Minne över mördade arbetare efter 100 år

I Jakobstad i det finska landskapet Österbotten arkebuserades sju personer ur arbetarrörelsen av de vita natten till den 2 mars 1918. Först nu till 100-årsminnet har händelsen och de döda fått ett minnesmärke, på initiativ av stadens ledning.

När Jakobstadsbon Carita Skog var 13 år 1961 blev hon under en historielektion uppmärksammad av en lärare på att hennes farfar arkebuserats av de vita i den finska arbetar­stadsdelen Skata under inbör­deskriget drygt 40 år tidigare.

– Han pekade på mig, det var ingen vacker gest direkt, och sade att min farfar var en av de sex personer ur stadens arbetarrörelse som avrättades. Jag visste inget om det här. Jag tror att det var ett så stort trauma för pappa, som var åtta månader gammal när det hände, att han inte ville prata om saken med mig och min bror. Säkert pratade han med mamma om det, men inte med oss, berättar hon för Arbetaren.

Då kom min bänkgranne i skolan och sade att hans mamma sagt att han inte fick sitta bredvid mig eftersom min pappa var socialdemokrat.

Carita Skog, boende i Jakobstad

För Caritas del fick upplysningen ett efterspel också nästa dag.

– Då kom min bänkgranne i skolan och sade att hans mamma sagt att han inte fick sitta bredvid mig eftersom min pappa var socialdemokrat.

Kanske säger det något om stämningarna i Jakobstad så sent som på 1960-talet. Senare under decenniet, i samband med 50-årsminnet av händelsen, tog lokala fackföreningar och vänsterfolk initiativ till en minnessten.

Hugo Still var med och tog initiativ till en minnesplatta vid Strengbergs tobaksfabrik redan för 50 år sedan.
Foto: Pär Jonasson

– Från början ville vi ha en platta på väggen vid Strengbergs tobaksfabrik där avrättningarna skedde, men fabriksledningen sade nej den gången. I stället placerades en minnessten i Skolparken alldeles i närheten, berättar Hugo Still, i dag 90 år och tidigare fackligt aktiv och mångårig socialdemokratisk fullmäktigeledamot i Jakobstad.

Numera är tobaksfabriken nedlagd och kommunen äger byggnaden i stadens centrum. Det är först nu till 100-årsminnet som minnesplattan hängs upp på fabriksväggen. Initiativet är parlamentariskt.

– Jag skrev motionen redan för fem år sedan. Stadsstyrelsen var enig i att bifalla, men beslöt att vänta med att sätta upp plattan till 100-årsdagen, säger Eero Luomala, fullmäktigeledamot för den lokala politiska grupperingen Pro Jakobstad.

Händelsen då totalt sju personer arkebuserades natten till den 2 mars 1918 hänger samman med att den vita sidan i inbördeskriget någon månad tidigare etablerat en artilleriskola i staden för att utbilda soldater som skulle till fronten och kriga mot den röda sidan. Ledare för verksamheten var kapten Adolf Hamilton från Sverige.Upprinnelsen är något gåtfull, men i en historisk artikel i Österbottens tidning den 27 februari i år framkommer att det natten mellan den 1 och den 2 mars hölls en fest på Stadshotellet där Hamilton var värd. Man firade de ny

ligen anlända officerarna ur jägarrörelsen, en verksamhet som gått ut på att skicka personer till hem­­lig militärutbildning i Tyskland i syfte att lösgöra Finland från det ryska tsarväldet. Vid det här laget var självständigheten redan ett faktum och jägarna kom att strida på den vita sidan i inbördeskriget.

Festen på Stadshotellet tycks ha varit ett fylleslag av den värre sorten. Enligt Österbottens tidning fick Hamilton senare en begäran från det vita högkvar­teret i Vasa om att förklara de 29 flaskor champagne som fanns på notan för kvällen.

Hamilton ledde rättegången och själva arkebuseringarna sköttes av rekryter från artilleriskolan.

Eero Luo­mala, kommunfullmäktigeledamot i Jakobstad

Festen ledde till en improviserad stånd­rätt dit män ur stadens arbetarrörelse hämtades ur sina hem eller ur häkte. Två och två stod de fästa vid varandra i handbojor. Två av dem lyckades fly då en av männen hade så smala händer att han kunde ta sig ur bojorna. Men då de sprang åt varsitt håll blev den ene skjuten i flykten medan den andre klarade sig.

– Hamilton ledde rättegången och själva arkebuseringarna sköttes av rekryter från artilleriskolan, säger Eero Luo­mala.

Eero Luomala är den kommunpolitiker som ligger bakom förslaget att staden officiellt ska uppmärksamma 100-årsminnet av arkebuseringarna.
Foto: Pär Jonasson

I boken Jakobstad, vintern 1918, utgiven av Jakobstads museum 1990, skriver Anna Bondestam att liken placerades i portgången till arbetarföreningens kafé ”där de till skräck och varnagel lämnades liggande hela den följande dagen”.

Utöver de sex representanterna för arbetarrörelsen fick även en sjunde man sätta livet till denna natt i form av juristen och ingenjören Johannes Jääskeläinen, tidigare länssekreterare i Vasa län. Bondestam skriver att han var i staden som elev vid artilleriskolan, ”troligen ditkallad som alla andra ingenjörer i länet av den vita arméledningen”.

– Han motsatte sig arkebuseringarna på juridiska grunder. Det ledde till att också han avrättades, säger Eero Luomala.

Anna Bondestam skriver vidare att Johannes Jääskeläinens hustru Karin gjorde efterforskningar som visade att åtminstone tre jägarofficierare varit med i ståndrätten. Enligt henne gör den uppgiften det möjligt att förstå hur händelsen kunde ske. Jägarna hade ”drillats till soldater i dåtidens hårdaste krigsmakt, den preussiska” och ”för dem var en ståndrätt en del av krigets vardag, en naturlig metod att ta till, när något måste åtgärdas och det måste ske snabbt”.

Ändå är det oklart vad som var bråttom den där natten. Adolf Hamilton skriver till sin far dagen efter avrättningarna att ståndrätten föregåtts av oroligheter och att ”ett länge befarat attentat mot mitt ammunitionsmagasin var, av allt att döma, omedelbart förestående”. Bondestam medger att det visst kan tänkas att gatugräl förekommit, men att Hamilton inte verkar övertygande.

I en kungörelse av kretsstaben dagen före de nattliga avrättningarna nämns inget om attentatsplaner mot ammunitionsförråd, men att jägare, skyddskårister och artillerister ofredats och hotats. Om något sådant hände igen skulle den eller de skyldiga omedelbart arkebuseras ”genom militärbefälets försorg”.

Att ingen från den röda sidan gick säker framkom också: ”Därest de skyldige icke påträffas, komma repressalier att uttagas genom arkebusering av tre för fientlighet mot den fosterländska rörelsen kända personer”.

För Eero Luomala känns det bra att minnesplattan nu slutligen är på plats.

– När jag växte upp på 50-talet var Skata en arbetarstadsdel och det pratades mycket om händelsen. Varje natt på årsdagen ristade någon in sju kors på väggen där morden skedde, och Strengbergs fabriksledning såg alltid till att snabbt måla över dem. Att plattan finns där nu är en påminnelse om historien och jag hoppas också att det kan inspirera unga att ta reda på mer om stadens historia.