Artikel 1 av 2

Vill Fi att vi ska tro det redan råder socialism?

Feministiskt initiativ vill, åtminstone en gång per år, tåga tillsammans med arbetarrörelsen. Men i partiets program finns inte ett spår av socialism. Ändå argumenterar de i sina arbetsmarknadspolitiska skrivningar som om socialismen redan vore här. Det ger en gravt missvisande bild av vad som krävs för att uppnå samhällsförändring.

Ledare
Feministiskt initiativs första maj-tåg genom Göteborg förra året. Det finns på sina håll en tydlig tendens att överdriva Feministiskt initiativs radikalism – att låta partiet fungera som något av ett tomt ark där man skriver in sina drömmar om en annan värld, menar Arbetarens Toivo Jokkala.
Foto: Adam Ihse/TT

I förra veckan var det den första maj och arbetarrörelsens internationella högtidsdag. På många håll i landet arrangerade eller deltog, i likhet med hur det sett ut på senare år, Feministiskt initiativ, Fi, i demonstrationer under dagen.

LEDARSKRIBENT | Toivo Jokkala, Arbetarens chefredaktör

Men hur står sig egentligen Feministiskt initiativs ambitioner att även vara en arbetarrörelsekraft? Här finns ett antal aspekter som är förtjänta av att granskas kritiskt.

Jag vill till att börja med slå fast några saker. Det finns ingen anledning att av rörelsekonservativa skäl misstänkliggöra Feministiskt initiativ, eller missunna dem att organisera demonstrationer som även lyfter krav kopplade till människors ställning som arbetare. Det får inte vara snäv organisationsegoism som styr vår syn på vad som ingår i arbetarrörelsen.

Vissa stora, S-märkta arbetarrörelseorganisationer har därtill svikit flera av arbetarrörelsens grundläggande krav, utan att det hindrar dem från att tåga på första maj. Fi, däremot, tog i år exempelvis rakryggat ställning för konflikträtten på arbetsmarknaden, bland annat i Gävle, där man gjorde gemensam sak med Gävle LS av SAC Syndikalisterna under parollen ”Rör inte vår strejkrätt”.

I sitt tal i Göteborg tryckte Fi:s partiledare Gudrun Schyman på viktiga krav som sex timmars arbetsdag och höjd garantipension.

Det råder heller inget tvivel om att det på många sätt fortfarande behövs feministiska kraftinjektioner i arbetarkampen, oavsett vilka organisatoriska strukturer som är bärare av dem. I sitt tal i Göteborg tryckte Fi:s partiledare Gudrun Schyman på viktiga krav som sex timmars arbetsdag och höjd garantipension.

Det har de senaste åren blivit tydligt att Fi på många håll har en stark organisatorisk glöd och en gräsrotsaktivistisk kämparanda som arbetarrörelsen och vänstern generellt borde låta sig inspireras av.

Men det finns också på sina håll en tydlig tendens att överdriva Feministiskt initiativs radikalism, att låta partiet fungera som något av ett tomt ark där man skriver in sina drömmar om en annan värld. Här finns inte utrymme för att nagelfara allt detta – men för att ta fasta på de aspekter som berördes på just första maj väcker Feministisk initiativs arbetsmarknadspolitik, och dess koppling till kampen för en annan värld, fortfarande många obesvarade frågor.

Ett talande exempel är avsnittet om jämställda löner i Feministiskt initiativs program. Det återfinns också, i något annorlunda uppställning, i partiets arbetsmarknadspolitiska presentation på nätet.

Först av allt – det måste slås fast i sammanhanget – finns här inte ett spår av socialism, eller ens uttalad antikapitalism. De problem som beskrivs i arbetsmarknadsavsnittet är kopplade till ökad stress och press, vars tillväxt inte förklaras närmare, samt till att ”könsmaktsordningen, rasism, otillgänglighet och andra maktstrukturer skapar förhållanden som leder till att människor diskrimineras på arbetsmarknaden”. Lösningarna sammanfattas i den övergripande kravparollen att ”staten återtar ett större ansvar för den övergripande arbetsmarknadspolitiken”. Ingenting finns med om vinstintresse eller ägarförhållanden – eller metoder för att påverka dessa.

Men paradoxalt nog är tendensen i partiets skrivningar om principerna för lönesättning och fördelning att de argumenterar som om socialismen redan vore här.

”[P]rincipen om ’lika lön för likvärdigt arbete’ ska gälla. För detta krävs en nationell arbetsvärdering som förmår jämföra arbetsuppgifter över gränserna för olika sektorer”, skriver partiet. Man vill höja lönerna inom ”kvinnokodade sektorer”, och ”för att starta processen krävs en ’lönekorrigering’ med utgångspunkt från en nationell arbetsvärdering”.

Ett annat krav är att ”hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer löner i kvinnokodade branscher”.

Företagens vinstintressen nämns inte med ett ord i Fi:s skrivningar om lönerna – däremot förmodas företagarna vara intresserade av statliga bidrag som morot för att höja kvinnokodade yrkesgruppers löner.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Fi argumenterar alltså som om vi redan befann oss i ett helt annat, gemensamt kontrollerat, ekonomiskt system; som om löner och arbetsvillkor varken styrdes av marknadsmekanismer eller var något som arbetarkollektiven fått ta strid för genom facklig och annan kamp, utan under rådande ordning var något som bestämdes – eller åtminstone smidigt kunde korrigeras – genom centrala arbetsvärderingar och statliga beslut! Första maj-parollerna om bibehållen konflikträtt motsvaras inte av någon artikulerad förståelse av arbetsmarknadskonflikternas roll.

Företagens vinstintressen nämns inte med ett ord – däremot förmodas företagarna vara intresserade av moroten statligt bidrag för att höja kvinnokodade yrkesgruppers löner.

Statliga Medlingsinstitutet, som i dag har till uppdrag att medla i konflikter mellan arbetsmarknadens parter, ska enligt Fi få sitt uppdrag ändrat ”så att jämställda löner prioriteras före institutets andra uppdrag”. Inte heller här ett ord om de fackliga organisationernas eller konflikternas roll för maktförhållandena på arbetsmarknaden, alltså, utan en bild av centralt planerad fördelningsverksamhet.

Det är knappast så att kapitalägarna i dagens system avstår något till arbetarna i manligt kodade branscher.

Det hela ger en starkt missvisande bild av problematikens grunder – men också av hur orättvisorna slår, hur lösningarna kan se ut och hur mycket som egentligen återstår att göra.

Det är knappast så att kapitalägarna i dagens system avstår något till arbetarna i manligt kodade branscher. Tvärtom betalar de där, precis som på alla andra håll, ut de löner de måste för att hålla sin vinstdrivande verksamhet igång utan överdrivna störningar, men inte frivilligt mer än så. Det är inte fördomsfull arbetsvärdering som ligger bakom löneläget i industrin – det är ett resultat av konkurrensförhållandena på marknaden och vad arbetarna genom åren har kämpat sig till.

Det betyder inte att det inte går att ställa jämställdhetskrav redan inom rådande ekonomiskt system. Men dels måste vi se och förstå att utsattheten på arbetsmarknaden inte är logiskt bunden att bara gälla arbetargrupper som domineras av ett visst kön eller en viss etnicitet, dels måste vi göra oss en rimlig bild av hur kampen för en annan ordning kan se ut.

För en organisation som, likt Feministiskt initiativ, valt att försöka sig på den parlamentariska vägen borde det fundamentala reformistiska kravet i det fallet vara: Höj skatterna rejält!

Fi har profilerat sig som ett parti som i vår skatteängsliga tid vågar tala om vikten av att ”stärka skattekraften”, som de uttrycker det, men kopplingen måste här göras uttrycklig:

Förse den offentliga sektorn med medel så att den får resurser att möta de anställdas krav och väsentligt höja lönerna inom vården och andra offentligt finansierade branscher. Klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik om man så vill, men djärvt utförd.

Organisera feministisk strejk – varje vecka, om så behövs! Men bygg inga illusioner om att det är Medlingsinstitutet som ska göra jobbet.

Och gentemot gräsrötterna, och för all den verksamhet som i rådande kapitalistiska system inte står under demokratisk kontroll, måste budskapet vara: Inga resultat kan nås utan kamp! Ge aldrig upp, men missa heller inte att det ständigt behövs organisering om en förändring ska komma till stånd. Organisera feministisk strejk – varje vecka, om så behövs! Men bygg inga illusioner om att det är Medlingsinstitutet som ska göra jobbet.

Feministiskt initiativ kan spela en roll även i arbetarkampen. Men det förutsätter att partiet skaffar sig en helt annan förståelse av, och ett helt annat sätt att presentera, den ekonomiska verklighet som styr allas våra arbetsliv.

Artikel 2 av 2

Fi: Kvinnors underordning kräver särskilda åtgärder

I Feministiskt initiativs program finns ingen socialism, men ändå argumenterar partiet i sina arbetsmarknadspolitiska skrivningar som om socialismen redan vore här. Det hävdade Arbetarens Toivo Jokkala i en ledartext i onsdags. Här får han replik av Feministiskt initiativs Gita Nabavi och Annelie Nordström, och ger sitt eget svar till dem direkt efter repliken.

Debatt

———————————————————

”Det krävs också styrning


Replik på ledartexten från Gita Nabavi (Fi) och Annelie Nordström (Fi):

 

Det är lätt att det blir fel när det går lite fort, som när Toivo Jokkala ger Feministiskt initiativ rådet att ”förse den offentliga sektorn med medel så att den får resurser att möta de anställdas krav och väsentligt höja lönerna inom vården och andra offentligt finansierade branscher”.

Gita Nabavi (t v)
Partiledare och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ

Annelie Nordström (t h)
Arbetsmarknadspolitisk talesperson och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ

Foto: Oscar Stenberg/Fi

Vid en närmare titt på vår statsbudget framgår det nämligen att det är just det vi gör. Mer än något annat parti. Närmare bestämt 35 miljarder, som ska gå till välfärdssatsningar i kommuner och landsting. Det är medel för nyanställningar för att möta brister, höjda löner inom kvinnokodade offentliga arbeten, medel till vidareutbildningar och kompetensutveckling, och för en arbetstidsförkortning.

På vår agenda står också bättre arbetsvillkor och en aktiv personalpolitik. För det krävs inte bara pengar utan också styrning. Om kommunerna får bestämma själva, gör de som de alltid har gjort, höjer lönerna för anläggningsarbetare och fastighetsskötare, därför behövs även ett uppdrag till Medlingsinstitutet, som ger dem i uppdrag att stimulera parterna att höja lönerna i de värdediskriminerade arbetsmarknadssektorerna.

Tro inget annat än att vi är lika frustrerade som många andra när det gäller de vinstuttag och de vd-löner som tas ut av de stora företagen i vård, skola och omsorg. Vi möter också alla de där gulliga tanterna som har startat en fantastisk förskola eller litet hemtjänstföretag och som undrar om vi är emot kvinnligt företagande.

Vi möter också alla de där gulliga tanterna som har startat en fantastisk förskola eller litet hemtjänstföretag och som undrar om vi är emot kvinnligt företagande.

Det är vi ju såklart inte. Men det är inte riktigt det som är grejen, hemtjänst finns inte för att någon ska få möjlighet att bli företagare, utan för att en äldre människa som betalat skatt hela livet har sviktande förmågor och behöver hemtjänstens insatser. Så när det gäller hemtjänst och annan omsorgsverksamhet finns det många skäl till att Fi tycker att den ska vara i kommunal regi.

Vi är självklart medvetna om att kapitalägarna inte ger männen i industrin mer är de måste för att hålla igång den lönsamma verksamheten. Men att påstå ”att utsattheten på arbetsmarknaden inte är logiskt bunden att gälla arbetsgrupper som domineras av ett visst kön eller en viss etnicitet” är insiktslöst när allt fler visar på motsatsen. Detta är vi ju därmed inte ensamma om att förstå, men tämligen ensamma om att föreslå åtgärder för att förändra.

Fackföreningarna är ryggraden i svensk lönebildning och vi vill inte ha en annan ordning, men de behöver bli bättre på att se och åtgärda kvinnors och utlandsföddas dåliga löner och arbetsförhållanden och de behöver ett bättre stöd i den arbetsrättsliga lagstiftningen och i Medlingsinstitutets direktiv för att ha reella förutsättningar att nå framgång.

Kanske är det dags att sluta förhålla sig till den antirasistiska feminismen som en trevlig kraftinjektion till arbetarrörelsen och att se den för vad den är – en likvärdig utgångspunkt. Först då kan vi få likvärdiga villkor och löner för vår tids arbetare, bärarna av välfärden och förutsättningen för vår omsorg.

Gita Nabavi
Partiledare och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ

Annelie Nordström
Arbetsmarknadspolitisk talesperson och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ

 

———————————————————

Svar direkt från ledarskribenten
– Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala:

 

Jag vill börja från slutet.

 

Toivo Jokkala
Arbetarens chefredaktör

”Kanske är det dags att sluta förhålla sig till den antirasistiska feminismen som en trevlig kraftinjektion till arbetarrörelsen och att se den för vad den är – en likvärdig utgångspunkt”, skriver Gita Nabavi och Annelie Nordström från Fi.

Om de tolkat min ledarartikel – med dess formulering ”Det råder heller inget tvivel om att det på många sätt fortfarande behövs feministiska kraftinjektioner i arbetarkampen, oavsett vilka organisatoriska strukturer som är bärare av dem” – som en plädering för att se antirasistisk feminism som någon sorts trevligt arbetarrörelsekomplement, då har de tolkat den väldigt fel.

Både den patriarkala samhällsordningen och de rasistiska samhällsstrukturerna är egna företeelser – på många sätt inflätade i, men absolut inte synonyma med, det kapitalistiska samhällssystemet. Motståndet mot dem är därmed inte heller något som jag för en sekund föreställer mig ska underordnas den traditionella arbetarrörelsen, utan något som även framöver måste bedrivas av krafter både inom och utanför denna rörelse.

Mitt konstaterande att det behövs feministiska kraftinjektioner i arbetarkampen var mitt sätt att särskilt understryka den viktiga roll feminismen har att spela även här. Det är inte ett märkligare påstående än att påpeka att det behövs antirasistiska kraftinjektioner i den feministiska kampen – något som mycket väl går att hävda utan att för den sakens skull ha för avsikt att reducera antirasismen till någon sorts feministisk accessoar.

Jag gör ingen hemlighet av Fi:s ambitioner att öka skatteuttaget, och att det är något jag välkomnar.

Även när det gäller skattepolitiken gör Gita Nabavi och Annelie Nordström en underlig läsning av min artikel. Jag gör ingen hemlighet av Fi:s ambitioner att öka skatteuttaget, och att det är något jag välkomnar.

Vad jag menar i min därpå följande formulering om att ”kopplingen här” – det vill säga i löneavsnittet – ”måste göras uttrycklig” är att det blir märkligt att, som Fi gör under avsnittet om jämställda löner i den arbetsmarknadspolitiska presentationen, tala om jämställdhetsfond, jämställdhetsbidrag till företag och Medlingsinstitutets nya roll utan att i skrivningen koppla löneutvecklingen till att de offentliganställda organiserar sig och kräver högre löner och att skatterna höjs för att kunna möta det. I Fi:s presentation är det över huvud taget svårt att se var den fackliga kampen kommer in i bilden – huvudteman är i stället planerna för den stats- och arbetsgivarfinansierade jämställdhetsfonden och det nya centrala arbetsvärderingsinstrumentet.

Det leder oss in på det centrala i min kritik – något som Gita Nabavi och Annelie Nordström knappast alls bemöter i sitt svar:

Fi argumenterar för åtgärder på löneområdet – en rättviseskapande arbetsvärdering som grund för lönesättningen och långtgående gemensamt beslutade jämställdhetsreformer – som lär tilltala många med socialistiska sympatier. Men de gör det på ett sätt där de inte alls tydliggör hur vårt ekonomiska system fungerar, med de redan i systemet inbyggda ojämlikheterna. I stället framställer de indirekt det gemensammas ställning i dag som mycket starkare än den är – det är det jag menar med att de formulerar sig som om löner och arbetsvillkor varken styrdes av marknadsmekanismer eller var något som arbetarkollektiven fått ta strid för genom facklig och annan kamp.

Samtidigt uttrycker de inte en enda avsikt att rucka på de grundläggande makt- och ägarförhållandena – vilket innebär att det här inte finns ett spår av socialism! Kritik mot makt- och ägartillståndet i ekonomin handlar, vill jag förtydliga, om någonting mycket mer fundamentalt och vidsträckt än att vara kritisk mot höga vd-löner och vinstuttag i offentlig sektor, eller förorda att hemtjänst och omsorgsverksamhet ska bedrivas i kommunal regi.

Sistnämnda avsaknad är naturligtvis inte utmärkande för Fi, utan helt typisk för ett svenskt politiskt parti med parlamentariska ambitioner i vår tid. Utmärkande för Fi är däremot, som jag tar upp i min ledarartikel, att de av många förknippas med en mycket bredare och mer djuplodande samhällelig radikalism än vad de egentligen står för, och det är också det jag, med lönefrågan som exempel, ville försöka tydliggöra.

Slutligen – Gita Nabavi och Annelie Nordström skriver: ”[A]tt påstå ’att utsattheten på arbetsmarknaden inte är logiskt bunden att gälla arbetsgrupper som domineras av ett visst kön eller en viss etnicitet’ är insiktslöst när allt fler visar på motsatsen”.

Jag håller inte med. De ekonomiska strukturerna bakom utsattheten på arbetsmarknaden gör att denna inte alls är bunden till att endast gälla arbetargrupper med en specifik etniskt eller könsmässigt dominerande profil – samtidigt som det finns ovedersägliga mönster i vilka grupper som är hårdast drabbade. Inte minst här hade en djupare diskussion om, och förståelse av, vårt ekonomiska system i Fi:s program varit av nytta för samtalet.

Det är ingen slump att en kvinnlig arbetare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige ofta har mycket sämre villkor på jobbet än en fjärde generationens svenskfödd man. Men det stannar inte där.

Maktordningar utöver det ekonomiska systemet – Fi:s egen uppräkning lyder ”könsmaktsordningen, rasism, otillgänglighet och andra maktstrukturer” – gör sig tydligt påminda i vilka grupper som befinner sig längst ned på botten i dagens arbetsmarknad; där är Fi och jag helt överens. Samma sak ser vi i resten av världen. Det är ingen slump att en kvinnlig arbetare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige ofta har mycket sämre villkor på jobbet än en fjärde generationens svenskfödd man.

Men det stannar inte där. Se på den så kallade gig-ekonomin – idag sprider sig dess moderna träldom bland unga människor av alla kön och etniciteter. Se på de dödliga arbetsplatsolyckorna i de manligt dominerade transport- och konstruktionsbranscherna, där ständigt längre kedjor av kontrakterade underleverantörer gör säkerheten svagare och ansvarslösheten utbredd.

Boven i det dramat är inte i första hand diskriminering – den är hela vårt mänskligt och socialt ohållbara ekonomiska system!

Och det måste alla människor med radikala ambitioner skaffa sig ord för att tala om.

Toivo Jokkala
Chefredaktör, Arbetaren