Följetong #97/2017

Solidärer – avsnitt 13

Barcelona den 17 mars 1938. Sökandet efter skadade och döda i ruinerna efter fasciststyrkornas bombningar. 118 barn och 757 vuxna döda. Foto: TT

Gävle, 25–26 juli. I sitt förstamajtal nämnde Sandler bara som hastigast Spanien och Francos invasion. Han fokuserade på uppgörelsen mellan Chamberlain och Mussolini. Från och med nu, sa han, kommer det att bli lugnare i världen. Plåtburken som Klara samlade urklippen i luktade pepparkaka. Negrins regering gick ut med en deklaration om republikens krigsmål och […]

Gävle, 25–26 juli.

I sitt förstamajtal nämnde Sandler bara som hastigast Spanien och Francos invasion. Han fokuserade på uppgörelsen mellan Chamberlain och Mussolini. Från och med nu, sa han, kommer det att bli lugnare i världen. Plåtburken som Klara samlade urklippen i luktade pepparkaka. Negrins regering gick ut med en deklaration om republikens krigsmål och ett av målen var att inom den närmsta tiden upplösa Internationella brigaderna. Hörde du, Lill? Flickan i knäet och fönstret på vid gavel. Kastilien var erövrat. På Östermalm samlades tiotusen personer när Georg Branting talade. Tjugofem organisationer samsades under den republikan- ska flaggan. Mot nationalism och fascism. Molnen skockades över Tjeckoslovakien. De reaktionära tidningarna fortsatte skriva om de frivilliga som äventyrare. Deras resa var en menlös parentes, ett ogagn för framtiden och framtidens ljusa, behärskade människor.

Klara sa till flickan att den här värmen måste vi minnas i januari. De vänliga vindarna mot huden och människor på gatan log mot flickan som var ovanligt lugn och snäll. Hon följde med Klara utan att streta emot, den lilla handen i hennes, och hon gav henne extra att dricka och kände sig ansvarsfull. Hon skulle klara det här. Ingen tittade snett på henne. Hon var inte ensam om att vara ensam. Hon var inte ensam. Så många andra barn som hade det hopplöst växte upp och blev hyggliga. Lill hade det inte hopplöst. Hon och Anders var två arbetande föräldrar i ett land där nästan alla jagade arbeten och slogs ut (fast Socialdemokraterna sa att det skulle vända, att alla var välkomna in i den nya socialdemokratiska framtiden – hon behövde prata med Ingemar om det, vad han tyckte, för hon kände att deras ord inte räckte). De var inte rika, men gynnade. Rosemarie sa att det var huvudsaken att de hade hälsan, och varandra. Den kvällen, den tjugofemte juli, somnade flickan ovanligt snabbt, utan sånger, utan att Klara rytmiskt strök henne över ryggen.

Är hon sjuk tror du? Anders kände på pannan.

Näe, hon känns som vanligt tycker jag.

Hon kanske har fått i sig för lite vätska ändå?

Det är säkert ingen fara, hon är bara trött av värmen.

Det är dags att hon får ett riktigt namn, sa Klara. Hon tror att hon heter Lill.

Det kanske hon gör också?

Jag tycker om Kajsa, tror jag. Eller Karin? Jag skulle vilja veta vad de namnen betyder. Lill betyder väl bara liten och det räcker inte.

Jag vet vad Klara betyder i varje fall, log Anders. Det tänkte Rosemarie ut fint: En klok och ljus flicka. Han tog en av hennes hårslingor och rullade upp på sitt finger.

Det tänkte hon väl inte på förstår du väl. Klart hon gjorde…

I så fall måste hon ha blivit besviken. Hon är väl inte besviken på dig?

Klara skulle betyda dyster, sa hon till honom, och krävande.

Och modig, och klar i sinnet.

Hon ville sätta sig upp men hans arm låg tung över bröstet. Föräldrar vill ha sina barn till bättre versioner av sig själva.

Och sen blir de ändå några andra.

I bästa fall blir de det, sa Anders. Jag skulle då inte vilja att mitt barn blev som jag.

Han ryckte till och hon, under den tunga håriga armen, ville säga att flickan inte var hans – hur kunde han tro något så dumt? Att det fastnat därinne så fort fast hon varit med Ingemar hur många gånger som helst. Om hon sagt det skulle han ha lyft armen från hennes bröst och rusat upp och flickan skulle ha vaknat.

Jag menar, sa Anders, och lindade sitt varma ben runt hennes. Det som du sa… att hon är sin egen. Det andra spelar ingen roll.

Klara kunde inte sova, omringad av snarkningar, drömmar. Hon gick upp för att dricka vatten, på bordet stod en bukett med blåklint. Hade mamman? Anders? Hon kunde inte min- nas att den stått där när hon gick till sängs. Hon rörde vid de flikiga bladen. Blundade. Stod hon vid ett vatten? Hon tänkte på Franco, att han inte skulle tveka att döda hennes barn om han stod intill dem och såg hennes röda hjärta.

Hon hörde flickan skrika och hon tänkte: besinningslöst. Det var i gryningen den tjugosjätte juli, hon hyssjade, försökte prata flickan till sans, hon sov fast hon skrek. Kroppen spände sig och ögonen var slutna, det gick inte att väcka henne, de små händerna knöt sig och benen sparkade. Hon slogs utan att veta vad det var att slåss.

Vad är det med henne? sa Anders med sömndrucken röst. Lill, vad är det? försökte Klara. Klämde på hennes mage, böjde benen på henne som Rosemarie visat, men flickan sparkade bort hennes händer.

Det går inte att få kontakt med henne. Det är värmen, mumlade Anders.

Klara öppnade fönstret men flickan fortsatte skrika. En granne bankade i väggen.

Hjärtat, lilla knyte, vad är det med dig?

Det går över snart, sa Anders, ville fortsätta sova. Lägg henne här mellan oss.

Hon gjorde det men flickan sprattlade så att Klara var tvungen att ta upp henne igen. Hon sa Lill om och om igen, fast hon bestämt sig för att inte kalla henne det mer.

Lill, vännen, säg nu vad det är!

Då slog flickan upp ögonen och Klara stelnade. Någon tittade på henne genom flickans ögon – hon kände den andras blick och föll genom den: såg en flod som sköljde upp, såg kroppar –

Hon började gråta. Det hjälpte inte att blunda, hon såg det ändå. Flickans kropp slappnade av, blev tyngre, hon somnade i Klaras famn med en djup suck och Klara sjönk i vattnet. På håll såg hon Anders sovande kropp, hans händer trevade efter någon. Hon fick inte väcka honom och absolut inte flickan när hon äntligen lugnat sig. Hon kunde trycka ner: bilderna, kramperna, gråten som var ett mörkt hav att driva bort på, bort från allt. Hon lade flickan bredvid Anders men det var först när hon också kröp ner i sängen som hans stora kropp automatiskt vände sig mot dem. Han mumlade: Sov nu, han var en hypnotisör, kramperna slätades ut, hon var lika mycket Anders och flickan som sig själv. Floden rann avlägset och tjock som en smet, men hon såg hans kropp. Hon såg mörkklädda män närma sig.

Långt in på morgonen låg kaffelukten kvar över staden. Anders nynnade på en sång utan tydlig melodi. Hon hörde flickan prata sina små ord som försökte bli meningar och trä- hästen drog repor i golvet. Det var väl den hon pratade med.

Pappa.

Klara satte sig upp. Vad sa du, vännen?

Hungrig, sa flickan. Lill hungrig. Anders började skratta.

Om min flicka är hungrig ska hon få mat. Mat på stora fat. Och du måste upp, Klara. Du börjar om tjugo minuter. Hon såg mamman lyfta upp flickan, hörde flickans skratt.

Klara reste sig.

Vad är det med dig? Du är alldeles blek, sa Rosemarie. Jag kunde inte sova, sa Klara. Lill hade mardrömmar.

Hörde du inte hur hon skrek?

Mamman skakade på huvudet och satte flickan vid bordet. Men nu är hon hungrig och ska få mat, sa Anders.

Mormors lilla godbit. Inte ska du drömma ont. Mamman vände sig mot Klara:

Det är för varmt här inne.

Klara öppnade fönstret på vid gavel, men ingen lukt från en annan värld. Ingen citrus. Inget saltvatten. Men bräckt vatten. Hav och sjö i samma. Hon tittade mot bordet.

Anders, var är blommorna? Vilka blommor?

Blåklinten som stod där.

Jag har inte sett några blommor.

Mamma? Var det du som plockade dem? Jag förstår inte vart de tagit vägen.

Jag har inte plockat blåklint, Klara. När skulle jag ha haft tid med det?

Du måste ha drömt, skrattade Anders och kramade om henne. Det var en underlig natt.

När hon kom hem från fabriken kom flickan springande och kastade sig om hennes ben. Hon tänkte att hon var ett träd och att hon skulle skydda henne med sin skugga.

 

*

 

Ebro, efteråt.

Skarp sol, kuperad terräng: låga kullar, korta klippor, pinje.

Allting blev stilla. Flugor surrade.

Gunnar Sandelin fick buken uppsliten av en granatskärva kort efter övergången. När han lyftes upp på båren och fick en cigarett, ett bloss, sa han: Det är inget att göra åt det här. Det är bara att gå vidare. Han var arton år och yngst av de svenskar som stupade. Axel Håkansson, Nils Evert Johansson och flera andra svenskar försvann. Alla officerare och underofficerare i Georg Branting-kompaniet stupade eller sårades, bland dem Kalle Ernstedt som kommit över från partisanerna. Erik Helmer Jansson från Falun, som kommit hem till Sverige i juni 1937 och återvänt med sin bror i januari 1938, stupade, lik- som Karl Olov Severin från Starrkärr och Elis Eliasson från Vilhelmina. Sven Lundin fick båda benen avskjutna medan

»Pysen« Söderström från Tierp fick en explosiv kula genom halsen. Kurt Karlsson, född 1915, stupade vid stormningen av den så kallade dödskullen vid Gandesa.

Fascisterna hade skurit sitt djupa snitt i landet, ett blödande sår mellan Tarragona och Castellón, och isolerat den katalanska vapensmedjan, naggade in på Madrid – på alla fronter överlägsna.

Kroppar flöt i Ebro. Antalet fångar gick inte att räkna. Känslan av gevärspipor i ryggen – skräcken – gick inte att mäta. Antifascistiska tyskar som tillfångatogs skickades omedelbart tillbaka till hemlandets expanderande koncentrationsläger.

 

*


Gävle, september 1938.

Flickan var ingen bebis längre, skriken transformerades till ord, behoven kunde formuleras. Hon somnade i en lättnad. Mamman gick till sängs tidigt och Anders somnade så snart han blundade, Klara stannade uppe. Det var hennes tid. Hon rullade det nytvättade håret så snabbt hon kunde, satte i nålar och nätet över. Gaslampan på köksbordet brann. Tyst vecklade hon ut tidningen, hon såg en suddig bild på de fem svenska frivilliga som kommit hem. Bildtexten löd att fyra var skadade och den femte behövde vila upp sina nerver. Han tänkte, sa han, resa tillbaka när nerverna läkt. Hade de träffat Ingemar? Varför stod det ingenstans att han var död? Ingemar Bäckström från Gävle, son till Hans och Eivor Bäckström: stuveriarbetare, syndikalist, frihetskämpe.

Negrin och hans regering meddelade att de omedelbart skulle samla ihop och skicka hem samtliga utländska frivil- liga. De hoppades att de demokratiska västmakterna därigenom skulle bryta noninterventionspakten och komma till undsättning. Sandler uppmanade den svenska pressen att vara försiktiga i sina kommentarer om herr Franco och herr Hitler då »återhållsamhet är det som bevarar freden« (det klippte hon ut). Chamberlain kapitulerade för Hitlers och Mussolinis krav på att stycka Tjeckoslovakien. Hon kunde läsa att det fanns en hoppfullhet hos folk. Fred i vår tid. Blodet skulle sluta rinna.

Efter arbetet tog Klara med sig flickan till Södra Caféet för att träffa Violet. Hon köpte var sitt wienerbröd till dem och hade det senaste protokollet med sig som skulle justeras. Den vanliga proceduren. Klara tittade på klockan på väggen. Violet var aldrig sen till deras kafémöten. Och inte till några andra möten heller, förutom ett enda, i våras (och då hade hon, sa hon, varit sjuk). Hon tog heder i det. Ingen karl, sa hon, nästan malligt, skulle hålla henne till- baka. Arbetarkvinnorna stirrade på Violet med förakt, Klara försökte inte försvara henne eftersom hon hade allt i ryggen. Men, som Klara sagt till Anders, världen är väl så mycket större än Violet Crona. De sågs egentligen bara på mötena, och på det senaste hade hon som vanligt gnällt om de eviga diskussionerna – att de inte kom fram till någonting:

Det är väl vårt ansvar att göra motstånd, hade hon sagt med hög röst. Innan det är för sent. Det blev en besvärande tystnad, men Violet fortsatte ändå (fast med lägre röst): Det måste finnas mycket vi kan göra, istället för att bara sitta här… och titta på. Klara ville krama om henne, men Violet var ingen man bara kramade, och Klara var ingen som bara höll om.

Vi kommer till handling, sa Lotten irriterat. Men om inte aktionerna är vattentäta så kommer de att förkastas – det är svårt nog för folk att ta kvinnor på allvar – och så måste vi börja om från början igen.

Då hade Violet vänt sig till Klara:

Du vet ju hur det är, sa hon. I Spanien. Franco håller på att vinna kriget, eller hur?

Det var desperation i rösten.

Han kommer aldrig att vinna, sa Klara, hon ville lugna, Violets ögon glödde och Klara vände sig bort, det var som om hon skämdes. Det var mindre än en vecka sedan.

Nå var är hon nu då, tror du? sa Klara till flickan, som märkte att Klara inte var med henne, och därför började gny och gnälla.

Hem momma, sa hon. Momma, pappa.

Men Lill, sa Klara. Det är ju Violet vi väntar på. Momma! Pappa!

Klara bröt bitar av sitt wienerbröd och gav till flickan som drog ner dem på golvet med höga grymtanden – det lät som om det var något fel på henne. Hanna bakom disken sneglade.

Var inte dum nu, sa Klara och kände värmen upp mot tinningarna. Vi väntar på Violet tills hon kommer. Ät brödet nu, det är sött, och dyrt.

Pappa! gastade flickan. En äldre kvinna med skär blus skruvade på sig, snorkig i munnen, vände sig mot sin väninna. De viskade.

Vi väntar på Violet, sa Klara igen. Och vi vet att vi inte kan gå dit, eller hur? Vi kan inte gå och knacka på hur som helst. Flickan grep tag i Klaras wienerbröd och kastade det i golvet så att de äldre kvinnornas munnar blev stora o:n.

Klara rev flickan ur stolen. Flickan tjöt.

Pappa, momma, härmade Klara. Vi ska gå hem till dem så får du som du vill.

Flickan tjöt än värre. Klara ville säga till Hanna att hon skulle hälsa till Violet om hon kom, att hon väntat på henne, men flickan överröstade. Klara kände hur krampaktigt hon log, flickan slet i hennes hår.

När de gått ut, och Hanna inte längre kunde se dem, tog Klara hårt om flickans axlar:

Du vet ingenting. Du är bortskämd och dum. Alla kommer inte att älska dig hela tiden om du tror det.

Flickan försökte bita henne i armen som en katt.

Nu ska du sova. För du är trött. Du är inte hungrig för du har ätit hela dagen. Du är trött och envis och… tråkig.

Hon tog ett djupt andetag. Hade tänkt säga elak. Såg sin hand i luften, över flickans ansikte, såg den sjunka. I oron för Violet steg oron för Ingemar upp. Som om all oro steg ur samma plats i kroppen. Om människor tänkte fortsätta försvinna måste hon vara en säker plats. Hon fick inte rämna, ta in vatten och sorg och sjunka.

Flickan i vagnen med armarna grinigt i kors, hur hade hon lärt sig den rörelsen redan? Det var ett mirakel, tänkte hon, att barn överhuvudtaget kunde kväsas. Vagnen skakade över kullerstenarna. Det kom tårar, perfekt formade, långsamt rinnande – en hel perfekt droppe efter den andra, till för att få Klara att tycka synd om, men hon tänkte inte. Södra Kungsgatan med sitt gytter av hus som skulle rensas upp. Det var trångt och illa eftersatt. Längtan efter Ingemar tändes i henne som ett kallt ljus. Flickan skulle somna, men hon ville inget hellre än att själv få sova. Känna Ingemars hand smeka hennes panna. Den hade aldrig gjort det, men vem visste vem han blivit i Spanien, vad hans händer skulle vilja göra när han kom hem. Hon måste tänka att han kom hem, hatade att flickan med sitt oförstånd försökt lura i henne någonting annat.

Flickan tystnade och blev loj. Klara gick långsammare. Violet hade sina skäl som hon inte kunde veta något om. Och Ingemar…

Varje människa kan väl stryka en panna. Och vattna en vissnande blomma. Och lyfta en kattunge från en krater.

Hon visste inte varför hon tänkte så.

 

*

 

Violet hade stått framför staffliet och de instängda formerna, hon kunde inte få någonting att leva. Inte ens Sonja, som hon tyckte var så fin, hon gjorde henne inte rättvisa – på staffliet, på duken, såg hon ut som en pinupflicka. Och fröken Lind gick bara förbi. Som om hon gett upp. Violet strök ett stort svart streck över Sonjas kropp innan hon gick därifrån. Efter lektionen hade det varit möte igen. Meningen var ju att de skulle göra något. De skulle hjälpa kvinnorna i Spanien. Alla insamlingar och fina ord, när världen höll på att sjunka in i ett stort, våldsamt mörker. Hon ville inte gå hem efteråt. Hon gick runt i staden, hennes stad – innan hon träffade Sonja och Klara hade hon inte tänkt på hur bra hon hade det. Friheten och tomheten var med henne i alla steg och rörelser. När hon träffat Stig såg hon någon som ville något… annat. Som inte nöjde sig med de där tomma, förenklade rummen. Inte hade hon förstått. För hon förstod ingenting.

När hon kom hem och såg honom i pappans länstol sa hon: Jag kan inte gifta mig med dig, Stig.

Han svarade inte. Vände sig bort från henne, precis som Klara gjort på mötet. För hon var ingen att ta på allvar.

 

*

 

 

Stig Lundin vände sig bort. Hon var uppenbarligen förvirrad, men han sa det inte åt henne, tog inte tag i henne. Han var inte banal. Han visste åt vilket håll han, och världen, skulle, och där på den platsen fanns inte rum för medkänsla. Då skulle de utrotas allihop, svaga kräk som de var. Han behövde att de höll ihop, han och Violet. Att de fick en familj, ett fort, och kunde försvara sig. Det var de där kvinnorna hon umgicks med – de där mötena.

Det steg en varm känsla i hans kropp. Han visste ju vem hon var.

Så fort de gift sig skulle de flytta ifrån svärföräldrarnas våning, de kväljande rummen, snirklet och överdådet. De skulle bygga något nytt, och eget – från grunden.

Han kunde ha sagt att hon inte visste vad hon pratade om. Hon hade inte levt på det sätt som han gjort, det var klart att hon påverkades av andra, det var en del av att mogna och Violet hade tvingats, av sina föräldrar, att vara ett vitt blad.

Jag måste gå nu, sa hon, jag ska träffa Klara.

Hon gick mot dörren och han gick efter, ställde sig i vägen. Hit men inte längre, sa han, och hon tittade på honom – på ett sådant sätt att han… Den varma känslan började brännas i bröstet.

Det är vi två, Violet, mot världen. Om han sagt det och tagit henne om midjan. Om han varit en sådan människa. Om hon.

Han stod vid dörren och hon backade, gick inåt den oändliga våningen. Han följde efter. Hon gick mot köket, han tyckte sig se ett leende. Det var en lek, tänkte han och ville se henne ta på sig förklädet. Ta fram smör, mjöl, socker, ägg. Tänk om hon kunde baka en kaka. Han skulle sätta sig och titta på. Skulle säga: snart är vi fria, du och jag.

 

 

*

 

Violet måste ha fått tillåtelse att kontakta någon, hon borde hört av sig till Klara, men vad kunde Klara ha gjort? Nu kom istället Rosemarie flåsande uppför trappan med upphissad kjol. Det märktes ett: Vad var det jag sa? på tungan, fast ingen någonsin kunnat vänta sig det här. Hon hade hört det av Lydia Karlsson, vars dotter var hembiträde hos direktör Crona.

Det är Marits syster, sa Klara. Från fabriken.

Hon var där när det hände, sa Rosemarie andfått. Hon stod i hallen, vid linneskåpet, och såg allting. Det var hon som kontaktade polisen.

Sanningen hade inte hunnit förvanskas helt. Bara det att Stig inte alls dött. Och att poliserna, och Marits syster, och nu också Lydia och Rosemarie, trodde att Violet var galen. Klara sjönk ner på sängen. Flickan började gråta. Det var typiskt hur hon kopierade Klaras känslor, att hon inte fick

vara ifred.

Mamma!

Rosemarie försökte avleda henne med Holmströms tyg- katt. Spårvagnen mot Bomhus skallrade förbi nedanför fönstret. Klara såg mamman ta flickan och gå till spisen. Hon kröp ner under filten, kramperna kom först till ansiktet och hon tog om sitt huvud, allting kunde sprängas. Hon såg Violet med kniven.

Mamman och flickan sjöng, det osade av något på spisen. Det där värdet är sammankopplat med en viss sorts människor, tänkte Klara och andetagen trängdes i bröstkorgen – vi är de människorna så länge vi klarar oss, inte tigger om hjälp, inte går i förtvivlan, i raseri. Hon såg Violet sänka kniven. Hörde flickan skratta sitt tydliga, skyddslösa skratt. Det kom långt bortifrån och Klara kunde inte se henne. Det slog mot bröstkorgen, inifrån: tänk om jag inte behöver någon annan? Det kom tårar, vällde fram, hulkningar, lät som ett ylande djur. Hon hörde skrik och Rosemarie kom och höll för munnen på henne:

Du är mamma nu för guds skull. Att din väninna blivit galen ska väl inte göra dig tokig också?

Om inte Rosemarie pressat handen så hårt mot Klaras mun hade hon försökt förklara att det inte var därför hon grät. Och att Violet inte alls var galen.

Dagen efter stannade hon hemma från arbetet. Mamman tog med flickan ut och Anders hade lagt fram nya tidningar åt henne på köksbordet. Hon bläddrade långsamt. Justitiedepartementet, läste hon, hade skickat ut cirkulär till åklagare och domare att avstå åtal mot de frivilliga. Lagen om sex månader annullerades.

Så, Lill, de frivilliga får amnesti för brottet att försvara demokratin, har du hört nåt så bakvänt?

Hon såg sig om i rummet. Tårar på väg upp igen. Lill? Hon gjorde det i självförsvar!

Men flickan var ju inte där.

Hon bläddrade vidare, hon fanns, Klara Jansson, och fortsatte läsa högt för att det tröstade:

Sandler vill inte ta emot de utländska kommunister som lämnat Sverige för att slåss i Spanien. På andra sidan Engelska kanalen konstaterar Chamberlain att det spanska problemet inte längre hotar världsfreden. Samtidigt fortsätter den nazistiska terrorn.

 

*

 

Barcelona, oktober 1938.

Så vad som helst kan hända, skrev Einar till sina kamrater i den västerbottniska skogen, fast han förstod att de bara hade att fortsätta såga, vad han än sa. Han hade inte jobbet kvar, han skulle inte behöva titta någon av dem i ögonen. Doña Sanchez slog upp fönsterluckorna och solen strömmade in. Han orkade knappt titta på hibiskusen som klättrade utanför fönstret. Münchenfördraget är spiken i kistan, skrev han i samma brev, men ni vet, kamrater, det finns inget öde, ingen förutbestämmelse, ingen Gud. Det som finns är utländskt stöd, amerikanska lastbilar, olja och krediter. Men på andra sidan allt det finns fortfarande medmänsklighet och jag hoppas det är där ni väljer att stå. Ni vet, skrev han, annars går det käpprätt åt helvete.

Jublet exploderade när Internationella brigaden visade sig på La Rambla – och mitt ibland dem: Einar Byggmark från Storuman. Ingemar skulle ha varit med. Genom blomregnet och slängkyssarna. På en scen stod La Pasionaria och talade. Så ståtlig. Ni är historia. Ni är legend. Ni är exempel på heroisk solidaritet och demokratins allmängiltighet. Vi ska inte glömma er! Människor sjöng och hurrade, också gråt hittade vägen genom blomstret och konfettin. För sista gången skyldrade han gevär och lämnade bugande ifrån sig vapnet.

Under druvskörden, medan jägarna letade rapphöns, lämnade Einar Byggmark Spanien med sitt certifikat utfärdat i Barcelona tjugoåttonde oktober 1938 av Spanska republi- kens armé. Que Don Einar Byggmark ha combatido en ESPAÑA en las Brigadas Internacionales … en defensa de las libertades del PUEBLO ESPAÑOL.

Han anlände till Malmö i lusig uniform och blev ekiperad. Kom till Centralstationen i Stockholm och där var så många samlade att han blev yr i huvudet. Han såg färggrant klädda granar och ljus som strålade ut från fönster. Kvinnor och barn gick med paket under armarna. Det föll ett lätt snö, men på hotellrummet fanns ett täcke och en kudde, han tänkte att han aldrig skulle frysa igen. Det var det första, att Einar sov ett helt dygn på Nobis hotell, sov över tiden då han skulle lämna rummet, portiern väckte honom, han skulle få betala för en extra natt om han inte genast pallrade sig iväg. Det var det andra. Att de i mångas ögon var ett rövarpack som kommit hem. Han kände efter i ryggsäcken igen så att breven låg där. Han ville ha ett fint band att knyta om dem med, det måste väl finnas ett sådant i Stockholm.

 

*

 

I Madrid, skrev Diana Prieto, har det sedan länge förberetts för förlusten och sveket. Det har pågått i skuggan, under borden. Kontakter har knutits, brott har begåtts mot oskyldiga, de som drogs med i kriget som av en isande vind. Jag minns inte att någon frågade oss hur vi ville ha framtiden. Vi skulle bara slåss eller gå under. Eller: slåss och gå under. De senaste månaderna har jag arbetat med att försöka hjälpa de skadade. Vi baddar, lindar, syr, amputerar, men vi har ont om bedövningsmedel, ont om mediciner. En milisman från frivilligstyrkan föreslog själv en blandning av mjölk och konjak när jag skulle plocka kulan ur skulderbladet – Thälmanngroggen minns jag att han kallade den. Han sa att han skulle fly över Pyrenéerna. De sårade dör för att det finns sådant som är viktigare än människan. Och de flyende kommer inte in i Frankrike utan att bli slagna med batonger först, sedan sätts de i läger vid kusten – djup sand bara, små barn… knappt någon föda, ingen sjukvård. Jag vet inte var Luna är. Jag vet att Victor och Rosa flydde, Victor skrev en artikel i det sista numret av Solidaridad Obrera om Barcelonas oberoende: en fästning mot fascismen. Tidningen kom ut den tjugofjärde januari. Två dagar före Barcelonas fall. Knappt två veckor senare var erövringen av Katalonien fullbordad.

I Madrid, skrev Diana, gick jag och min kamrat Augusto ut till Universitetsstaden när larmet lagt sig. Vi gick omkring på en begravningsplats och såg skotthålen i väggarna. Det är värre att gå på en plats tömd på mänskligt liv än på en plats där människor fortfarande slåss. Det var fruktansvärt att lämna de sjuka, höra dem be och böna, se dem sträcka ut händerna. Vi kunde inte ta en enda med oss eftersom vi var tvungna att ge oss av till fots.

Franco förväntas komma vilken dag som helst för sin segerparad. Och förrädarna kommer att välkomna honom, också flera av de som jag har kallat vänner. Augusto, som jag tycker mycket om, har pratat om bergen – det finns många att välja på i det här vackra, fördärvade landet, men jag kan inte tänka mig att leva så. Jag har bestämt att om jag kommer i säkerhet någon gång så ska jag skriva en bok om allt det här. Ingen ska få glömma, Conxa. Och du ska hjälpa mig att minnas. Den tjugosjunde mars föll Madrid. Jag tror jag ska börja min bok så, berätta allt baklänges. Och mot slutet komma fram till dig.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Inrikes #21/2024

Vårdarbetargruppen Göteborg sätter omsorg i centrum

I Göteborg samlas vårdarbetare för gemenskap och arbetsplatskamp. Bild: Skärmdump Google Maps, Montage: Arbetaren

Hösten 2021 tog sjukgymnasten Daniel Mang initiativ till en politisk vårdarbetargrupp. Det är i dag Vårdarbetargruppen Göteborg (VAGG), som väver samman arbetsplatsorganisering och fokus på omsorg och reproduktivt arbete.

– Jag ville göra något praktiskt som sydde ihop mitt arbete med politik, säger Daniel Mang till Arbetaren.

Under 80-talet började sjukgymnasten Daniel Mang intressera sig för socialistisk feministisk teori, men det skulle dröja innan han knöt samman det feministiska tankesättet med sitt arbete. Det var efter en tvärfacklig omvårdnadskonferens hösten 2021 som han bestämde sig för att dra ihop en grupp i Göteborg.

Daniel Mang. Foto: privat

– Vi har haft utbildning i arbetsrätt och arbetsplatsorganisering. Ibland i samarbete med SAC, ibland på egen hand. Vi har även bedrivit självstudier och läst boken The Care Manifesto. Dessutom har vi haft stort fokus på sociala aktiviteter.

Daniel Mang är kritisk mot hur vården drivs inom den offentliga sektorn i Göteborg och en idé har varit att VAGG skulle sammanställa exempel på det och driva en kampanj för att trycka på.

Medlemmar från Vårdarbetargruppen Göteborg har varit aktiva i en arbetsplatskonflikt, men gruppens fokus har även riktats mot politiskt arbete bortom arbetsplatskamp.

– Syndikalismen handlar mycket om att arbetaren ska ta över arbetsplatsen och att det ska leda till socialism. Det är bra, men vi vill också lyfta fram reproduktivt arbete.

Omsorgs- och reproduktivt arbete i fokus

Daniel Mangs beskriver att det finns en tendens att hålla det reproduktiva arbetet utanför politisk organisering. 

– Det är andra som gör mat, lyssnar på de som mår dåligt. Det är en begränsning om man alltid förväntas vara frisk, självsäker och fylld av energi för att delta.

I VAGG har man bland annat börjat möten med att gå en runda och prata om hur man mår. Framförallt på arbetsplatsen, men också utanför. Innan varje möte har de som är på plats knytkalas och äter tillsammans. Sedan har de hybridmöten för att man ska kunna delta även om man är trött eller behöver vara hemma med sina barn. Till sommaren kommer Daniel Mangs flytta från Göteborg, men han vill fortsätta att organisera vårdarbetarträffar, fast online. 

– Tanken är att vi ska ses online en gång i månaden, ventilera våra problem och dela kunskap om exempelvis vilken hjälp som finns att få via SAC.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

TV #20/2024

Följ med Arbetaren på blockad med Solidariska byggare

”Lurendrejare! Var rädd, var rädd, vi hittar dig!” ekar det mellan husen när facket Solidariska byggare blockerar byggarbetsplatsen.

Den utpekade arbetsköparen har hållit sig undan delgivning. Fallet gäller två medlemmar som inte fått betalt på flera månader. Hos samma underentreprenör har också en arbetsledare anklagats för att ha misshandlat en byggarbetare. Men vid blockaden tänds också ett nytt hopp när huvudentreprenören bestämmer sig för att hjälpa till med fallet.

Här kan du läsa bakgrunden till blockaden:

Lästips om Solidariska byggare:

Följ med rysktalande reportern Volodya Vagner på medlemsmöte med Solidariska byggare:

Så många fall vinner Solidariska byggare i Arbetsdomstolen:

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Satir #20/2024

Den rationella yxmannen önskar grattis på kvinno­dagen

Ung kvinna håller ett plakat med orden Åt helvete med kukvåldet under en 8 mars demonstration. I vänster hörn porträtt av Edvin Alpros.
Edvin Alpros i en 8 mars-satir. Foto: Fredrik Sandberg/TT, privat

Det är 8 mars, den Internationella kvinnodagen, och Edvin Alpros ger oss en satir över kvinnor och män, mansaktivister, genusaktivister och kvinnornas fiender.

Ahh, den åttonde mars. Den stora flickdagen. Rabattkodsfestivalen. Dagen då vi hyllar skillnaderna mellan könen, och en och annan pappa ställer upp som barnvakt utan att kräva något i gengäld.

Samtidigt som vi är upptagna med att fira kvinnans skönhet, omsorg och esoteriska matlagningstalang så försöker kvinnornas fiender luckra upp gränserna mellan män och kvinnor. Genom allt ifrån genusaktivister som klär ut barn i könsneutrala kläder eller kvinnliga labbassistenter som systematiskt suddar ut sina manliga kollegor från historieböckerna till mer förrädiska metoder såsom unisextoaletter och människor som byter kön hej vilt försöker dom plantera illusionen av att manlighet och kvinnlighet är något skapat i stället för något essentiellt.

När kvinnornas fiender flyttar fram sina positioner är det viktigt att vara redo för strid!

Förra året använde ett amerikanskt ölföretag en transsexuell kvinna i sin reklam. När den medelålders popsångaren Kid Rock (ja han väljer att definiera sig så, och det måste vi respektera) såg reklamen på TV så slet han fram sin automatkarbin, rusade ut på gatan i vredesmod och pepprade sönder den första back med öl han fick syn på.

Detta ställningstagande publicerade han sedan på youtube för att bevisa att män är rationella och kvinnor är känslostyrda, och om någon försöker tänja på dessa ramar så kommer dom att få ångra sig!

I Sverige har vi våra egna mansaktivister (Obs! Ej genusaktivister) som lär ut manlighet genom att till exempel utbilda sina söner i den ädla konsten av yxstrid i syfte att kunna hjälpa sin fader när han skyddar sin fru. Och, handen på hjärtat, säg en enda kvinna som känner sig tryggare än hon vars man sliter med sig deras omyndiga söner ut i natten för att driva omkring med yxa och leta efter potentiella inkräktare.

För att fortsatt kunna få gratulera kvinnorna på åttonde mars är det viktigt att förstå skillnaderna mellan könsbekräftande behandlingar (t.ex hårimplantat, bröstförstoring, anabola stereoider, lösögonfransar) och könsförnekande behandlingar (samma som ovan fast för dom med fel kön).

För trots att könens skillnader är naturliga, orubbliga och går tillbaka till historiens begynnelse är dom samtidigt så fragila att det kan räcka med att en enda kille byter namn till ett tjejnamn för att kasta allt över ända! Att hamna på en förskola som använder ordet ”hen” eller få se en man i kvinnokläder läsa en barnbok på ett bibliotek kan vara helt förödande för ett barns naturliga utveckling av sin könsidentitet. Tillåter man dylikt så finns snart inga kvinnor kvar att fira!

Så unna er något riktigt fint i dag tjejer! Baka er något riktigt gott och luta er tillbaks framför en romantisk komedi medans vi män håller vakt med yxan ute på farstun iförda kamouflagesmink, eller nej jag menar warrior paint!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Debatt #19/2024

Kulturhuset i Stockholm ställer in samtal om fred och feminism

Kulturhuset i Stockholm, fredstecknet och röd skrift cancelled över
Ett samtal om fred och feminism som skulle hållits i dag på Kulturhuset i Stockholm har ställts in. Kollage: Arbetaren Foto: Janerik Henriksson/TT

“I stället för att vara ett Kulturhus för fördjupande samtal har Kulturhuset blivit en institution där det offentliga samtalet begränsas. Det är alarmerande.” Det skriver tidskriften Kontext Press efter att Kulturhuset i Stockholm ställt in dagens samtal om fred och feminism.

Kontext blev i höstas inbjudna för att hålla ett samtal i anslutning till internationella kvinnodagen. Vi fick själva välja vad det skulle handla om. Vi bestämde oss för att tala om fred och feminism, hur fred historiskt har varit en given feministisk fråga som en motkraft till den patriarkala militarismen. 

Vår tanke var att analysera hur feminismen och fredsrörelsen varit sammanlänkade i det förflutna, och hur vi kan förstå världen genom den linsen idag. Hur man säljer krig med feministiska budskap, hur Nato-medlemskapet blev en nästan odebatterad process och hur kritik mot Israels pågående folkmord i Gaza bemötts med “feministiska” motargument. Hur blev fred en laddad ståndpunkt i vår tid? Har feminismen övergett freden?

Intellektuella samtal kvävs

Några veckor före evenemanget ifrågasätter Kulturhuset vår punkt, och säger att vi behöver ha någon “från andra sidan” om vi ska få genomföra samtalet. De ger oss också möjligheten att byta ämne. I stället för fred, vill de nu att vi ska tala om någonting annat. Kanske något med hbtq-perspektiv, föreslår de. Vi informerar om att queersen demonstrerat för ett eldupphör i Palestina varje helg sedan oktober, sedan tackar vi för oss.

Det senaste decenniet har det fördjupade offentliga samtalet kvävts i samtalsaktivism och debattifiering. Den populära beskrivningen av samtiden som polariserad hanteras med att de uppställda motpolerna ska in i samtalsringen. Ofta är definitionen av de extrema polerna i klass med att en människa som utsätts för och inte gillar rasism, ska mötas i ett samtal med en rasist.

Det krymper det offentliga och demokratiska samtalet. Kulturinstitutioner måste kunna härbärgera intellektuella samtal. 

Kulturhuset visar sig tyvärr ha trampat in på stigen av ängslighet och cancelleringskultur. I stället för att vara ett Kulturhus för fördjupande samtal har Kulturhuset blivit en institution där det offentliga samtalet begränsas. Det är alarmerande.

Syftet med Kontext var att skapa en oberoende medieplattform med fördjupande journalistik och samtal om vår samtid, med perspektiv som saknas i offentligheten. Det var också detta samtals utgångspunkt. Kontext hoppades få fördjupa oss i frågan om varför fred blivit en laddad politisk fråga. I stället villkorades samtalet – vilket också bevisar vår tes om att något som tidigare var en relativt oladdad ståndpunkt, nu kommit att anses radikal. 

Vårt samtal fortsätter. Kontext kommer fortsätta att analysera militarismen på andra plattformar. Men på Kulturhuset är samtalet om fred i dag inställt.

Redaktionen, Kontext Press

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Analys #19/2024

Låt oss reproducera motståndet!

Frida Sandström är konstkritiker och doktorand i modern kultur vid Köpenhamns universitet. Foto: Privat, Leo Correa TT/AP

”Vi närmar oss den internationella kvinnodagen medan kvinnor och barn mördas på löpande band. Och de som inte mördas förvägras allt som behövs för att leva, att överhuvudtaget överleva”, skriver Frida Sandström och menar att det koloniala våld som den palestinska befolkningen utsätts för även måste förstås i ett sexualpolitiskt ljus.

I morgon, den åttonde mars, infaller den internationella kvinnodagen. En dag då internationell solidaritet och kamp mot sexuellt våld och för fritt liv, oavsett kön, manifesteras världen över. Samtidigt kommer åttonde mars i år att ses i ett annat ljus än vad det brukar. Sedan i höstas har rätten att leva, rätten till vård, mödravård och barnomsorg satts ur spel i internationell juridik.

Den anonyma gruppen Palestinian Feminist Collective skriver att sexuella övergrepp är centrala verktyg i ett reproduktivt folkmord. Det vill säga, i en krigföring mot en etnisk grupp som utöver de tusentals mördade också omöjliggör livet och framtiden för de som ännu är vid liv. Det är helt enkelt fråga om en långsiktig utrotning av en folkgrupp och all dess historia.

IDF:s angrepp – en fortsättning på den koloniala traditionen

Vad vi ser i dag är en omedelbar utveckling av bosättarkolonialismens mycket gamla logik, i ljuset av vilken Palestinian Feminist Collective beskriver det reproduktiva folkmordet. Trots den historielöshet som vi möter i svensk media och politik finns det alltså en lång historia bakom den ofattliga tortyr som återkommande dokumenteras med vittnesmål från tidigare fängslade palestinier som just lämnat ett israeliskt fängelse. Fängelser i vilka de enbart lyder under militär lag och inte betraktas som juridiska subjekt bortom krigets logiker. Det går inte att vara annat än en fiende.

IDF:s våldsamma angrepp mot befolkningen i Gaza och på Västbanken är med andra ord del av en kolonial tradition som västvärlden både satt i verket och nu vidhåller med både pengar och politik.

Den amerikanska litteraturprofessorn Hortense Spillers skrev för snart 20 år sedan en text om den transatlantiska slavhandelns sexualpolitiska konsekvenser. När en rasifierad människa låses in eller rent av stjäls som vara (i formen av slaveri), blir personens kropp till en spelplan för ”kulturella och politiska manövrer,” som vore hon bortom kön och sexualitet, skriver Spillers.

Och, inte minst, bortom alla de behov och nödvändigheter som det innebär att ha en viss kropp, med en särskild erfarenhet och könsidentitet. Trots att Spillers text berör en mycket specifik historisk kontext, påminner den oss om hur vi måste förstå det koloniala våld som den palestinska befolkningen utsätts för i ett sexualpolitiskt ljus. Barn blir till män, gravida blir till siffror och spädbarn blir i stort sett ofödda.

Medan den israeliska militären lyfter prideflaggan i samband med bombningen av ett palestinskt kvarter reser sig internationella queera röster mot den liberala feminismens tystnad om folkmordet. Gränsen för hur mycket grymhet det går att utföra i den feministiska demokratin Israels namn tycks vara bottenlös.

Jewish Voice for Peace: ”This is what genocide looks like”

Tidig morgon den 29 februari utfördes en brödmassaker i norra Gaza. Hundratals personer som sprang mot en akut behövd hjälpkonvoj med mjöl besköts av israelisk militär. Svältande palestinier i väntan på mjöl till bröd mördades. Det palestinska hälsoministeriet rapporterade samma kväll att 120 av de beskjutna dog, medan 760 sårades, skriver Al Jazeera.

Mjölet, som skulle kunna rädda några av dem från galopperande svält, blandades med blod. Det är inte första gången som vi ser bilder på människor som lämnat sin familj för att hämta mat, och som inte kommit hem igen. Men det är första gången som konsekvensen är så storskalig att den når svenska och internationella medier som tidigare varit tysta.

Strax efter massakern skrev den gruppen Jewish Voice for Peace de fem orden ”This is what genocide looks like.”

Låt åttonde mars bli en dag att förstå det, fem månader för sent.

Förstörelse av infrastruktur och vårdinrättningar

Det brittiska Forskningskollektivet Forensic Architecture, baserat vid Goldsmith University i London, har i åratal använt konstnärliga och kriminaltekniska metoder för att analysera brottsscener i våld mot minoritetsgrupper, inte minst mot palestinier. Deras alster har både använts i internationell rätt och visats på stora konstinstitutioner som tyska Documenta och Moderna Museet.

Nu dedikerar Forensic Architecture till synes alla sina krafter till Palestina och konstaterar bland annat att ”effekten av detta systematiska och utbredda mönster av förstörelse av medicinsk infrastruktur och tvångsförflyttning av befolkningen har lett till att 28 sjukhus i Gaza inte längre fungerar”. Siffran inkluderar samtliga av de sjukhus som tidigare fanns i norra Gaza, där brödmassakern inträffade.

Forensic Architecture har tidigare tagit fram bevis mot IDF som år efter år nekar mot att ha utfört övergrepp mot civilbefolkningen i Gaza och på Västbanken. Huruvida konsten kan förgripa juridiken i ett raserat internationellt rättssystem får framtiden utvisa, men det inger hopp då konstutställningen ersätts med realpolitik.

Värre är det då realpolitiken blir till ett samlingsobjekt i ett kommersiellt galleri, vars ekonomi inte sällan baseras på investeringar i just vapenindustrin (som i den så kallade ”tårgasbiennalen” på Whitneymuseet 2018). Konstmarknaden och vapenhandeln är två riktigt gamla bundsförvanter.

Tvångsförflyttning till staden Rafah

Två tredjedelar av Gazas två miljoner invånare är nu på flykt i det fängelse som Gazararemsan har förvandlats till. Detta område är ungefär lika stort som Gotland och cirka en och en halv miljon av befolkningen har bokstavligen tvångsförflyttats till den lilla staden Rafah i söder.

Allt medan bomberna fortsätter falla flyger barn drakar och leker att de är själva är drönare i ökensanden (som vi ser i videor cirkulerade av den palestinska journalisten Bisan Owda med flera). Sedan bryter de ihop av rädsla när de hör ljudet av en motor som de tror är ett flygplan.

Samma barn, för vilka krigets estetik och praktik koloniserar både deras lekar och drömmar, liknar Netanyahu och de flesta västliga stater och medier med Hamas. Spillers påminner oss om varför. Under folkmordet finns inga barn, inga kvinnor, inga människor. Och som Sydafrika tydliggjorde i sin anmälan av Israel till den internationella domstolen i Haag i december, har avhumaniseringen av palestinier varit explicit hos Netanyahus regering redan från början.

Om situationen i Rafah är fruktansvärd är det möjligtvis ännu värre i norra Gaza, där brödmassakern inträffade. Där pågår nu en pågår nu en akut svältkris, där barn i veckor demonstrerat för mat med skyltar och tomma tallrikar i händerna. De senaste dagarna har bilderna på världens kanske viktigaste demonstration avtagit. Al Jazeera skriver den 5 mars att femton barn har dött av törst och hunger på drygt en vecka. Antalet ökar för varje dag och hastigheten betraktas som rekord i den moderna svältens historia. Därtill är det den kanske mest väldokumenterade.

Siffran visar på hur den israeliska militära operationen har utvecklats sedan blockaden av Gaza infördes 2007. Med förespeglingen att hindra vapen från att smugglas in i regionen har blockaden begränsat importen av förnödenheter i snart två decennier. Vad vi ser nu är accelerationen av detta, vilket i sin tur måste förstås i ljuset av dryga hundra års kolonisering och sjuttio år av återkommande tvångsförflyttningar, tortyr och mord.

Vi närmar oss den internationella kvinnodagen medan kvinnor och barn mördas på löpande band. Och de som inte mördas förvägras allt som behövs för att leva, att överhuvudtaget överleva.

Art Not Genocide

Just nu cirkulerar en namnunderskriftskampanj mot Israels medverkan i den internationella konstutställningen Venedigbiennalen som öppnar i april. Israels planerade konstnärliga bidrag tar sin utgångspunkt i kvinnlig fruktbarhet. Det är den israeliska konstnären Ruth Patir som med filmprojektet Motherland planerar att transformera den israeliska paviljongen till en så kallad ”fertilitetspaviljong”.

I uppropet mot detta cyniska bidrag till samtidskonsten skriver den anonyma konstnärsgruppen Art Not Genocide (ANG) att Israels kulturpolitiska feministiska gest står i skarp kontrast till IDF:s närmast industriella barnmord, och den infrastruktur för barn- och mödravård som jämnats med marken. Konsekvens är, skriver ANG, att palestinska kvinnor tvingas att göra kejsarsnitt utan bedövning, och oftast föder mitt på gatan. Dödligheten är, för mödrar såväl som för spädbarn, enormt hög.

Det reproduktiva folkmordets faktorer

Med reproduktion menas ofta fortplantning, såsom de sätt på vilka ett barn kommer till världen, vilket i minst sagt är i kris i Gaza. Men reproduktion kan även förstås i bemärkelse av alla möjliga aktiviteter som håller redan födda personer vid liv: mat, husrum, god hälsa, och så vidare. Faktorer som för övrigt sällan kan separeras och som tillkomsten av ett nytt litet väsen sällan klarar sig utan.

Listan över de saker som orsakar det reproduktiva folkmordet som nu fortskrider i Gaza är lång. Palestinian Feminist Collective nämner både massmord av barn och deras föräldrar, livsfarliga födslar och ödeläggelse av bostäder och sjukvårdsfaciliteter.

Vidare skriver de att de som överlever bomberna förgiftas av den kemiska krigsföringen. Det kommer att dröja länge innan det kan odlas något på denna mark igen. Med andra ord: de som inte mördas förhindras att leva.

Feministisk kamp då och nu

Reproduktiv kamp har länge stått feminismen nära, sedan nittonhundratalets feminister vägrade köksbänken och gick ut på gatorna för lika arbetsförhållanden. Redan under första världskriget strejkade franska kvinnor mot att föda fler militärer till en skadeskjuten nationalstat och i Italien kämpade sjuttiotalets kvinnor för ett autonomt och självdrivet abortsystem, bortom den postfascistiska statens reglering och kontroll av deras kroppar.

I dagens nyfascism får den gamla kampen minst sagt nytt liv.

Redan under pandemin fick frågor om reproduktion och omsorg ett nytt uppsving, då tillgången till vård och förnödenheter begränsades när lock down bromsade den globala cirkulationen av varor.

Minns ni det stora fartyget som fastnade i Suez? Jag och mina vänner talade om alternativa produktionskedjor och autonoma former för omsorg, utanför ett alltmer privatiserat vårdsystem. En vän i Tyskland berättade hur tillgången till hormoner för den transperson som inte beaktades av sjukvården tog stopp efter den ryska invasionen av Ukraina. Det är nämligen inte bara vete som exporteras därifrån.

Kvinna, liv, frihet!

Bara förra året gick vi på gatorna med orden ”kvinna, liv, frihet!”, med stöd till den iranska kurdiska feministiska kampen, och kampen fortsätter. Samma rätt till liv och frihet behövs i Gaza, nu mer än någonsin. Den lokala solidaritet som världen påvisade i självorganiserade kretsar under pandemin och mot de alltmer reaktionära, anti-woke och klimatvidriga vändningar som vi såg i internationell politik därefter, ser vi nu i en global rörelse för Palestinas frigörelse. Och det är minst sagt en feministisk fråga.

I månadsvis har miljontals människor världen över samlats på gator och torg för ett omedelbart eldupphör och för ett stopp på ockupation och apartheid. I stad efter stad växer queera block som alternativ till partipolitiska flaggor i demonstrationstågen.

Det livesända folkmordet kommuniceras via lokalbefolkningens mobiltelefoner, uppkopplade kommunikationsblockaden till trots, och med hjälp av de e-sim som individer i omvärlden crowdsorcar.

Utan dem hade IDF kommit undan med de motstridiga förklaringar som de radade upp för att skylla ifrån sig efter brödmassakern förra veckan. Nu är Netanyahus vapenmakts lögner virala. Kommunikationen inifrån Gaza består alltså, den journalistiska krisen till trots, men att stå emot den materiella blockaden är svårare. Den är nämligen mycket äldre. Hur mycket vi än vill det kan vi inte skicka mat eller sjukvårdsmaterial till Gaza. Och som Läkare utan gränser återkommande rapporterar är det flera av den
internationellt inresande sjukvårdspersonal som aldrig återvänder.

Den rätt till vård och omsorg, ”reproduktiv rätt,” som Palestinian Feminist Collective kallar det, avgörs enbart av de krav vi ställer för att upphäva blockaden. För, som ni hör framstår det inte som självklart att alla nödvändiga hjälpkonvojer släpps in efter ett eldupphör heller. Situationen är absurd och folkmordet måste ta slut. Och så även ockupationen och apartheidsystemet.

Motstånd mot de stater som möjliggör katastrofen

I ljuset av förra veckans brödmassaker måste vi därför reproducera vårt motstånd mot de stater som möjliggör katastrofen så gott vi kan. Och för att göra det behöver vi inte leta länge. Det är Sverige, Danmark, ja, alla Nato-makter. Från Melodifestivalen till de flesta arbetsplatser.

Det gäller inte bara att samlas på gator och torg varje helg, utan även om att omfördela de ekonomiska och sociala förhållanden som avgör våra respektive möjligheter att vara politiskt aktiv på eller utanför jobbet. Det handlar om att psykiskt och materiellt stötta varandra i det arbete som det innebär att höja sin röst, dela erfarenheter och på alla vis motverka historiens gång.

I den kamp som det är att som exilpalestinier eller judisk diaspora erfara folkmordet genom generationer av förtryck. Om vi transformerar våra liv så att vi orkar fortsätta, står vi också sida vid sida med de som inte kan göra annat än att försöka överleva.

I solidaritet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Signerat #18/2024

Klass- och kvinno­kamp då, nu och året om

Amalthea Frantz skriver om kvinnokamp och klasskamp inför 8 mars.
Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Antoni Campañà. Kollage: Arbetaren

Från den tidigare namnlösa miliskvinnan på barrikaderna i Barcelona till hur klimat- och kvinnokamp förenas i den lilla fiskebyn Chelem i Mexiko. Kampen för jämlikhet pågår ständigt, världen runt. Arbetaren vill alltid fokusera på både klasskamp och kvinnokamp, men det blir extra tydligt runt den internationella kvinnodagen 8 mars.

En ung kvinna på en solig paradgata. Män omger henne. Först tittar de in i kameran, det är som om ingen just i den här stunden vet om det är lek eller allvar, varken betraktaren eller de betraktade. Men visst är det allvar. I magen bär hon ett barn, i handen sin fackförenings fana. Barnet är osynligt för betraktarna. Kamraternas gevär är desto mer iögonfallande. Det har gått en vecka av revolution. 

Det är juli 1936 och platsen är en barrikad i Barcelona. Snart tas ett foto som, i en något retuscherad version, kommer att bli en symbol för folkets motstånd mot fascismen, för kvinnors och arbetares frigörelse. Ingen kan ännu tro att allt ska sluta i blodigt nederlag. Fotot av kvinnan, namnlös, sprids över världen och hon ska komma att kallas den anarkistiska madonnan. 

Hon hette Anita Garbín Alonso

I dag vet vi att hon hette Anita Garbín Alonso, att hon överlevde kriget och hamnade i Frankrike.

Att hon får ett namn är viktigt. Historia skrivs hela tiden, i två betydelser: den gamla skrivs om, och historia skapas i detta nu. Kvinnor har ofta skrivits bort. Att lyfta fram dem förändrar även nutidens förståelse av vad en revolution kan vara, inte minst vad gäller Spanien och syndikalismen.

I den spanskspråkiga världen har den feministiska revolutionen förresten vaknat till liv igen de senaste decennierna. Samma sak gäller Iran, och många andra platser. Rörelserna är stora – liksom motståndet.

Samlad klass- och kvinnokamp

Arbetaren vill alltid fokusera på både klasskamp och kvinnokamp, året runt. Men det blir extra tydligt runt den internationella kvinnodagen 8 mars, och särskilt när vi samlar texterna i det månadsmagasin som alla prenumeranter får. Några andra exempel: en essä om vad som hände med Sveriges feministiska utrikespolitik, om hatet mot transpersoner som en del av kvinnohatet, ett reportage om Solidariska byggare och ett från den mexikanska fiskebyn Chelem där lokala kvinnor gått samman för att återplantera mangroveskog.

I webbtidningen kan du bland annat läsa om dagens syndikalistiska studentrörelse i krigets Ukraina, om förtryck och motstånd i boken Irans döttrar och, nu till helgen, om hur poeten Dan Andersson skildrade skambelagda kvinnor för över hundra år sedan.

Både kvinnors kamp och den frihetligt socialistiska rörelsen osynliggörs ofta, såväl förr som nu. Jag ser det som en av Arbetarens uppgifter att fortsätta lyfta dem, som vi gjort i över hundra år. Särskilt när samtiden är så mörk.

Kamp för jämlikhet pågår ständigt

Ja, världens historielöshet verkar bottenlös i dessa dagar av krigs- och Natohets och rop på starka ledare. Men det finns också andra historier. Vi måste komma ihåg att titta utanför parlamenten – det är alltid där det börjar, oavsett var det slutar. På gatorna och på arbetsplatserna. Som Anita Garbín Alonso, som valde att försvara sitt ofödda barns framtid, mot en fascistisk statskupp, med vapen i hand.

Kvinnors kamp för jämlikhet pågår ständigt, även om få rapporterar om den. De flesta har inget annat val än att kämpa: för att våldtäkter ska ses som de allvarliga brott de är, för att trygga sin försörjning, för att slippa tvångsgifte, för att föda barn säkert. Det gäller i Mexiko, i Sverige, i Gaza – där organisationen Aisha nu är den första utländska mottagaren av Arbetarens pris till minne av sexualupplysaren och syndikalisten Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #18/2024

Mangroveträd: Las Chelemeras vapen i klimatkampen

Las Chelemeras har återställt 60 procent av det ursprungliga mangrovebeståndet runt byn Chelem på Yucatanhalvön, Mexiko. Foto: Bénédicte Desrus

I fjorton år har en grupp mexikanska kvinnor, Las Chelemeras, återställt mangroveskogen i sitt närområde. Mangroven blir en koldioxidbindande barriär mot naturkatastrofer – och arbetet har även stärkt kvinnornas position i lokalsamhället. Efter att den statliga finansieringen försvann har de fortsatt på egen hand.

Med det grumliga träskvattnet upp till midjan vadar 64-åriga Maria Italia Lira Chi genom klibbig lera i utkanten av fiskebyn Chelem på Yucatanhalvön i Mexiko. Hon bär försiktigt ett mangroveskott mot plantodlingen, i hopp om att återuppliva ett viktigt ekosystem som förstörts genom omfattande stadsutveckling i området. 

På avstånd marscherar rosa flamingos som böjer sina huvuden i en synkroniserad dans. Deras närvaro betyder att miljön har återhämtat sig tillräckligt för att deras favoritföda, räkor och andra kräftdjur, ska kunna frodas. Samtidigt leder den livligt trafikerade motorvägen bakom Maria Italia Lira Chi till lyxhotell och bostäder. Man har byggt bort stora delar av mangroveskogen som omger hennes fiskeby.

Las Chelemeras kamp mot klimatklockan

Maria Italia Lira Chi är en av grundarna till Las Chelemeras, en kvinnlig inhemsk naturvårdsgrupp som ansvarar för återställandet av ett område som är ungefär lika stort som 120 fotbollsplaner. Vid en av frontlinjerna för klimatkampen tar de hand om dessa träd med hög koldioxidlagring – avgörande för kampen mot klimatförändringarna.

– Jag sätter den här babyplantan på upphöjd terräng så den har bättre chans att överleva, säger Chi och hänvisar till en röd mangroveplanta som hon försiktigt planterar i det mjuka sedimentet.

Maria Italia Lira Chi, i mitten, syr ihop ett nät som ska användas till ”tarquinas”, den konstruktion som Las Chelemeras planterar magroveträdens skott i. Foto: Bénédicte Desrus

Mangroven odlas i en sexkantig inhägnad, som kallas tarquina. Inhägnaden släpper igenom vatten men hindrar plantorna från att sköljas bort. Sex pinnar hamras ner i marken mellan ett handvävt nät, sedan hälls leran på tills nivån är några centimeter över vattenlinjen.

Förutom att ta hand om mangroveplantorna ägnar Las Chelemeras hundratals timmars hårt arbete åt att gräva kanaler i ödemarken för att förbinda den växande mangroveskogen med sötvatten. 

– Mina armar värker efter att ha grävt i den hårda marken. Efter flera dagar av samma typ av arbete känns hela kroppen avdomnad och jag får svårt att sova på sidan, säger Chi. 

Guadalupe del Rosario Ek Lira är en av kvinnorna i las Chelemeras. Foto: Bénédicte Desrus

Naturlig barriär mot orkaner

I över ett decennium har Las Chelemeras arbetat ihärdigt för att återställa mangroveskogen, som fungerar som en naturlig barriär mot orkaner på Yucatáns norra kust. Arbetet har lett till att ekosystemet återhämtat sig helt, och flora och fauna har återgått till liknande nivåer som i bevarade områden. 

Allt började för 14 år sedan med ett statligt finansierat återplanteringsprojekt som skulle kompensera för den omfattande förstörelsen av mangroveskogen. Den mexikanska staten erbjöd inledningsvis lokala fiskare från Chelem lön för arbetet. 

Männen avvisade den låga lön som erbjöds – 60 pesos, motsvarande 36 kronor, per dag – men Maria Italia Lira Chi, som följde med sin man till mötet, frågade om kvinnor fick delta.

– Svaret var ja, men att arbetet var hårt, berättar Chi, som tillsammans med fyra andra lokala kvinnor valde att gå med i projektets inledande skede. 

– Vi kände att det åtminstone kunde vara ett sätt att ge våra familjer lite extra ekonomiskt stöd, säger hon. 

Las Chelemeras bygger nya vattenkanaler för att mangroveplantorna ska överleva. Bilden är från Progreso, Yucatán i Mexiko. Foto: Bénédicte Desrus

Snart började allt fler kvinnor från samma by delta. Några år senare formaliserade de en grupp med namnet Las Chelemeras. I dag har gruppen 14 medlemmar som är mellan 33 och 82 år gamla.

– När biologerna förklarade mangrovens effekter på orkaner förändrades vårt perspektiv. De berättade att den bidrog till att ge oss mer syre, skyddade oss från naturkatastrofer och förbättrade fiskeförhållandena, säger Chi. 

Las Chelemeras tog saken i egna händer för att skydda området mot orkanernas förstörelse: genom att återställa över 60 procent av det ursprungliga mangrovebeståndet runt sin by. 

– Tack och lov har vi inte haft någon orkan på ett tag, men när det blåser starka vindar märker vi nu hur starka mangroveträden är och hur de fångar upp det mesta av kraften. De böjer sig, men de går aldrig sönder, säger Chi.

Mexikanska staten har inte erkänt kvinnornas arbete

Den statliga kompensationen för förstörelsen av mangroveskog invid deras by blev kortvarig. Las Chelemeras hävdar att de bara fått finansiering under två av de fem år som utlovades i avtalet. Sedan dess har de inte sett en enda peso, vilket inneburit att de behövt förlita sig på privata donationer i över ett decennium, men finansieringen är sporadisk.

– Vissa sponsorer har lovat Las Chelemeras långsiktigt ekonomiskt stöd men har sedan avbrutit det på mindre än hälften av den tid de föreslagit, säger biologen Claudi Teutli, som är en av projektets grundare. 

Global Mangrove Alliance (GMA) uppskattar att omkring 80 procent av alla projekt för återställande av mangroveskog misslyckas på grund av bristande samhällsengagemang. 

”De vet exakt hur vattnet flödar, var arbetet behöver utföras, när plantor behöver särskild vård och de löser nya problem allteftersom de dyker upp”, berättar biologen Claudi Teutli, andra personen till vänster, när hon pratar om Las Chelemeras arbete. Foto: Bénédicte Desrus

Claudi Teutli säger att varje by är unik, med specifika resurser och krav på social integration som behövs för att lyckas med ett återställandeprojekt. Hon säger att akademiker och intressenter bör ha större förtroende för lokala samhällen om de vill se värdefulla resultat i fältarbetet.

– Las Chelemeras är ett lysande exempel på hur det går till. Jag betraktar dem som biologer. De vet exakt hur vattnet flödar, var arbetet behöver utföras, när plantor behöver särskild vård och de löser nya problem allt eftersom de dyker upp. Samtidigt förser de rapporterna med vetenskapliga data, säger Teutli. 

Hon medger att den största delen av finansieringen av Chelemeras-projektet kommer från utlandet, vilket hon menar går stick i stäv med Mexikos åtagande enligt Parisavtalet att minska utsläppen av växthusgaser.

– Las Chelemeras har aldrig fått något erkännande på nationell nivå. Vid det här laget borde de åtminstone ha fått en ordentlig förvaringsanläggning i stället för att behöva låna ett utrymme från en närliggande roddklubb, säger hon. 

De sexkantiga odlingslådorna, tarquinas, som kvinnorna byggt för att sedan plantera mangroveskott i. Foto: Bénédicte Desrus

Enligt en annan av projektets grundare, biologen Jorje Herrera, måste återställandeprojekt inledas på gräsrotsnivå. Las Chelemeras har tagit ansvar för återställandet och bestämmer när och var de ska arbeta. 

Kvinnors rättigheter har stärkts i lokalsamhället

Enligt Claudi Teutli utförs 90 procent av hemarbetet av kvinnor i många delar av Mexiko, särskilt i ursprungsbefolkningarnas samhällen. Detta inkluderar matlagning, barnomsorg och hushållssysslor.

– Det ger dem inte mycket tid att ha något lönearbete. Det är därför dessa kvinnor är så speciella och går emot den patriarkala uppdelningen som finns i många byar i Yucatán, säger hon.

Nu har många familjers sociala struktur vänts upp och ner. För många av Las Chelemeras är det deras män som hämtar barnen från skolan och tar sin beskärda del av ansvaret i hemmet. Vågskålen har tippat över på ett sådant sätt att det nu är männen som kommer för att arbeta med Las Chelemeras.

– Dessa förändringar är grundläggande för att få till framsteg när det gäller kvinnors rättigheter. Det återspeglas i deras barn och barnbarn också, som tar till sig mycket av det de ser. Detta skapar också sunda relationer inom familjen, vilket smittar av sig på resten av samhället, säger Claudi Teutli. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #18/2024

Amazon återbetalar pengar till migrant­arbetare i Saudi­arabien

Amazonkartonger på ett rullband och en bild på mannen som intervjuat arbetarna.
Pramod Acharya har länge granskat arbetsvillkoren för migrantarbetare i Gulf-länderna för bland annat The Guardian och Migrant Rights. Foto: Ross D. Franklin/TT, Julia Lindblom

Amazon har betalat tillbaka 1,9 miljoner dollar till över 700 migrantarbetare på Amazons lager i Saudiarabien. Detta efter en internationell mediegranskning som avslöjade övergrepp mot migranter som arbetade i techjättens lager.
– De flesta migrantarbetare trodde att de skulle arbeta för Amazon direkt, men betalade höga rekryteringsavgifter till en underleverantör, berättar Pramod Acharya, journalist på the Guardian som granskat arbetsvillkoren. 

Amazon har de senaste åren expanderat i Mellanöstern och öppnat upp lager i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Techjätten meddelade i höstas att minst 1 500 personer, både fast anställda och säsongsarbetare, arbetade på lagren i Saudiarabien. 

I höstas kunde ett medienätverk bestående av bland annat The Guardian, International Consortium of Investigative Journalists (ICIJ) och Arab Reporters for Investigative Journalism, ARIJ, avslöja omfattande missförhållanden på nätjättens lager i Saudiarabien.

Migrantarbetare från bland annat Nepal lurades av rekryteringsbyråer att tro att de skulle arbeta direkt för Amazon, och tvingades betala olagliga avgifter, allt från cirka 830 dollar till 2 300 dollar för att få anställning. Något som bryter både mot nepalesisk lagstiftning och Amazons regler. 

Tvingades betala exitavgifter

Pramod Acharya, journalist på The Guardian och Migrant Rights, ledde granskningen och intervjuade 54 migrantarbetare från Nepal som fått problem med sina löner. 

Journalisten Pramod Acharya arbetade med granskningen i över ett år och intervjuade 54 migrantarbetare från Nepal. Foto: Julia Lindblom

– De flesta migrantarbetare trodde att de skulle arbeta för Amazon direkt, men hamnade i stället hos en underleverantör. Många tvingades även betala höga så kallade “exit-avgifter” när de avslutade sitt kontrakt i förväg, säger Pramod Acharya till Arbetaren. 

Människorättsorganisationen Amnesty International har publicerat rapport om de svåra villkoren och de falska rekryteringsavgifterna för migrantarbetare på Amazons lager i Saudiarabien.

I Saudiarabien är fackföreningar inte tillåtna och migrantarbetare har inte möjlighet att organisera sig på arbetsplatsen.

Migrantarbetarna var inhysta i boenden som var ”överfulla och smutsiga, infekterade av vägglöss och saknade ens de grundläggande faciliteterna”, rapporterade Amnesty i sin rapport.

– Många klagade på vattnet, som inte var rent utan saltigt. Samtidigt var situationen på arbetsplatsen svår. Många tvingades gå 15-20 kilometer på ett skift och tog smärtstillande tabletter för att orka med den fysiska ansträngningen av lagerarbetet. Det fanns ingen arbetssäkerhet eftersom Amazon helt enkelt kunde anställa nya ifall arbetarna var för långsamma, berättar Pramod Acharya. 

Amazon betalade tillbaka till underleverantörer

Efter granskningen i media och Amnestys rapport har Amazon beslutat att betala tillbaka rekryteringsavgifterna till arbetarna. En talesperson för Amazon bekräftade att arbetare från bland annat Nepal, Indien, Bangladesh och Pakistan har fått betalningar och sade att arbetare från ytterligare länder också fått ersättning för sina rekryteringsavgifter. Totalt rör det sig om 1,9 miljoner dollar till över 700 migrantarbetare.

– Det är hoppfullt att den granskande journalistiken kan förändra och få effekt. Jag talade med över 40 arbetare för att följa upp storyn, som berättade att pengarna överförts. Vi frågade även Amazon, som publicerade ett pressmeddelande om att de betalat pengarna. Vi vet dock ännu inte om fler migrantarbetare från till exempel Filippinerna eller Kenya fått tillbaka sina rekryteringsavgifter, berättar Pramod Acharya och fortsätter:

– Amazon sade att de betalade tillbaka pengar till över 700 personer, men många har fortfarande inte fått betalt.

Situationen fortsatt svår för migrantarbetare

Trots att lagerarbetarna på Amazon fått tillbaka avgifterna är situationen fortsatt svår för migrantarbetare i Saudiarabien.

Generellt måste migrantarbetare inom bland annat logistik, turism och konstruktion i Saudiarabien betala höga exit-avgifter för att avbryta sin anställningar, som ofta löper i två år genom tillfälliga kontrakt. 

En lagerarbetare på Amazon tjänar exempelvis endast 1 000 rial i månaden, plus 300 rial extra för mat, vilket motsvarar omkring 3 500 svenska kronor.

– Inte bara i Saudiarabien, utan i gulfländer generellt så är villkoren svåra för migrantarbetare. Vare sig det handlar om löner, boendeförhållanden, arbetsvillkor eller säkerhet på arbetsplatsen. Jag skulle säga att många migrantarbetare får extremt låga löner för sitt hårda arbete i Saudiarabien och detta under en tid när landet förbereder sig för fotbolls-VM och spenderar miljoner på nya byggnadsprojekt och sport-evenemang.

Pramod Acharya menar att det oljerika landet numera fokuserar på turism för att diversifiera sin ekonomi. 

– Migrantarbetare bidrar till landets välfärd, men behandlas inte väl trots de uppoffringar de gjort under många år, säger Pramod Acharya. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Redaktionellt

Pressmeddelande från ATAB: Kajsa Ekis Ekman fullför sin andra stämning

Pressmeddelande från Tidningen Arbetarens ägare ATAB.

Tidningen Arbetarens ägare uttalar sig angående veckans nyhet att Kajsa Ekis Ekman lämnat in en ny stämningsansökan.

I höstas förhandlade tidningen Arbetaren med Kajsa Ekis Ekman angående hennes nya krav på en dryg halv miljon till utöver det hon redan vunnit i domstol under 2023. I stämningsansökan som Stockholms tingsrätt tagit emot står hon fast vid alla krav hon framfört under förhandlingen.

Kärnan i Ekmans stämning handlar om att hon inte anser att tidningen rättat sig efter tingsrättens dom att upphäva uppsägningen och menar på att hon inte fått arbeta som chefredaktör.

Tidningens styrelse är av motsatt uppfattning och står fast vid att hon tilldelats korrekta arbetsuppgifter inom tjänsten hon haft, passande för den korta tid på en arbetsvecka som hon hade på tidningen.

Josefin Jalhed, för ATAB, tidningen Arbetarens bolagsstyrelse

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984