har ett helt maskineri igång för att föra in dem i historien. Det är något vi borde lära oss, flickor. Kasta aldrig ett papper som ni har skrivit! Datera allt!

– Ni kanske tänker: Jag behöver inte skriva dag och år på det här brevet, jag behöver inte ta en kopia. Det verkar fånigt, förmätet, som om jag trodde att mina noteringar var av vikt. Det finns inget som kvinnor är så livrädda för som att någon ska få för sig att de tror att de betyder något. Men: Ni betyder allt! Fast ingen kommer att minnas det om ni inte själva sparar minnen om er. Är ni aktiva i FNL-grupperna? Jag är också för Vietnams befrielse. Ja, och vem av er samlar in era papper?

Männen har ett helt maskineri igång för att föra in dem i historien.

Siri Holm såg sig omkring med granskande ögon. Det var naturligtvis ingen som samlade in papper.

– Vilka papper menar du, frågade Pernilla. Vi har inte precis någon verksamhet av historisk betydelse. Det är ju en lokal kamp, en solidaritetsrörelse, det viktiga görs i Vietnam, i kriget.

Siri visade att hon hört något liknande förut.

– Det tror du, precis som alla kvinnor hittills trott. Hur kan det komma sig att de män ni kämpar tillsammans med, sover tillsammans med, grälar tillsammans med, alltid anser att deras verksamhet är viktig nog att bli dokumenterad? Visst sparar pojkarna i era grupper papper, fråga om ni inte tror mig. Ibland undrar jag om män är galna av fåfänga, det behöver bara stå kassör och deras namn på ett spritstencilerat papper för att de ska tycka att det är ett dokument av största vikt.

– Men varför ska vi ta efter så fåniga vanor?

– Därför att männens fåniga vana att samla papper, föremål, bilder, är det som utgör hela grunden för historien. Tänk efter hur det är inom det litterära fältet. Vad är litteraturhistorien? Böcker, kanske ni svarar, men det är bara en liten del av sanningen. Det är framförallt pappren omkring böckerna. Vad tänkte författaren egentligen, vad inspirerade honom eller henne, var bodde han, vem brevväxlade han med, vem älskade han, vad drack han, hur fattig eller rik var han, hur olycklig och sjuk, hur galen?

Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare.

Siri hämtade andan, hostade torrt och fortsatte.

– Jag har en känsla av att många av världens främsta författare i varje enskild tid är kvinnor, men när litteraturhistorien skrivs rensas de ut som ogräs. Jag trodde i min mest stridbara period att det var medvetet från männens sida, men numera tror jag inte det. Det bara blir så. Män är helt enkelt bara intresserade av sin egen halva av mänskligheten. Det kan man kanske inte säga så mycket om. Kvinnorna är mest intresserade av sin. Kvinnor skriver ofta böcker om kvinnor och biografier om kvinnor och litterära essäer om kvinnor. Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare.

– Jag lånade Alexandra Kollontays Arbetsbiens kärlek på stadsbiblioteket förra måndan för den vill jag läsa om med jämna mellanrum. Tro det eller ej, men ingen hade lånat den sedan jag hade den senast, i augusti 1962. Och ändå är jag säker på att moderna kvinnor skulle älska den boken. Det är en bok om kvinnors oförmåga att skilja på teori och praktik i det politiska arbetet och mäns oerhörda förmåga att göra denna åtskillnad. Män kan predika med glöd om jämlikhet mellan könen och sedan gå hem och få middagen serverad av frun eller älskarinnan.

– Jag tycker ni ska läsa den boken allihop i cirkeln och sen ska ni läsa en annan av mina favoritböcker, Fröken Liwin av Marika Stiernstedt, så får ni veta hur den borgerliga kvinnan i min generation har haft det i min ungdom i Sverige. Ja, egentligen avundas jag er som är födda så sent. Som har så många möjligheter. När jag läser om p-piller kan jag bli nästan gråtfärdig. I min ungdom var inte ens pessar i allmänt bruk och 1910 kom förbudet mot sexualupplysning och preventivmedelsförsäljning. Denna ohyggliga skräck som regerade våra liv. Gifta led nästan lika mycket som ogifta, det glömmer man lätt. De ogifta kunde åtminstone undvika samlag, det kunde knappast de gifta. Jag är glad för alla mina tre söner, men ingen var planerad. Man kunde inte planera. När folk nu frågar mig vad som är det viktigaste som hänt för kvinnorna under nittonhundratalet, tror de alltid att jag ska svara rösträtten. Eller preventivmedlen. Men jag svarar alltid korkmattan, linoleummattan.

En förvånad tystnad spred sig i rummet. Korkmatta och linoleummatta var en gammaldags ful golvbeklädnad som numera berövats sin sociala status. Alla i Grupp Rosa började tänka på dystra mönsterkombinationer i beige och brunt.

– Ni tror att jag skojar, men tänk vilken tid och kraft kvinnorna tidigare fick lägga ner på att skura golv. Halva min ungdom gick åt till att ligga dubbel och skura trägolv. Så minns jag det nu. Jag hatar skurning. Jag hatar trägolv. Även när de är nyfernissade får jag ont i ryggen bara av att se dem. Men när korkmattan kom, vilken oändlig lättnad! Bara att torka av! Polera någon gång mellan varven. Om man skulle räkna ut hur många timmar kvinnoenergi som frigjorts av den nyheten blir det astronomiska tal.

De begrundade denna upplysning.

– Och tvättmaskinen, den måste också ha varit viktig, sa författaren Mikaela Ljung, som också var medlem av gruppen.

– Oh ja. I min ungdom tvättade man på våren, i sjön. Man kokade tvätten i björkaska i tvättstugan och sköljde i sjövatten. Det var kallt, isen var ju kvar. Vi bodde vid Vindelälven en bit ovanför Vindeln. Vi höll i lakanen hårt så de inte skulle ryckas med av isflaken som kom med vårfloden.

Siri gjorde en paus.

– Tänk att ni har bildat en kvinnogrupp! Tycker inte folk att ni är tokiga? Det tyckte de när jag höll på som mest under mellankrigstiden. Det var fackligt arbete för telegrafisterna, det kanske inte kan jämföras med er grupp?

– Vi är också intresserade av arbetslivet, sa Rebecca. Vår grupp kämpar för kvinnors rätt att få bli vad som helst, svetsare, truckförare, soldater, månfarare.

– Och dirigenter, sa Mikaela. Och kompositörer. Och skulptörer. Det finns knappt en kvinnlig skulptör i världen, verkar det som.

– Visst finns det kvinnliga skulptörer. Ta bara min namne Siri Derkert. Och era framträdande skulpturer här i stan är gjorda av en kvinna, Sigrid Fridman. Hon har bland annat gjort den kentaur som ger en så karaktäristisk silhuett åt Observatoriekullen ovanför Stadsbiblioteket och hon har gjort Fredrika Bremer i Humlegården. Det är en fin skulptur. När den blev klar blev det ett förfärligt rabalder, en del tålde tydligen inte en vanlig kvinna med ett vanligt ansikte, de krävde att hon skulle göras om och då i en vackrare version. Men Sigrid Fridman nekade. Det blev också en kvinna som räddade skulpturen till eftervärlden när stadsfullmäktige ville magasinera den för att inte störa skönhetssinnet hos förbipasserande herrar. Det var den utomordentliga kulturjournalisten Klara Johanson. Känner ni till henne? Inte det.

Siri såg bestört ut.

– K.J.! En av sin tids främsta skribenter alla kategorier. Det är ju förfärligt, jag som tyckte det var så nyligen jag läste henne. Hon är död, jag minns inte exakt när hon dog. En kvinna behöver inte vara död länge för att bli glömd. Män blir legendomspunna och lever i andra mäns minnen, men kvinnor spinner inte legender kring sina avlidna. Man bör påbörja det där spinnandet medan vederbörande lever och ständigt ger ny näring åt rykten. Kan ni inte sätta upp det som en punkt på ert program? ”Legendspinning och mytbildning kring stora kvinnor.”

– Absolut inte! Det vore mot våra ideal. Vi vill vara jämlika allihop, vi ska väl inte börja dyrka några idoler heller. Marit avvisade bestämt förslaget.

– Men om männen bara fortsätter sin idoldyrkan av varandra, hur ska kvinnorna då komma ikapp någonsin, undrade Nina, som inte trott att hon skulle våga öppna munnen i Grupp Rosa där alla var tio år äldre än hon. Men Siri som var sextio år äldre kändes jämnårig.

– Ja, det var en bra fråga. Är det någon som har ett svar? Jag har det nämligen inte, sa Siri.

– Vi ska omvandla samhället, inte gå in i det på de ruttna villkor som råder nu, förklarade Hanna. Det där med mytbildning kring enskilda personligheter, det låter amerikanskt, riktigt obehagligt om jag ska vara uppriktig. Vår kamp kan inte reduceras till att bara stolpa in i det reaktionära kapitalistsamhället på samma villkor som männen.

Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före.

Marit fyllde i med ytterligare förtydliganden på denna punkt.

– Vi måste akta oss för att föra en borgerlig kvinnokamp av den typ som ni gjorde på er tid, Siri. Vi ser allt i ett klasskampsperspektiv, det gjorde inte ni.

– Men varför har ni då bildat en kvinnogrupp, undrade Siri.

– Männen i våra politiska organisationer intresserar sig inte tillräckligt för kvinnofrågor. Vi vill driva på utvecklingen.

– Utmärkt. Vi är alltså överens om att det finns kvinnofrågor?

Siri såg sig frågande omkring och några nickade jakande.

– Men hur kan ni då skilja på borgerliga kvinnofrågor och andra? Det förstår jag faktiskt inte. Jag vill gärna fortsätta den här diskussionen med er, men jag föreslår att ni först läser Alexandra Kollontay, så förstår ni kanske bättre hur jag resonerar. Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före. Men flickor, vad det är roligt att ni har bildat en kvinnogrupp. Det har länge känts förbjudet att låtsas om att det finns kvinnofrågor. Jag trodde att jag nästan skulle hinna dö innan någon ny diskussion skulle uppstå. Vi i Fogelstadsförbundet håller på att bli så förfärligt gamla. Det är ett sådant nöje att se er, en ny generation. Hur är det, säg mig, är ni en del av en större rörelse bland dagens unga kvinnor, eller är ni en isolerad grupp eldsjälar som går mot strömmen?

Men Siri, det är ju den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, sa Hanna. Den är ett revisionistiskt förräderi.

Efter en stunds meningsutbyte enades gruppen om att den inte var någotdera.

– Man kan kanske säga att vi är en förtrupp, sa Marit. Vi känner att vi kommer att få alla kvinnor med oss, men vi har vaknat till litet före dom andra. Vi kommer att bli en enorm massrörelse. Det är oundvikligt, så dåliga villkor som kvinnor och barn har idag.

– Vad är Fogelstadsförbundet, frågade Nina.

– Fogelstad var en kvinnlig medborgarskola för kvinnor från alla samhällsklasser som ville lära sig hur samhället fungerade. Den sista kursen hölls 1954, vad det var sorgligt att skolan måste läggas ner. Men så var det på femtiotalet. På Fogelstad fick kvinnorna lära sig tala, lära sig delta i föreningsliv och kommunala församlingar, allt möjligt som man behöver kunna om man ska kunna göra sig gällande i samhället och som de flesta kvinnor fortfarande inte kan. Det var Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Elisabeth Tamm, Elin Wägner, ja, det finns så många märkliga, starka, begåvade kvinnor som ni inte hört talas om, jag vet inte i vilken ände jag ska börja eller sluta.

– Men varför har vi inte hört talas om dom, ifall dom nu var så märkliga? En kille som jag talade med idag sa att dom allihop var sysslolösa överklasshoppor, att det skulle vara reaktionärt av oss att studera deras historia. Han tyckte inte att jag skulle gå på det här mötet alls, förklarade Pernilla.

– Män har stor fantasi när det gäller att förklara varför kvinnor inte bör trä as på egen hand, sa Siri med en viss trötthet i rösten. Jag ska säga er en sak, nio av tio personer som tillhör historien är överklasshoppor, eller heter det hoppar när de är män? Överklasshoppar. Hjalmar Branting, Mao Tse-tung, Fidel Castro. Lenin och Stalin och Engels. När man säger det till manliga revolutionärer är det som att tala till sten.

Siri såg gammal ut.

– Det är bara kvinnor som ser det som kvinnor gör. Och vi ser på sin höjd dem som arbetar samtidigt med oss själva. Vi blir liksom förvisade till vår egen parallellkultur och vi förstår inte hur det går till att vi blir så bortglömda, eftersom vi inom varje generation trots allt ser de kvinnor som är verksamma just då.

– Så kommer det inte att gå nu, sa Marit. Vi kommer inte att låta det gå så med kvinnor som kommer fram i vår tid. Vi har mycket bättre utgångsläge än till exempel din generation hade.

– Det är sant. Utgångsläget är bättre. Men jag oroar mig mera för ert avgångsläge. När ni avgår ur rörelsen. Vem ska då föra er historia vidare?

– Jag förstår inte vad du menar, sa Marit irriterad. Vi ska inte avgå! Vi ska kämpa tills vi är framme vid målet.

– Vad är målet, frågade Siri.

– Lika villkor för kvinnor och män, svarade Hanna med ett prövande tonfall, som om hon inte var riktigt övertygad.

– I det här samhället eller i ett annat, efter den där revolutionen som ni arbetar för?

– Vad menar du Siri, sa Marit med allt mer förorättad röst. Den där revolutionen! Det vet väl du också att vi måste få en radikal omvälvning av hela samhället och att makten måste överföras från kapitalet till det arbetande folket.

– Ska kvinnorna vänta på sina rättigheter tills ni har hunnit så långt eller har ni tillåtelse att kämpa för era rättigheter också inom det nuvarande systemets ramar?

– Det vore rena kapitulationen! Det vore att erkänna att det finns något berättigat i det här klassamhället.

– Jag tror, sa Siri med eftertryck i rösten, att om ni ska vänta till efter revolutionen, då får ni invänta er jämlikhet i gravarna. Det har varit så många revolutioner i min livstid och varje gång har jag väntat på att kvinnorna skulle bli fria människor. Ingen gång har det inträffat. Vi kvinnor måste jämt, jämt, jämt vänta med våra krav till senare. Manliga arbetare i Sverige har en jättelik organisation för att framföra sina krav, den kallas fackföreningsrörelsen, och ingen förebrår dem för att de kräver mer betalt och kortare arbetstid utan att invänta revolutionen.

– Men Siri, det är ju den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, sa Hanna. Den är ett revisionistiskt förräderi. Jag har hört kamrater som säger att socialdemokratin är vår huvudfiende. Det är sådana vi absolut inte får bli i våra nya kvinnogrupper. Inga kompromisser med det bestående manssamhället.

– Jag förstår vad du säger, sa Siri. Men själv har jag en gång för alla beslutat mig för att inte delta i revolutionära rörelser. Jag tror revolutionen leder till att blod flyter, utan att man lyckas ändra särskilt mycket i ett samhälle. Nu tycker ni kanske att jag är en riktig borgarbracka. Jag röstar på socialdemokraterna. Inte så att jag tror att de är hälften så bra som propagandan påstår. Men man har lyckats med det svåra konststycket att etablera ett fungerande samarbete med industrin här i landet.

– Men Siri! Du är inte hitbjuden för att propagera för det där förrädarpacket som sålt ut den svenska arbetarklassen till Wallenberg. Nu tycker jag att vi börjar om från början. Berätta nu om Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, som du kom hit för att göra.

– Javisst Marit. Ursäkta mina utvikningar från ämnet. LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, var till stor del en skapelse av en enda kvinna. Hon hette Ann-Margret Holmgren och hon blev änka vid femtio års ålder och levde vidare tills hon blev nittio. Men när hon blev ensam började hon ett nytt liv. En uppmuntrande förebild för många kvinnor som tycker att livet är slut när barnen blivit stora, brukar jag säga.

– Förlamades inte ert arbete av politiska motsättningar då? Idag skulle inte arbetarkvinnor samarbeta med överklasskvinnor på det viset, sa Beatrice Klinge.

– Säger du det? Har ni inga arbetarkvinnor i era olika grupper? Är ni inte själva överklasskvinnor?

– Vi?

– Klasstillhörigheten bestäms inte av era åsikter utan av era ekonomiska och sociala villkor, er plats i samhället. Ni ska inte skämmas för er bakgrund, arbetarklassens kvinnor behöver kvinnor ur överklassen med utbildning och kunskaper, nu som då.

– Ibland när du talar, Siri, får man ett intryck av att du inte vet var du står ideologiskt, sa Marit. Att du vacklar hit och dit efter omständigheterna.

– Kanske det, jag tror att man håller sig bäst på benen om man vacklar litet då och då och inte håller sig på helspänn hela tiden. Ideologier är nog bra, men i den här församlingen kanske jag vågar säga min ärliga mening och den är att ideologier mest är något för män. Jag har ofta tänkt att livet skulle vara lättare utan ideologier, om man kunde gå efter sunt förnuft och vanliga rättvisekrav istället. Folk kan göra förfärliga saker när de blir gripna av en ideologi, se bara på Hitler och nazismen.

– Du vill kanske göra en liknelse? Kan nazismen så kan socialismen, är det så du menar?

– Något åt det hållet kanske.

– Men Siri!

Marit hade en hård ton som om hon förberedde en föreläsning om varför socialismen och kommunismen skilde sig från världens dåliga och farliga ideologier. Marit harklade sig och förklarade att kommunismen var den ideologi som företrädde de rättvisekrav som Siri talade om.

– Om du inte inser det, vet jag egentligen inte vad du har i Grupp Rosa att göra. Vi tillhör definitivt inte den borgerliga kvinnorörelse som du talar dig varm för. Vad har vi egentligen för anledning att lyssna på en sån som du?

Siri kom sig inte för att svara. Nina hade velat ropa att Marit var en idiot, men det var svårt att ropa något alls inför så mycket folk.

– Men Siri kan ju berätta en massa som ingen annan vet, sa Nina lamt.

– Kunskap är alltid politisk, förklarade Marit och Hanna nickade instämmande.

– Men all historia är borgerlig, sa Mikaela. Ni tar inte hem barnen från skolan bara för att de måste lära sig Sveriges kungar i historien. Vill vi ha proletärernas historia kan vi i alla fall inte läsa en enda historiebok av dom som finns nu.

– Siri, den där vacklan som du talar om, sa Hanna, den är bara ditt sätt att göra din privata hållningslöshet till något tjusigt. Det är synd att du ska gå omkring med så mycket reaktionärt frasmakeri i huvudet.

Siri såg ut som om hon tänkte på något. Så sa hon med en plötslig bitterhet:

– Ja, då så flickor, jag ber att få tacka för ordet. Jag tror jag måste gå nu. Jag tror att en av anledningarna att jag gillar socialdemokraterna är att de sett till att arbetarbefolkningen fått det bättre och att sådana som jag får tala fritt utan risk för deportation eller avrättning.

Då reste sig Rebecca, som hittills suttit tyst. Hon gick fram och la armen om Siri och frågade om hon verkligen trodde att någon här ville ha henne deporterad eller avrättad.

– Det är svårt att ha en klar mening om den saken, svarade Siri sammanbitet.

– Det är klart att vi inte vill, sa Hanna.

– I så fall, vad ska du då ha din ideologi till, om inte som vapen i avrättningen av fienden? Vad annat har ideologier någonsin tjänat till?

– Men du är inte vår fiende.

– Det vet ni faktiskt inget om. Rebecca, kan du hjälpa mig på med kappan, jag är litet stel här i axeln. Jag tar en taxi. Tack för ikväll, flickor. Tänk på att för den som vill förändra världen är det en fördel att lära sig något om hur den fungerar först.

– Det är det du har gjort förstås, och sen tror du inte att någonting går att förändra, inte sant?

Marits röst var hätsk.

Siri backade ut genom ytterdörren. Innan hon stängde sa hon:

– Jag misstänker att du är klokare än du vill låtsas om, Marit. Hon drog igen dörren med en försiktig vinkning och en blinkning med ögat.

– Vad fan menar kärringen, väste Marit. Fan, hon visste mycket väl i förväg att vi inte är en borgerlig kvinnogrupp. Det är ju det som är det nya med oss, att vi är en kvinnogrupp på socialistisk grund som vill omvandla samhället.

– Hon visste väl inte att det betydde att vi var ointresserade av allt utom den kommunistiska kvinnohistorien, suckade Mikaela Ljung och samlade ihop sina anteckningar från bordet. Jag måste tänka över om jag ska fortsätta vara medlem i Grupp Rosa. Om vi ska vara till för att hålla något slags privata rättegångar över andra kvinnors politiska åskådningar, då vill inte jag vara med.

– Vi får väl se till att vi inte bjuder in er reaktionära brackor, så behöver vi inte ha den här sortens bråk igen, sa Marit.

– Kallar du Siri Holm för en reaktionär bracka? Hon som jobbat fyrtio år med att få kvinnor fackligt organiserade på telegrafen, sa Pernilla. Hon har troligen uträttat mer politiskt än någon av oss kommer att göra.

– Den där förbannade fackföreningsrörelsen, folket har ännu inte genomskådat socialdemokratins svek, men snart är tiden inne, var så säker. Holm och hennes anhang vill helst att folket fortsätter sova, det blir minst problem för hennes parti då.

– Vi trodde att Siri var en radikal kvinna med ett spännande förflutet, sa Mikaela. Jag tror fortfarande att det är så, medan ni anser er veta att hon är en svikare. Ni lät henne inte tala till punkt egentligen. Men om vi nu vore överens om att såna som hon inte ska få tala i Grupp Rosa, vilka är det då som ska få tala? Dom som skriftligen bekänner sig till kommunismen? I så fall vilken gren? Kan en trotskist få tala hos oss?

– En av trottarna? En trotte? Är du tokig?

 

9

FNL-gruppens nya kontor låg på Pålsundsgatan, en liten gata som slutade i en avsats med en trappa ner till Söder Mälarstrand. Det var mycket att göra i lokalen, som hade varit ett bageri. Ett hål skulle tas upp i golvet och en mellanvägg skulle rivas. Det var ingen tjock vägg. Bagaren hade byggt den för att få ett avskilt rum att vila i bakom affären. Nu skulle det bli bokhandel utåt gatan och lager i gårdsrummet och tryckeri i källaren som hade ingång från gården. Men det måste finnas en direkt förbindelse inomhus med källaren. Det var nödvändigt att göra ett hål i betonggolvet. Sedan skulle lokalen spacklas och målas.

Hanna hade kommit förbi med affischer som Tomas hade tryckt till insamlingen i morgon. Affischerna var tryckta i FNL:s färger, rött, blått och gult. De togs emot med applåder och några gav sig omgående ut på stan med klister och cyklar. För den som ville affischera till förmån för ett förtryckt folk, gällde det att kunna klistra snabbt. Lördag var ingen bra natt, det var för mycket poliser som körde omkring. Men det kunde gå, om man undvek de värsta bråkhålen i city.

Tore Svärd hade fått insamlingstillstånd från Högalidspolisen. En representant därifrån skulle komma till lokalen klockan fyra och övervaka tömningen av bössorna.

– Vad fan är det för stil, röt Bosse Johansson, en stor och stark och bråkig människa som bar sig åt som om han ville slå ihjäl alla som kom i hans väg. Många i gruppen fick ägna tid och kraft åt att lugna ner Bosse.

– Det är inget att bråka om.

– Inget att bråka om! Ska vi sättas under nåt jävla förmynderi från myndigheterna! Accepterar ni det? I så fall är ni värre förrädare än jag trodde.

– Hör på nu, Bosse, försökte Tore. Polisen ska inte ta pengarna, bara övervaka räknandet. Det kan vara bra för oss. Vi kan tala om det för motståndarna, dom där som påstår att vi köper rödvin för alla pengarna.

– Fy fan. Det säger jag bara. Fy fan. Snutjävlarna ända in i lokalen. Som en annan fått hålla igång för att komma undan.

– Du är ju fri nu. Dom kan inte göra dig något. Håll dig borta om du inte vill se dom.

När bulletinen viktes ihop, satt inbetalningskorten kvar även under långa transporter.

Nina fortsatte att blada in inbetalningskort i Vietnambulletiner som skulle skickas till prenumeranterna. Det var 26 000 prenumeranter och hela upplagan var 82 000 exemplar, en närmast otrolig siffra! Ökar mest i svensk press, tänkte hon.

Hon stoppade in korten mellan sidorna två och tre, sedan sköt hon dem till häl en genom tidningen så att de kom ut mellan sidorna trettio och trettioett. När bulletinen viktes ihop, satt inbetalningskorten kvar även under långa transporter.

Hon tog en paus och läste bulletinens huvudartikel, Ho Chi Minhs svar till Lyndon Johnson, medan hon vilade fingrarna:

”Vietnam ligger tusentals mil från Förenta Staterna. Det vietnamesiska folket har aldrig gjort USA något ont. Men tvärtemot de högtidliga löften USA:s representant gav vid 1954 års Genèveavtal, har den amerikanska regeringen inlett och intensifierat angreppskriget mot Södra Vietnam i syfte att förvandla landet till en amerikansk militärbas. I över två år har en halv miljon amerikanska soldater tillgripit barbariska krigföringsmetoder som napalm, giftiga kemikalier och gaser. De förstör skördarna och jämnar byar med marken. I Norra Vietnam har amerikanska flygplan släppt hundratusentals ton bomber som förstört städer, byar, fabriker, vägar, broar, dammar och även kyrkor, pagoder, sjukhus och skolor.”

”I Ert budskap beklagar Ni uppenbarligen lidandet och förstörelsen i Vietnam. Får jag då fråga Er: Vem har utfört dessa monstruösa brott? Den amerikanska regeringen måste villkorslöst stoppa sina bombraider och andra krigshandlingar och låta det vietnamesiska folket bestämma sina egna angelägenheter.”

”Det vietnamesiska folket kommer aldrig att gå med på att tvingas: de accepterar aldrig förhandlingar under bombhot. Vår sak är absolut riktig. Man kan bara hoppas att USA:s regering kommer att inse detta. Högaktningsfullt, Ho Chi Minh.”

I bulletinen fanns ett brev från ”Representation du Front National de Liberation du Sud Vietnam en Tchécoslovaquie” där de tackade för 230 000 svenska kronor den 22 februari 1967. De svenska FNL-grupperna sände också material direkt till Sydvietnam, som framgick av en notis på sidan sju:

”Efter att vi i februari kunde överlämna den spektrofotometerutrustning FNL beställde genom oss (för 80 000 kr) återgick vi till att sända pengar i checker. Nu har FNL på nytt beställt material som vi så fort som möjligt bör sända. Denna gång gäller det tvåhundra lätta walkie-talkies för FNL-kaderna i Sydvietnam. De kostar strax under tusen kronor styck och behövs verkligen i Sydvietnam nu.”

En mer upprörande artikel handlade om direkt svensk hjälp åt USA:s krigföring.

”Ett exempel är den svenska vapenexporten till USA, som under det senaste året ökat. Enligt amerikansk statistik (US Imports FT 125) exporterade Sverige under 1966 vapen och militära fordon för 49 493 dollar.”

Sentab, Svenska Entreprenad AB, bygger vägar till amerikanska flygbaser i Thailand och Saab utför vapenforskning åt Pentagon:

”Saab och det svenska flygvapnet har vidareutvecklat och förbättrat det amerikanska Falconsystemet för jaktrobotar. US Air Force fick utan särskilda kostnader rätt att disponera de svenska förbättringarna. Många svenska forskare arbetar på detta sätt för det amerikanska försvarsdepartementet. Enligt National Science Foundations statistik har det amerikanska försvarsdepartementet 1966 givit 573 000 dollar i anslag till svensk forskning.”

”Dow Chemical Company tillverkar napalm och kemiska stridsmedel. Bolagets försäljning låg 1966 på en miljard dollar. Under 1966 och 1967 beräknas åttatusen kvadratkilometer i Vietnam ha besprutats med kemiska gifter, enligt Veckans Affärer. Dow Chemical har öppnat kontor på Linnégatan 76 i Stockholm, så att bolaget kan utnyttja den svenska marknaden för försäljning av biprodukter.”

Du menar att jag har suttit på hispan, för det behöver jag inte vara galen. I ett sjukt samhälle sätter man de friskaste på mentalsjukhus.

När hon tittade upp såg hon att hon hade blivit ensam med Bosse. Hon skulle ha gått hem tidigare om hon hade märkt att hon skulle bli ensam med honom. Hans utstrålning var av det slaget att de som av någon anledning inte lyckades hålla sig undan hans fysiska närvaro ändå försökte undvika honom andligen.

Nina satt bortvänd. Han kunde bara ha besvärliga saker att säga, det kände hon på sig. Det var som om elektriska laddningar slungades genom luften mellan honom och medmänniskorna. Alla blev träffade och backade.

– Du är en jävligt schysst brud, sa Bosse. Jag gillar dig.

Hon ryckte till. Honom ville hon inte bli gillad av.

– Kan jag snacka öppet med dig?

– Kan du väl.

Hon muttrade orden innan hon hunnit tänka. Nej, nej, ville hon ropa. Jag måste faktiskt gå nu, du får ursäkta, men jag har litet bråttom. Hon satt blickstilla.

– Jag har grubblat över min roll i kampen, fortsatte Bosse. Jag duger inte till nåt. Jag kan inte sälja bulletiner. Jag kan inte samla in pengar. Jag får myror i benen av att stå still länge. Det här pappersarbetet, det är väl bra, men jag skulle kunna göra nytta. Jag menar på riktigt.

– Åka dit?

– Nej, men ta upp den väpnade kampen här.

– Är du galen?

– Du menar att jag har suttit på hispan, för det behöver jag inte vara galen. I ett sjukt samhälle sätter man de friskaste på mentalsjukhus.

– Och där har du suttit?

– Jag blev straffriförklarad. Det är inte viktigt. Men jag har kommit över ett utomordentligt vapen. En kpist, en Sturmkabiner, i skick som ny och med tusen skott.

– Vad ska du göra med den?

– Det är det jag funderar på. Skjuta ner amerikanska ambassadören när han kliver in i limousinen. Vietnameserna behöver mer hjälp än den här förbannade informationen som vi dränker folk i.

– Dom får ju pengar. Det är bra hjälp. Har du frågat om dom vill att du ska skjuta ambassadörer åt dom? Har du frågat vad Tore tycker?

– Det behöver jag inte. Jag vet att han är med mig. Så som han har kämpat mot pacifistslöddret. Han är inte rädd för riktiga vapen. En tidning kan inte döda.

– Men det kan du?

– Jajamen. Det har jag papper på.

Nina vek ihop den bulletin där hennes hand fastnat och reste sig upp. Hon frös.

– Jag måste gå ett ärende. Jag kommer strax tillbaka.

– Hördu. Hedersord på att du inte snackar bredvid mun om min plan? Jag ska ta hela världen med överraskning ser du.

– När då?

– Det har jag inte riktigt bestämt än. När tycker du?

– Inte den här veckan i alla fall. Jag tycker inte att du ska skjuta alls.

– Det här begriper du inte.

Nina rusade iväg till en telefonhytt på Hornstull och ringde Tore Svärd. Han hade ännu inte gått och lagt sig. Han sa att han skulle komma till lokalen genast.

Tala Bosse Johansson tillrätta var en uppgift som krävde sin man. Bosse var dömd för misshandel och dråp och vårdad i många år på fast paviljong.

– Kan vi verkligen ha en sån i vår grupp, sa Nina upprörd till Tore, när de gick till bussen.

– Jag tyckte det var bra om han kunde komma in i något nyttigt hos oss. Han kommer inte att skjuta någon, det kan jag lova dig. Jag ska ta ut honom på landet, så vi kan gå några långa promenader i lugn och ro. Det var bra att du ringde. Jag var kort i telefonen. Man vet aldrig om den är avlyssnad. Ibland blir jag litet paranoid. Somliga tycker att det är löjligt, men det är lika bra att vara litet för försiktig. Jag ska tala med Bosse utomhus där jag kan vara helt säker på att ingen lyssnar. Det vore slutet för vårt solidaritetsarbete om han sköt någon, om det så var Lyndon Johnson själv. Vietnameserna har haft många tillfällen att skjuta amerikanska toppmän själva, om dom trodde att sådant kunde hjälpa.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad