Solidärer – avsnitt 1

Anna Jörgensdotters roman Solidärer rör sig mellan Gävle och Spanien under 1930-talet. Vi möter bland andra den svenska hamnarbetaren Ingmar, som blir en av de frivilliga som åker för att strida mot Franco i inbördeskriget, och antifascisten Conxa som lämnar bort sitt barn och organiserar sig i Mujeres Libres. Under hösten publicerar vi hela romanen som följetong på webben. Här är det första avsnittet.

Kära föräldrar! Ni förlåter mig säkert när ni vet vad jag kommer att kämpa för.
Henry Ryberg, Göteborg

Kära mamma! När du läser detta brev är jag nog i Spanien. Du skall inte sörja för jag klarar mig nog. Om inte fascismen blir stoppad i Spanien, så kom- mer den hem till oss och det vill jag inte.
Folke Nilsson, Göteborg (stupad)

SLUT SAMMAN I EN STOR ENHETSFRONT MOT NAZISM OCH FASCISM!
Karl Bystedt, Kramfors

 

Spanien, våren 1939.

Poeten stod med ryggen mot och blicken upp i himlen. Kvällen var kvav, han kände närvaron av de andras kropp- ar, han ville inte titta på dem, han ville för allt i världen inte titta in i deras ögon.

Det var de fyra: Poeten, en skollärare och två tjurfäktare.

Vem som sköts först återger inte historien.

*

 

Conxa skyndade sig, flåsade, vägen tycktes aldrig ta slut trots att hon kunde se klostret på höjden. Det flyttade sig bort från henne, och med det hennes son, Marcos.

När hon hämtat honom bar hon honom nerför backarna, hon sjöng när han kved, hans hud var tunn; hon bar på ett skelett, försökte trycka sitt ansikte mot hans bröst. Pick, pick, pick. Hon bar på en fågel och han höll hennes hjärta i sin hand. Du har väl inget hjärta, Conxa. De gick först till sjukhuset, men där ville de inte ta emot dem. Såg de roset- terna i hennes flätor? Hon var tvungen att känna efter om de satt kvar fast hon själv hade klippt av dem när hon var tolv år. Hon skyndade sig till mamman och mostern för att ge honom ägg och hon skyndade sig att mata honom. Mostern rörde vid pojkens fot, sa hon verkligen: Han kommer att klara sig men han kommer inte att kunna förlåta dig? Hon rörde vid pojkens tunna fågelklo och grät.

Sedan, på Alicantes strand: De väntade på båtarna som skulle komma. De tittade så långt bort de kunde, något väldigt skulle plötsligt framträda i fjärran, och med det jublet. Det skulle komma minst hundra skepp, och på däck skulle det stå människor och ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att Ingemar var en av dem som kom, i en av de första båtarna, där skulle han stå och vinka. Han hade flytt för att hämta hjälp, och hans skepp kom närmare för varje sekund.

I horisonten: en slät linje.

I horisonten: mullrande osynliga bomber. Osynlig eld, och himmel.

 

I.

 

Gävle, juli 1936.

Ingemar skulle inte ha skrivit det där brevet. Särskilt inte när hon kom i ottan och ångrade allting, sa att den där Hell- gren inte var någonting att ha. Nog var han stilig och bra på att dansa, men kärlek, nej, det var det inte. Han släppte inte in henne, det var inte av elakhet utan för att brevet var skrivet och beslutet fattat. Så han sa det och hur han tänkt sig fortsättningen. Nej, försäkrade han, det var ingen hämnd, det var något han tänkt på länge, kanske i hela sitt liv och ännu längre tillbaka – du vet hur det är med mig, Klara – och när nu den här Hellgren dök upp var han som ett sändebud. Missförstå mig inte, jag avskyr karln, och jag tycker inte du ska gå tillbaka till honom, den mannen har ingen framtid alls.

Lyssnar du på mig, Klara?

Han hade blivit väckt av knackningarna och överrumplats av ljuset när han öppnade. Det var nog underligt men han hade väntat att se mamman stå där.

Han tog hennes ansikte mellan händerna, han hade blivit modigare bara av att skriva brevet. I tre nätter hade han legat vaken och funderat. Den kalla våren var äntligen slut och juni med allt sitt regn. Om inte Hellgren hade kommit skulle någon annan ha gjort det, någon annan gång, dragit in henne i dansen, och först skulle hon titta urskuldande på Ingemar, men sedan skulle hon inte titta på honom mer. Han släppte Klaras ansikte och bestämde sig för att det inte varit annorlunda om hon kommit tidigare. Som morgonen innan, när det fortfarande regnade, och han inte hade skrivit brevet än. Så noga han ansträngt sig med varje bokstav, han som inte var något vidare på att skriva – åtminstone var det inget vidare med handstilen.

Klara böjde ner huvudet, drog sjalen över sig så att hon knappt syntes. Hon var på väg att börja gråta, och det var väl därför hon inget sa utan bara vände sig om och gick därifrån.

Från gryningen ledde en väg rätt in i dagen, det var bara att gå vidare. Till Alderholmen, packlådor och råkaffesäckar. Det var underligt att det var vardag, Ingemar var nära att sätta på sig söndagskostymen när Klara gått. Tänk hur sorg kan få en att känna sig, som nästan lycklig. Han tänkte på Klara och hennes hukande kropp, sjalen hon svept om sig. Han funderade på hur det hade blivit om Hellgren aldrig kommit till dansen, eller om han kunnat somna som vanligt, sådär gubbtungt, och inte legat klarvaken och satt ihop tan- kar till ett brev. Hans pappa hade alltid somnat så fort han lagt sig ner, och Ingemar tänkte när han gick över Central- bron att det inte bara handlade om trötthet. Mamman måste ha varit minst lika trött och ändå låg hon som på nålar. När han var liten hade han vaknat av hennes oro, ville kila in handen i hennes, men det som höll henne vaken kunde han inte göra något åt. De låg i rummet på Arbetshusgatan, en sovande och två vakna. Om det inte var för mörkt brukade han titta på den blålaserade vasen som stod i fönstret, det var ett snirkligt, svart mönster mitt på. Han visste att mamman var rädd om den vasen, att hon älskade den, och det hjälpte honom att somna om.

Väggarna i rummet täcktes av bruna blommor som i ett särskilt ljus skiftade i guld. Han var liten, satt på golvet och lekte med något: bilen, tåget, soldathästen. Och så kom mamman och satte sig i fåtöljen vid fönstret, tittade på honom. Han kände det men försökte inte låtsas om det. Leken var förstörd. Han kunde knappt andas. Så gjorde hon det som han längtade allra mest efter: lyfte upp honom i sitt knä. Och han lärde sig att livet var sådant. En mamma kunde komma, från vilket håll som helst, och sätta honom i knäet, lägga sitt ansikte mot hans hår. Dra djupt efter andan. Hon sa ingenting, eller viskade: Lillhjärtat mitt. Rösten höll på att gå sönder och allting kunde komma ut från skrymslena bakom de där orden. Två minuter, tre minuter. Sedan satte hon tillbaka honom. Han fortsatte leken där den upphört, men hjärtat slog hårdare, var en del av hennes hjärta, och han visste att han måste leva för att hon skulle leva.

Han morsade på Larsa och de andra i arbetslaget. Jonasson ropade ut dagens uppgifter, det var som det brukade. De skul- le packa, bära och lasta. De skulle hålla reda på vilken säck och vilket skepp. Den enda skillnaden var att solen brände redan vid tiotiden. De skulle vilja kasta sig i ån och försvinna. Det blev inte mycket sagt under arbetet, på rasten hade han väl kunnat säga något om brevet, om Klara, Hellgren kanske. Det låg i bröstet på honom. Men där förvandlades det. Till en annan berättelse. Han tog en tugga av franskan.

Larsa hade sin matlåda som Brita gjort i ordning.

Har jag berättat om hur min mamma och pappa träffades? frågade Ingemar. Larsa skakade på huvudet, tog stora tuggor potatis och leverkorv.

Jag minns hur det var, sa Ingemar. Jag kan se det framför mig.

Du var ju inte född då, sa Larsa.

Jag minns det ändå, sa Ingemar. För så är det med mig. Jaja, sa Larsa, rynkade pannan, tuggade vidare.

Pappa bodde med sin familj på Ruddammsgatan, och mamma var inneboende på Kansligatan i samma kvarter. Hon stod och vädrade sängkläder på balkongen tidigt en morgon när pappa såg henne. Det var mitt i sommaren, som nu, och solen fick dammet att likna små stjärnor. Pappa kisa- de men hon såg fortfarande ut som en ängel. Han var som vanligt på väg till hamnen, men just denna morgon blev det särskilt. När solen gick i moln såg han att hon tittade på honom. Han var tvungen att gå vidare för att inte få bannor om han kom för sent, men han lyfte i varje fall handen till en hälsning, och hon – som hade händerna fulla – nickade tillbaka och log. Därefter började de titta efter varandra. Och det var så det började. Första träffen köpte han kandisocker till henne på Blombergs. Han blev som en ny människa, pratsam och glad. Och mamma… hon sveptes väl med. Att stå där en helt vanlig morgon och så är det nån som ser en.

Jo du, sa Larsa och dunkade Ingemar i ryggen, sa som han brukade: Du borde ha blivit författare du.

Som om det redan var för sent och allt som fanns kvar var drömmar. Ingemar fnös.

Istället bär jag på kaffesäckar åt kapitalistsvin. Och till folket, flinade Larsa.

Det som var speciellt med Ingemar var att han mindes så mycket och från tider då han inte ens fanns till. Det hade alltid varit på det viset och gick inte att förklara, han var van vid att tider och platser strömmade igenom honom. Minne- na blev till berättelser som han gett till sin mamma, och när hon fick dem lyssnade hon, log och sögs in. Hennes ansikte, särskilt ögonen, förändrades.

I skolan kunde de säga att han ljög, de skrattade och lyss- nade inte färdigt. Men han förlät och tyckte synd om dem. I skolan på Kopparslagargatan fick magister Nilsson tro att han visste allt, men Ingemar fick tro något annat. Eftersom Ingemar inte tog åt sig slutade kamraterna skratta och retas. Han lät minnen och historier leva på insidan, det var inget fel med att låta dem växa och få en riktigt fin form till dess att mamman skulle få höra.

Den märkliga dagen var på väg mot sitt slut, men ännu var det ljust och varmt. Han hade yrsel och blev stående längst ut på kanten mot vattnet och båtarna. Han såg havet som annars inte syntes i staden. Det visade sig mellan två kobbar och krympte i staden till en å. Enstaka fiskare längs med åkanten, korta stup av sten. Och så broarna. Det finns inga trygga broar över hav, från ett land till ett annat.

Han stod på Alderholmen och kunde fortfarande känna Klaras ansikte mellan sina händer.

*

 

Klara gick aldrig till sitt arbete på Makaronifabriken den dagen. Hon ställde sig inte mellan Astrid och Marit för att riva händerna genom den ljusgula spaghettin. Istället gick hon till sitt rum på Södra Kungsgatan och lade sig i fosterställning i sängen med den rutiga filten mellan benen. Tre våningar upp. Två smala träd utanför hennes fönster.

Hon hade inte kunnat säga det hemska och det viktiga. Han hade tagit om hennes ansikte på ett obekant sätt, svamlat om ett brev. Rummet bakom honom var mörkt av gardiner och natt. Hon skymtade hans säng, karmen av Eivors nötta fåtölj. Innan hon gick dit hade hon tänkt att hon skulle falla på knä och gråta. Men det blev något annat. Det som växte i henne gjorde all skillnad mellan henne och Ingemar. Hon tyckte verkligen om honom, men hon hade dansat iväg med Anders Hellgren, det var en underlig vilja. Hon tryckte fil- ten hårdare mellan benen och pressade händerna först mot knäna, sedan mot magen.

Johansson skulle ge bannor i morgon, om hon orkade sig dit. Astrid skulle ställa frågor. Vad som var värst visste hon inte. Marit skulle inte säga något alls. Det var inte rik- tigt bra det heller. Hon ville berätta, men inte för vem som helst. Marit visste säkert råd. Hon hade på ett helt annat sätt än Astrid varit med om saker. Om inte annat fick hon jämt plocka bort händer från blus och kjol – som vore de flugor – de gånger de gick ut på något tillsammans. Klara sågs nog som tråkig, för att hon hade så svårt för att le, men Astrid både log och skrattade och fick ändå inga händer på sig. Hon böjde huvudet åt sidan, som om hon ville dit, till platsen där Marit alltid hamnade. Klara undrade hur det skulle bli nu. Efter Ingemar. När hon dansat bort med Hellgren. Och fått detta i magen. Som ett straff.

Blickar såg och munnar skvallrade. Så fort man avvek från den upptrampade stigen. Ungen i magen var den mest typiska kvinnogiven och ändå blev Klara den som avvek från spåret. Hon låg med händerna på magen och klamrade efter barnet som om det redan fått form och som om det, som förstört allting, skulle kunna hjälpa henne.

Hon vaknade av att det knackade på dörren och reste sig motvilligt. Fru Holmström måste ha sagt att hon var inne. Hon tänkte att det var Ingemar, att han rusat från Alder- holmen för att kräva henne tillbaka, men när hon öppnade stod Hellgren där. Det märktes på en gång att han druckit.

Har du grinat? frågade han.

Nä, sa hon, för det hade hon inte. Är du sjuk?

Nä, sa hon igen. Lät honom stå där på tröskeln.

Varför var du inte på fabriken då? Jag väntade på dig, tills Astrid kom ut och sa att du inte varit där på hela dagen.

Klara ville rycka på axlarna, istället stod hon – mitt fram- för Hellgren som luktade sprit – och kände sig dum. Det var bättre när hon fick vara ifred. Hon skulle kunna välja sin framtid nu. Tvinga fram ett leende, bjuda in honom, ligga med honom, och sedan skulle barnet ha en pappa. Så enkelt.

Varför säger du inget? Vill du att jag ska gå?

Han såg trulig och pojkaktig ut. Han var trulig och pojkak- tig. Hon fick fortfarande inget ur sig, för det gick inte att välja.

Va konstig du är, sa han och knackade på dörrkarmen så det lät som en melodi.

Fortfarande inget.

Då har de rätt ändå, sa Hellgren.

Vilka menade han? Vilka menar du? Äsch, sa han.

Du vet väl inget om mig, ville hon säga.

Då går jag igen då? sa han och hans kinder var bestämt röda.

Nej, kom in en stund, sa hon. Jag sov. Jag vet inte vad det är med mig.

Det är väl inget som smittar? Jag är inte sjuk, sa jag ju.

Astrid sa att –

Vem bryr sig om vad hon säger?

Då log han. Då var de överens. In genom fönstret kom en frän doft av fläskos, hon kände illamåendet, lyckades stå emot – för att hon bestämde det. Hennes hemligheter skulle ingen komma åt. Hon log inte tillbaka. Hamnade i ett överläge och han blev nervös. Såg sig omkring och visste inte var han skulle sätta sig. Hon bestämde. Hon bestämde allting från och med nu.

Sätt dig på sängkanten, sa hon, och började darra i hela kroppen, ända inifrån: det var monstret därinne som växte och krävde.

Kom hit, sa han. Och hon borde ha flyttat sig närmare väggen, kände att barnet ville säga något, hon behövde lyssna: Lilla barn, vad är det du vill berätta? Hon genomfors av en tanke att det här lilla barnet visste allt om henne och hon ville lyfta ut det och ställa det på golvet mellan henne och Hellgren.

Hon såg hans dimmiga ögon.

Kom hit, Klara, sa han och log så att ögonen blev strim- mor och glitter, han var sturskare nu, men det fanns någon- ting annat också längst inne i honom. En skörhet. En tunn ballong.

*

 

Ibland var det svårt att veta om det var ett minne eller en dröm. Som den besvärliga känslan av borgerlighet, att han en gång suttit i ett vackert rum och velat ta livet av sig – och att människor, vänner förmodligen, tyckt att han varit en idiot som klagat. De hade kallat honom bortskämd, och begrep inte vad borgerligheten gör med människans själ och hjärta: suger ut dem, tills allt som återstår är ett tomt skal. Man ska in i det, in i föraktet för svaghet. Ingemar på en hårt stoppad dyna, han satt och stirrade på en bukett med vita blommor och kunde inte röra sig, inte andas, men när han klagade stod hans kamrater där och hånade honom, som om han fått allt, när han inte fått någonting. Det var en ryslig dröm eller ett rysligt minne. Han hade stammat: Men jag vet vilket helvete det är. Jag vet. Och de skrattade: Och han tror han kan jämföra sitt med vårt?

Han tittade mot havet som om det skulle gå att ta sig över bara genom att sätta en fot framför den andra. Han bar dagens sista säck och ville följa med den. Istället för att gå hem eller till Neptuns gick han till Norra Skeppargatan 11. Det fanns bara de tre valen nu, förut hade det funnits fyra. Det var väl ändå rätt bra med tre alternativ, de få timmar som var kvar innan sömnen. Hemma var han bara när han sov och vaknade, där fanns ingenting mer än en säng, ett bord, mammans knarriga fåtölj, de diffust blommiga väggarna, ett flagnat tak. På Neptuns fanns det tidningar och billigt kaffe (och sprit under disken, men det intresserade honom inte). Hos Klara hade det funnits kärlek. På Skeppargatan fanns det viktigaste av allt.

Skeppargatan låg mitt i staden, det var bara att gå förbi, alltid var det någon som hängde där, Holm eller John oftast. De tog hand om cirkulär, stämplade medlemsböcker, läste

Arbetaren, sorterade märken. In- och utgående post. På ena kortväggen, vid kokvrån, satt en Spanienflagga, röd-gul-lila, som hängt där sedan Ingemar gått med i Gävle LS. Då, på vintern -34, cirkulerade det en bidragslista till förmån för reaktionens offer i Spanien och därefter ett upprop om stöd till de spanska syndikalister som satt tusentals i fängelser. Repressionen hade styrt landet fram till folkfrontsregering- ens seger i februari. De hade pratat så mycket om kamraterna i Spanien, att det kändes som om de pratade om grannar som levde tvärs över gatan och liknade dem i allt väsentligt. Världen låg i Gävle, på Norra Skeppargatan, och Gävle låg mitt i världen. De hivade runt insamlingslistor och flygblad, anarkosyndikalismen var den enda ideologi som värnade människans frihet, utan band varken till stat eller lagar. Men världen förändrades för långsamt och Ingemar skulle hinna dö utan att märka någon skillnad. Eken hade börjat prata om samarbete med sossarna. Han sa att det var hypotetiskt men det var i varje fall inte klokt. Minsta lilla steg högerut, mot reformisterna, betydde utplåning. Där fan skulle det märkas. Han var nitton år när han skrev in sig och samma vinter var det fackligt möte i Tempelriddarnas lokal med Albert Jen- sen som talare. Albert Jensen som varit med och motarbetat Görings försök att skapa en fascistisk samling i Sverige. Han mindes känslan av rus. Att han fick sitta där under takmål- ningarna, alldeles i närheten av misären på Arbetshusgatan. Världen öppnade sig. Han var i början av något nytt, och fjolårets första maj hade han gått fanbärare, det trodde han att man behövde vara äldre för att få göra. Men det var väl hans hållning, något han utstrålade, som han själv inte visste vad det var. Han var inte reslig och välbyggd som Larsa, kortare än medel, bred över munnen, och ögonen satt tätt.

Långa armar och korta ben förstärkte skevheten. I skolan hade någon kallat honom Apan, men det ledde ingenstans eftersom det inte fått fäste. Han utstrålade nog något slags hygglighet. Som gjorde att man tordes placera honom längst fram. Istället för till exempel John som såg lömsk ut eller Eken som, med rätta, ansågs mjäkig och inställsam.

Sommaren var en het vägg emot honom, blomster med storhetsvansinne kantade vägen, men han kunde inte räta på ryggen. Efter Norra Skeppargatan fanns det ingenstans att gå längre, ingenstans att längta. Han hade blivit van vid Klara. Promenaden till henne som hans fötter lärt sig. När han närmat sig, när han såg hennes hus, hennes fönster, ökade han takten, och när han stod vid dörren kunde han känna hennes armar om sig. Det var inte så längre. Arbetet och politiken måste bli allt. Eftersom hon dansat iväg med någon annan. Tomheten spred sig, fast den inte fick.

I år hade förstamajtåget sedvanligt och makligt rört sig från Fisketorget till Boulognerskogen. Albert Jensens fru hade talat om människors lika värde, om rättvisemoral som ett ansvar, och födelsekontroll som en rättighet. Efter talet, när Klara och Ingemar gick hemåt, var de övertygade om samma saker, även om de drog sig för att prata om det. Skydd och säkerhet, tänkte Ingemar, han rätade på ryggen – det var så uppenbart att sexualiteten och syndikalismen hörde ihop.

Innerst inne, Klara, vet människan sitt rätta värde, och kvinnans rätt i samhället är samma som männens och allas rätt att vara människor, inte tjänare. Ingen ska behöva lägga sig platt på någon annans order!

Det sa han till Klara och tyckte om hur hon rodnade ända ut på örsnibbarna. Han var en förlängning av fru Jensen.

Stannade upp medan han pratade. Runt om dem sprängde grönskan ut ur sin förlamning och hon var fin, så fin, i sin svarta klänning med spetskrage.

Och vem vill förresten ha en oönskad unge på halsen, slank det ur honom, i ett helt annat tonläge. Som han tog till- baka: Jag menar… Det tjänar ingens syfte att sätta oönskade barn till den här världen, som redan är så grym.

Fåglarna sjöng. Hon var på väg att gå vidare men han stod beslutsamt kvar, kände handen rycka uppåt, som fru Jensens, upp i luften, himlen.

Ingen människa ska stå fjättrad vid ett bestämt öde! Ingen kvinna ska luras att tro att hon inte har ett val!

Hon tog ändå det där steget. Han var tvungen att följa med.

*

 

Hon skyndade på.

Och mannen då, tänkte Klara. Vindarna var kalla och molnen hopade sig.

Är det bara kvinnan som…

Kom inte längre. Ville inte ta hans hand när den sträcktes ut så bestämt mot henne.

Våren var opålitlig. Boulognerskogen gled över till den öppnare Stadsträdgården, som i sin tur gled över i stad. De befann sig i en av Sveriges största städer, i Joe Hills stad. Joe Hill som farit till Amerika och först blivit protestsångare och sedan fängslad och avrättad för ett brott han antagligen inte begått. Arkebuserad på en ekande fängelsegård fast det inte fanns några bevis på hans skuld och mest, hade Ingemar berättat, som ett straff för att han organiserat arbetare och gått emot överheten. Det satt ett porträtt av honom i Inge- mars rum. Han hade fått det från en väninna till mamman som bott granne med Joe Hill. Det fanns inget porträtt av Klara. Hon hade inte gett honom något eftersom han ändå inte skulle ha det framme. Han skulle glömma bort att ställa upp det, och om hon frågat om det skulle han bli sur. Porträttet av Joe Hill föreställde egentligen Joel Hägglund. Det hade Ingemar också berättat. En ung pojke med allvarlig uppsyn, kantigt ansikte och stripigt hår. Det var taget innan han for, det var egentligen inte ens ett porträtt: oskarpt, fotat som i smyg, det var inte ens säkert att det var Joe Hill. Ändå var det placerat i centrum av rummet, över mammans fåtölj (som han borde slänga ut, hon vägrade sätta sig i den för vem visste vad som skulle komma upp genom den trasiga stoppningen). Hon hade stirrat på den där Joel och tänkt att han liknade Ingemar. Något ogripbart, som Klara stundtals ville åt och stundtals inte brydde sig om, men som hon också kunde tänka hade med oskärpan att göra.

Ingemar var uppfylld av Elise Jensens tal hela vägen till korsningen, där de stannade. Ena vägen, den åt vänster, ledde nerför backen till honom och den andra, rakt fram, till henne, men Klara kände att ett krav lagts på henne, en förväntan hon inte visste vad hon skulle göra åt.

Emancipation. Sexuell revolution. Kvinna – ta makt över din

kropp!

Hon tänkte på Makaronifabriken och kvinnornas böjda ryggar över borden med späd spaghetti. Hon tänkte på hur det var att varje dag knyta på sig huvudduken och sätta på sig arbetsrocken och niga för Johansson. Ingemar skulle fnysa att det inte var någon skillnad, att det var lika för honom, bara ännu mer slitsamt: kaffesäckar mot spaghetti!

Ja men prova att bära kaffesäcken du då! Jo, hon hade hört det förr och tänkte inte gå in i det igen. Det är inte samma sak, Ingemar, ville hon säga, men hon var inte Elise Jensen, tusen människor stannade inte upp när hon pratade. Det slog inga gnistor. Hon stod krökt över makaroner och spaghetti och ibland, om det var en särskilt bra dag, började någon skratta, och det smittade, och fler satte i – så många olika sorters skratt, men Johansson hyssjade och stampade i golvet. Han var ingen djävul, han gjorde bara sitt jobb. Över dem låg hela tiden hotet om att någon annan kunde ta deras plats, att de kunde ersättas utan att det ens märktes. Från en dag till en annan, ingen hann protestera. Att de ändå log mot varandra handlade inte om glädje, det var bara ett nödvändigt trots, på samma sätt som de himlade med ögonen.

Förmän och kontrollanter finns överallt, ville hon säga till Ingemar, det är inte så lätt. Men det skulle ha låtit underligt. Hon kände att hon var arg och att hon inte hade någon rätt att vara det. Elise Jensen stod på hennes sida, liksom Ingemar. De ville hennes bästa, och ändå blev hon arg.

Det var drygt en månad innan dansen med Hellgren. Och när Hellgren fört bort henne hade ett skratt virvlat upp i henne.

Men där och då, den första maj 1936, efter Elise Jensens tal i Boulognerskogen, i korsningen Arbetshusgatan-Södra Kungsgatan hade Ingemar frågat: Ska vi gå hem till dig, Klara? Och hans blick på hennes klänning och mun och in i hennes ögon var sådan att den inte gick att ta miste på. Att Ingemar som var så förnuftig också kunde vara så dum. Och när han låg på henne och hon ville ju också, det var inte det – hon ville att han skulle komma in i henne men först ville hon att han skulle säga något om det, att han skulle säga förlåt. Men hon sa heller ingenting, drog upp kjolen, drog ner underbyxorna, hon ville tänka som han gjorde, att ingenting hemskt kunde hända.

Det var inte ens två månader sedan och ändå så avlägset, hon kunde inte minnas hur det kändes att vara människa då i början av maj, när träden och marken precis påbörjat sin förvandling och fåglarna kvittrade som galna.

Nu var det juli, fåglarna hade vant sig, och grönskan, hon hörde dörren gå igen och hon drog upp underbyxorna, sedan filten. Hellgren hade gått hem till sitt, som han sa, usla kyffe, och hon låg ensam igen, inte ensam, ensam, från det öppna fönstret kom en doft av citrusfrukter och hon drog den djupt in i sig.

Samtidigt flög den unge generalen Francisco Franco över Gibraltarsundet från Kanarieöarna där han utbildat främlingslegionärer. Samtidigt fraktade tyska plan moriska trupper över Sevilla.

Klara hörde det på radion:

Sedan drygt ett dygn är alla förbindelser med Spanien avbrut- na. Anledningen är det uppror som började i fredags den sjuttonde juli i den spanska kolonin i Marocko. Upphovsmännen bakom revolten anses vara höga officerare i den spanska armén med general Francisco Franco i spetsen. Mycket tyder på att revolten har spritt sig till det spanska fastlandet. I radiosändningar uppger general Franco att hela södra Spanien är i rebellernas händer och att man förbereder sig för att tåga mot Madrid. I en reger- ingskommuniké meddelas det dock att regeringen har situationen under kontroll.

 

*

 

På Norra Skeppargatan skruvade Verner Holm av radion.

Nä fan, sa Eken, den ena demokratin efter den andra bara faller. Det är som korthus. Eller ljus som släcks, ett efter ett.

Här har ingen demokrati fallit, röt Verner, håll käften med dig.

Han gick fram till Spanienflaggan och de andra följde honom med blicken – vad tänkte han göra? Falla på knä?

John harklade sig.

Det var ju ingen slump att generalerna gjorde revolt just nu. Han berättade att han läst om folkolympiaden i Barcelona.

Du kan väl fan inte läsa, sa Verner, som om det var läge för skämt.

Den hann invigas, protesterade Eken.

Det var några svenskar som åkte, sa John. De ska stängas av från framtida tävlingar. Men perrongen i Stockholm var full av jublande människor när de for.

Min syrra, sa Eken och slokade med huvudet, är gymnast. Jaha? sa John.

Hon ska till Berlin och tävla. Oj fan.

Hatar henne, sa Eken.

Nu ska vi fokusera på detta, sa Verner, och lade sin stora hand på det blanka tyget i lila, gult och rött. Internationa- lismen, och fascismens död.

En vecka senare reste han sig upp på stolen – nära att kliva upp på bordet men det var för rangligt för hans stadiga kropp.

Det är revolution i Barcelona, grabbar! Han slängde upp sin näve också. Det är fan äntligen revolution!

Men fascisterna, försökte Ingemar, de har tagit Sevilla, och Cádiz, och Salamanca.

Och vi ska ut med flygblad, en hel drös, fortsatte Holm, som upplyser de här förslöade Gävleborna om vad som händer där borta. Det är våra bröder, och deras öde ska in på varje arbetsplats, och sen ska de översittarna få se på fan.

Holm slog sig för bröstet. Någon borde dra ner honom från pinnstolen men ingen tordes.

Ingemar gick från mötet, letade i huvudet bland minnen och erfarenheter, något som passade in. Följde mönstret på vasen, fram och tillbaka, kunde ändå inte somna. Månen rätt in över honom, envis och påkallande, precis som den natten när han skrivit brevet till Klara.

Var det något oundvikligt att fascismen skulle sprida sig? Var den en smitta? Som feber? Nej det var den ju inte. Det kunde den inte vara.

På morgonen låg Alderholmen insvept i en grubblande, grå dimma. Ingemar packade och bar. Solen öppnade him- len för dagen, började genast bränna mot huden.

I dag blir det inihelvete varmt, konstaterade Larsa och pustade.

Allting krävde och gjorde väsen av sig.

När Jonasson inte såg plockade han upp flygbladen från de djupa byxfickorna och delade ut.

Spanien? sa Larsa när han läst. Det vet jag inte ens var det ligger.

Det spelar väl ingen roll var det ligger, sa Ingemar. Arbe- tarna där har äntligen gjort revolt. De har tagit över indu- strierna.

Passa dig så inte Jonasson ser det här. Då blir det inget mer knega för dig.

Larsa vek ihop flygbladet, stoppade det i overallens bröstficka, lyfte ännu en säck. Ingen var så spänstig som han. Ingen av de andra arbetarna fick sådana beundrande blickar från förmän och direktörer och kaptener. Säckarna blev tyngre i värmen, Larsas brunbrända hud svettglänste. Ingemar fick för sig att han njöt av det. Han visslade och gick mot båten. Ingemar stirrade på säckarna framför sig. Gubben Lind – som arbetat i hamnen för olika rederier i en evighet – gick förbi med sin krokiga rygg. Snart skulle den gå av. Men armarna var seniga som Larsas.

Det var något de var tvungna att begripa, tänkte Ingemar, för annars skulle de gå sönder. Allihopa, en efter en – ingen skulle komma undan när det väl kommit fram. Ord kom upp ur lagren av andra ord, de kom upp som en viskning och fick honom att rysa i värmen:

Vi måste börja dö för varandra.

Jonasson kom fram och petade på honom.

Har du somnat, Bäckström? Eller fått solsting?

Ingemar stod kvar, stilla, med orden ringande i bröstet som kyrkklockor, svängande fram och tillbaka. Han ville säga det högt – som Albert Jensen eller hans fru, lika fast och självklart: Vi måste börja dö för varandra.

Jonasson petade igen.

Hörru, va fan är det med dig?

Himlen var djupblå, solen sved i ögonen och svetten rann mot läpparna. Han tog en säck. Han var en jävla mulåsna. Så inihelvete jävla hett, muttrade Larsa igen när de pas-

serade varandra.

Allt hade han varit med om, Ingemar, men just det här kom han inte åt. Han ville skrika men det var ju inget svar. Han kom ihåg när Alderholmen var en ö, inga broar till fastlandet, men för nära för att hålla sig utanför, oberörd.

Det var länge sedan nu. Minnena och erfarenheterna gjorde honom inte mognare än någon annan tjugoettåring. Åldrar och tider staplas inte på hög i ett klosstorn utan läggs i snur- riga mönster, omlott, delvis täckande varandra, delvis helt genomskinliga – som vener, fast inte fan visste han hur vener fungerade. Värmen klev rätt in och mjukade upp, det fanns ingen styrsel. Han såg gubben Lind falla ihop på kajkanten. Om Ingemar inte bar så tungt redan hade han sprungit dit. Larsa, som var närmare, drog upp kroppen och baxade den till skuggan. Jonasson kliade sig i den solsvedda pannan.

Så gick de varma dagarna, varje kväll efter arbetet samlades de i lokalen för Spaniens skull. Upprop från centralorganisationen i huvudstaden ramlade in. Franco tog katolska fästen utan motstånd och det var inget konstigt med det. Det be- tydde inget. Det var i Barcelona och resterande Katalonien, och Aragonien, som fokus måste ligga. Kollektiviseringen. Övertagandet av statliga medel. Verner Holm sa att det kän- des som hans hemtrakter, tog sig för bröstet igen. Ja, varför inte, sa John med sin sedvanliga dumhet. Varför skulle det inte kunna vara exakt likadant här?

På väg hem passerade Ingemar det folktomma Salutorget. Vem riggade en scen, vem skrek sig hes över världens orättvisor? Det var kav lugnt och hett långt fram på natten. Innan han vek av på den vanliga platsen tittade han så långt upp på Södra Kungsgatan han kunde. Blev stående, undrade vad hon gjorde, om hon tänkte på honom. Hon låg väl där, utslätad, under Hellgrens kropp som var längre än Ingemars, muskulösare, det fanns ingen rättvisa i det hel- ler. Rösten kom störtande djupt inifrån, det var inte hans röst som ville skrika: Vad ska jag göra utan dig? Så fort den nådde struphuvudet rusade han, rusade som en tjur nerför backen… och andades inte förrän han stod med handflatan mot mammans vas. Den borde ha en blomma, tänkte han.

Verner Holm hade frågat om han var kär. Man frågade inte varandra om sådana saker, åtminstone inte allvarligt menat. Ordet kär var inget brukbart ord. Fast Holm hade frågat ändå, med glimten i ögat förstås, om det var den stora kärleken. Det var inte meningen att han skulle svara på det, ändå skruvade Ingemar på sig, på ett sätt som karlar inte gör.

Än sen då? hade han sagt. Verner hade flinat.

Oj oj oj, passa dig noga, Bäckström. Snart kommer du inte hit till lokalen längre, snart har du förpassats till äkten- skapets fängelse.

Ingemar mindes inte om det var de exakta orden. De var för storvulet poetiska för att vara Verners. Istället mindes han, precis innan sömnen tog honom, en rödlätt flicka i folkskolan som pussat honom på kinden, snabbt och skyggt som ett ormbett. Han visste inte ens vad hon hette, bara att hennes dumma puss blev som ett ansvar lagt på honom. Hur skulle han bete sig? Det blev inget mer än obehag och flackande blickar av det, men han hade tyckt mycket om att vara med Klara. När han gick bredvid henne ville han inte att vägen skulle ta slut, och det gjorde den väl inte heller, men så blev det sent och hon blev trött eller det blev för mörkt. Han tyckte inte om mörkret men även när det skymde ville han fortsätta gå med henne.

Var det kärlek?

När Klara dansat iväg med Hellgren tog vägen slut. Mörkret inte bara föll utan dunsade ner.

Klara dansade längre och längre bort. Sommaren hade nått klimax i grönska, ån glittrade och på kvällen låg det skär dimma över Centralplan och stationsbyggnaden. Hellgren lyssnade på jazz, hade resegrammofon, cheviotkostym, lack- skor, och kunde steppa. Han hade haft kortvariga anställ- ningar på snart sagt varje fabrik på Brynäs med omnejd, han var välkänd för att inte säga ökänd. Arbetslösheten var ett normaltillstånd men att Hellgren fick gå berodde, sa man, på hans sätt, inte på börskrascher och världsdepression. Han vägrade buga och huka sig. Han var bra på att smila och snacka. Det fick in honom i arbete igen, men sedan blev det nästan genast problem med humöret. Han borde engagera sig fackligt men gjorde det inte. Tyckte väl inte att han be- hövde någon organisation i ryggen, tänkte kanske att det räckte med jazz och vattenkammat hår. Det var väl charmen som Klara fallit för. Eller blivit lurad av. Mustaschen han vaxade och flinet därunder. Hon trodde kanske att han var sorglös, med sitt musiksnack, sina blanka skor och knallblå ögon. Fast inte räckte det att ta några tjusiga danssteg – inte räckte det ända fram.

Fram till vad? kunde Ingemar höra Klara fråga. Mellan bodarna på Alderholmen dallrade himlen av augustihetta, varje sommardag skulle sugas ur till slutet. Ännu en dag i den välorganiserade hamnorkestern. Rätt toner. Fel känsla. Och hon envisades, Klara: Fram till vad, Ingemar? Fram till något bättre, ville han svara. Tog henne inte i famnen. Tänkte inte vara någon fjantig filmfigur och svepa iväg med henne. Att han kände till Hellgren berodde på att de gått på sam- ma skola, Hellgren brukade bråka med de äldre pojkarna men eftersom Ingemar var fyra år yngre var han ointressant. Anders Hellgren var från de riktiga fattigkvarteren på Brynäs, det var sådant som skrevs in i en särskild bok på skolan, var de bodde och vad deras pappor arbetade med. Ingemar hade sagt hamnarbetare som lät finare än stuveriarbetare, men vad hade Hellgren sagt? Arbetslös, suput, odugling, lever på sin fru?

Hellgren var släkt med Kristina Larsdotter som Ingemars mamma besökt på Fattigstugan. Hon hade sett ut som nittio när hon dog men egentligen var hon bara lite över femtio. Hellgren var inte på hennes begravning, men Ingemars mamma hade plockat smörblommor och hundkex, för det var sommar då också. Ingemar stod rak i ryggen i sina mörkblå knäbyxor och kunde inte vara ledsen när prästen pratade. Han tänkte bara på att Kristina känt den där Joe eller Joel, som växt upp i Gävle men rest till Amerika, som så många andra, och blivit skjuten i bröstet, avrättad, som en livsfarlig mördare. I Gävle var det inte många som kände till honom, och de som gjorde det trodde att han begått mordet, att han inte var någon särskild, ingen hjälte. Det var en lång historia. Som Ingemar tänkt på när han stått vid Kristinas kista. Hon hade bott granne med familjen Hägglund och passat Joels småsyskon ibland. Om Joel inte åkt skulle han nog också ha stått där vid kistan, med hatten i handen och nacken böjd över blomstret. Enligt Ingemars mamma hade Kristina varit vacker som ung. Kanske, tänkte Ingemar, hade Joel glott på henne genom spetsgardinerna på ovanvåningen när hon hjälpt Joels mamma med mangeln. Kanske hade han sett glipan mellan hennes bröst. Och när hon tvättat håret på innergården stod han och höll i kuken sin, andades allt häftigare, medan han såg vattnet träffa ytor av henne han inte vetat fanns.

Dimman låg kvar när Ingemar vaknade på morgonen, lös- tes upp och konturerna av tullhuset, stuvericentralen och lagerlokalerna blev synliga, skarpa. Alderholmen sjöng och kved och skrek; bullret och båtarna och måsarna mitt uppe på allt, skränande, som om det inte räckte med ljud, men samtidigt var det härligt för de ville ju mest bara säga att det var sommar och att de var nära havet. De lockade och ville något, de som alla andra.

Det var omöjligt att förstå att Klara dansat iväg, men det var väl hennes ensak. Han skulle aldrig kunna ta henne till- baka, hur hon än bönade och bad.

Dammade gjorde det. Och varm blev huden. Larsas mörkbrun, som pepparkaksdeg, medan Ingemar alltid blev bränd först, sedan mörknade huden, och bleknade snabbt när hösten kom igen. När hösten kom. Och sedan vintern… Skulle han vara kvar då? Varje sommar tänka samma: När hösten kommer. Grånande tankar. Med ett romantiskt eller bittert skimmer, lika illa bägge. Han ställde sig på kajen och såg bort mot Trötte Teodor, den första kran som lossade kol i hamnen och som nu tjänat ut och skulle väck. I begynnelsen kallades den malligt för Amerikanska luftgungan, den bar gripklor som var fullkomligt livsfarliga och på den hade Joel Hägglund sitt sista jobb innan han på hösten 1902 reste till Amerika. Joel var eldare och hans bror skötte spakarna. Om han kisade, Ingemar, kunde han se dem där, det fanns ingen tid emellan dem. Han var nära att gå dit och fråga hur det kändes att de äntligen skulle ge sig av. De hade bestämt sig, bröderna, det var deras sista sommar i Sverige.De gnolade men tog i allt mer (för det var strunt samma om förmannen kom med bannor – ge oss sparken då, krälarjävel!) och Joel satte nya ord till alla gamla melodier, frikyrkosångerna, slagdängorna. Det kom enkelt, och behövdes, tiden gick fortare, friheten kom närmare.

Ingemar vek in på Neptuns, kroppen tung och trött, men som vanligt ville han lära sig något nytt – det fick vara hur litet som helst. Han behövde se en bild av något han aldrig sett förr, läsa ett ord han inte förstod. Han visste att trötthe- ten kunde gå ur honom då, som om den varit ett påhitt, eller som om han flyttade sig ur den trötta kroppen, in i något annat: en annan Ingemar Bäckström.

Gardinerna på kaféet var samma gröna, servitrisen hade samma buttra leende som kunde göra honom osäker och glad på samma gång, musiken från radion var låg, varken till för dans eller vila, men han kände igen den: I’m in the mood for love – det var en pianist på Godtemplargården som spelat den när han och Klara kyssts första gången. Bordsdukens tunna grå ränder, kaffekoppens silverrand. Servitrisen, som han visste hette Jenny men som alla kallade fröken Rost, sneddade förbi hans bord och snubblade till så att bordet kom i gungning och med bordet kaffet som lade en ljusbrun fläck rätt över tid- ningen han slagit upp framför sig. Långsamt bredde fläcken ut sig, tills den perfekt täckte uppropet på sidan sju.

Oj, sa hon, jag ber så mycket om ursäkt.

Hon såg förvånad ut och tittade ner på golvet men där var samma gamla smutsiga golv med blanka fettfläckar som fröken Rost ända till den dagen varit en mästare på att parera.

Hjälp Spaniens kämpande folk!

Tidningspapperet skrynklade ihop sig. Fröken Rost kom med trasa men hejdade sig när hon såg Ingemars darrande hand, eller om det var på ansiktet det syntes.

Har du sett? sa han, och Jenny trodde väl att han menade fläcken, leendet bistrare än någonsin. Hon lyfte på koppen och på tidningen och eftersom sidan var blöt och hon var otålig sprack den mitt över ordet Spaniens och ut mot kanten. Ingemar reste sig så hastigt att han stötte i fröken Rost, som igen tappade balansen, och tappade koppen som sprack i flera vassa delar.

Förlåt, sa han, men hjälpte henne inte att plocka upp eftersom han måste skynda sig.

Han behövde berätta för någon. Han ville berätta för Klara.

Han gick snabbt över bron vid Fisketorget, sneddade upp mot Islandsgatan. Mindes igen hur Klara virvlat bort, skrattande, med Hellgren som omöjligt kunde mäta sig med honom. Hennes rörelser skar i honom som om hon åkt skridskor inuti hans kropp, rätt över hjärtat, med nyslipade skenor. Han vek av och gick förbi salustånden på torget, inga flugsvärmar mer efter regleringen av kött och charkvaror, men Eivor hade aldrig stått och fingrat på det dammiga köt- tet, hon fick kväljningar, trots att det var borgerligt att bete sig så. I lokalen på Skeppargatan luktade det trycksvärta. Det låg så gott som alltid en uppslagen bok, ryggen uppåt, på soffans armstöd och en stridsskrift på bordet intill. Soffan var grön och sträv och malplacerad i det övrigt spartanska rummet; rosorna i tyget hade sjunkit in medan fjädrarna letade sig ut. Man trodde att den ursprungligen var Verners möbel men ingen visste säkert. Den knakade till och Inge- mar såg att det satt någon där.

Jaså, fan är det du, Bäckström? sa Verner och lät besviken.

Han tycktes ha suttit overksam och stirrat ut i rummet.

Verner var född och uppvuxen i Gävle och närde en inte ovanlig hatkärlek till sin stad. Om han inte varit politiskt engagerad hade han nog setts som en kuf. Han var en pratkvarn, men ändå verkade ingen känna honom. Han levde ensam, visste Ingemar. Det var svårt att gissa sig till något annat umgänge än kamraterna i lokalen, men en gång hade Ingemar sett honom stå under Rådhuspilen tillsammans med den där journalisten, Waerngren, som jämt skrev så spydigt i Norrlandsposten och fick skit för det. När Ingemar passerat, utan att ge sig till känna, hade han tänkt om dem som ett gammalt par. Det var mycket med Verner Holm som han inte begrep. Verner långt ner i soffans rosor, med tatueringar armarna fulla som en sjöbuse. Ingen tordes fråga honom om något, medan han frågade alla om allt. Det såg ut som om han ritat tatueringarna själv. Han eller en barnunge. Det alla visste var att han varit barnhemspojk.

Verner i soffan med mörkblå jeans från Björnkläder som tagit över efter tobaksfabriken i Rettigs där han arbetat till dess att fabriken slagit igen (och kanske fått ett dussin blåjeans som kompensation). Soffan knarrade ynkligt när han reste sig för att hämta ett pappersark som han gav till Ingemar. Och där stod det igen:

Kämpa för Spanien!

Det sög till i magen på Ingemar.

De där jävlarna, mullrade Holm. Vad ska man göra med dem? Spöar man upp dem så blir de bara fler tycks det som

– de förökar sig av blotta förargelsen.

Han viftade med en tidning framför Ingemars ansikte.

Vet du att ledarskribenterna tror att Spanien ska bli Sovjet och att de kallar demokrati för bolsjevism? Den borgerliga fikuspressen alltså. Det är inte klokt. Det finns ju för fan inga kommunister där! Och södra Spanien har de vält omkull, fortsatte han. Har du hört det här, Bäckström – han bläddrade snabbt fram i tidningen, som om han förberett: »Valutgången tvingar högern att tillgripa andra åtgärder för att säkra egendom, religion och fosterlandets ära.« Jaja, så kan man också se på det.

Han satte sig ner bland rosorna igen och såg sig omkring som om han letade efter något mer att visa, skrattade till:

Vet du, Bäckström, att det skadar ens hälsa mer än sprit att vara sådär gravallvarlig som du är?

Ingemar tänkte, som han tänkt många gånger: Du vet ingenting.

Vad ska jag säga? sa han. Vi borde göra mer än vi gör, så är det ju hela tiden.

Det var ju också ett svar, skrockade Verner.

Någonstans under orden dånade en stor ilska. Den kändes i rummet, växte i tystnaden. Verner skrattade till igen:

Men när ingen annan gör något, vad händer då? Man är nån jävla – vad hette han – Don Quijote jämt.

Ingemar tänkte att va fan gjorde Holm då, mer än snack- ade, men av någon anledning gick det inte att säga sådant i hans ansikte, gick knappt att tänka det. Det alla också visste, förutom det med barnhemmet, var att han – när han var yngling bara – ärvt en blänkande Ford och att hans mamma spelat med i en film. Han hade haft pengar ett tag. Och han hade haft ihjäl en person. Varför visste ingen. Han pratade för sig själv. Han hade ägt något värdefullt, och det var inte Forden utan något annat. Strömmen av mörka tankar i Ver- ners skalle syntes ut i blicken och det måste vara outhärdligt att jämt försöka skämta bort det, vara sprallgök fast man höll på att bli tokig.

Ingemar kunde se Verner på Gammelbron, vid Porterbryggeriet – han stod och stirrade ner i vattnet som strömmade. Det var ett av Ingemars minnen. Verner som liten grabb och livet som en tryckkokare på insidan. Virvlarna under ytan syntes inte. Det var omöjligt att rymma allt man varit med om. Verner var kanske tio, elva år och ville inte slita blicken från strömmen. Man vill ju leva, sa den blicken, och sedan kom ett men.

Men vad ska man göra då? sa Verner. Uppropet, Kämpa för

Spanien, låg framför honom. Ingemar lade sin späda hand över hans stora som hade mörkt hår i buketter långt ner på fingrarna.

Jag fattar hur du haft det, sa han. Verner drog blixtsnabbt åt sig handen. Va fan pratar du om?

Han reste sig och fnös. Det syntes på händerna att de ville nita honom.

Vem fan tror du att du är? Lille Ingemar…

Han höll upp händerna, armarna med de suddiga tatu- eringarna.

Och då kom John och Eken in i rummet. John direkt från Korsnäs och Eken från bryggeriet. De stannade upp, försök- te läsa av situationen. Holm hjälpte dem:

Vi kärleksgnabbar, förstår ni, för unge herr Bäckström här tror att han levt ett långt liv och kan prata därefter.

Holm hånskrattade och vände sig mot Ingemar med svart i blicken:

Vet du, Bäckström lille, ibland stiger vattnet över huvudet på en, och försent märker man att man inte bottnar. Du ska bara hålla käft om sånt du inte vet något om.

*

 

Rådhuspilen hade planterats i brandgatan, bland lindarna, på Esplanaden. Den hade haft kamrater från början, fler pilar, men lindarna tog över. Rådhuspilen blev ensam kvar, bröts kraftigt av stormen -33, fick cement innanför barken och järnstöttor utanpå. Under Rådhuspilen stod människor och väntade på sina kärlekar. Där hade också Ingemar stått och väntat, och när Klara äntligen kom, och de omfamnade varandra, vändes allas blickar mot dem.

Röda bussar passerade där de gick över Teaterplan och det var tidig sommar. De hade suttit på alla kaféer, utom Sjöstrands och Sjöbergs som var för fina. De hade tagit spår- vagnen ända till Bomhus, bara för att se sig om, och tagit filt med till Boulognern där Frälsningsarmén spelade. Inge- mar sa att det var olidligt men Klara njöt. Inte av musiken direkt utan av allting. Hon tyckte om Boulognerskogen där politik och nöjen gled in i varandra: bakelser och demon- strationståg, minigolf och stormöten och skridskoåkning på dammen om vintern. Fast vintern ville hon inte tänka på. Och hon ville inte överge den ena drömmen för den andra, även om Ingemar sa att de tog ut varandra: bakelserna och demonstrationstågen. Sommarserveringen hade öpp- nat. De pratade om Tyskland och nationalsocialismen och Nürnberglagarna, och Klara tyckte det var lättare att förstå hemskheterna därborta när hon låg i solskenet med Inge- mars hand i sin. Det hade varit svårare att ta in om dammen legat grå under snötung himmel. Då hade hon behövt värja sig. Också Ingemar blev annorlunda under solen. Skörare, och därför lättare att hålla i. Hon kände sig inte mindre än, när de låg sådär. Fast när hon andades in så djupt hon kunde, log och sträckte ut sig på filten (som en katt eller en leopard, tänkte hon) kände hon hans kritiska blick.

När vi pratar om Hitler?

Jag ler väl inte åt honom heller. Hon låg kvar utsträckt, med händerna under huvudet, fast det kändes avigt plötsligt.

Det är allvarligt det som händer, sa Ingemar. Det är kanske det allvarligaste någonsin.

Jag vet det, sa Klara.

Förföljelserna är verkliga. Socialister torteras, judar blir av med sina medborgarskap.

Jag vet, sa Klara igen.

För en minut sedan hade hon velat dra honom intill sig på filten, men inte längre. Han tittade bort från henne som om det som hände i Tyskland bara var hans sak. Hon låg envist kvar. Koncentrerade sig på hur värmen kändes mot huden. Så härligt det är med sommar ändå, undslapp det henne.

I morgon kan det vara kallt igen, sa han. Och hagel. Det är så tidigt ännu, vi vet ingenting.

De tog röda linjen tillbaka till Söder. Sa hej då och han pussade henne lätt på kinden innan han vek av neråt backen mot Södra station, och Klara skulle fortsätta till Södertull. Förbi de låga trähusen på den smala gatan. Hon såg efter honom. Ville att han skulle vända sig om och vinka. Men han gick med händerna djupt i fickorna.

 

*

 

Han tog vägen förbi Joe Hills hem på Nedre Bergsgatan, stannade till vid den mörka porten. Där innanför kunde han se en ung man på gårdsplanen, han hade packat en låda med tillhörigheter och ville inte ha hjälp av den gråtande systern. Nu far vi, Catarina, sa han och lät precis så stursk som han ville, men det var mammans och inte systerns namn han sagt.

Sommaren höll taget, Ingemar befann sig mitt i livet, men när hösten kom skulle han gråna, och när vintern kom var han redan gammal. Nästa vår och sommar skulle nya männi- skor slåss. Han försökte föreställa sig Spanien som en verklig plats, och människorna där som de rörde sig just nu: jämn- åriga män, kvinnor som liknade Klara – men deras rörelser var annorlunda, de rörde sig i brådska och beslutsamhet. Franco, den jäveln, skulle stoppas. Fascismen skulle inte nå ända in och ta över. Det skulle aldrig bli vinter i Spanien. Ingemar pressade händerna mot porten. Där innanför finns barndomen, tänkte han dumt. Såg Joel Hägglunds ansikte med ärren efter tuberkulosen, såg Joels syster och brodern Paul som försökte vara sten mot sin rädsla. Ingemar hade gått vägen förbi Joe Hills hus ända sedan han var liten, gått där med mamman, och hon berättade om pojken som bott där och senare emigrerat och blivit dödad. De hade gått förbi Fattighuset för att höra hur det stod till med Kristina. Hon var förvirrad och utblottad men hon mindes Joel, som om de fortfarande bodde grannar. Det bodde flera familjer i samma hus. Hon sa aldrig Joe. Det hade inte varit något märkvärdigt med honom då. Det blev märkvärdigt med honom först när han passerade gränsen till det nya landet. När han tvingades bli någon annan, eller sig själv. Om Joel Hägglund, alias Joseph Hillström, alias Joe Hill, skulle ha fått leva skulle han ändå aldrig ha blivit en trött gammal gubbe. Han skulle alltid vara på väg mot en bättre värld. Porten, gården, att Kristina, som mamman verkligen brytt sig om, varit granne med honom. Att Ingemar fötts samma morgon som Joe Hill dött. Det var tecken alltihop.

På vad? hade Klara frågat och sett road ut. Och då kunde han inte svara. Det handlade inte om simpla sammanträffanden (fast det var väl vad Klara trodde, eftersom hon log) utan samband snarare, trådar som drar samman kroppar, trots avstånd i tid och rum. Nej, inte de orden heller!

Ingemar flyttade sig bort från porten i samma stund som han hörde båttutan tjuta; sorlet av de upphetsade rösterna, gråten från Joels syster, som fötts alldeles efter att pappan dött och förhållandena förändrats, framförallt de ekonomis- ka. De ekonomiska förhållandena går ut över känslorna och relationerna och alltihop. Det vill man inte, men så är det, Klara.

Å va du predikar, Ingemar Bäckström.

Men en sak till, Klara, ännu ett tecken: Vet du att hans mamma dog. Och det gjorde min också.

Mammor dör, Ingemar. Men det får de inte.

Båttutan ljöd igen, det var hög tid att resa, Ingemar visste det, ändå gick han hem.

 

Fortsättning följer…