576 kvinnor om sexuellt våld inom scenvärlden

Berättelser om upprepade våldtäkter, misshandel och mängder av sexuella trakasserier skakar nu den svenska film- och teaterbranschen. 576 kvinnliga skådespelare kräver i ett gemensamt upprop i Svenska Dagbladet ett stopp för kränkningar och diskriminering. Under nätkampanjen och hashtaggen #TystnadTagning kan man läsa skakande vittnesmål från kvinnorna. Nu reagerar även Teaterförbundet.

”Jag skulle spela in en kärleksscen med det ’manliga geniet’. Tanken var att jag skulle sitta på honom i sexakten. Under tiden vi repeterade frågade han viskande om han fick suga mjölk ur mina stinna bröst (han visste att jag ammade då) samtidigt som han tryckte sitt stånd mot mig.”
– ett av vittnesmålen i #TystnadTagning

I spåren av den världsomfattande #MeToo-kampanjen vittnar närmare 600 svenska kvinnliga skådespelare om läget i teater- och filmbranschen. Berättelserna, som publicerades i Svenska Dagbladet, målar upp bilden av en djupt sexistisk och kvinnofientlig kultur med våldtäkter, trakasserier och andra övergrepp.

Grningsmännen, ofta kända svenska skådespelare, regissörer och andra män inom teatern, ska ha hållits om ryggen av arbetsköparna samtidigt som övergreppen nonchalerats eller tonats ned.

Uppropet är undertecknat av många av Sveriges mest kända kvinnliga skådespelare, bland andra Marie Göranzon, Lena Endre och Alexandra Rapaport. De intygar att det råder en stor utsatthet bland kvinnorna i branschen och att män länge kommit undan med allt från kriminella handlingar till ett allmänt sexistiskt beteende.

”Tack vare sin stjärnstatus får deras övergrepp aldrig några konsekvenser”, skriver de tillsammans med de hundratals andra kvinnorna.

I vissa fall har övergreppen polisanmälts, men som i många andra fall har utredningarna lagts ned.

Sedan vet jag att många kvinnor anmält men att de inte blivit tagna på allvar och det är otroligt allvarligt.
Anna Carlsson, ordförande i Teaterförbundet

Anna Carlsson.
Foto: Teaterförbundet

Anna Carlsson är ordförande i Teaterförbundet och själv skådespelare på Uppsala stadsteater. Hon reagerar starkt på berättelserna från sina kvinnliga kollegor och medlemmar.

– Det är naturligtvis bra att det här kommer fram, men alldeles fruktansvärt att det kunnat pågå så länge i det tysta. Jag vill bara säga att de här kvinnorna är enastående, modiga och tuffa som fört fram problemen i ljuset, och nu måste vi som fack göra allt vi kan för att deras krav om nolltolerans börjar tillämpas. Det får helt enkelt vara nog nu, säger hon till Arbetaren.

Hon tror att trakasserierna precis som i många andra branscher kunnat fortgå på grund av de förhållanden som råder på arbetarplatserna.

– 90 procent av våra medlemmar är ju frilansare utan fast anställning och då är man naturligtvis rädd för att inte få fler jobb om man upplevs som besvärlig av arbetsgivarna. Sedan vet jag att många kvinnor anmält men att de inte blivit tagna på allvar och det är otroligt allvarligt.

”Ett av mina första jobb. I hissen på en stor teater trycktes jag upp mot väggen av en skådespelare i samma produktion och befalldes att komma till vederbörandes loge kl 15, annars skulle jag inte få fortsätta på teatern. En annan gång, i samband med en produktion på den Stora teatern, drogs jag in på toaletten på en fin restaurang av den manliga huvudrollsinnehavaren. Han var berusad och befallde mig att hålla i hans kön medan han pissade i handfatet.”
– ett av vittnesmålen i #TystnadTagning

Vad har arbetsköparna för ansvar för att det här kunnat pågå?

– De har givetvis ansvaret, men även vi i facket. Jag skulle önska att det inför varje start av en repetition med en ny uppsättning skulle komma och berätta att det råder nolltolerans mot trakasserier, att de inte bara delar ut ett papper. Vi i Teaterförbundet ska redan i dag (torsdag, redaktörens anmärkning) träffa arbetsgivarna för att prata om det här.

Berättelserna är ju fruktansvärda. Tror du ett sådant här upprop kan få effekt?

– De här kvinnornas historier är sanna och vi måste lita på dem och jag tror att det kan bidra till förändring. Vi ska själva skicka ut en enkät för att kartlägga problemen ytterligare och vi måste börja agera redan nu. Men som sagt, arbetsgivarna måste också visa att de menar allvar.

Alexander Öberg är teaterchef på Norrbottensteatern och har precis som många andra följt de senaste dagarnas debatt. Han medger att problemen inom branschen är stora men inte större än i samhället generellt.

– Det är fruktansvärt och vi måste naturligtvis börja rensa upp i det här. Vi lever i ett patriarkat som trycker ned kvinnor och där det är okej för män att vara sviniga, säger han till Arbetaren.

Han ser, precis som Anna Carlsson, att en av orsakerna till att det länge varit så tyst kring problemen är just de osäkra anställningsformerna.

– Genom det här hoppas jag även att problemen kommer upp i andra branscher. Allra värst är det nog för de längst ned, kvinnorna i städbranschen som tvingas jobba svart exempelvis, säger Alexander Öberg.

”Fått sms av stor manlig kollega om hur han ska knulla mig med morfarskuken i varje hål. Bara varit tre år på DEN STORA TEATERN och han är ju fast anställd så inget att gå till chefen med.”
– ett av vittnesmålen i #TystnadTagning

Men vilket ansvar har du som teaterchef att sådant här inte händer?

– Min uppgift är naturligtvis att se till att sådant här kommer upp till ytan och sedan ta tag i det från fall till fall. Det är enormt viktigt att uppmärksamma ifall det förekommer slentriansexistiskt beteende och visa att det inte är okej.

Har du själv märkt av det här som många kvinnor nu vittnar om under dina år i teaterbranschen?

– Jag har inte märkt av det personligen, men jag har ju hört många berättelser om det.