Solidärer – avsnitt 1

Kära föräldrar! Ni förlåter mig säkert när ni vet vad jag kommer att kämpa för.
Henry Ryberg, Göteborg

Kära mamma! När du läser detta brev är jag nog i Spanien. Du skall inte sörja för jag klarar mig nog. Om inte fascismen blir stoppad i Spanien, så kom- mer den hem till oss och det vill jag inte.
Folke Nilsson, Göteborg (stupad)

SLUT SAMMAN I EN STOR ENHETSFRONT MOT NAZISM OCH FASCISM!
Karl Bystedt, Kramfors

 

Spanien, våren 1939.

Poeten stod med ryggen mot och blicken upp i himlen. Kvällen var kvav, han kände närvaron av de andras kropp- ar, han ville inte titta på dem, han ville för allt i världen inte titta in i deras ögon.

Det var de fyra: Poeten, en skollärare och två tjurfäktare.

Vem som sköts först återger inte historien.

*

 

Conxa skyndade sig, flåsade, vägen tycktes aldrig ta slut trots att hon kunde se klostret på höjden. Det flyttade sig bort från henne, och med det hennes son, Marcos.

När hon hämtat honom bar hon honom nerför backarna, hon sjöng när han kved, hans hud var tunn; hon bar på ett skelett, försökte trycka sitt ansikte mot hans bröst. Pick, pick, pick. Hon bar på en fågel och han höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. De gick först till sjukhuset, men där ville de inte ta emot dem. Såg de roset- terna i hennes flätor? Hon var tvungen att känna efter om de satt kvar fast hon själv hade klippt av dem när hon var tolv år. Hon skyndade sig till mamman och mostern för att ge honom ägg och hon skyndade sig att mata honom. Mostern rörde vid pojkens fot, sa hon verkligen: Han kommer att klara sig men han kommer inte att kunna förlåta dig? Hon rörde vid pojkens tunna fågelklo och grät.

Sedan, på Alicantes strand: De väntade på båtarna som skulle komma. De tittade så långt bort de kunde, något väldigt skulle plötsligt framträda i fjärran, och med det jublet. Det skulle komma minst hundra skepp, och på däck skulle det stå människor och ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att Ingemar var en av dem som kom, i en av de första båtarna, där skulle han stå och vinka. Han hade flytt för att hämta hjälp, och hans skepp kom närmare för varje sekund.

I horisonten: en slät linje.

I horisonten: mullrande osynliga bomber. Osynlig eld, och himmel.

 

I.

 

Gävle, juli 1936.

Ingemar skulle inte ha skrivit det där brevet. Särskilt inte när hon kom i ottan och ångrade allting, sa att den där Hell- gren inte var någonting att ha. Nog var han stilig och bra på att dansa, men kärlek, nej, det var det inte. Han släppte inte in henne, det var inte av elakhet utan för att brevet var skrivet och beslutet fattat. Så han sa det och hur han tänkt sig fortsättningen. Nej, försäkrade han, det var ingen hämnd, det var något han tänkt på länge, kanske i hela sitt liv och ännu längre tillbaka – du vet hur det är med mig, Klara – och när nu den här Hellgren dök upp var han som ett sändebud. Missförstå mig inte, jag avskyr karln, och jag tycker inte du ska gå tillbaka till honom, den mannen har ingen framtid alls.

Lyssnar du på mig, Klara?

Han hade blivit väckt av knackningarna och överrumplats av ljuset när han öppnade. Det var nog underligt men han hade väntat att se mamman stå där.

Han tog hennes ansikte mellan händerna, han hade blivit modigare bara av att skriva brevet. I tre nätter hade han legat vaken och funderat. Den kalla våren var äntligen slut och juni med allt sitt regn. Om inte Hellgren hade kommit skulle någon annan ha gjort det, någon annan gång, dragit in henne i dansen, och först skulle hon titta urskuldande på Ingemar, men sedan skulle hon inte titta på honom mer. Han släppte Klaras ansikte och bestämde sig för att det inte varit annorlunda om hon kommit tidigare. Som morgonen innan, när det fortfarande regnade, och han inte hade skrivit brevet än. Så noga han ansträngt sig med varje bokstav, han som inte var något vidare på att skriva – åtminstone var det inget vidare med handstilen.

Klara böjde ner huvudet, drog sjalen över sig så att hon knappt syntes. Hon var på väg att börja gråta, och det var väl därför hon inget sa utan bara vände sig om och gick därifrån.

Från gryningen ledde en väg rätt in i dagen, det var bara att gå vidare. Till Alderholmen, packlådor och råkaffesäckar. Det var underligt att det var vardag, Ingemar var nära att sätta på sig söndagskostymen när Klara gått. Tänk hur sorg kan få en att känna sig, som nästan lycklig. Han tänkte på Klara och hennes hukande kropp, sjalen hon svept om sig. Han funderade på hur det hade blivit om Hellgren aldrig kommit till dansen, eller om han kunnat somna som vanligt, sådär gubbtungt, och inte legat klarvaken och satt ihop tan- kar till ett brev. Hans pappa hade alltid somnat så fort han lagt sig ner, och Ingemar tänkte när han gick över Central- bron att det inte bara handlade om trötthet. Mamman måste ha varit minst lika trött och ändå låg hon som på nålar. När han var liten hade han vaknat av hennes oro, ville kila in handen i hennes, men det som höll henne vaken kunde han inte göra något åt. De låg i rummet på Arbetshusgatan, en sovande och två vakna. Om det inte var för mörkt brukade han titta på den blålaserade vasen som stod i fönstret, det var ett snirkligt, svart mönster mitt på. Han visste att mamman var rädd om den vasen, att hon älskade den, och det hjälpte honom att somna om.

Väggarna i rummet täcktes av bruna blommor som i ett särskilt ljus skiftade i guld. Han var liten, satt på golvet och lekte med något: bilen, tåget, soldathästen. Och så kom mamman och satte sig i fåtöljen vid fönstret, tittade på honom. Han kände det men försökte inte låtsas om det. Leken var förstörd. Han kunde knappt andas. Så gjorde hon det som han längtade allra mest efter: lyfte upp honom i sitt knä. Och han lärde sig att livet var sådant. En mamma kunde komma, från vilket håll som helst, och sätta honom i knäet, lägga sitt ansikte mot hans hår. Dra djupt efter andan. Hon sa ingenting, eller viskade: Lillhjärtat mitt. Rösten höll på att gå sönder och allting kunde komma ut från skrymslena bakom de där orden. Två minuter, tre minuter. Sedan satte hon tillbaka honom. Han fortsatte leken där den upphört, men hjärtat slog hårdare, var en del av hennes hjärta, och han visste att han måste leva för att hon skulle leva.

Han morsade på Larsa och de andra i arbetslaget. Jonasson ropade ut dagens uppgifter, det var som det brukade. De skul- le packa, bära och lasta. De skulle hålla reda på vilken säck och vilket skepp. Den enda skillnaden var att solen brände redan vid tiotiden. De skulle vilja kasta sig i ån och försvinna. Det blev inte mycket sagt under arbetet, på rasten hade han väl kunnat säga något om brevet, om Klara, Hellgren kanske. Det låg i bröstet på honom. Men där förvandlades det. Till en annan berättelse. Han tog en tugga av franskan.

Larsa hade sin matlåda som Brita gjort i ordning.

Har jag berättat om hur min mamma och pappa träffades? frågade Ingemar. Larsa skakade på huvudet, tog stora tuggor potatis och leverkorv.

Jag minns hur det var, sa Ingemar. Jag kan se det framför mig.

Du var ju inte född då, sa Larsa.

Jag minns det ändå, sa Ingemar. För så är det med mig. Jaja, sa Larsa, rynkade pannan, tuggade vidare.

Pappa bodde med sin familj på Ruddammsgatan, och mamma var inneboende på Kansligatan i samma kvarter. Hon stod och vädrade sängkläder på balkongen tidigt en morgon när pappa såg henne. Det var mitt i sommaren, som nu, och solen fick dammet att likna små stjärnor. Pappa kisa- de men hon såg fortfarande ut som en ängel. Han var som vanligt på väg till hamnen, men just denna morgon blev det särskilt. När solen gick i moln såg han att hon tittade på honom. Han var tvungen att gå vidare för att inte få bannor om han kom för sent, men han lyfte i varje fall handen till en hälsning, och hon – som hade händerna fulla – nickade tillbaka och log. Därefter började de titta efter varandra. Och det var så det började. Första träffen köpte han kandisocker till henne på Blombergs. Han blev som en ny människa, pratsam och glad. Och mamma… hon sveptes väl med. Att stå där en helt vanlig morgon och så är det nån som ser en.

Jo du, sa Larsa och dunkade Ingemar i ryggen, sa som han brukade: Du borde ha blivit författare du.

Som om det redan var för sent och allt som fanns kvar var drömmar. Ingemar fnös.

Istället bär jag på kaffesäckar åt kapitalistsvin. Och till folket, flinade Larsa.

Det som var speciellt med Ingemar var att han mindes så mycket och från tider då han inte ens fanns till. Det hade alltid varit på det viset och gick inte att förklara, han var van vid att tider och platser strömmade igenom honom. Minne- na blev till berättelser som han gett till sin mamma, och när hon fick dem lyssnade hon, log och sögs in. Hennes ansikte, särskilt ögonen, förändrades.

I skolan kunde de säga att han ljög, de skrattade och lyss- nade inte färdigt. Men han förlät och tyckte synd om dem. I skolan på Kopparslagargatan fick magister Nilsson tro att han visste allt, men Ingemar fick tro något annat. Eftersom Ingemar inte tog åt sig slutade kamraterna skratta och retas. Han lät minnen och historier leva på insidan, det var inget fel med att låta dem växa och få en riktigt fin form till dess att mamman skulle få höra.

Den märkliga dagen var på väg mot sitt slut, men ännu var det ljust och varmt. Han hade yrsel och blev stående längst ut på kanten mot vattnet och båtarna. Han såg havet som annars inte syntes i staden. Det visade sig mellan två kobbar och krympte i staden till en å. Enstaka fiskare längs med åkanten, korta stup av sten. Och så broarna. Det finns inga trygga broar över hav, från ett land till ett annat.

Han stod på Alderholmen och kunde fortfarande känna Klaras ansikte mellan sina händer.

*

 

Klara gick aldrig till sitt arbete på Makaronifabriken den dagen. Hon ställde sig inte mellan Astrid och Marit för att riva händerna genom den ljusgula spaghettin. Istället gick hon till sitt rum på Södra Kungsgatan och lade sig i fosterställning i sängen med den rutiga filten mellan benen. Tre våningar upp. Två smala träd utanför hennes fönster.

Hon hade inte kunnat säga det hemska och det viktiga. Han hade tagit om hennes ansikte på ett obekant sätt, svamlat om ett brev. Rummet bakom honom var mörkt av gardiner och natt. Hon skymtade hans säng, karmen av Eivors nötta fåtölj. Innan hon gick dit hade hon tänkt att hon skulle falla på knä och gråta. Men det blev något annat. Det som växte i henne gjorde all skillnad mellan henne och Ingemar. Hon tyckte verkligen om honom, men hon hade dansat iväg med Anders Hellgren, det var en underlig vilja. Hon tryckte fil- ten hårdare mellan benen och pressade händerna först mot knäna, sedan mot magen.

Johansson skulle ge bannor i morgon, om hon orkade sig dit. Astrid skulle ställa frågor. Vad som var värst visste hon inte. Marit skulle inte säga något alls. Det var inte rik- tigt bra det heller. Hon ville berätta, men inte för vem som helst. Marit visste säkert råd. Hon hade på ett helt annat sätt än Astrid varit med om saker. Om inte annat fick hon jämt plocka bort händer från blus och kjol – som vore de flugor – de gånger de gick ut på något tillsammans. Klara sågs nog som tråkig, för att hon hade så svårt för att le, men Astrid både log och skrattade och fick ändå inga händer på sig. Hon böjde huvudet åt sidan, som om hon ville dit, till platsen där Marit alltid hamnade. Klara undrade hur det skulle bli nu. Efter Ingemar. När hon dansat bort med Hellgren. Och fått detta i magen. Som ett straff.

Blickar såg och munnar skvallrade. Så fort man avvek från den upptrampade stigen. Ungen i magen var den mest typiska kvinnogiven och ändå blev Klara den som avvek från spåret. Hon låg med händerna på magen och klamrade efter barnet som om det redan fått form och som om det, som förstört allting, skulle kunna hjälpa henne.

Hon vaknade av att det knackade på dörren och reste sig motvilligt. Fru Holmström måste ha sagt att hon var inne. Hon tänkte att det var Ingemar, att han rusat från Alder- holmen för att kräva henne tillbaka, men när hon öppnade stod Hellgren där. Det märktes på en gång att han druckit.

Har du grinat? frågade han.

Nä, sa hon, för det hade hon inte. Är du sjuk?

Nä, sa hon igen. Lät honom stå där på tröskeln.

Varför var du inte på fabriken då? Jag väntade på dig, tills Astrid kom ut och sa att du inte varit där på hela dagen.

Klara ville rycka på axlarna, istället stod hon – mitt fram- för Hellgren som luktade sprit – och kände sig dum. Det var bättre när hon fick vara ifred. Hon skulle kunna välja sin framtid nu. Tvinga fram ett leende, bjuda in honom, ligga med honom, och sedan skulle barnet ha en pappa. Så enkelt.

Varför säger du inget? Vill du att jag ska gå?

Han såg trulig och pojkaktig ut. Han var trulig och pojkak- tig. Hon fick fortfarande inget ur sig, för det gick inte att välja.

Va konstig du är, sa han och knackade på dörrkarmen så det lät som en melodi.

Fortfarande inget.

Då har de rätt ändå, sa Hellgren.

Vilka menade han? Vilka menar du? Äsch, sa han.

Du vet väl inget om mig, ville hon säga.

Då går jag igen då? sa han och hans kinder var bestämt röda.

Nej, kom in en stund, sa hon. Jag sov. Jag vet inte vad det är med mig.

Det är väl inget som smittar? Jag är inte sjuk, sa jag ju.

Astrid sa att –

Vem bryr sig om vad hon säger?

Då log han. Då var de överens. In genom fönstret kom en frän doft av fläskos, hon kände illamåendet, lyckades stå emot – för att hon bestämde det. Hennes hemligheter skulle ingen komma åt. Hon log inte tillbaka. Hamnade i ett överläge och han blev nervös. Såg sig omkring och visste inte var han skulle sätta sig. Hon bestämde. Hon bestämde allting från och med nu.

Sätt dig på sängkanten, sa hon, och började darra i hela kroppen, ända inifrån: det var monstret därinne som växte och krävde.

Kom hit, sa han. Och hon borde ha flyttat sig närmare väggen, kände att barnet ville säga något, hon behövde lyssna: Lilla barn, vad är det du vill berätta? Hon genomfors av en tanke att det här lilla barnet visste allt om henne och hon ville lyfta ut det och ställa det på golvet mellan henne och Hellgren.

Hon såg hans dimmiga ögon.

Kom hit, Klara, sa han och log så att ögonen blev strim- mor och glitter, han var sturskare nu, men det fanns någon- ting annat också längst inne i honom. En skörhet. En tunn ballong.

*

 

Ibland var det svårt att veta om det var ett minne eller en dröm. Som den besvärliga känslan av borgerlighet, att han en gång suttit i ett vackert rum och velat ta livet av sig – och att människor, vänner förmodligen, tyckt att han varit en idiot som klagat. De hade kallat honom bortskämd, och begrep inte vad borgerligheten gör med människans själ och hjärta: suger ut dem, tills allt som återstår är ett tomt skal. Man ska in i det, in i föraktet för svaghet. Ingemar på en hårt stoppad dyna, han satt och stirrade på en bukett med vita blommor och kunde inte röra sig, inte andas, men när han klagade stod hans kamrater där och hånade honom, som om han fått allt, när han inte fått någonting. Det var en ryslig dröm eller ett rysligt minne. Han hade stammat: Men jag vet vilket helvete det är. Jag vet. Och de skrattade: Och han tror han kan jämföra sitt med vårt?

Han tittade mot havet som om det skulle gå att ta sig över bara genom att sätta en fot framför den andra. Han bar dagens sista säck och ville följa med den. Istället för att gå hem eller till Neptuns gick han till Norra Skeppargatan 11. Det fanns bara de tre valen nu, förut hade det funnits fyra. Det var väl ändå rätt bra med tre alternativ, de få timmar som var kvar innan sömnen. Hemma var han bara när han sov och vaknade, där fanns ingenting mer än en säng, ett bord, mammans knarriga fåtölj, de diffust blommiga väggarna, ett flagnat tak. På Neptuns fanns det tidningar och billigt kaffe (och sprit under disken, men det intresserade honom inte). Hos Klara hade det funnits kärlek. På Skeppargatan fanns det viktigaste av allt.

Skeppargatan låg mitt i staden, det var bara att gå förbi, alltid var det någon som hängde där, Holm eller John oftast. De tog hand om cirkulär, stämplade medlemsböcker, läste

Arbetaren, sorterade märken. In- och utgående post. På ena kortväggen, vid kokvrån, satt en Spanienflagga, röd-gul-lila, som hängt där sedan Ingemar gått med i Gävle LS. Då, på vintern -34, cirkulerade det en bidragslista till förmån för reaktionens offer i Spanien och därefter ett upprop om stöd till de spanska syndikalister som satt tusentals i fängelser. Repressionen hade styrt landet fram till folkfrontsregering- ens seger i februari. De hade pratat så mycket om kamraterna i Spanien, att det kändes som om de pratade om grannar som levde tvärs över gatan och liknade dem i allt väsentligt. Världen låg i Gävle, på Norra Skeppargatan, och Gävle låg mitt i världen. De hivade runt insamlingslistor och flygblad, anarkosyndikalismen var den enda ideologi som värnade människans frihet, utan band varken till stat eller lagar. Men världen förändrades för långsamt och Ingemar skulle hinna dö utan att märka någon skillnad. Eken hade börjat prata om samarbete med sossarna. Han sa att det var hypotetiskt men det var i varje fall inte klokt. Minsta lilla steg högerut, mot reformisterna, betydde utplåning. Där fan skulle det märkas. Han var nitton år när han skrev in sig och samma vinter var det fackligt möte i Tempelriddarnas lokal med Albert Jen- sen som talare. Albert Jensen som varit med och motarbetat Görings försök att skapa en fascistisk samling i Sverige. Han mindes känslan av rus. Att han fick sitta där under takmål- ningarna, alldeles i närheten av misären på Arbetshusgatan. Världen öppnade sig. Han var i början av något nytt, och fjolårets första maj hade han gått fanbärare, det trodde han att man behövde vara äldre för att få göra. Men det var väl hans hållning, något han utstrålade, som han själv inte visste vad det var. Han var inte reslig och välbyggd som Larsa, kortare än medel, bred över munnen, och ögonen satt tätt.

Långa armar och korta ben förstärkte skevheten. I skolan hade någon kallat honom Apan, men det ledde ingenstans eftersom det inte fått fäste. Han utstrålade nog något slags hygglighet. Som gjorde att man tordes placera honom längst fram. Istället för till exempel John som såg lömsk ut eller Eken som, med rätta, ansågs mjäkig och inställsam.

Sommaren var en het vägg emot honom, blomster med storhetsvansinne kantade vägen, men han kunde inte räta på ryggen. Efter Norra Skeppargatan fanns det ingenstans att gå längre, ingenstans att längta. Han hade blivit van vid Klara. Promenaden till henne som hans fötter lärt sig. När han närmat sig, när han såg hennes hus, hennes fönster, ökade han takten, och när han stod vid dörren kunde han känna hennes armar om sig. Det var inte så längre. Arbetet och politiken måste bli allt. Eftersom hon dansat iväg med någon annan. Tomheten spred sig, fast den inte fick.

I år hade förstamajtåget sedvanligt och makligt rört sig från Fisketorget till Boulognerskogen. Albert Jensens fru hade talat om människors lika värde, om rättvisemoral som ett ansvar, och födelsekontroll som en rättighet. Efter talet, när Klara och Ingemar gick hemåt, var de övertygade om samma saker, även om de drog sig för att prata om det. Skydd och säkerhet, tänkte Ingemar, han rätade på ryggen – det var så uppenbart att sexualiteten och syndikalismen hörde ihop.

Innerst inne, Klara, vet människan sitt rätta värde, och kvinnans rätt i samhället är samma som männens och allas rätt att vara människor, inte tjänare. Ingen ska behöva lägga sig platt på någon annans order!

Det sa han till Klara och tyckte om hur hon rodnade ända ut på örsnibbarna. Han var en förlängning av fru Jensen.

Stannade upp medan han pratade. Runt om dem sprängde grönskan ut ur sin förlamning och hon var fin, så fin, i sin svarta klänning med spetskrage.

Och vem vill förresten ha en oönskad unge på halsen, slank det ur honom, i ett helt annat tonläge. Som han tog till- baka: Jag menar… Det tjänar ingens syfte att sätta oönskade barn till den här världen, som redan är så grym.

Fåglarna sjöng. Hon var på väg att gå vidare men han stod beslutsamt kvar, kände handen rycka uppåt, som fru Jensens, upp i luften, himlen.

Ingen människa ska stå fjättrad vid ett bestämt öde! Ingen kvinna ska luras att tro att hon inte har ett val!

Hon tog ändå det där steget. Han var tvungen att följa med.

*

 

Hon skyndade på.

Och mannen då, tänkte Klara. Vindarna var kalla och molnen hopade sig.

Är det bara kvinnan som…

Kom inte längre. Ville inte ta hans hand när den sträcktes ut så bestämt mot henne.

Våren var opålitlig. Boulognerskogen gled över till den öppnare Stadsträdgården, som i sin tur gled över i stad. De befann sig i en av Sveriges största städer, i Joe Hills stad. Joe Hill som farit till Amerika och först blivit protestsångare och sedan fängslad och avrättad för ett brott han antagligen inte begått. Arkebuserad på en ekande fängelsegård fast det inte fanns några bevis på hans skuld och mest, hade Ingemar berättat, som ett straff för att han organiserat arbetare och gått emot överheten. Det satt ett porträtt av honom i Inge- mars rum. Han hade fått det från en väninna till mamman som bott granne med Joe Hill. Det fanns inget porträtt av Klara. Hon hade inte gett honom något eftersom han ändå inte skulle ha det framme. Han skulle glömma bort att ställa upp det, och om hon frågat om det skulle han bli sur. Porträttet av Joe Hill föreställde egentligen Joel Hägglund. Det hade Ingemar också berättat. En ung pojke med allvarlig uppsyn, kantigt ansikte och stripigt hår. Det var taget innan han for, det var egentligen inte ens ett porträtt: oskarpt, fotat som i smyg, det var inte ens säkert att det var Joe Hill. Ändå var det placerat i centrum av rummet, över mammans fåtölj (som han borde slänga ut, hon vägrade sätta sig i den för vem visste vad som skulle komma upp genom den trasiga stoppningen). Hon hade stirrat på den där Joel och tänkt att han liknade Ingemar. Något ogripbart, som Klara stundtals ville åt och stundtals inte brydde sig om, men som hon också kunde tänka hade med oskärpan att göra.

Ingemar var uppfylld av Elise Jensens tal hela vägen till korsningen, där de stannade. Ena vägen, den åt vänster, ledde nerför backen till honom och den andra, rakt fram, till henne, men Klara kände att ett krav lagts på henne, en förväntan hon inte visste vad hon skulle göra åt.

Emancipation. Sexuell revolution. Kvinna – ta makt över din

kropp!

Hon tänkte på Makaronifabriken och kvinnornas böjda ryggar över borden med späd spaghetti. Hon tänkte på hur det var att varje dag knyta på sig huvudduken och sätta på sig arbetsrocken och niga för Johansson. Ingemar skulle fnysa att det inte var någon skillnad, att det var lika för honom, bara ännu mer slitsamt: kaffesäckar mot spaghetti!

Ja men prova att bära kaffesäcken du då! Jo, hon hade hört det förr och tänkte inte gå in i det igen. Det är inte samma sak, Ingemar, ville hon säga, men hon var inte Elise Jensen, tusen människor stannade inte upp när hon pratade. Det slog inga gnistor. Hon stod krökt över makaroner och spaghetti och ibland, om det var en särskilt bra dag, började någon skratta, och det smittade, och fler satte i – så många olika sorters skratt, men Johansson hyssjade och stampade i golvet. Han var ingen djävul, han gjorde bara sitt jobb. Över dem låg hela tiden hotet om att någon annan kunde ta deras plats, att de kunde ersättas utan att det ens märktes. Från en dag till en annan, ingen hann protestera. Att de ändå log mot varandra handlade inte om glädje, det var bara ett nödvändigt trots, på samma sätt som de himlade med ögonen.

Förmän och kontrollanter finns överallt, ville hon säga till Ingemar, det är inte så lätt. Men det skulle ha låtit underligt. Hon kände att hon var arg och att hon inte hade någon rätt att vara det. Elise Jensen stod på hennes sida, liksom Ingemar. De ville hennes bästa, och ändå blev hon arg.

Det var drygt en månad innan dansen med Hellgren. Och när Hellgren fört bort henne hade ett skratt virvlat upp i henne.

Men där och då, den första maj 1936, efter Elise Jensens tal i Boulognerskogen, i korsningen Arbetshusgatan-Södra Kungsgatan hade Ingemar frågat: Ska vi gå hem till dig, Klara? Och hans blick på hennes klänning och mun och in i hennes ögon var sådan att den inte gick att ta miste på. Att Ingemar som var så förnuftig också kunde vara så dum. Och när han låg på henne och hon ville ju också, det var inte det – hon ville att han skulle komma in i henne men först ville hon att han skulle säga något om det, att han skulle säga förlåt. Men hon sa heller ingenting, drog upp kjolen, drog ner underbyxorna, hon ville tänka som han gjorde, att ingenting hemskt kunde hända.

Det var inte ens två månader sedan och ändå så avlägset, hon kunde inte minnas hur det kändes att vara människa då i början av maj, när träden och marken precis påbörjat sin förvandling och fåglarna kvittrade som galna.

Nu var det juli, fåglarna hade vant sig, och grönskan, hon hörde dörren gå igen och hon drog upp underbyxorna, sedan filten. Hellgren hade gått hem till sitt, som han sa, usla kyffe, och hon låg ensam igen, inte ensam, ensam, från det öppna fönstret kom en doft av citrusfrukter och hon drog den djupt in i sig.

Samtidigt flög den unge generalen Francisco Franco över Gibraltarsundet från Kanarieöarna där han utbildat främlingslegionärer. Samtidigt fraktade tyska plan moriska trupper över Sevilla.

Klara hörde det på radion:

Sedan drygt ett dygn är alla förbindelser med Spanien avbrut- na. Anledningen är det uppror som började i fredags den sjuttonde juli i den spanska kolonin i Marocko. Upphovsmännen bakom revolten anses vara höga officerare i den spanska armén med general Francisco Franco i spetsen. Mycket tyder på att revolten har spritt sig till det spanska fastlandet. I radiosändningar uppger general Franco att hela södra Spanien är i rebellernas händer och att man förbereder sig för att tåga mot Madrid. I en reger- ingskommuniké meddelas det dock att regeringen har situationen under kontroll.

 

*

 

På Norra Skeppargatan skruvade Verner Holm av radion.

Nä fan, sa Eken, den ena demokratin efter den andra bara faller. Det är som korthus. Eller ljus som släcks, ett efter ett.

Här har ingen demokrati fallit, röt Verner, håll käften med dig.

Han gick fram till Spanienflaggan och de andra följde honom med blicken – vad tänkte han göra? Falla på knä?

John harklade sig.

Det var ju ingen slump att generalerna gjorde revolt just nu. Han berättade att han läst om folkolympiaden i Barcelona.

Du kan väl fan inte läsa, sa Verner, som om det var läge för skämt.

Den hann invigas, protesterade Eken.

Det var några svenskar som åkte, sa John. De ska stängas av från framtida tävlingar. Men perrongen i Stockholm var full av jublande människor när de for.

Min syrra, sa Eken och slokade med huvudet, är gymnast. Jaha? sa John.

Hon ska till Berlin och tävla. Oj fan.

Hatar henne, sa Eken.

Nu ska vi fokusera på detta, sa Verner, och lade sin stora hand på det blanka tyget i lila, gult och rött. Internationa- lismen, och fascismens död.

En vecka senare reste han sig upp på stolen – nära att kliva upp på bordet men det var för rangligt för hans stadiga kropp.

Det är revolution i Barcelona, grabbar! Han slängde upp sin näve också. Det är fan äntligen revolution!

Men fascisterna, försökte Ingemar, de har tagit Sevilla, och Cádiz, och Salamanca.

Och vi ska ut med flygblad, en hel drös, fortsatte Holm, som upplyser de här förslöade Gävleborna om vad som händer där borta. Det är våra bröder, och deras öde ska in på varje arbetsplats, och sen ska de översittarna få se på fan.

Holm slog sig för bröstet. Någon borde dra ner honom från pinnstolen men ingen tordes.

Ingemar gick från mötet, letade i huvudet bland minnen och erfarenheter, något som passade in. Följde mönstret på vasen, fram och tillbaka, kunde ändå inte somna. Månen rätt in över honom, envis och påkallande, precis som den natten när han skrivit brevet till Klara.

Var det något oundvikligt att fascismen skulle sprida sig? Var den en smitta? Som feber? Nej det var den ju inte. Det kunde den inte vara.

På morgonen låg Alderholmen insvept i en grubblande, grå dimma. Ingemar packade och bar. Solen öppnade him- len för dagen, började genast bränna mot huden.

I dag blir det inihelvete varmt, konstaterade Larsa och pustade.

Allting krävde och gjorde väsen av sig.

När Jonasson inte såg plockade han upp flygbladen från de djupa byxfickorna och delade ut.

Spanien? sa Larsa när han läst. Det vet jag inte ens var det ligger.

Det spelar väl ingen roll var det ligger, sa Ingemar. Arbe- tarna där har äntligen gjort revolt. De har tagit över indu- strierna.

Passa dig så inte Jonasson ser det här. Då blir det inget mer knega för dig.

Larsa vek ihop flygbladet, stoppade det i overallens bröstficka, lyfte ännu en säck. Ingen var så spänstig som han. Ingen av de andra arbetarna fick sådana beundrande blickar från förmän och direktörer och kaptener. Säckarna blev tyngre i värmen, Larsas brunbrända hud svettglänste. Ingemar fick för sig att han njöt av det. Han visslade och gick mot båten. Ingemar stirrade på säckarna framför sig. Gubben Lind – som arbetat i hamnen för olika rederier i en evighet – gick förbi med sin krokiga rygg. Snart skulle den gå av. Men armarna var seniga som Larsas.

Det var något de var tvungna att begripa, tänkte Ingemar, för annars skulle de gå sönder. Allihopa, en efter en – ingen skulle komma undan när det väl kommit fram. Ord kom upp ur lagren av andra ord, de kom upp som en viskning och fick honom att rysa i värmen:

Vi måste börja dö för varandra.

Jonasson kom fram och petade på honom.

Har du somnat, Bäckström? Eller fått solsting?

Ingemar stod kvar, stilla, med orden ringande i bröstet som kyrkklockor, svängande fram och tillbaka. Han ville säga det högt – som Albert Jensen eller hans fru, lika fast och självklart: Vi måste börja dö för varandra.

Jonasson petade igen.

Hörru, va fan är det med dig?

Himlen var djupblå, solen sved i ögonen och svetten rann mot läpparna. Han tog en säck. Han var en jävla mulåsna. Så inihelvete jävla hett, muttrade Larsa igen när de pas-

serade varandra.

Allt hade han varit med om, Ingemar, men just det här kom han inte åt. Han ville skrika men det var ju inget svar. Han kom ihåg när Alderholmen var en ö, inga broar till fastlandet, men för nära för att hålla sig utanför, oberörd.

Det var länge sedan nu. Minnena och erfarenheterna gjorde honom inte mognare än någon annan tjugoettåring. Åldrar och tider staplas inte på hög i ett klosstorn utan läggs i snur- riga mönster, omlott, delvis täckande varandra, delvis helt genomskinliga – som vener, fast inte fan visste han hur vener fungerade. Värmen klev rätt in och mjukade upp, det fanns ingen styrsel. Han såg gubben Lind falla ihop på kajkanten. Om Ingemar inte bar så tungt redan hade han sprungit dit. Larsa, som var närmare, drog upp kroppen och baxade den till skuggan. Jonasson kliade sig i den solsvedda pannan.

Så gick de varma dagarna, varje kväll efter arbetet samlades de i lokalen för Spaniens skull. Upprop från centralorganisationen i huvudstaden ramlade in. Franco tog katolska fästen utan motstånd och det var inget konstigt med det. Det be- tydde inget. Det var i Barcelona och resterande Katalonien, och Aragonien, som fokus måste ligga. Kollektiviseringen. Övertagandet av statliga medel. Verner Holm sa att det kän- des som hans hemtrakter, tog sig för bröstet igen. Ja, varför inte, sa John med sin sedvanliga dumhet. Varför skulle det inte kunna vara exakt likadant här?

På väg hem passerade Ingemar det folktomma Salutorget. Vem riggade en scen, vem skrek sig hes över världens orättvisor? Det var kav lugnt och hett långt fram på natten. Innan han vek av på den vanliga platsen tittade han så långt upp på Södra Kungsgatan han kunde. Blev stående, undrade vad hon gjorde, om hon tänkte på honom. Hon låg väl där, utslätad, under Hellgrens kropp som var längre än Ingemars, muskulösare, det fanns ingen rättvisa i det hel- ler. Rösten kom störtande djupt inifrån, det var inte hans röst som ville skrika: Vad ska jag göra utan dig? Så fort den nådde struphuvudet rusade han, rusade som en tjur nerför backen… och andades inte förrän han stod med handflatan mot mammans vas. Den borde ha en blomma, tänkte han.

Verner Holm hade frågat om han var kär. Man frågade inte varandra om sådana saker, åtminstone inte allvarligt menat. Ordet kär var inget brukbart ord. Fast Holm hade frågat ändå, med glimten i ögat förstås, om det var den stora kärleken. Det var inte meningen att han skulle svara på det, ändå skruvade Ingemar på sig, på ett sätt som karlar inte gör.

Än sen då? hade han sagt. Verner hade flinat.

Oj oj oj, passa dig noga, Bäckström. Snart kommer du inte hit till lokalen längre, snart har du förpassats till äkten- skapets fängelse.

Ingemar mindes inte om det var de exakta orden. De var för storvulet poetiska för att vara Verners. Istället mindes han, precis innan sömnen tog honom, en rödlätt flicka i folkskolan som pussat honom på kinden, snabbt och skyggt som ett ormbett. Han visste inte ens vad hon hette, bara att hennes dumma puss blev som ett ansvar lagt på honom. Hur skulle han bete sig? Det blev inget mer än obehag och flackande blickar av det, men han hade tyckt mycket om att vara med Klara. När han gick bredvid henne ville han inte att vägen skulle ta slut, och det gjorde den väl inte heller, men så blev det sent och hon blev trött eller det blev för mörkt. Han tyckte inte om mörkret men även när det skymde ville han fortsätta gå med henne.

Var det kärlek?

När Klara dansat iväg med Hellgren tog vägen slut. Mörkret inte bara föll utan dunsade ner.

Klara dansade längre och längre bort. Sommaren hade nått klimax i grönska, ån glittrade och på kvällen låg det skär dimma över Centralplan och stationsbyggnaden. Hellgren lyssnade på jazz, hade resegrammofon, cheviotkostym, lack- skor, och kunde steppa. Han hade haft kortvariga anställ- ningar på snart sagt varje fabrik på Brynäs med omnejd, han var välkänd för att inte säga ökänd. Arbetslösheten var ett normaltillstånd men att Hellgren fick gå berodde, sa man, på hans sätt, inte på börskrascher och världsdepression. Han vägrade buga och huka sig. Han var bra på att smila och snacka. Det fick in honom i arbete igen, men sedan blev det nästan genast problem med humöret. Han borde engagera sig fackligt men gjorde det inte. Tyckte väl inte att han be- hövde någon organisation i ryggen, tänkte kanske att det räckte med jazz och vattenkammat hår. Det var väl charmen som Klara fallit för. Eller blivit lurad av. Mustaschen han vaxade och flinet därunder. Hon trodde kanske att han var sorglös, med sitt musiksnack, sina blanka skor och knallblå ögon. Fast inte räckte det att ta några tjusiga danssteg – inte räckte det ända fram.

Fram till vad? kunde Ingemar höra Klara fråga. Mellan bodarna på Alderholmen dallrade himlen av augustihetta, varje sommardag skulle sugas ur till slutet. Ännu en dag i den välorganiserade hamnorkestern. Rätt toner. Fel känsla. Och hon envisades, Klara: Fram till vad, Ingemar? Fram till något bättre, ville han svara. Tog henne inte i famnen. Tänkte inte vara någon fjantig filmfigur och svepa iväg med henne. Att han kände till Hellgren berodde på att de gått på sam- ma skola, Hellgren brukade bråka med de äldre pojkarna men eftersom Ingemar var fyra år yngre var han ointressant. Anders Hellgren var från de riktiga fattigkvarteren på Brynäs, det var sådant som skrevs in i en särskild bok på skolan, var de bodde och vad deras pappor arbetade med. Ingemar hade sagt hamnarbetare som lät finare än stuveriarbetare, men vad hade Hellgren sagt? Arbetslös, suput, odugling, lever på sin fru?

Hellgren var släkt med Kristina Larsdotter som Ingemars mamma besökt på Fattigstugan. Hon hade sett ut som nittio när hon dog men egentligen var hon bara lite över femtio. Hellgren var inte på hennes begravning, men Ingemars mamma hade plockat smörblommor och hundkex, för det var sommar då också. Ingemar stod rak i ryggen i sina mörkblå knäbyxor och kunde inte vara ledsen när prästen pratade. Han tänkte bara på att Kristina känt den där Joe eller Joel, som växt upp i Gävle men rest till Amerika, som så många andra, och blivit skjuten i bröstet, avrättad, som en livsfarlig mördare. I Gävle var det inte många som kände till honom, och de som gjorde det trodde att han begått mordet, att han inte var någon särskild, ingen hjälte. Det var en lång historia. Som Ingemar tänkt på när han stått vid Kristinas kista. Hon hade bott granne med familjen Hägglund och passat Joels småsyskon ibland. Om Joel inte åkt skulle han nog också ha stått där vid kistan, med hatten i handen och nacken böjd över blomstret. Enligt Ingemars mamma hade Kristina varit vacker som ung. Kanske, tänkte Ingemar, hade Joel glott på henne genom spetsgardinerna på ovanvåningen när hon hjälpt Joels mamma med mangeln. Kanske hade han sett glipan mellan hennes bröst. Och när hon tvättat håret på innergården stod han och höll i kuken sin, andades allt häftigare, medan han såg vattnet träffa ytor av henne han inte vetat fanns.

Dimman låg kvar när Ingemar vaknade på morgonen, lös- tes upp och konturerna av tullhuset, stuvericentralen och lagerlokalerna blev synliga, skarpa. Alderholmen sjöng och kved och skrek; bullret och båtarna och måsarna mitt uppe på allt, skränande, som om det inte räckte med ljud, men samtidigt var det härligt för de ville ju mest bara säga att det var sommar och att de var nära havet. De lockade och ville något, de som alla andra.

Det var omöjligt att förstå att Klara dansat iväg, men det var väl hennes ensak. Han skulle aldrig kunna ta henne till- baka, hur hon än bönade och bad.

Dammade gjorde det. Och varm blev huden. Larsas mörkbrun, som pepparkaksdeg, medan Ingemar alltid blev bränd först, sedan mörknade huden, och bleknade snabbt när hösten kom igen. När hösten kom. Och sedan vintern… Skulle han vara kvar då? Varje sommar tänka samma: När hösten kommer. Grånande tankar. Med ett romantiskt eller bittert skimmer, lika illa bägge. Han ställde sig på kajen och såg bort mot Trötte Teodor, den första kran som lossade kol i hamnen och som nu tjänat ut och skulle väck. I begynnelsen kallades den malligt för Amerikanska luftgungan, den bar gripklor som var fullkomligt livsfarliga och på den hade Joel Hägglund sitt sista jobb innan han på hösten 1902 reste till Amerika. Joel var eldare och hans bror skötte spakarna. Om han kisade, Ingemar, kunde han se dem där, det fanns ingen tid emellan dem. Han var nära att gå dit och fråga hur det kändes att de äntligen skulle ge sig av. De hade bestämt sig, bröderna, det var deras sista sommar i Sverige.De gnolade men tog i allt mer (för det var strunt samma om förmannen kom med bannor – ge oss sparken då, krälarjävel!) och Joel satte nya ord till alla gamla melodier, frikyrkosångerna, slagdängorna. Det kom enkelt, och behövdes, tiden gick fortare, friheten kom närmare.

Ingemar vek in på Neptuns, kroppen tung och trött, men som vanligt ville han lära sig något nytt – det fick vara hur litet som helst. Han behövde se en bild av något han aldrig sett förr, läsa ett ord han inte förstod. Han visste att trötthe- ten kunde gå ur honom då, som om den varit ett påhitt, eller som om han flyttade sig ur den trötta kroppen, in i något annat: en annan Ingemar Bäckström.

Gardinerna på kaféet var samma gröna, servitrisen hade samma buttra leende som kunde göra honom osäker och glad på samma gång, musiken från radion var låg, varken till för dans eller vila, men han kände igen den: I’m in the mood for love – det var en pianist på Godtemplargården som spelat den när han och Klara kyssts första gången. Bordsdukens tunna grå ränder, kaffekoppens silverrand. Servitrisen, som han visste hette Jenny men som alla kallade fröken Rost, sneddade förbi hans bord och snubblade till så att bordet kom i gungning och med bordet kaffet som lade en ljusbrun fläck rätt över tid- ningen han slagit upp framför sig. Långsamt bredde fläcken ut sig, tills den perfekt täckte uppropet på sidan sju.

Oj, sa hon, jag ber så mycket om ursäkt.

Hon såg förvånad ut och tittade ner på golvet men där var samma gamla smutsiga golv med blanka fettfläckar som fröken Rost ända till den dagen varit en mästare på att parera.

Hjälp Spaniens kämpande folk!

Tidningspapperet skrynklade ihop sig. Fröken Rost kom med trasa men hejdade sig när hon såg Ingemars darrande hand, eller om det var på ansiktet det syntes.

Har du sett? sa han, och Jenny trodde väl att han menade fläcken, leendet bistrare än någonsin. Hon lyfte på koppen och på tidningen och eftersom sidan var blöt och hon var otålig sprack den mitt över ordet Spaniens och ut mot kanten. Ingemar reste sig så hastigt att han stötte i fröken Rost, som igen tappade balansen, och tappade koppen som sprack i flera vassa delar.

Förlåt, sa han, men hjälpte henne inte att plocka upp eftersom han måste skynda sig.

Han behövde berätta för någon. Han ville berätta för Klara.

Han gick snabbt över bron vid Fisketorget, sneddade upp mot Islandsgatan. Mindes igen hur Klara virvlat bort, skrattande, med Hellgren som omöjligt kunde mäta sig med honom. Hennes rörelser skar i honom som om hon åkt skridskor inuti hans kropp, rätt över hjärtat, med nyslipade skenor. Han vek av och gick förbi salustånden på torget, inga flugsvärmar mer efter regleringen av kött och charkvaror, men Eivor hade aldrig stått och fingrat på det dammiga köt- tet, hon fick kväljningar, trots att det var borgerligt att bete sig så. I lokalen på Skeppargatan luktade det trycksvärta. Det låg så gott som alltid en uppslagen bok, ryggen uppåt, på soffans armstöd och en stridsskrift på bordet intill. Soffan var grön och sträv och malplacerad i det övrigt spartanska rummet; rosorna i tyget hade sjunkit in medan fjädrarna letade sig ut. Man trodde att den ursprungligen var Verners möbel men ingen visste säkert. Den knakade till och Inge- mar såg att det satt någon där.

Jaså, fan är det du, Bäckström? sa Verner och lät besviken.

Han tycktes ha suttit overksam och stirrat ut i rummet.

Verner var född och uppvuxen i Gävle och närde en inte ovanlig hatkärlek till sin stad. Om han inte varit politiskt engagerad hade han nog setts som en kuf. Han var en pratkvarn, men ändå verkade ingen känna honom. Han levde ensam, visste Ingemar. Det var svårt att gissa sig till något annat umgänge än kamraterna i lokalen, men en gång hade Ingemar sett honom stå under Rådhuspilen tillsammans med den där journalisten, Waerngren, som jämt skrev så spydigt i Norrlandsposten och fick skit för det. När Ingemar passerat, utan att ge sig till känna, hade han tänkt om dem som ett gammalt par. Det var mycket med Verner Holm som han inte begrep. Verner långt ner i soffans rosor, med tatueringar armarna fulla som en sjöbuse. Ingen tordes fråga honom om något, medan han frågade alla om allt. Det såg ut som om han ritat tatueringarna själv. Han eller en barnunge. Det alla visste var att han varit barnhemspojk.

Verner i soffan med mörkblå jeans från Björnkläder som tagit över efter tobaksfabriken i Rettigs där han arbetat till dess att fabriken slagit igen (och kanske fått ett dussin blåjeans som kompensation). Soffan knarrade ynkligt när han reste sig för att hämta ett pappersark som han gav till Ingemar. Och där stod det igen:

Kämpa för Spanien!

Det sög till i magen på Ingemar.

De där jävlarna, mullrade Holm. Vad ska man göra med dem? Spöar man upp dem så blir de bara fler tycks det som

– de förökar sig av blotta förargelsen.

Han viftade med en tidning framför Ingemars ansikte.

Vet du att ledarskribenterna tror att Spanien ska bli Sovjet och att de kallar demokrati för bolsjevism? Den borgerliga fikuspressen alltså. Det är inte klokt. Det finns ju för fan inga kommunister där! Och södra Spanien har de vält omkull, fortsatte han. Har du hört det här, Bäckström – han bläddrade snabbt fram i tidningen, som om han förberett: »Valutgången tvingar högern att tillgripa andra åtgärder för att säkra egendom, religion och fosterlandets ära.« Jaja, så kan man också se på det.

Han satte sig ner bland rosorna igen och såg sig omkring som om han letade efter något mer att visa, skrattade till:

Vet du, Bäckström, att det skadar ens hälsa mer än sprit att vara sådär gravallvarlig som du är?

Ingemar tänkte, som han tänkt många gånger: Du vet ingenting.

Vad ska jag säga? sa han. Vi borde göra mer än vi gör, så är det ju hela tiden.

Det var ju också ett svar, skrockade Verner.

Någonstans under orden dånade en stor ilska. Den kändes i rummet, växte i tystnaden. Verner skrattade till igen:

Men när ingen annan gör något, vad händer då? Man är nån jävla – vad hette han – Don Quijote jämt.

Ingemar tänkte att va fan gjorde Holm då, mer än snack- ade, men av någon anledning gick det inte att säga sådant i hans ansikte, gick knappt att tänka det. Det alla också visste, förutom det med barnhemmet, var att han – när han var yngling bara – ärvt en blänkande Ford och att hans mamma spelat med i en film. Han hade haft pengar ett tag. Och han hade haft ihjäl en person. Varför visste ingen. Han pratade för sig själv. Han hade ägt något värdefullt, och det var inte Forden utan något annat. Strömmen av mörka tankar i Ver- ners skalle syntes ut i blicken och det måste vara outhärdligt att jämt försöka skämta bort det, vara sprallgök fast man höll på att bli tokig.

Ingemar kunde se Verner på Gammelbron, vid Porterbryggeriet – han stod och stirrade ner i vattnet som strömmade. Det var ett av Ingemars minnen. Verner som liten grabb och livet som en tryckkokare på insidan. Virvlarna under ytan syntes inte. Det var omöjligt att rymma allt man varit med om. Verner var kanske tio, elva år och ville inte slita blicken från strömmen. Man vill ju leva, sa den blicken, och sedan kom ett men.

Men vad ska man göra då? sa Verner. Uppropet, Kämpa för

Spanien, låg framför honom. Ingemar lade sin späda hand över hans stora som hade mörkt hår i buketter långt ner på fingrarna.

Jag fattar hur du haft det, sa han. Verner drog blixtsnabbt åt sig handen. Va fan pratar du om?

Han reste sig och fnös. Det syntes på händerna att de ville nita honom.

Vem fan tror du att du är? Lille Ingemar…

Han höll upp händerna, armarna med de suddiga tatu- eringarna.

Och då kom John och Eken in i rummet. John direkt från Korsnäs och Eken från bryggeriet. De stannade upp, försök- te läsa av situationen. Holm hjälpte dem:

Vi kärleksgnabbar, förstår ni, för unge herr Bäckström här tror att han levt ett långt liv och kan prata därefter.

Holm hånskrattade och vände sig mot Ingemar med svart i blicken:

Vet du, Bäckström lille, ibland stiger vattnet över huvudet på en, och försent märker man att man inte bottnar. Du ska bara hålla käft om sånt du inte vet något om.

*

 

Rådhuspilen hade planterats i brandgatan, bland lindarna, på Esplanaden. Den hade haft kamrater från början, fler pilar, men lindarna tog över. Rådhuspilen blev ensam kvar, bröts kraftigt av stormen -33, fick cement innanför barken och järnstöttor utanpå. Under Rådhuspilen stod människor och väntade på sina kärlekar. Där hade också Ingemar stått och väntat, och när Klara äntligen kom, och de omfamnade varandra, vändes allas blickar mot dem.

Röda bussar passerade där de gick över Teaterplan och det var tidig sommar. De hade suttit på alla kaféer, utom Sjöstrands och Sjöbergs som var för fina. De hade tagit spår- vagnen ända till Bomhus, bara för att se sig om, och tagit filt med till Boulognern där Frälsningsarmén spelade. Inge- mar sa att det var olidligt men Klara njöt. Inte av musiken direkt utan av allting. Hon tyckte om Boulognerskogen där politik och nöjen gled in i varandra: bakelser och demon- strationståg, minigolf och stormöten och skridskoåkning på dammen om vintern. Fast vintern ville hon inte tänka på. Och hon ville inte överge den ena drömmen för den andra, även om Ingemar sa att de tog ut varandra: bakelserna och demonstrationstågen. Sommarserveringen hade öpp- nat. De pratade om Tyskland och nationalsocialismen och Nürnberglagarna, och Klara tyckte det var lättare att förstå hemskheterna därborta när hon låg i solskenet med Inge- mars hand i sin. Det hade varit svårare att ta in om dammen legat grå under snötung himmel. Då hade hon behövt värja sig. Också Ingemar blev annorlunda under solen. Skörare, och därför lättare att hålla i. Hon kände sig inte mindre än, när de låg sådär. Fast när hon andades in så djupt hon kunde, log och sträckte ut sig på filten (som en katt eller en leopard, tänkte hon) kände hon hans kritiska blick.

När vi pratar om Hitler?

Jag ler väl inte åt honom heller. Hon låg kvar utsträckt, med händerna under huvudet, fast det kändes avigt plötsligt.

Det är allvarligt det som händer, sa Ingemar. Det är kanske det allvarligaste någonsin.

Jag vet det, sa Klara.

Förföljelserna är verkliga. Socialister torteras, judar blir av med sina medborgarskap.

Jag vet, sa Klara igen.

För en minut sedan hade hon velat dra honom intill sig på filten, men inte längre. Han tittade bort från henne som om det som hände i Tyskland bara var hans sak. Hon låg envist kvar. Koncentrerade sig på hur värmen kändes mot huden. Så härligt det är med sommar ändå, undslapp det henne.

I morgon kan det vara kallt igen, sa han. Och hagel. Det är så tidigt ännu, vi vet ingenting.

De tog röda linjen tillbaka till Söder. Sa hej då och han pussade henne lätt på kinden innan han vek av neråt backen mot Södra station, och Klara skulle fortsätta till Södertull. Förbi de låga trähusen på den smala gatan. Hon såg efter honom. Ville att han skulle vända sig om och vinka. Men han gick med händerna djupt i fickorna.

 

*

 

Han tog vägen förbi Joe Hills hem på Nedre Bergsgatan, stannade till vid den mörka porten. Där innanför kunde han se en ung man på gårdsplanen, han hade packat en låda med tillhörigheter och ville inte ha hjälp av den gråtande systern. Nu far vi, Catarina, sa han och lät precis så stursk som han ville, men det var mammans och inte systerns namn han sagt.

Sommaren höll taget, Ingemar befann sig mitt i livet, men när hösten kom skulle han gråna, och när vintern kom var han redan gammal. Nästa vår och sommar skulle nya männi- skor slåss. Han försökte föreställa sig Spanien som en verklig plats, och människorna där som de rörde sig just nu: jämn- åriga män, kvinnor som liknade Klara – men deras rörelser var annorlunda, de rörde sig i brådska och beslutsamhet. Franco, den jäveln, skulle stoppas. Fascismen skulle inte nå ända in och ta över. Det skulle aldrig bli vinter i Spanien. Ingemar pressade händerna mot porten. Där innanför finns barndomen, tänkte han dumt. Såg Joel Hägglunds ansikte med ärren efter tuberkulosen, såg Joels syster och brodern Paul som försökte vara sten mot sin rädsla. Ingemar hade gått vägen förbi Joe Hills hus ända sedan han var liten, gått där med mamman, och hon berättade om pojken som bott där och senare emigrerat och blivit dödad. De hade gått förbi Fattighuset för att höra hur det stod till med Kristina. Hon var förvirrad och utblottad men hon mindes Joel, som om de fortfarande bodde grannar. Det bodde flera familjer i samma hus. Hon sa aldrig Joe. Det hade inte varit något märkvärdigt med honom då. Det blev märkvärdigt med honom först när han passerade gränsen till det nya landet. När han tvingades bli någon annan, eller sig själv. Om Joel Hägglund, alias Joseph Hillström, alias Joe Hill, skulle ha fått leva skulle han ändå aldrig ha blivit en trött gammal gubbe. Han skulle alltid vara på väg mot en bättre värld. Porten, gården, att Kristina, som mamman verkligen brytt sig om, varit granne med honom. Att Ingemar fötts samma morgon som Joe Hill dött. Det var tecken alltihop.

På vad? hade Klara frågat och sett road ut. Och då kunde han inte svara. Det handlade inte om simpla sammanträffanden (fast det var väl vad Klara trodde, eftersom hon log) utan samband snarare, trådar som drar samman kroppar, trots avstånd i tid och rum. Nej, inte de orden heller!

Ingemar flyttade sig bort från porten i samma stund som han hörde båttutan tjuta; sorlet av de upphetsade rösterna, gråten från Joels syster, som fötts alldeles efter att pappan dött och förhållandena förändrats, framförallt de ekonomis- ka. De ekonomiska förhållandena går ut över känslorna och relationerna och alltihop. Det vill man inte, men så är det, Klara.

Å va du predikar, Ingemar Bäckström.

Men en sak till, Klara, ännu ett tecken: Vet du att hans mamma dog. Och det gjorde min också.

Mammor dör, Ingemar. Men det får de inte.

Båttutan ljöd igen, det var hög tid att resa, Ingemar visste det, ändå gick han hem.

 

Fortsättning följer…

 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
To a land unknown av Mahdi Fliefel visas på Folkets bios biografer. Foto: Inside out films, nakba filmworks

Med skam, kärlek och poesi i bagaget

Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov. 

Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.

För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går. 

Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil. 

Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen. 

En bild av smärta och vägran att sluta kämpa

Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag. 

Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks

En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish. 

Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.

Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):

”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt.

Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den.


Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.

Att tvingas ta ansvar för omöjliga val

Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket. 

Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo. 

Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Klasskamp Tomas Josepsson Vem ska göra revolution replik
Tomas Josefsson konstaterar att klass är den förenande faktorn. Foto: Wikimedia Commons, Privat

Replik: Revolutionär borgarunge är arbetar­klassens värsta fiende

Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.

Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.

Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).

Resan från arbetarbakgrunden

Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.

Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.

Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.

Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.

I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.

Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.

En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.

Klass förenar mer än etnisk bakgrund

Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.

I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.

När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer? 

ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.

Avslutar med ett utdrag från en intervju med Roland Gift från det brittiska bandet Five Young Cannibal:

””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“

Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Johan Forssell Svåra samtal
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala

Svåra samtal: Ministern och nazistsonen

Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
2 weeks sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad