Vi kan stanna världen

Vi är i den situation vi är i för att vi inte har samma villkor på arbetet, i våra hem och på gatan som männen. Men vi kan också välja att se vår makt. Vi kan stanna den här världen.

Gästledare
Sarah Liz Degerhammar.
Foto: Axel Green

Överallt i världen reser sig kvinnor och icke-binära just nu. Det är gripande att se.

Jag tittar på bilder och upprop från Argentina där kvinnor härom veckan fyllde torgen i Buenos Aires med offentliga möten. Från ”Hacia la huelga feminista” i Mad­rid, där spanska kollektiv jobbar ”för en feministisk strejk” eller från ”Non una di meno” i Rom i november, där 80 000 kvinnor, transpersoner och icke-binära tog till gatan med ett purfärskt autonomt handlingsprogram mot sexua­liserat våld i sina händer. Programmet och demonstrationen föregicks av över ett års envetna torgmöten i hela Italien och en gemenskap som nu bygger upp en strejkrörelse.

Jag tittar också på London och Birmingham. Där har det sedan i slutet av hösten hållits kontinuerliga stor­möten inför stundande kvinnostrejk den 8 mars. Gräsrotsfack och organisationer har successivt anslutit sig och samtidigt går föreläsare och lärare på 61 universitet i Storbritannien ut i strejk.

Världen och historien har ju visat att kvinnor vunnit alltifrån rättigheter, bättre villkor, fred och mat genom att strejka, resonerade vi.

I Sverige har vi glatt oss åt och hoppats på #MeToo-rörelsen sen i höstas. Bevis­ligen en oerhörd kraft som utan större schismer lyckats samla och hålla samman människor från alla möjliga håll och politiska bakgrunder. Organiserade kring yrken har kollektivet lyckats stötta upp individuella erfarenheter. Det är det som är så coolt och så starkt med arbe­tar­kamp.

Detta fick några av oss som förra året var med och lobbade för en feministisk strejk i Sverige att vilja föreslå just strejk som alternativ till att försöka förhandla och prata med exempelvis politiker och fundamentalt patriarkala institutioner. Världen och historien har ju visat att kvinnor vunnit alltifrån rättigheter, bättre villkor, fred och mat genom att strejka, resonerade vi.

Tyvärr var det inte helt lätt att få gehör för det i diverse #MeToo-grupper. Vi möttes med argument som att det skulle vara ett privilegium att strejka, eller att det kan drabba andra kvinnor (den kvinnliga chefen eller regissören, eller patienten) om vi skulle vägra arbe­­ta en dag eller två. Till det finns det också före­ställningar om att en feministisk strejk inte är en ”riktig” strejk. Att det inte går att strejka som ett feministiskt kollektiv.

På det sista svarar jag som en engelsk kamrat skrev redan förra året kring den här tiden: Det är precis därför det är en av de absolut viktigaste sakerna att göra just nu.

För låt oss ta det #MeToo Sverige berättat för oss på största allvar: Vi är många som saknar grundläggande rättig­heter på våra arbetsplatser. Vi är många som fullkomligt saknar rätten till våra kroppar på våra arbetsplatser.

För att säga det annorlunda: Vi behöver inte vara tacksamma för att vi får arbeta. Vi är i den situation vi är i, med det som kallats tystnadskultur, för att vi inte har samma villkor på arbetet, i våra hem och på gatan som männen. De kan utnyttja oss eftersom vi är beroende av att få betalt. Så att vi sedan kan säga att vi lever ett feministiskt liv, att vi är självständiga i ett jämställt land. Så kasst och förvridet är det.

Vi bär det här samhället på våra axlar.

Men vi kan också välja att se vår makt. Vi bär det här samhället på våra axlar. Med våra leenden och med våra kön är vi hela samhällets livskvalitet och livgivare. På sjukhusen, i hus och lägenheter, på möten, på förskolan, i vilken arbetsplats­korridor eller vilket fikarum som helst, gör vi livet lite lite bättre för alla som passerar. Det är det arbetet vi utför, det är så vi blir exploaterade men det är också det vi kan ta ifrån dem. Vi kan stanna den här världen.

Härom veckan fick jag äran att lyssna på Nirsin Abdullah, överbefälhavare för YPJ, kvinnornas försvarsenhet i Rojava, som var på besök i Stockholm. Bland många nästan overkligt kärnfulla saker hon sade betonade hon förtrycket av kvinnan som ett fundament för att kunna upprätthålla odemokratiska samhällen. En förståelse som revolu­tionen i norra Syrien bygger på.

Utan kvinnorna, vårt obetalda arbete och vår billiga arbetskraft vore ett kapitalistiskt system ingenting. Sexismen är i den här meningen en ideologisk grundbult. Och, menar Abdullah, för att alla människor, oavsett kön, ska ha en chans att formas annorlunda, måste ett nytt samhälle, vars institutioner fungerar radikalt annorlunda, byggas upp från grunden.

I arbetarrörelsens Sverige vågar vi dock inte riktigt snacka strejk eller andra omdanande metoder. I stället kommer vi på alla möjliga (och väldigt typiska) försvar för kapitalismen, som att peka på privilegier och individuell skuld. Jag vet inte, men jag tror inte vi kommer så långt med att snacka lite med en jämställdhets­minister och bygga lite på en handlings­plan i ett partiprogram som i samma veva tänker slopa vår strejkrätt. Som är beredda att parallellt ta ifrån alla oss i beroendeställning det enda riktigt effektiva medel vi har att tillgå när det verkligen skiter sig.

Javisst, Abdullah snackar om en plats i krig. Norra Syrien, och de demokratiska öar som byggts upp där, är under turkisk attack medan jag skriver det här. Men trots det vågar man där drömma om och försvara ett möjligt annat samhälle.

Varför vågar inte vi?