Revolutionen som urartade

Den ryska revolutionen har alltid varit en vattendelare inom arbetarrörelsen. Bland annat för att man talar om de historiska händelser som utspelade sig för snart hundra år sedan som en enhetlig process. Samtidigt går det inte att komma ifrån att stalinismens logik är inbäddad i sovjetkommunismens tidiga historia.

När bolsjevikerna, Vladimir Lenins politiska fraktion, tog makten i Ryssland i oktober 1917 var det med förvånansvärt begränsade resurser. Arbetare men även röda garden i Petrograd, nuvarande Sankt Petersburg, deltog endast sporadiskt i denna statskupp. Stadens garnison förhöll sig neutral och upproret lyckades först när matroser och soldater från Baltiska flottan anlände.

Alltså trupper från flottbaserna i Helsingfors – och Kronstadt.

I nu klassiska, mytologiska filmsekvenser signerade Sergej Eisenstein väcktes Petrograds proletärer av ropet ”Kronstadt kommer!”. Männen från denna flottbas hade ställt upp redan under upproret mot tsarväldet 1905 och liksom under februarirevolutionen 1917 var de beredda att försvara arbetarklassens intressen när bolsjevikerna kallade till den sista striden i oktober.

Avsättandet av tsaren i februari 1917 hade skapat en extremt laddad situation politiskt, ekonomiskt och socialt i alla större ryska industricentra. Under våren och sommaren växte fabrikskommittéer och arbetarråd (sovjeter) fram. Alltså institutioner av samma direktdemokratiska karaktär som under 1905 års uppror mot tsarismen. Till en början spontant men successivt alltmer samordnat.

När Lenin i april förespråkade sovjeter blev han av vissa mensjeviker beskylld för att överge marxismen – till förmån för anarkismen.

När Lenin i april förespråkade sovjeter blev han av vissa mensjeviker (en av flera konkurrerande politiska fraktioner) beskylld för att överge marxismen – till förmån för anarkismen. Även internt mötte denna taktik motstånd och när partiledningen började vackla under hösten förklarade sig Lenin vara beredd att avgå från partiets centralkommitté.

Detta hot blev dock aldrig fullbordat eftersom majoriteten snabbt skiftade fot. Konflikten inom partiledningen handlade om att majoriteten ville avvakta den allryska kongress som utlysts för sovjeterna.

Lenin tvingade alltså partiet att sidsteppa de strukturer som den nya taktiken vilade på: ”Det vore naivt att invänta en ’formell’ majoritet för bolsjevikerna: ingen enda revolution väntar på det.” Att det var makten man eftersträvade var Lenin explicit med: ”Vårt parti, liksom andra politiska partier, strävar efter politisk dominans för sig själv.”

Under inbördeskriget steg Lev Trotskij fram som den jämte Lenin mest kände bolsjeviken, med ansvar för den så kallade krigskommunismen med bland annat militarisering av arbetet på programmet. I likhet med Lenin var Trotskij tydlig med att arbetarna skulle påtvingas enmansledning inom industrin:

”Hur kan man uppnå en obetingat och sträng enhetlig vilja? Genom att de tusendes vilja underordnas en persons vilja.”

En nyckelfaktor bakom maktövertagandet 1917 var partiets lösliga struktur. Det är nämligen en myt att bolsjevikerna var ett disciplinerat avantgarde som målinriktat ställde sig i spetsen för arbetarklassen. Tvärtom är det slående hur villrådigt partiet agerade i olika situationer. Samtidigt underkommunicerade man den partiteori som tillhört den officiella retoriken före 1917.

Det var arbetarklassens självständiga kamp som tvingade bolsjevikerna att avvika från den strikta partimodell som formellt existerade. Under några år var partiet en i hög grad öppen massorganisation, långt ifrån idealet om kaderstruktur. Även internt kännetecknades partiet länge av frispråkiga debatter.

Det som stod på spel var de arbetarbaserade maktorganens autonomi gentemot det parti som börjat inrätta sig som en ny härskande, byråkratisk klass.

Nederlagen för olika oppositionsgrupper 1920–21 återspeglade katastrofer som drabbade arbetarklassen – och bönderna. Det som stod på spel var de arbetarbaserade maktorganens autonomi gentemot det parti som börjat inrätta sig som en ny härskande, byråkratisk klass.

Man kan betrakta Kronstadt som en extremt radikal motpol. Både 1917 och 1921. Med små variationer var det politiska programmet identiskt. Skillnaden låg i att 1917 hade flottbasen gått i spetsen för att avsätta tsaren, för att i nästa steg avsätta Kerenskijs provisoriska regering.

1921 gav de sig i kast med att utmana den regim som påstod sig bygga den nya arbetarstaten.

 

Kronstadt 1921

Året 1921 omtalas ibland som ”anarkismens sista ryska vinter”. Den anarkistiske teoretikern Peter Kropotkins begravning i Moskva den 13 februari blev en mäktig manifestation, trots att familjen hade vägrat anta bolsjevikregeringens erbjudande om statsbegravning. Några veckor senare startade revolten i Kronstadt, på ön Kotlin utanför Petrograd, där anarkister och syndikalister hade en mer marginell roll än vad myten säger.

Upproret blev möjligt tack vare bolsjevikernas interna konflikter. Vid stormiga möten under januari hade Baltiska flottans kommendant i Kronstadt Fjodor Raskolnikov i praktiken blivit fråntagen befälet. Samma dag som upproret började – den 2 mars – blev han formellt avsatt, även om detta beslut blev offentligt först efter revolten.

Med denna plats i flottans hierarki vakant uppstod ett visst maktvakuum lokalt. Och i bakgrunden pågick konflikter inom bolsjevikpartiets ledning, som blockerade en eventuell fredlig lösning i Kronstadt.

Vintern 1921 utbröt i Petrograd strejker med improviserade stormöten där politiska krav var lika centrala som åtgärder mot livsmedelsbristen. På direktiv från Trotskij och Lenin hade undantagstillstånd utfärdats i staden den 24 februari. Soldater vid stadens garnison blev avväpnade när de deklarerat att de inte skulle skjuta mot strejkande. Mer pålitliga trupper kallades in och den 28 februari startade en systematisk repression, som på två dagar bröt sönder strejkrörelsen.

I mellantiden hade Kronstadtsovjeten skickat en delegation som skulle informera sig om strejkrörelsens krav. De lämnade rapport den 28 februari och på slagskeppet Petropavlosk antog besättningen en resolution baserad på strejkrörelsens krav. Detta 15-punktsprogram blev den 1 mars antaget på ett massmöte med cirka 15 000 matroser, soldater och civila (se faktarutan). Dagen efter hölls möten i garnisonen och staden, som utmynnade i nyval till den lokala sovjeten, under parollen ”Den tredje revolutionen”.

Trotskij kallade nu på Michail Tuchatjevskij, som gjort karriär som skrupelfri militär problemlösare under inbördeskriget. Vid sin ankomst till Petrograd den 5 mars tog Tuchatjevskij resolut befälet. Kronstadtrebellerna antas ha haft cirka 18 000 vapenföra soldater och matroser. Dessutom hade de en god strategisk position, vilket ledde till att Tuchatjevskijs första anfall misslyckades rejält. Till nederlaget bidrog att flera bataljoner gjorde myteri och anslöt sig till revolten, trots att politiska kommissarier fanns på plats.

Tuchatjevskij grupperade snabbt om med nya pålitliga trupper, flyg och förstärkt artilleri. Han ville dock invänta stridsvana trupper som var på väg i ilfart från polska gränsen. Dessa förväntat lojala trupper hann dock ge sig i lag med agiterande Petrogradarbetare. När de sedan försökte ta direkt kontakt med Kronstadtrevoltörerna blev de omedelbart isolerade av den statliga säkerhetstjänsten, Tjekan, som med olika repressiva metoder tog itu med att återskapa stridsdugliga enheter.

Som ansvarig för ett frontavsnitt tillsattes Kliment Vorosjilov, en annan legendarisk befälhavare som var delegat vid bolsjevikernas partikongress. På partiets order bröt Vorosjilov upp i all hast från Moskva – tillsammans med cirka 300 andra kongressdelegater. Dessa partifunktionärer fick fria händer att återupprätta stridsmoralen, och blev tillsammans med ytterligare 900 inkallade lojala partimedlemmar en avgörande faktor i slutstriden.

Av de 25–30 000 man som Tuchatjevskij förfogade över var således 1 200 hängivna bolsjeviker som förstärkte befintliga politiska strukturer. Kommissarier och specialenheter i eftertruppen hade otvetydiga order: ”Alla desertörer och panikslagna skall skjutas på fläcken.” Däremot är det en myt av vandringskaraktär att Trotskij skulle ha betecknat upprorsmakarna som ”rapphöns”. Det var försvarskommittén i Petrograd med Grigorij Zinovjev i spetsen som skickade hotet till revoltörerna: ”Om ni envist framhärdar kommer ni att bli skjutna som rapphöns…”

Inför hotande islossning i Finska viken beordrade Tuchatjevskij artilleriet att den 16 mars inleda spärreld mot Kronstadt. Anfallet över sviktande isar natten till den 17 mars blev en militär framgång, men gatustrider pågick i två dagar. Det blev Vorosjilov som fick det formella ansvaret att genomföra den order Tuchachevskij godkänt – och som knappast gick att missförstå: ”4. När fortet erövras skall processen göras kort med rebellerna, alla på plats skall skjutas utan nåd. 6. Alla beväpnade rebeller skall skjutas, inga fångar skall tas. 9. Förhållandena under stormningen blir svåra, men inte komplicerade. Det krävs beslutsamhet, självbehärskning och våghalsighet.”

Det direkta ansvaret för gatustriderna fick Pavel Dybenko, som vid denna tidpunkt var gift med den kända revolutionären Alexandra Kollontaj. Natten mot den 18 mars fick han ordern att ”rensa staden från oansvariga rebeller”. Detaljerna i detta avslutande skede är dunkla, men som ny kommendant för fästningen blev Dybenko ansvarig för den tribunal som utfärdade 2 103 dödsdomar och skickade 6 459 personer till läger.

Med sovjetiska arkiv tillgängliga vidgas perspektivet på den ryska revolutionens urartning. Framför allt kan vi frilägga utarbetade, dolda agendor. I vissa fall med brutalt tydliga instruktioner. I ett hemligt telegram den 10 mars till Politbyrån förklarade Röda arméns ledare Trotskij:

”Till vilket pris som helst måste vi likvidera Kronstadt de närmaste dagarna. Detta kan ske endast genom mobilisering av tillräckligt antal stridsvana kommunister och partifunktionärer. Det krävs extraordinära åtgärder.”

Trotskij väckte den 24 mars även frågan om en skådeprocess, som skulle stärka kampen mot anarkismen. I arkiven har man hittat fabricerade vittnesmål från några av upprorsledarna. Men många lyckades fly till Finland, så planerna på en process med färdiga manus blev vilande. Denna gång.

Samma dag som Dybenko genomförde slutfasen i stormningen ägnade partiorganet Pravda förstasidan åt 50-årsminnet av Pariskommunen. En hemlig rapport i april angav att cirka 9 000 rebeller fått sätta livet till. Regimens förlustsiffror varierar i olika källor, men hamnade antagligen under 5 000 döda.

Anarkismens öde blev också tragiskt. Till hösten 1921 hade Machnorörelsen krossats i Ukraina. Och i Moskva stödde en av de mer servila anarkistgrupperna bolsjevikerna med deklarationen att den sociala revolutionen skulle utvecklas ”i yttre rymden och inte på sovjetiskt territorium”.