Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 5

8

Grupp Rosas tolv medlemmar skulle ha möte på Lao-Tses kontor. För det mesta hölls mötena hemma hos någon. Men för att få vara ifred för barn, telefoner och vänner hade man denna gång förlagt mötet till kontoret. Det skulle handla om kvinnorörelsens historia. Grupp Rosa var uppkallad efter Rosa Luxemburg, en av socialismens ledande teoretiker. Hon mördades i Berlin 1919, tillsammans med Karl Liebknecht.

I kväll skulle de få besök av Siri Holm, som hade varit med och slagits för kvinnornas rösträtt i LKPR.

– LKPR, sa Marit, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, var en av de bäst utbyggda organisationer som funnits i landet. Lokalavdelningar i varenda svensk kommun, från norr till söder.

– Vad gör alla dom nu då?

– Nu är allihop försvunna. Det var nog kvinnornas största misstag. Dom trodde att allt var klart när dom fick rösträtt 1919, samma år som Rosa Luxemburg mördades. Då fick kvinnor rätt att inneha politiska ämbeten. Du vet, sånt som att sitta i riksdagen och landstinget och stadsfullmäktige. Dom upplöste sin förening. Men det kan Siri berätta mer om. Med sin korta späda kropp och sina intensiva blå ögon uppfyllde Siri Holm kontoret från det ögonblick hon kom in. Hon gick en aning kutryggig och var klädd i mörka kläder.

– Jag vill börja med frågan varför vi kvinnor alltid blir bort- glömda i historieböckerna. Varför vi kvinnor har en så förfär- ligt orättvis ställning i ledet bakom männen, placerade i en sorts parallellkultur. Jag menar, vad vi kvinnor än gör så blir vi inte ihågkomna. Män är fåfänga. Vad de än ägnar sig åt lämnar de dokument efter sig, kopior, fotografer, de bildar klubbar och ser till att de ihågkommer varandra så att inte var och en alltid behöver framträda i egen sak. Männen har ett helt maskineri igång för att föra in dem i historien. Det är något vi borde lära oss, flickor. Kasta aldrig ett papper som ni har skrivit! Datera allt!

– Ni kanske tänker: Jag behöver inte skriva dag och år på det här brevet, jag behöver inte ta en kopia. Det verkar fånigt, förmätet, som om jag trodde att mina noteringar var av vikt. Det finns inget som kvinnor är så livrädda för som att någon ska få för sig att de tror att de betyder något. Men: Ni betyder allt! Fast ingen kommer att minnas det om ni inte själva sparar minnen om er. Är ni aktiva i FNL-grupperna? Jag är också för Vietnams befrielse. Ja, och vem av er samlar in era papper?

Männen har ett helt maskineri igång för att föra in dem i historien.

Siri Holm såg sig omkring med granskande ögon. Det var naturligtvis ingen som samlade in papper.

– Vilka papper menar du, frågade Pernilla. Vi har inte precis någon verksamhet av historisk betydelse. Det är ju en lokal kamp, en solidaritetsrörelse, det viktiga görs i Vietnam, i kriget.

Siri visade att hon hört något liknande förut.

– Det tror du, precis som alla kvinnor hittills trott. Hur kan det komma sig att de män ni kämpar tillsammans med, sover tillsammans med, grälar tillsammans med, alltid anser att deras verksamhet är viktig nog att bli dokumenterad? Visst sparar pojkarna i era grupper papper, fråga om ni inte tror mig. Ibland undrar jag om män är galna av fåfänga, det behöver bara stå kassör och deras namn på ett spritstencilerat papper för att de ska tycka att det är ett dokument av största vikt.

– Men varför ska vi ta efter så fåniga vanor?

– Därför att männens fåniga vana att samla papper, föremål, bilder, är det som utgör hela grunden för historien. Tänk efter hur det är inom det litterära fältet. Vad är litteraturhistorien? Böcker, kanske ni svarar, men det är bara en liten del av sanningen. Det är framförallt pappren omkring böckerna. Vad tänkte författaren egentligen, vad inspirerade honom eller henne, var bodde han, vem brevväxlade han med, vem älskade han, vad drack han, hur fattig eller rik var han, hur olycklig och sjuk, hur galen?

Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare.

Siri hämtade andan, hostade torrt och fortsatte.

– Jag har en känsla av att många av världens främsta författare i varje enskild tid är kvinnor, men när litteraturhistorien skrivs rensas de ut som ogräs. Jag trodde i min mest stridbara period att det var medvetet från männens sida, men numera tror jag inte det. Det bara blir så. Män är helt enkelt bara intresserade av sin egen halva av mänskligheten. Det kan man kanske inte säga så mycket om. Kvinnorna är mest intresserade av sin. Kvinnor skriver ofta böcker om kvinnor och biografier om kvinnor och litterära essäer om kvinnor. Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare.

– Jag lånade Alexandra Kollontays Arbetsbiens kärlek på stadsbiblioteket förra måndan för den vill jag läsa om med jämna mellanrum. Tro det eller ej, men ingen hade lånat den sedan jag hade den senast, i augusti 1962. Och ändå är jag säker på att moderna kvinnor skulle älska den boken. Det är en bok om kvinnors oförmåga att skilja på teori och praktik i det politiska arbetet och mäns oerhörda förmåga att göra denna åtskillnad. Män kan predika med glöd om jämlikhet mellan könen och sedan gå hem och få middagen serverad av frun eller älskarinnan.

– Jag tycker ni ska läsa den boken allihop i cirkeln och sen ska ni läsa en annan av mina favoritböcker, Fröken Liwin av Marika Stiernstedt, så får ni veta hur den borgerliga kvinnan i min generation har haft det i min ungdom i Sverige. Ja, egentligen avundas jag er som är födda så sent. Som har så många möjligheter. När jag läser om p-piller kan jag bli nästan gråtfärdig. I min ungdom var inte ens pessar i allmänt bruk och 1910 kom förbudet mot sexualupplysning och preventivmedelsförsäljning. Denna ohyggliga skräck som regerade våra liv. Gifta led nästan lika mycket som ogifta, det glömmer man lätt. De ogifta kunde åtminstone undvika samlag, det kunde knappast de gifta. Jag är glad för alla mina tre söner, men ingen var planerad. Man kunde inte planera. När folk nu frågar mig vad som är det viktigaste som hänt för kvinnorna under nittonhundratalet, tror de alltid att jag ska svara rösträtten. Eller preventivmedlen. Men jag svarar alltid korkmattan, linoleummattan.

En förvånad tystnad spred sig i rummet. Korkmatta och linoleummatta var en gammaldags ful golvbeklädnad som numera berövats sin sociala status. Alla i Grupp Rosa började tänka på dystra mönsterkombinationer i beige och brunt.

– Ni tror att jag skojar, men tänk vilken tid och kraft kvinnorna tidigare fick lägga ner på att skura golv. Halva min ungdom gick åt till att ligga dubbel och skura trägolv. Så minns jag det nu. Jag hatar skurning. Jag hatar trägolv. Även när de är nyfernissade får jag ont i ryggen bara av att se dem. Men när korkmattan kom, vilken oändlig lättnad! Bara att torka av! Polera någon gång mellan varven. Om man skulle räkna ut hur många timmar kvinnoenergi som frigjorts av den nyheten blir det astronomiska tal.

De begrundade denna upplysning.

– Och tvättmaskinen, den måste också ha varit viktig, sa författaren Mikaela Ljung, som också var medlem av gruppen.

– Oh ja. I min ungdom tvättade man på våren, i sjön. Man kokade tvätten i björkaska i tvättstugan och sköljde i sjövatten. Det var kallt, isen var ju kvar. Vi bodde vid Vindelälven en bit ovanför Vindeln. Vi höll i lakanen hårt så de inte skulle ryckas med av isflaken som kom med vårfloden.

Siri gjorde en paus.

– Tänk att ni har bildat en kvinnogrupp! Tycker inte folk att ni är tokiga? Det tyckte de när jag höll på som mest under mellankrigstiden. Det var fackligt arbete för telegrafisterna, det kanske inte kan jämföras med er grupp?

– Vi är också intresserade av arbetslivet, sa Rebecca. Vår grupp kämpar för kvinnors rätt att få bli vad som helst, svetsare, truckförare, soldater, månfarare.

– Och dirigenter, sa Mikaela. Och kompositörer. Och skulptörer. Det finns knappt en kvinnlig skulptör i världen, verkar det som.

– Visst finns det kvinnliga skulptörer. Ta bara min namne Siri Derkert. Och era framträdande skulpturer här i stan är gjorda av en kvinna, Sigrid Fridman. Hon har bland annat gjort den kentaur som ger en så karaktäristisk silhuett åt Observatoriekullen ovanför Stadsbiblioteket och hon har gjort Fredrika Bremer i Humlegården. Det är en fin skulptur. När den blev klar blev det ett förfärligt rabalder, en del tålde tydligen inte en vanlig kvinna med ett vanligt ansikte, de krävde att hon skulle göras om och då i en vackrare version. Men Sigrid Fridman nekade. Det blev också en kvinna som räddade skulpturen till eftervärlden när stadsfullmäktige ville magasinera den för att inte störa skönhetssinnet hos förbipasserande herrar. Det var den utomordentliga kulturjournalisten Klara Johanson. Känner ni till henne? Inte det.

Siri såg bestört ut.

– K.J.! En av sin tids främsta skribenter alla kategorier. Det är ju förfärligt, jag som tyckte det var så nyligen jag läste henne. Hon är död, jag minns inte exakt när hon dog. En kvinna behöver inte vara död länge för att bli glömd. Män blir legendomspunna och lever i andra mäns minnen, men kvinnor spinner inte legender kring sina avlidna. Man bör påbörja det där spinnandet medan vederbörande lever och ständigt ger ny näring åt rykten. Kan ni inte sätta upp det som en punkt på ert program? ”Legendspinning och mytbildning kring stora kvinnor.”

– Absolut inte! Det vore mot våra ideal. Vi vill vara jämlika allihop, vi ska väl inte börja dyrka några idoler heller. Marit avvisade bestämt förslaget.

– Men om männen bara fortsätter sin idoldyrkan av varandra, hur ska kvinnorna då komma ikapp någonsin, undrade Nina, som inte trott att hon skulle våga öppna munnen i Grupp Rosa där alla var tio år äldre än hon. Men Siri som var sextio år äldre kändes jämnårig.

– Ja, det var en bra fråga. Är det någon som har ett svar? Jag har det nämligen inte, sa Siri.

– Vi ska omvandla samhället, inte gå in i det på de ruttna villkor som råder nu, förklarade Hanna. Det där med mytbildning kring enskilda personligheter, det låter amerikanskt, riktigt obehagligt om jag ska vara uppriktig. Vår kamp kan inte reduceras till att bara stolpa in i det reaktionära kapitalistsamhället på samma villkor som männen.

Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före.

Marit fyllde i med ytterligare förtydliganden på denna punkt.

– Vi måste akta oss för att föra en borgerlig kvinnokamp av den typ som ni gjorde på er tid, Siri. Vi ser allt i ett klasskampsperspektiv, det gjorde inte ni.

– Men varför har ni då bildat en kvinnogrupp, undrade Siri.

– Männen i våra politiska organisationer intresserar sig inte tillräckligt för kvinnofrågor. Vi vill driva på utvecklingen.

– Utmärkt. Vi är alltså överens om att det finns kvinnofrågor?

Siri såg sig frågande omkring och några nickade jakande.

– Men hur kan ni då skilja på borgerliga kvinnofrågor och andra? Det förstår jag faktiskt inte. Jag vill gärna fortsätta den här diskussionen med er, men jag föreslår att ni först läser Alexandra Kollontay, så förstår ni kanske bättre hur jag resonerar. Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före. Men flickor, vad det är roligt att ni har bildat en kvinnogrupp. Det har länge känts förbjudet att låtsas om att det finns kvinnofrågor. Jag trodde att jag nästan skulle hinna dö innan någon ny diskussion skulle uppstå. Vi i Fogelstadsförbundet håller på att bli så förfärligt gamla. Det är ett sådant nöje att se er, en ny generation. Hur är det, säg mig, är ni en del av en större rörelse bland dagens unga kvinnor, eller är ni en isolerad grupp eldsjälar som går mot strömmen?

Men Siri, det är ju den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, sa Hanna. Den är ett revisionistiskt förräderi.

Efter en stunds meningsutbyte enades gruppen om att den inte var någotdera.

– Man kan kanske säga att vi är en förtrupp, sa Marit. Vi känner att vi kommer att få alla kvinnor med oss, men vi har vaknat till litet före dom andra. Vi kommer att bli en enorm massrörelse. Det är oundvikligt, så dåliga villkor som kvinnor och barn har idag.

– Vad är Fogelstadsförbundet, frågade Nina.

– Fogelstad var en kvinnlig medborgarskola för kvinnor från alla samhällsklasser som ville lära sig hur samhället fungerade. Den sista kursen hölls 1954, vad det var sorgligt att skolan måste läggas ner. Men så var det på femtiotalet. På Fogelstad fick kvinnorna lära sig tala, lära sig delta i föreningsliv och kommunala församlingar, allt möjligt som man behöver kunna om man ska kunna göra sig gällande i samhället och som de flesta kvinnor fortfarande inte kan. Det var Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Elisabeth Tamm, Elin Wägner, ja, det finns så många märkliga, starka, begåvade kvinnor som ni inte hört talas om, jag vet inte i vilken ände jag ska börja eller sluta.

– Men varför har vi inte hört talas om dom, ifall dom nu var så märkliga? En kille som jag talade med idag sa att dom allihop var sysslolösa överklasshoppor, att det skulle vara reaktionärt av oss att studera deras historia. Han tyckte inte att jag skulle gå på det här mötet alls, förklarade Pernilla.

– Män har stor fantasi när det gäller att förklara varför kvinnor inte bör trä as på egen hand, sa Siri med en viss trötthet i rösten. Jag ska säga er en sak, nio av tio personer som tillhör historien är överklasshoppor, eller heter det hoppar när de är män? Överklasshoppar. Hjalmar Branting, Mao Tse-tung, Fidel Castro. Lenin och Stalin och Engels. När man säger det till manliga revolutionärer är det som att tala till sten.

Siri såg gammal ut.

– Det är bara kvinnor som ser det som kvinnor gör. Och vi ser på sin höjd dem som arbetar samtidigt med oss själva. Vi blir liksom förvisade till vår egen parallellkultur och vi förstår inte hur det går till att vi blir så bortglömda, eftersom vi inom varje generation trots allt ser de kvinnor som är verksamma just då.

– Så kommer det inte att gå nu, sa Marit. Vi kommer inte att låta det gå så med kvinnor som kommer fram i vår tid. Vi har mycket bättre utgångsläge än till exempel din generation hade.

– Det är sant. Utgångsläget är bättre. Men jag oroar mig mera för ert avgångsläge. När ni avgår ur rörelsen. Vem ska då föra er historia vidare?

– Jag förstår inte vad du menar, sa Marit irriterad. Vi ska inte avgå! Vi ska kämpa tills vi är framme vid målet.

– Vad är målet, frågade Siri.

– Lika villkor för kvinnor och män, svarade Hanna med ett prövande tonfall, som om hon inte var riktigt övertygad.

– I det här samhället eller i ett annat, efter den där revolutionen som ni arbetar för?

– Vad menar du Siri, sa Marit med allt mer förorättad röst. Den där revolutionen! Det vet väl du också att vi måste få en radikal omvälvning av hela samhället och att makten måste överföras från kapitalet till det arbetande folket.

– Ska kvinnorna vänta på sina rättigheter tills ni har hunnit så långt eller har ni tillåtelse att kämpa för era rättigheter också inom det nuvarande systemets ramar?

– Det vore rena kapitulationen! Det vore att erkänna att det finns något berättigat i det här klassamhället.

– Jag tror, sa Siri med eftertryck i rösten, att om ni ska vänta till efter revolutionen, då får ni invänta er jämlikhet i gravarna. Det har varit så många revolutioner i min livstid och varje gång har jag väntat på att kvinnorna skulle bli fria människor. Ingen gång har det inträffat. Vi kvinnor måste jämt, jämt, jämt vänta med våra krav till senare. Manliga arbetare i Sverige har en jättelik organisation för att framföra sina krav, den kallas fackföreningsrörelsen, och ingen förebrår dem för att de kräver mer betalt och kortare arbetstid utan att invänta revolutionen.

– Men Siri, det är ju den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen, sa Hanna. Den är ett revisionistiskt förräderi. Jag har hört kamrater som säger att socialdemokratin är vår huvudfiende. Det är sådana vi absolut inte får bli i våra nya kvinnogrupper. Inga kompromisser med det bestående manssamhället.

– Jag förstår vad du säger, sa Siri. Men själv har jag en gång för alla beslutat mig för att inte delta i revolutionära rörelser. Jag tror revolutionen leder till att blod flyter, utan att man lyckas ändra särskilt mycket i ett samhälle. Nu tycker ni kanske att jag är en riktig borgarbracka. Jag röstar på socialdemokraterna. Inte så att jag tror att de är hälften så bra som propagandan påstår. Men man har lyckats med det svåra konststycket att etablera ett fungerande samarbete med industrin här i landet.

– Men Siri! Du är inte hitbjuden för att propagera för det där förrädarpacket som sålt ut den svenska arbetarklassen till Wallenberg. Nu tycker jag att vi börjar om från början. Berätta nu om Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, som du kom hit för att göra.

– Javisst Marit. Ursäkta mina utvikningar från ämnet. LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, var till stor del en skapelse av en enda kvinna. Hon hette Ann-Margret Holmgren och hon blev änka vid femtio års ålder och levde vidare tills hon blev nittio. Men när hon blev ensam började hon ett nytt liv. En uppmuntrande förebild för många kvinnor som tycker att livet är slut när barnen blivit stora, brukar jag säga.

– Förlamades inte ert arbete av politiska motsättningar då? Idag skulle inte arbetarkvinnor samarbeta med överklasskvinnor på det viset, sa Beatrice Klinge.

– Säger du det? Har ni inga arbetarkvinnor i era olika grupper? Är ni inte själva överklasskvinnor?

– Vi?

– Klasstillhörigheten bestäms inte av era åsikter utan av era ekonomiska och sociala villkor, er plats i samhället. Ni ska inte skämmas för er bakgrund, arbetarklassens kvinnor behöver kvinnor ur överklassen med utbildning och kunskaper, nu som då.

– Ibland när du talar, Siri, får man ett intryck av att du inte vet var du står ideologiskt, sa Marit. Att du vacklar hit och dit efter omständigheterna.

– Kanske det, jag tror att man håller sig bäst på benen om man vacklar litet då och då och inte håller sig på helspänn hela tiden. Ideologier är nog bra, men i den här församlingen kanske jag vågar säga min ärliga mening och den är att ideologier mest är något för män. Jag har ofta tänkt att livet skulle vara lättare utan ideologier, om man kunde gå efter sunt förnuft och vanliga rättvisekrav istället. Folk kan göra förfärliga saker när de blir gripna av en ideologi, se bara på Hitler och nazismen.

– Du vill kanske göra en liknelse? Kan nazismen så kan socialismen, är det så du menar?

– Något åt det hållet kanske.

– Men Siri!

Marit hade en hård ton som om hon förberedde en föreläsning om varför socialismen och kommunismen skilde sig från världens dåliga och farliga ideologier. Marit harklade sig och förklarade att kommunismen var den ideologi som företrädde de rättvisekrav som Siri talade om.

– Om du inte inser det, vet jag egentligen inte vad du har i Grupp Rosa att göra. Vi tillhör definitivt inte den borgerliga kvinnorörelse som du talar dig varm för. Vad har vi egentligen för anledning att lyssna på en sån som du?

Siri kom sig inte för att svara. Nina hade velat ropa att Marit var en idiot, men det var svårt att ropa något alls inför så mycket folk.

– Men Siri kan ju berätta en massa som ingen annan vet, sa Nina lamt.

– Kunskap är alltid politisk, förklarade Marit och Hanna nickade instämmande.

– Men all historia är borgerlig, sa Mikaela. Ni tar inte hem barnen från skolan bara för att de måste lära sig Sveriges kungar i historien. Vill vi ha proletärernas historia kan vi i alla fall inte läsa en enda historiebok av dom som finns nu.

– Siri, den där vacklan som du talar om, sa Hanna, den är bara ditt sätt att göra din privata hållningslöshet till något tjusigt. Det är synd att du ska gå omkring med så mycket reaktionärt frasmakeri i huvudet.

Siri såg ut som om hon tänkte på något. Så sa hon med en plötslig bitterhet:

– Ja, då så flickor, jag ber att få tacka för ordet. Jag tror jag måste gå nu. Jag tror att en av anledningarna att jag gillar socialdemokraterna är att de sett till att arbetarbefolkningen fått det bättre och att sådana som jag får tala fritt utan risk för deportation eller avrättning.

Då reste sig Rebecca, som hittills suttit tyst. Hon gick fram och la armen om Siri och frågade om hon verkligen trodde att någon här ville ha henne deporterad eller avrättad.

– Det är svårt att ha en klar mening om den saken, svarade Siri sammanbitet.

– Det är klart att vi inte vill, sa Hanna.

– I så fall, vad ska du då ha din ideologi till, om inte som vapen i avrättningen av fienden? Vad annat har ideologier någonsin tjänat till?

– Men du är inte vår fiende.

– Det vet ni faktiskt inget om. Rebecca, kan du hjälpa mig på med kappan, jag är litet stel här i axeln. Jag tar en taxi. Tack för ikväll, flickor. Tänk på att för den som vill förändra världen är det en fördel att lära sig något om hur den fungerar först.

– Det är det du har gjort förstås, och sen tror du inte att någonting går att förändra, inte sant?

Marits röst var hätsk.

Siri backade ut genom ytterdörren. Innan hon stängde sa hon:

– Jag misstänker att du är klokare än du vill låtsas om, Marit. Hon drog igen dörren med en försiktig vinkning och en blinkning med ögat.

– Vad fan menar kärringen, väste Marit. Fan, hon visste mycket väl i förväg att vi inte är en borgerlig kvinnogrupp. Det är ju det som är det nya med oss, att vi är en kvinnogrupp på socialistisk grund som vill omvandla samhället.

– Hon visste väl inte att det betydde att vi var ointresserade av allt utom den kommunistiska kvinnohistorien, suckade Mikaela Ljung och samlade ihop sina anteckningar från bordet. Jag måste tänka över om jag ska fortsätta vara medlem i Grupp Rosa. Om vi ska vara till för att hålla något slags privata rättegångar över andra kvinnors politiska åskådningar, då vill inte jag vara med.

– Vi får väl se till att vi inte bjuder in er reaktionära brackor, så behöver vi inte ha den här sortens bråk igen, sa Marit.

– Kallar du Siri Holm för en reaktionär bracka? Hon som jobbat fyrtio år med att få kvinnor fackligt organiserade på telegrafen, sa Pernilla. Hon har troligen uträttat mer politiskt än någon av oss kommer att göra.

– Den där förbannade fackföreningsrörelsen, folket har ännu inte genomskådat socialdemokratins svek, men snart är tiden inne, var så säker. Holm och hennes anhang vill helst att folket fortsätter sova, det blir minst problem för hennes parti då.

– Vi trodde att Siri var en radikal kvinna med ett spännande förflutet, sa Mikaela. Jag tror fortfarande att det är så, medan ni anser er veta att hon är en svikare. Ni lät henne inte tala till punkt egentligen. Men om vi nu vore överens om att såna som hon inte ska få tala i Grupp Rosa, vilka är det då som ska få tala? Dom som skriftligen bekänner sig till kommunismen? I så fall vilken gren? Kan en trotskist få tala hos oss?

– En av trottarna? En trotte? Är du tokig?

 

9

FNL-gruppens nya kontor låg på Pålsundsgatan, en liten gata som slutade i en avsats med en trappa ner till Söder Mälarstrand. Det var mycket att göra i lokalen, som hade varit ett bageri. Ett hål skulle tas upp i golvet och en mellanvägg skulle rivas. Det var ingen tjock vägg. Bagaren hade byggt den för att få ett avskilt rum att vila i bakom affären. Nu skulle det bli bokhandel utåt gatan och lager i gårdsrummet och tryckeri i källaren som hade ingång från gården. Men det måste finnas en direkt förbindelse inomhus med källaren. Det var nödvändigt att göra ett hål i betonggolvet. Sedan skulle lokalen spacklas och målas.

Hanna hade kommit förbi med affischer som Tomas hade tryckt till insamlingen i morgon. Affischerna var tryckta i FNL:s färger, rött, blått och gult. De togs emot med applåder och några gav sig omgående ut på stan med klister och cyklar. För den som ville affischera till förmån för ett förtryckt folk, gällde det att kunna klistra snabbt. Lördag var ingen bra natt, det var för mycket poliser som körde omkring. Men det kunde gå, om man undvek de värsta bråkhålen i city.

Tore Svärd hade fått insamlingstillstånd från Högalidspolisen. En representant därifrån skulle komma till lokalen klockan fyra och övervaka tömningen av bössorna.

– Vad fan är det för stil, röt Bosse Johansson, en stor och stark och bråkig människa som bar sig åt som om han ville slå ihjäl alla som kom i hans väg. Många i gruppen fick ägna tid och kraft åt att lugna ner Bosse.

– Det är inget att bråka om.

– Inget att bråka om! Ska vi sättas under nåt jävla förmynderi från myndigheterna! Accepterar ni det? I så fall är ni värre förrädare än jag trodde.

– Hör på nu, Bosse, försökte Tore. Polisen ska inte ta pengarna, bara övervaka räknandet. Det kan vara bra för oss. Vi kan tala om det för motståndarna, dom där som påstår att vi köper rödvin för alla pengarna.

– Fy fan. Det säger jag bara. Fy fan. Snutjävlarna ända in i lokalen. Som en annan fått hålla igång för att komma undan.

– Du är ju fri nu. Dom kan inte göra dig något. Håll dig borta om du inte vill se dom.

När bulletinen viktes ihop, satt inbetalningskorten kvar även under långa transporter.

Nina fortsatte att blada in inbetalningskort i Vietnambulletiner som skulle skickas till prenumeranterna. Det var 26 000 prenumeranter och hela upplagan var 82 000 exemplar, en närmast otrolig siffra! Ökar mest i svensk press, tänkte hon.

Hon stoppade in korten mellan sidorna två och tre, sedan sköt hon dem till häl en genom tidningen så att de kom ut mellan sidorna trettio och trettioett. När bulletinen viktes ihop, satt inbetalningskorten kvar även under långa transporter.

Hon tog en paus och läste bulletinens huvudartikel, Ho Chi Minhs svar till Lyndon Johnson, medan hon vilade fingrarna:

”Vietnam ligger tusentals mil från Förenta Staterna. Det vietnamesiska folket har aldrig gjort USA något ont. Men tvärtemot de högtidliga löften USA:s representant gav vid 1954 års Genèveavtal, har den amerikanska regeringen inlett och intensifierat angreppskriget mot Södra Vietnam i syfte att förvandla landet till en amerikansk militärbas. I över två år har en halv miljon amerikanska soldater tillgripit barbariska krigföringsmetoder som napalm, giftiga kemikalier och gaser. De förstör skördarna och jämnar byar med marken. I Norra Vietnam har amerikanska flygplan släppt hundratusentals ton bomber som förstört städer, byar, fabriker, vägar, broar, dammar och även kyrkor, pagoder, sjukhus och skolor.”

”I Ert budskap beklagar Ni uppenbarligen lidandet och förstörelsen i Vietnam. Får jag då fråga Er: Vem har utfört dessa monstruösa brott? Den amerikanska regeringen måste villkorslöst stoppa sina bombraider och andra krigshandlingar och låta det vietnamesiska folket bestämma sina egna angelägenheter.”

”Det vietnamesiska folket kommer aldrig att gå med på att tvingas: de accepterar aldrig förhandlingar under bombhot. Vår sak är absolut riktig. Man kan bara hoppas att USA:s regering kommer att inse detta. Högaktningsfullt, Ho Chi Minh.”

I bulletinen fanns ett brev från ”Representation du Front National de Liberation du Sud Vietnam en Tchécoslovaquie” där de tackade för 230 000 svenska kronor den 22 februari 1967. De svenska FNL-grupperna sände också material direkt till Sydvietnam, som framgick av en notis på sidan sju:

”Efter att vi i februari kunde överlämna den spektrofotometerutrustning FNL beställde genom oss (för 80 000 kr) återgick vi till att sända pengar i checker. Nu har FNL på nytt beställt material som vi så fort som möjligt bör sända. Denna gång gäller det tvåhundra lätta walkie-talkies för FNL-kaderna i Sydvietnam. De kostar strax under tusen kronor styck och behövs verkligen i Sydvietnam nu.”

En mer upprörande artikel handlade om direkt svensk hjälp åt USA:s krigföring.

”Ett exempel är den svenska vapenexporten till USA, som under det senaste året ökat. Enligt amerikansk statistik (US Imports FT 125) exporterade Sverige under 1966 vapen och militära fordon för 49 493 dollar.”

Sentab, Svenska Entreprenad AB, bygger vägar till amerikanska flygbaser i Thailand och Saab utför vapenforskning åt Pentagon:

”Saab och det svenska flygvapnet har vidareutvecklat och förbättrat det amerikanska Falconsystemet för jaktrobotar. US Air Force fick utan särskilda kostnader rätt att disponera de svenska förbättringarna. Många svenska forskare arbetar på detta sätt för det amerikanska försvarsdepartementet. Enligt National Science Foundations statistik har det amerikanska försvarsdepartementet 1966 givit 573 000 dollar i anslag till svensk forskning.”

”Dow Chemical Company tillverkar napalm och kemiska stridsmedel. Bolagets försäljning låg 1966 på en miljard dollar. Under 1966 och 1967 beräknas åttatusen kvadratkilometer i Vietnam ha besprutats med kemiska gifter, enligt Veckans Affärer. Dow Chemical har öppnat kontor på Linnégatan 76 i Stockholm, så att bolaget kan utnyttja den svenska marknaden för försäljning av biprodukter.”

Du menar att jag har suttit på hispan, för det behöver jag inte vara galen. I ett sjukt samhälle sätter man de friskaste på mentalsjukhus.

När hon tittade upp såg hon att hon hade blivit ensam med Bosse. Hon skulle ha gått hem tidigare om hon hade märkt att hon skulle bli ensam med honom. Hans utstrålning var av det slaget att de som av någon anledning inte lyckades hålla sig undan hans fysiska närvaro ändå försökte undvika honom andligen.

Nina satt bortvänd. Han kunde bara ha besvärliga saker att säga, det kände hon på sig. Det var som om elektriska laddningar slungades genom luften mellan honom och medmänniskorna. Alla blev träffade och backade.

– Du är en jävligt schysst brud, sa Bosse. Jag gillar dig.

Hon ryckte till. Honom ville hon inte bli gillad av.

– Kan jag snacka öppet med dig?

– Kan du väl.

Hon muttrade orden innan hon hunnit tänka. Nej, nej, ville hon ropa. Jag måste faktiskt gå nu, du får ursäkta, men jag har litet bråttom. Hon satt blickstilla.

– Jag har grubblat över min roll i kampen, fortsatte Bosse. Jag duger inte till nåt. Jag kan inte sälja bulletiner. Jag kan inte samla in pengar. Jag får myror i benen av att stå still länge. Det här pappersarbetet, det är väl bra, men jag skulle kunna göra nytta. Jag menar på riktigt.

– Åka dit?

– Nej, men ta upp den väpnade kampen här.

– Är du galen?

– Du menar att jag har suttit på hispan, för det behöver jag inte vara galen. I ett sjukt samhälle sätter man de friskaste på mentalsjukhus.

– Och där har du suttit?

– Jag blev straffriförklarad. Det är inte viktigt. Men jag har kommit över ett utomordentligt vapen. En kpist, en Sturmkabiner, i skick som ny och med tusen skott.

– Vad ska du göra med den?

– Det är det jag funderar på. Skjuta ner amerikanska ambassadören när han kliver in i limousinen. Vietnameserna behöver mer hjälp än den här förbannade informationen som vi dränker folk i.

– Dom får ju pengar. Det är bra hjälp. Har du frågat om dom vill att du ska skjuta ambassadörer åt dom? Har du frågat vad Tore tycker?

– Det behöver jag inte. Jag vet att han är med mig. Så som han har kämpat mot pacifistslöddret. Han är inte rädd för riktiga vapen. En tidning kan inte döda.

– Men det kan du?

– Jajamen. Det har jag papper på.

Nina vek ihop den bulletin där hennes hand fastnat och reste sig upp. Hon frös.

– Jag måste gå ett ärende. Jag kommer strax tillbaka.

– Hördu. Hedersord på att du inte snackar bredvid mun om min plan? Jag ska ta hela världen med överraskning ser du.

– När då?

– Det har jag inte riktigt bestämt än. När tycker du?

– Inte den här veckan i alla fall. Jag tycker inte att du ska skjuta alls.

– Det här begriper du inte.

Nina rusade iväg till en telefonhytt på Hornstull och ringde Tore Svärd. Han hade ännu inte gått och lagt sig. Han sa att han skulle komma till lokalen genast.

Tala Bosse Johansson tillrätta var en uppgift som krävde sin man. Bosse var dömd för misshandel och dråp och vårdad i många år på fast paviljong.

– Kan vi verkligen ha en sån i vår grupp, sa Nina upprörd till Tore, när de gick till bussen.

– Jag tyckte det var bra om han kunde komma in i något nyttigt hos oss. Han kommer inte att skjuta någon, det kan jag lova dig. Jag ska ta ut honom på landet, så vi kan gå några långa promenader i lugn och ro. Det var bra att du ringde. Jag var kort i telefonen. Man vet aldrig om den är avlyssnad. Ibland blir jag litet paranoid. Somliga tycker att det är löjligt, men det är lika bra att vara litet för försiktig. Jag ska tala med Bosse utomhus där jag kan vara helt säker på att ingen lyssnar. Det vore slutet för vårt solidaritetsarbete om han sköt någon, om det så var Lyndon Johnson själv. Vietnameserna har haft många tillfällen att skjuta amerikanska toppmän själva, om dom trodde att sådant kunde hjälpa.

Fortsättning följer…

Publicerad
5 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad