Solidärer – avsnitt 13

Gävle, 25–26 juli.

I sitt förstamajtal nämnde Sandler bara som hastigast Spanien och Francos invasion. Han fokuserade på uppgörelsen mellan Chamberlain och Mussolini. Från och med nu, sa han, kommer det att bli lugnare i världen. Plåtburken som Klara samlade urklippen i luktade pepparkaka. Negrins regering gick ut med en deklaration om republikens krigsmål och ett av målen var att inom den närmsta tiden upplösa Internationella brigaderna. Hörde du, Lill? Flickan i knäet och fönstret på vid gavel. Kastilien var erövrat. På Östermalm samlades tiotusen personer när Georg Branting talade. Tjugofem organisationer samsades under den republikan- ska flaggan. Mot nationalism och fascism. Molnen skockades över Tjeckoslovakien. De reaktionära tidningarna fortsatte skriva om de frivilliga som äventyrare. Deras resa var en menlös parentes, ett ogagn för framtiden och framtidens ljusa, behärskade människor.

Klara sa till flickan att den här värmen måste vi minnas i januari. De vänliga vindarna mot huden och människor på gatan log mot flickan som var ovanligt lugn och snäll. Hon följde med Klara utan att streta emot, den lilla handen i hennes, och hon gav henne extra att dricka och kände sig ansvarsfull. Hon skulle klara det här. Ingen tittade snett på henne. Hon var inte ensam om att vara ensam. Hon var inte ensam. Så många andra barn som hade det hopplöst växte upp och blev hyggliga. Lill hade det inte hopplöst. Hon och Anders var två arbetande föräldrar i ett land där nästan alla jagade arbeten och slogs ut (fast Socialdemokraterna sa att det skulle vända, att alla var välkomna in i den nya socialdemokratiska framtiden – hon behövde prata med Ingemar om det, vad han tyckte, för hon kände att deras ord inte räckte). De var inte rika, men gynnade. Rosemarie sa att det var huvudsaken att de hade hälsan, och varandra. Den kvällen, den tjugofemte juli, somnade flickan ovanligt snabbt, utan sånger, utan att Klara rytmiskt strök henne över ryggen.

Är hon sjuk tror du? Anders kände på pannan.

Näe, hon känns som vanligt tycker jag.

Hon kanske har fått i sig för lite vätska ändå?

Det är säkert ingen fara, hon är bara trött av värmen.

Det är dags att hon får ett riktigt namn, sa Klara. Hon tror att hon heter Lill.

Det kanske hon gör också?

Jag tycker om Kajsa, tror jag. Eller Karin? Jag skulle vilja veta vad de namnen betyder. Lill betyder väl bara liten och det räcker inte.

Jag vet vad Klara betyder i varje fall, log Anders. Det tänkte Rosemarie ut fint: En klok och ljus flicka. Han tog en av hennes hårslingor och rullade upp på sitt finger.

Det tänkte hon väl inte på förstår du väl. Klart hon gjorde…

I så fall måste hon ha blivit besviken. Hon är väl inte besviken på dig?

Klara skulle betyda dyster, sa hon till honom, och krävande.

Och modig, och klar i sinnet.

Hon ville sätta sig upp men hans arm låg tung över bröstet. Föräldrar vill ha sina barn till bättre versioner av sig själva.

Och sen blir de ändå några andra.

I bästa fall blir de det, sa Anders. Jag skulle då inte vilja att mitt barn blev som jag.

Han ryckte till och hon, under den tunga håriga armen, ville säga att flickan inte var hans – hur kunde han tro något så dumt? Att det fastnat därinne så fort fast hon varit med Ingemar hur många gånger som helst. Om hon sagt det skulle han ha lyft armen från hennes bröst och rusat upp och flickan skulle ha vaknat.

Jag menar, sa Anders, och lindade sitt varma ben runt hennes. Det som du sa… att hon är sin egen. Det andra spelar ingen roll.

Klara kunde inte sova, omringad av snarkningar, drömmar. Hon gick upp för att dricka vatten, på bordet stod en bukett med blåklint. Hade mamman? Anders? Hon kunde inte min- nas att den stått där när hon gick till sängs. Hon rörde vid de flikiga bladen. Blundade. Stod hon vid ett vatten? Hon tänkte på Franco, att han inte skulle tveka att döda hennes barn om han stod intill dem och såg hennes röda hjärta.

Hon hörde flickan skrika och hon tänkte: besinningslöst. Det var i gryningen den tjugosjätte juli, hon hyssjade, försökte prata flickan till sans, hon sov fast hon skrek. Kroppen spände sig och ögonen var slutna, det gick inte att väcka henne, de små händerna knöt sig och benen sparkade. Hon slogs utan att veta vad det var att slåss.

Vad är det med henne? sa Anders med sömndrucken röst. Lill, vad är det? försökte Klara. Klämde på hennes mage, böjde benen på henne som Rosemarie visat, men flickan sparkade bort hennes händer.

Det går inte att få kontakt med henne. Det är värmen, mumlade Anders.

Klara öppnade fönstret men flickan fortsatte skrika. En granne bankade i väggen.

Hjärtat, lilla knyte, vad är det med dig?

Det går över snart, sa Anders, ville fortsätta sova. Lägg henne här mellan oss.

Hon gjorde det men flickan sprattlade så att Klara var tvungen att ta upp henne igen. Hon sa Lill om och om igen, fast hon bestämt sig för att inte kalla henne det mer.

Lill, vännen, säg nu vad det är!

Då slog flickan upp ögonen och Klara stelnade. Någon tittade på henne genom flickans ögon – hon kände den andras blick och föll genom den: såg en flod som sköljde upp, såg kroppar –

Hon började gråta. Det hjälpte inte att blunda, hon såg det ändå. Flickans kropp slappnade av, blev tyngre, hon somnade i Klaras famn med en djup suck och Klara sjönk i vattnet. På håll såg hon Anders sovande kropp, hans händer trevade efter någon. Hon fick inte väcka honom och absolut inte flickan när hon äntligen lugnat sig. Hon kunde trycka ner: bilderna, kramperna, gråten som var ett mörkt hav att driva bort på, bort från allt. Hon lade flickan bredvid Anders men det var först när hon också kröp ner i sängen som hans stora kropp automatiskt vände sig mot dem. Han mumlade: Sov nu, han var en hypnotisör, kramperna slätades ut, hon var lika mycket Anders och flickan som sig själv. Floden rann avlägset och tjock som en smet, men hon såg hans kropp. Hon såg mörkklädda män närma sig.

Långt in på morgonen låg kaffelukten kvar över staden. Anders nynnade på en sång utan tydlig melodi. Hon hörde flickan prata sina små ord som försökte bli meningar och trä- hästen drog repor i golvet. Det var väl den hon pratade med.

Pappa.

Klara satte sig upp. Vad sa du, vännen?

Hungrig, sa flickan. Lill hungrig. Anders började skratta.

Om min flicka är hungrig ska hon få mat. Mat på stora fat. Och du måste upp, Klara. Du börjar om tjugo minuter. Hon såg mamman lyfta upp flickan, hörde flickans skratt.

Klara reste sig.

Vad är det med dig? Du är alldeles blek, sa Rosemarie. Jag kunde inte sova, sa Klara. Lill hade mardrömmar.

Hörde du inte hur hon skrek?

Mamman skakade på huvudet och satte flickan vid bordet. Men nu är hon hungrig och ska få mat, sa Anders.

Mormors lilla godbit. Inte ska du drömma ont. Mamman vände sig mot Klara:

Det är för varmt här inne.

Klara öppnade fönstret på vid gavel, men ingen lukt från en annan värld. Ingen citrus. Inget saltvatten. Men bräckt vatten. Hav och sjö i samma. Hon tittade mot bordet.

Anders, var är blommorna? Vilka blommor?

Blåklinten som stod där.

Jag har inte sett några blommor.

Mamma? Var det du som plockade dem? Jag förstår inte vart de tagit vägen.

Jag har inte plockat blåklint, Klara. När skulle jag ha haft tid med det?

Du måste ha drömt, skrattade Anders och kramade om henne. Det var en underlig natt.

När hon kom hem från fabriken kom flickan springande och kastade sig om hennes ben. Hon tänkte att hon var ett träd och att hon skulle skydda henne med sin skugga.

 

*

 

Ebro, efteråt.

Skarp sol, kuperad terräng: låga kullar, korta klippor, pinje.

Allting blev stilla. Flugor surrade.

Gunnar Sandelin fick buken uppsliten av en granatskärva kort efter övergången. När han lyftes upp på båren och fick en cigarett, ett bloss, sa han: Det är inget att göra åt det här. Det är bara att gå vidare. Han var arton år och yngst av de svenskar som stupade. Axel Håkansson, Nils Evert Johansson och flera andra svenskar försvann. Alla officerare och underofficerare i Georg Branting-kompaniet stupade eller sårades, bland dem Kalle Ernstedt som kommit över från partisanerna. Erik Helmer Jansson från Falun, som kommit hem till Sverige i juni 1937 och återvänt med sin bror i januari 1938, stupade, lik- som Karl Olov Severin från Starrkärr och Elis Eliasson från Vilhelmina. Sven Lundin fick båda benen avskjutna medan

»Pysen« Söderström från Tierp fick en explosiv kula genom halsen. Kurt Karlsson, född 1915, stupade vid stormningen av den så kallade dödskullen vid Gandesa.

Fascisterna hade skurit sitt djupa snitt i landet, ett blödande sår mellan Tarragona och Castellón, och isolerat den katalanska vapensmedjan, naggade in på Madrid – på alla fronter överlägsna.

Kroppar flöt i Ebro. Antalet fångar gick inte att räkna. Känslan av gevärspipor i ryggen – skräcken – gick inte att mäta. Antifascistiska tyskar som tillfångatogs skickades omedelbart tillbaka till hemlandets expanderande koncentrationsläger.

 

*


Gävle, september 1938.

Flickan var ingen bebis längre, skriken transformerades till ord, behoven kunde formuleras. Hon somnade i en lättnad. Mamman gick till sängs tidigt och Anders somnade så snart han blundade, Klara stannade uppe. Det var hennes tid. Hon rullade det nytvättade håret så snabbt hon kunde, satte i nålar och nätet över. Gaslampan på köksbordet brann. Tyst vecklade hon ut tidningen, hon såg en suddig bild på de fem svenska frivilliga som kommit hem. Bildtexten löd att fyra var skadade och den femte behövde vila upp sina nerver. Han tänkte, sa han, resa tillbaka när nerverna läkt. Hade de träffat Ingemar? Varför stod det ingenstans att han var död? Ingemar Bäckström från Gävle, son till Hans och Eivor Bäckström: stuveriarbetare, syndikalist, frihetskämpe.

Negrin och hans regering meddelade att de omedelbart skulle samla ihop och skicka hem samtliga utländska frivil- liga. De hoppades att de demokratiska västmakterna därigenom skulle bryta noninterventionspakten och komma till undsättning. Sandler uppmanade den svenska pressen att vara försiktiga i sina kommentarer om herr Franco och herr Hitler då »återhållsamhet är det som bevarar freden« (det klippte hon ut). Chamberlain kapitulerade för Hitlers och Mussolinis krav på att stycka Tjeckoslovakien. Hon kunde läsa att det fanns en hoppfullhet hos folk. Fred i vår tid. Blodet skulle sluta rinna.

Efter arbetet tog Klara med sig flickan till Södra Caféet för att träffa Violet. Hon köpte var sitt wienerbröd till dem och hade det senaste protokollet med sig som skulle justeras. Den vanliga proceduren. Klara tittade på klockan på väggen. Violet var aldrig sen till deras kafémöten. Och inte till några andra möten heller, förutom ett enda, i våras (och då hade hon, sa hon, varit sjuk). Hon tog heder i det. Ingen karl, sa hon, nästan malligt, skulle hålla henne till- baka. Arbetarkvinnorna stirrade på Violet med förakt, Klara försökte inte försvara henne eftersom hon hade allt i ryggen. Men, som Klara sagt till Anders, världen är väl så mycket större än Violet Crona. De sågs egentligen bara på mötena, och på det senaste hade hon som vanligt gnällt om de eviga diskussionerna – att de inte kom fram till någonting:

Det är väl vårt ansvar att göra motstånd, hade hon sagt med hög röst. Innan det är för sent. Det blev en besvärande tystnad, men Violet fortsatte ändå (fast med lägre röst): Det måste finnas mycket vi kan göra, istället för att bara sitta här… och titta på. Klara ville krama om henne, men Violet var ingen man bara kramade, och Klara var ingen som bara höll om.

Vi kommer till handling, sa Lotten irriterat. Men om inte aktionerna är vattentäta så kommer de att förkastas – det är svårt nog för folk att ta kvinnor på allvar – och så måste vi börja om från början igen.

Då hade Violet vänt sig till Klara:

Du vet ju hur det är, sa hon. I Spanien. Franco håller på att vinna kriget, eller hur?

Det var desperation i rösten.

Han kommer aldrig att vinna, sa Klara, hon ville lugna, Violets ögon glödde och Klara vände sig bort, det var som om hon skämdes. Det var mindre än en vecka sedan.

Nå var är hon nu då, tror du? sa Klara till flickan, som märkte att Klara inte var med henne, och därför började gny och gnälla.

Hem momma, sa hon. Momma, pappa.

Men Lill, sa Klara. Det är ju Violet vi väntar på. Momma! Pappa!

Klara bröt bitar av sitt wienerbröd och gav till flickan som drog ner dem på golvet med höga grymtanden – det lät som om det var något fel på henne. Hanna bakom disken sneglade.

Var inte dum nu, sa Klara och kände värmen upp mot tinningarna. Vi väntar på Violet tills hon kommer. Ät brödet nu, det är sött, och dyrt.

Pappa! gastade flickan. En äldre kvinna med skär blus skruvade på sig, snorkig i munnen, vände sig mot sin väninna. De viskade.

Vi väntar på Violet, sa Klara igen. Och vi vet att vi inte kan gå dit, eller hur? Vi kan inte gå och knacka på hur som helst. Flickan grep tag i Klaras wienerbröd och kastade det i golvet så att de äldre kvinnornas munnar blev stora o:n.

Klara rev flickan ur stolen. Flickan tjöt.

Pappa, momma, härmade Klara. Vi ska gå hem till dem så får du som du vill.

Flickan tjöt än värre. Klara ville säga till Hanna att hon skulle hälsa till Violet om hon kom, att hon väntat på henne, men flickan överröstade. Klara kände hur krampaktigt hon log, flickan slet i hennes hår.

När de gått ut, och Hanna inte längre kunde se dem, tog Klara hårt om flickans axlar:

Du vet ingenting. Du är bortskämd och dum. Alla kommer inte att älska dig hela tiden om du tror det.

Flickan försökte bita henne i armen som en katt.

Nu ska du sova. För du är trött. Du är inte hungrig för du har ätit hela dagen. Du är trött och envis och… tråkig.

Hon tog ett djupt andetag. Hade tänkt säga elak. Såg sin hand i luften, över flickans ansikte, såg den sjunka. I oron för Violet steg oron för Ingemar upp. Som om all oro steg ur samma plats i kroppen. Om människor tänkte fortsätta försvinna måste hon vara en säker plats. Hon fick inte rämna, ta in vatten och sorg och sjunka.

Flickan i vagnen med armarna grinigt i kors, hur hade hon lärt sig den rörelsen redan? Det var ett mirakel, tänkte hon, att barn överhuvudtaget kunde kväsas. Vagnen skakade över kullerstenarna. Det kom tårar, perfekt formade, långsamt rinnande – en hel perfekt droppe efter den andra, till för att få Klara att tycka synd om, men hon tänkte inte. Södra Kungsgatan med sitt gytter av hus som skulle rensas upp. Det var trångt och illa eftersatt. Längtan efter Ingemar tändes i henne som ett kallt ljus. Flickan skulle somna, men hon ville inget hellre än att själv få sova. Känna Ingemars hand smeka hennes panna. Den hade aldrig gjort det, men vem visste vem han blivit i Spanien, vad hans händer skulle vilja göra när han kom hem. Hon måste tänka att han kom hem, hatade att flickan med sitt oförstånd försökt lura i henne någonting annat.

Flickan tystnade och blev loj. Klara gick långsammare. Violet hade sina skäl som hon inte kunde veta något om. Och Ingemar…

Varje människa kan väl stryka en panna. Och vattna en vissnande blomma. Och lyfta en kattunge från en krater.

Hon visste inte varför hon tänkte så.

 

*

 

Violet hade stått framför staffliet och de instängda formerna, hon kunde inte få någonting att leva. Inte ens Sonja, som hon tyckte var så fin, hon gjorde henne inte rättvisa – på staffliet, på duken, såg hon ut som en pinupflicka. Och fröken Lind gick bara förbi. Som om hon gett upp. Violet strök ett stort svart streck över Sonjas kropp innan hon gick därifrån. Efter lektionen hade det varit möte igen. Meningen var ju att de skulle göra något. De skulle hjälpa kvinnorna i Spanien. Alla insamlingar och fina ord, när världen höll på att sjunka in i ett stort, våldsamt mörker. Hon ville inte gå hem efteråt. Hon gick runt i staden, hennes stad – innan hon träffade Sonja och Klara hade hon inte tänkt på hur bra hon hade det. Friheten och tomheten var med henne i alla steg och rörelser. När hon träffat Stig såg hon någon som ville något… annat. Som inte nöjde sig med de där tomma, förenklade rummen. Inte hade hon förstått. För hon förstod ingenting.

När hon kom hem och såg honom i pappans länstol sa hon: Jag kan inte gifta mig med dig, Stig.

Han svarade inte. Vände sig bort från henne, precis som Klara gjort på mötet. För hon var ingen att ta på allvar.

 

*

 

 

Stig Lundin vände sig bort. Hon var uppenbarligen förvirrad, men han sa det inte åt henne, tog inte tag i henne. Han var inte banal. Han visste åt vilket håll han, och världen, skulle, och där på den platsen fanns inte rum för medkänsla. Då skulle de utrotas allihop, svaga kräk som de var. Han behövde att de höll ihop, han och Violet. Att de fick en familj, ett fort, och kunde försvara sig. Det var de där kvinnorna hon umgicks med – de där mötena.

Det steg en varm känsla i hans kropp. Han visste ju vem hon var.

Så fort de gift sig skulle de flytta ifrån svärföräldrarnas våning, de kväljande rummen, snirklet och överdådet. De skulle bygga något nytt, och eget – från grunden.

Han kunde ha sagt att hon inte visste vad hon pratade om. Hon hade inte levt på det sätt som han gjort, det var klart att hon påverkades av andra, det var en del av att mogna och Violet hade tvingats, av sina föräldrar, att vara ett vitt blad.

Jag måste gå nu, sa hon, jag ska träffa Klara.

Hon gick mot dörren och han gick efter, ställde sig i vägen. Hit men inte längre, sa han, och hon tittade på honom – på ett sådant sätt att han… Den varma känslan började brännas i bröstet.

Det är vi två, Violet, mot världen. Om han sagt det och tagit henne om midjan. Om han varit en sådan människa. Om hon.

Han stod vid dörren och hon backade, gick inåt den oändliga våningen. Han följde efter. Hon gick mot köket, han tyckte sig se ett leende. Det var en lek, tänkte han och ville se henne ta på sig förklädet. Ta fram smör, mjöl, socker, ägg. Tänk om hon kunde baka en kaka. Han skulle sätta sig och titta på. Skulle säga: snart är vi fria, du och jag.

 

 

*

 

Violet måste ha fått tillåtelse att kontakta någon, hon borde hört av sig till Klara, men vad kunde Klara ha gjort? Nu kom istället Rosemarie flåsande uppför trappan med upphissad kjol. Det märktes ett: Vad var det jag sa? på tungan, fast ingen någonsin kunnat vänta sig det här. Hon hade hört det av Lydia Karlsson, vars dotter var hembiträde hos direktör Crona.

Det är Marits syster, sa Klara. Från fabriken.

Hon var där när det hände, sa Rosemarie andfått. Hon stod i hallen, vid linneskåpet, och såg allting. Det var hon som kontaktade polisen.

Sanningen hade inte hunnit förvanskas helt. Bara det att Stig inte alls dött. Och att poliserna, och Marits syster, och nu också Lydia och Rosemarie, trodde att Violet var galen. Klara sjönk ner på sängen. Flickan började gråta. Det var typiskt hur hon kopierade Klaras känslor, att hon inte fick

vara ifred.

Mamma!

Rosemarie försökte avleda henne med Holmströms tyg- katt. Spårvagnen mot Bomhus skallrade förbi nedanför fönstret. Klara såg mamman ta flickan och gå till spisen. Hon kröp ner under filten, kramperna kom först till ansiktet och hon tog om sitt huvud, allting kunde sprängas. Hon såg Violet med kniven.

Mamman och flickan sjöng, det osade av något på spisen. Det där värdet är sammankopplat med en viss sorts människor, tänkte Klara och andetagen trängdes i bröstkorgen – vi är de människorna så länge vi klarar oss, inte tigger om hjälp, inte går i förtvivlan, i raseri. Hon såg Violet sänka kniven. Hörde flickan skratta sitt tydliga, skyddslösa skratt. Det kom långt bortifrån och Klara kunde inte se henne. Det slog mot bröstkorgen, inifrån: tänk om jag inte behöver någon annan? Det kom tårar, vällde fram, hulkningar, lät som ett ylande djur. Hon hörde skrik och Rosemarie kom och höll för munnen på henne:

Du är mamma nu för guds skull. Att din väninna blivit galen ska väl inte göra dig tokig också?

Om inte Rosemarie pressat handen så hårt mot Klaras mun hade hon försökt förklara att det inte var därför hon grät. Och att Violet inte alls var galen.

Dagen efter stannade hon hemma från arbetet. Mamman tog med flickan ut och Anders hade lagt fram nya tidningar åt henne på köksbordet. Hon bläddrade långsamt. Justitiedepartementet, läste hon, hade skickat ut cirkulär till åklagare och domare att avstå åtal mot de frivilliga. Lagen om sex månader annullerades.

Så, Lill, de frivilliga får amnesti för brottet att försvara demokratin, har du hört nåt så bakvänt?

Hon såg sig om i rummet. Tårar på väg upp igen. Lill? Hon gjorde det i självförsvar!

Men flickan var ju inte där.

Hon bläddrade vidare, hon fanns, Klara Jansson, och fortsatte läsa högt för att det tröstade:

Sandler vill inte ta emot de utländska kommunister som lämnat Sverige för att slåss i Spanien. På andra sidan Engelska kanalen konstaterar Chamberlain att det spanska problemet inte längre hotar världsfreden. Samtidigt fortsätter den nazistiska terrorn.

 

*

 

Barcelona, oktober 1938.

Så vad som helst kan hända, skrev Einar till sina kamrater i den västerbottniska skogen, fast han förstod att de bara hade att fortsätta såga, vad han än sa. Han hade inte jobbet kvar, han skulle inte behöva titta någon av dem i ögonen. Doña Sanchez slog upp fönsterluckorna och solen strömmade in. Han orkade knappt titta på hibiskusen som klättrade utanför fönstret. Münchenfördraget är spiken i kistan, skrev han i samma brev, men ni vet, kamrater, det finns inget öde, ingen förutbestämmelse, ingen Gud. Det som finns är utländskt stöd, amerikanska lastbilar, olja och krediter. Men på andra sidan allt det finns fortfarande medmänsklighet och jag hoppas det är där ni väljer att stå. Ni vet, skrev han, annars går det käpprätt åt helvete.

Jublet exploderade när Internationella brigaden visade sig på La Rambla – och mitt ibland dem: Einar Byggmark från Storuman. Ingemar skulle ha varit med. Genom blomregnet och slängkyssarna. På en scen stod La Pasionaria och talade. Så ståtlig. Ni är historia. Ni är legend. Ni är exempel på heroisk solidaritet och demokratins allmängiltighet. Vi ska inte glömma er! Människor sjöng och hurrade, också gråt hittade vägen genom blomstret och konfettin. För sista gången skyldrade han gevär och lämnade bugande ifrån sig vapnet.

Under druvskörden, medan jägarna letade rapphöns, lämnade Einar Byggmark Spanien med sitt certifikat utfärdat i Barcelona tjugoåttonde oktober 1938 av Spanska republi- kens armé. Que Don Einar Byggmark ha combatido en ESPAÑA en las Brigadas Internacionales … en defensa de las libertades del PUEBLO ESPAÑOL.

Han anlände till Malmö i lusig uniform och blev ekiperad. Kom till Centralstationen i Stockholm och där var så många samlade att han blev yr i huvudet. Han såg färggrant klädda granar och ljus som strålade ut från fönster. Kvinnor och barn gick med paket under armarna. Det föll ett lätt snö, men på hotellrummet fanns ett täcke och en kudde, han tänkte att han aldrig skulle frysa igen. Det var det första, att Einar sov ett helt dygn på Nobis hotell, sov över tiden då han skulle lämna rummet, portiern väckte honom, han skulle få betala för en extra natt om han inte genast pallrade sig iväg. Det var det andra. Att de i mångas ögon var ett rövarpack som kommit hem. Han kände efter i ryggsäcken igen så att breven låg där. Han ville ha ett fint band att knyta om dem med, det måste väl finnas ett sådant i Stockholm.

 

*

 

I Madrid, skrev Diana Prieto, har det sedan länge förberetts för förlusten och sveket. Det har pågått i skuggan, under borden. Kontakter har knutits, brott har begåtts mot oskyldiga, de som drogs med i kriget som av en isande vind. Jag minns inte att någon frågade oss hur vi ville ha framtiden. Vi skulle bara slåss eller gå under. Eller: slåss och gå under. De senaste månaderna har jag arbetat med att försöka hjälpa de skadade. Vi baddar, lindar, syr, amputerar, men vi har ont om bedövningsmedel, ont om mediciner. En milisman från frivilligstyrkan föreslog själv en blandning av mjölk och konjak när jag skulle plocka kulan ur skulderbladet – Thälmanngroggen minns jag att han kallade den. Han sa att han skulle fly över Pyrenéerna. De sårade dör för att det finns sådant som är viktigare än människan. Och de flyende kommer inte in i Frankrike utan att bli slagna med batonger först, sedan sätts de i läger vid kusten – djup sand bara, små barn… knappt någon föda, ingen sjukvård. Jag vet inte var Luna är. Jag vet att Victor och Rosa flydde, Victor skrev en artikel i det sista numret av Solidaridad Obrera om Barcelonas oberoende: en fästning mot fascismen. Tidningen kom ut den tjugofjärde januari. Två dagar före Barcelonas fall. Knappt två veckor senare var erövringen av Katalonien fullbordad.

I Madrid, skrev Diana, gick jag och min kamrat Augusto ut till Universitetsstaden när larmet lagt sig. Vi gick omkring på en begravningsplats och såg skotthålen i väggarna. Det är värre att gå på en plats tömd på mänskligt liv än på en plats där människor fortfarande slåss. Det var fruktansvärt att lämna de sjuka, höra dem be och böna, se dem sträcka ut händerna. Vi kunde inte ta en enda med oss eftersom vi var tvungna att ge oss av till fots.

Franco förväntas komma vilken dag som helst för sin segerparad. Och förrädarna kommer att välkomna honom, också flera av de som jag har kallat vänner. Augusto, som jag tycker mycket om, har pratat om bergen – det finns många att välja på i det här vackra, fördärvade landet, men jag kan inte tänka mig att leva så. Jag har bestämt att om jag kommer i säkerhet någon gång så ska jag skriva en bok om allt det här. Ingen ska få glömma, Conxa. Och du ska hjälpa mig att minnas. Den tjugosjunde mars föll Madrid. Jag tror jag ska börja min bok så, berätta allt baklänges. Och mot slutet komma fram till dig.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad