Tänder är politik!

Det finns många orättvisor inom vårdsektorn – men skillnaden mellan tandvård och annan vård är en av de värsta. En väl utförd tandvårdsreform skulle kunna ändra det i grunden.

Ledare
Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska undersöka hur tandvårdssystemet kan bli mer jämlikt. Det är på tiden.

Den nya utredningen ska enligt instruktionerna titta på sådant som skillnader i tandhälsa, prissättningens effekter och hur systemet skulle kunna bli mer förutsägbart. En möjlig följd av översynen är att all tandvård om några år kan komma att ingå i högkostnadsskyddet, och att det därmed aldrig kommer att kosta den enskilde mer än 1 100 kronor per år att gå till tandläkaren.

Det finns många orättvisor inom vårdsektorn, och de har inte blivit färre på senare år. Men att vårdinsatser som rör tänderna genom decennierna haft ett så flagrant annorlunda ekonomiskt regelverk än annan vård är bland det absurdaste. Sverige har ofta slagit sig för bröstet internationellt med den ”fria” sjukvården – samtidigt som stora samhällsgrupper ständigt dragit sig för att gå till tandläkaren för att de riskerat att bli halvt ruinerade på kuppen.

Sverige har ofta slagit sig för bröstet internationellt med den ”fria” sjukvården – samtidigt som stora samhällsgrupper ständigt dragit sig för att gå till tandläkaren för att de riskerat att bli halvt ruinerade på kuppen.

Exakt vilka föreställningar som från början ligger bakom att tandvården skilts ut från all annan vård och blivit ett område där den ekonomiska bördan för behandlingen anses ska bäras av den enskilde patienten är ett ämne för idéhistorikerna att undersöka. Hur som helst har följden blivit inte bara att tandhälsan förblivit en klassfråga, utan att den omgärdats av – och alltjämt är föremål för – en hög grad av moralism.

Det är väl känt att livsstilsfaktorer har en påverkan på de flesta typer av hälsotillstånd. Men även om det ibland hörs obehagliga tongångar beträffande vårdbehövande överviktiga eller storrökare är det lyckligtvis ändå få som i dagens samhällsklimat gör gällande att de människorna får skylla sig själva om de behöver nyttja den offentligt finansierade vården.

När det gäller sviktande tandhälsa, däremot, vilar föreställningen om den personliga skulden tung. ”Inte råd att gå till tandläkaren? Det skulle du tänkt på innan du slarvade med tandborstningen!”

Skillnaderna i offentligt regelverk tycks helt enkelt ha gött en skillnad i tankesätt, där tänderna kommit att ses som individens eget ansvar – trots alla våra olika grundförutsättningar, såväl biologiskt som socialt. Följden har blivit inte bara att tandvård för många är ohållbart dyrt, utan att dålig tandhälsa också är någonting skambelagt.

En väl utförd reform av tandvårdens finansiering skulle kunna omdana allt detta, och göra tandvård jämställd med all annan vård.

Tyvärr är den nytillsatta utredningens slutdatum satt till 2020. Mycket kan hända innan dess – inte minst vad gäller de politiska styrkeförhållandena.

För en kaxigare socialdemokrati hade en tandvårdsreform varit något som man gått till val på redan i höst – så hade vi fått se vilka som vågat sätta emot.

Tandfrågor är i högsta grad politiska – det gäller bara att lyfta bort individualiseringens och skammens skynke från dem.