Piraterna är tillbaka

En pirat med helskägg gör en ironisk honnör när jag går emot honom över fängel­segårdens röda grus. Hans medfångar vänder bort sina ansikten eller ropar ut skällsord genom gallren. Här i Somalias största piratfängelse i Puntlands huvudstad Garoowe sitter 47 pira­ter – de flesta med decennier kvar att av­tjäna.

– Vi hatar dig. Det är ert fel att vi sitter här som djur i bur. Det är förödmjukande att det hela tiden kommer vita män och tar foton på oss och ställer samma dumma frågor, säger fångarnas förtroendevalde, Abdi Mahad, och tillbakavisar att någon av dem skulle vilja ställa upp på en intervju.

I stället ser jag mig omkring lite. Enligt fängelsedirektören finns det inga piratbossar bland de hundratals fångarna klädda i röda, gula och blå heldräkter. Det är de pirater som står lägst i hierarkin som skakar galler här, tillsammans med soldater från den islamistiska terrorgruppen Al-Shabaab och simpla småtjuvar, våldsbrottslingar och hustrumisshandlare.

Aktiviteter finns det inte många att företa sig här; det pågår lite ofruktbar jordbruksundervisning på ett knastertorrt fält. Så ser en av de största framgångssagorna i svensk utrikespolitik på senare tid ut: 47 män bakom lås och bom på en stenig högslätt präglad av hungersnöd, torka och klankrig. Sverige har bland annat bidragit med krigsfartyget HMS Carlskrona till EU:s insats för att beskydda skeppstrafiken genom Adenbukten, med att utbilda somaliska kustvakter och med pengar till piratfängelser som det här.

Enligt en rapport från det brittiska utrikesministeriet sitter 54 barn bland de internerade i ett annat av väst stöttat pirat­fängelse, och nio barn där har blivit dömda till döden. Fängelset betraktas dock som en framgång, eftersom man sedan det öppnades 2014 inte bara, som dess­­förinnan, försätter anhållna pirater på fri fot igen.

Och bekämpandet av piratverksamheten har gett resultat. Under sjöröveriets guldålder åren 2010–2013 blev över 100 fartyg kapade årligen och miljarder kronor i lösensummor utbetalda. Under 2015 och merparten av 2016 förekom inga lyckade kapningar. EU:s lilla svenskstöttade Operation Atalanta patrullerar ännu i Aden­bukten, men framgångarna fick Natos krigsfartyg att vända och segla mot nya brännande mål i december förra året.

Konsekvensen blev att angreppen på fartygstrafiken i bukten påbörjandes igen, nästan i samma ögonblick som Natoskeppen lämnat. Minst fem fartyg har hittills i år kapats utanför Somalias kust, däribland den stora oljetankern Aris 13 och en fiskekutter, som nu omvandlats till ett så kallat moderskepp från vilket nya kapningar kan orkestreras.

Somalias pirater är kort och gott tillbaka. Jag reser till deras högborg Puntland för att ta reda på varför.

Det var i denna ökenprovins på spetsen av Afrikas horn som sjöröveriet startade då det begav sig, och det är härifrån som flera av den senaste tidens angrepp sjösatts. Puntland är en region med självstyre och klarar sig lite bättre än resten av Somalia, men lider också av kronisk fattigdom och inbördeskrig. Den senaste tiden har regionen blivit en allt viktigare bas för terrororganisationerna Islamiska staten och Al-Shabaab. Varje vecka utförs anfall ur bakhåll och självmordsbombningar.

Regionens huvudstad Garoowe är belägen 20 mil från kusten och härbärgerar de styrande politikerna. Flera av dem är med på samma flyg som jag: tio svarta SUV:ar står på rad och väntar på dem framför lika många vita pickups av märket Toyota, vars flak är fulla av magra män i kamouflagekläder beväpnade med gevär. Landningsbanan är en gropig jordremsa utan stängsel som håller getter och kameler ute. Passkontrollen sker i ett skjul.

Merparten av investeringarna i piratindustrin har gjorts av traktens välbärgade män. En stor del av intäkterna har förbrukats på drogen kat, prostituerade och fester på hotell som Holy Day i centrum. Hotellet är format som skrovet på ett skepp och ägs av en känd pirat som nu omvandlat det till lägenheter.

Framför ett annat av stadens hotell står en tio meter lång rosa limousin parkerad. Ali Ahmed hyr ut den för 50 dollar i timmen och berättar att det var stor efterfrågan på den under sjöröveriets storhetstid. Nu hyrs den bara ut några gånger i månaden till bröllop. Det högra framdäcket är helt platt.

De blev tillfälligt förhindrade att kapa skepp, men deras kriminella nätverk bestod.
Abdinasir Yusuf, som har forskat på sjöröveri och kriminella nätverk i Somalia under tio års tid

Garoowe är en rik och förhållandevis säker stad med somaliska mått mätt. Det är också en överraskande internationell stad. Här möter jag indiska elektriker,
pakistanska byggarbetare, kenyanska kock­ar, ugandiska receptionister, nack­tatuerade sydafrikanska säkerhetsvakter och ett stort antal somalier som vänt hem från fjärran platser som Ålborg, Stockholm och Minnesota.

Folk på gatorna är inte beväpnade. I staden vittvättas fortfarande massor av svarta pengar, men de kriminella har blivit mer diskreta. Vapenhandlaren med smeknamnet Gaagaale – ”han som stammar” – har till exempel inte längre ett skjul nere vid rondellen i staden. Men man kan fortfarande köpa Makarov-­pistoler av honom för 1 600 dollar styck, eller en Kalashnikov för 1 400, om man känner någon som har hans nummer. Det gör min dansk-somaliska guide uppenbarligen.

Vi svänger förbi den välrenommerade ickestatliga organisationen Puntland Development Reserch Center för att få veta hur piraterna egentligen kunnat slå till igen när de just verkade ha blivit besegrade.

– De blev tillfälligt förhindrade att kapa skepp, men deras kriminella nätverk bestod. Därför har de återupptagit angreppen nu när omvärlden hade börjat glömma dem – endast det ökade antalet vakter på fartygen gör att omfånget trots allt är mindre den här gången, säger Abdinasir Yusuf, som har forskat på sjöröveri och kriminella nätverk i Somalia under tio års tid.

De första piraterna var fiskare som attackerade fartyg som utnyttjade laglösheten i Somalia genom att tråla havet tomt på fisk och dumpa giftigt avfall. Piraterna framställs därför av och till än i dag som en sorts frihetskämpar. Men Abdinasir Yusuf har inte mycket till övers för den romantiserade bilden.

– Det handlar inte om fisk. Det handlar om cynisk opportunism. Kriminella gör vad de kan komma undan med, inte vad det finns heroiska, moraliska argument för. Samma organiserade kriminella som bedriver sjöröveriet har begått en massa andra brott också. Antipiratinsatsen bör i högre utsträckning betrakta dem som rationella, säger han.

Abdinasir Yusuf framhäver också en soma­lisk upplysningskampanj som forskningscentrets chef, Ali Farah Ali, deltog i tillsammans med åldermän, imamer och klanledare.

– De besökte några av världens farligaste städer och utmanade lokala maffior genom att lägga fram reella argument mot att låta sig rekryteras till sjöröveriet. De är piratkampens förbisedda hjältar. I motsats till många av västvärldens upp­lys­ningskampanjer var de sakliga och osenti­mentala, säger han.

De besökte några av världens farligaste städer och utmanade lokala maffior genom att lägga fram reella argument mot att låta sig rekryteras till sjöröveriet.
Abdinasir Yusuf

Centrets chef själv berättar att han visade kuststädernas unga analfabeter videoklipp av hur piratfartygen sprängs i luften och statistik på hur få pirater som faktiskt blir rika.
Den sortens initiativ har helt klart bidragit till att stigmatisera sjöröveriet, det finns det gott om bevis på i Garoowe. Några halvfärdiga praktpalats står och förfaller eftersom ingen ville köpa dem av piraterna när dessas byggpengar tog slut. På ett av dem står det i blå sprejfärg skrivet Waaib – till salu.

Fler lokala affärsmän motarbetar än stöttar i dagsläget piraterna. En av dem är 32-årige Ahmed ”Jowle” Jama som har tjänat sina pengar på att sälja begagnade bilar och kontorsmöbler. För tre år sedan öppnade han konstgräsfotbollsplanen Clas­­sic Stadium för att, som han säger medan han visar runt, ”ge de unga ett alternativ till att ansluta sig till piraterna”.

Ett skarpt strålkastarljus lyser upp de moderna banorna där det spelas Ramadan Cup från solnedgången till långt in på nätterna. Nivån är tämligen hög: Garo­owe har varit nationella mästare. Men självklart är det rätt få eller inga av killarna som kommer att kunna försörja sig på att spela fotboll, och flera av dem låter sig frestas in i kriminalitet eller att kämpa för Al-Shabaab för 150 dollar i månaden. Ett faktum all världens goda erbjudanden inte kan ändra på.

På sistone har det hävdats att några av piraterna har blivit rika på att smuggla migranter. Det skriver bland annat tanke­smedjorna OEF Research, Oceans Beyond Piracy och Secure Fisheries i rap­­porten ”Stable Seas” – Stabila hav.

”Pirater har länge smugglat migranter. Det har hjälpt dem att hålla sig ovanför ytan medan sjöröveriet gick på sparlåga och det har bidragit till att finansiera den senaste tidens attacker”, skriver en av huvudförfattarna till rapporten, Ben Lawellin, i ett mejl.

Han kan dock inte lägga fram några klara, handgripliga bevis på det. Så vitt jag vet har ingen heller lyckats offentliggöra några sådana. Påståendet måste därför tills vidare anses som ”ganska tveksamt”, skriver den erkända tankesmedjan International Crisis Groups Somaliaexpert Abdul Khalif i ett mejl.

Jag använder den mesta av tiden av mitt besök i Garoowe till att undersöka saken närmare.

I utkanten av Garoowe ligger ett stort läger för flyktingar och internt fördrivna.

– Det heter Washington eftersom solcellslyktstolparna liknar skyskrapor om natten, säger den 20-åriga kocken Idil Ghalbi med ett skratt.

Idil Ghalbi sitter framför en liten restaurang med väggar av mjölkkartonger tillsammans med några kvinnor som också är från den somaliska minoriteten i Etiopien. De har flytt både hembygdens eviga klankamp och den torka som är orsaken till att över sex miljoner somalier enligt FN är i behov av akut nödhjälp.

Den unga kvinnan har rest hit på egen hand, men var i alla fall tvungen att vid en rad vägspärrar på vägen från Etiopien till Garoowe betala över en miljon somaliska shilling till okända män beväpnade med gevär, en summa motsvarande cirka 16 000 svenska kronor.

Två av Afrikas största migrantrutter löper genom Puntland upp till regionens stora nordliga hamnstad Boosaaso.

Den ena av dem går därifrån med båt till Jemen och in i Gulfstaterna, den andra via Sudan och Libyen till Europa. Det beräknas att migranter som färdas dessa rutter betalar människosmugglare omkring 85 000 svenska kronor var. Som regel utkrävs beloppet först nära slutmålet. Därför arbetar somliga migranter i slav­liknande arbetsläger. Andra spärras rätt och slätt in i tortyrkammare medan deras familjer utpressas på pengar. Det kan hålla på i månader. De lokala medierna är fyllda av berättelser om anhöriga som desperat vandrar från stad till stad och tigger pengar för att kunna betala lösensummorna.

Migrantsmugglingen är en miljonaffär. Bara i Puntland registreras, enligt officiella siffror, 3 000 migranter per månad. En talesperson för Washingtonlägret uppskattar att cirka 100 av dem varje månad gör ett kort stopp hos vänner och släktingar i Garoowes läger för internt fördrivna och flyktingar. Det talas sällan högt om deras förehavanden på grund av att det är förbjudet att migrera, något som enbart ökar män­niskosmugglarnas möjligheter att utnyttja migranterna.

För att ta reda på mer om migrant­smugg­larna och om de har förbindelser med pirater söker jag upp en man som har träffat på dem. Den 23-åriga före detta dag­lönaren Abdikadir Mohamud Barre reste under försommaren från Kismayo i södra Somalia med kurs mot Europa, eftersom det i Somalia bara var Al-Shabaab som erbjöd honom ett fast arbete. Han blev anhållen i Etiopien och skickad till det fängelset i Garoowe, där piraterna också sitter.

Abdikadir Mohamud Barre berättar att han där tillfrågades av en person som han tuggade kat med under ett träd om han ville migrera. När han svarade ja ringde personen upp några lokala smugglare som ordnade allt och instruerade honom precis hur han skulle göra. Smuggelbossarna mötte han aldrig.

– Men det fanns somalier längs hela smuggelrutten och många av dem lik­nande hårdkokta kriminella, om några av dem var pirater vet jag inte, säger han.

Vi blir avbrutna av en utmärglad katt som kastar sig mot plastrutan i fängelsets uppehållsrum.

– Alla vill bort som du kan se. Jag kommer att försöka igen så snart jag blir fri­släppt.

De kriminella nätverken är svåra att kartlägga eftersom de flesta med tillgång till förstahandsinformation om deras före­havanden arbetar för underrättelsetjänster och sällan ger intervjuer.

Genom en gemensam bekant lyckas jag dock att få en av dem att göra ett undantag. Han är somalier, arbetar som konsulent på frilansbasis för bland annat CIA och har just avslutat flera månaders fält­arbete bland Puntlands migrantarbetare. Av den anledningen får jag inte uppge hans namn.

Vi möts på mitt hotells takterrass. Från en minaret utropas aftonbön och på gatan under oss finns lekande barn och bräkande getter. Jag får lov att läsa ett utdrag ur hans rapport i vilken en rad bekräftade migrantsmugglare namnges.

– Det är inte rapportens fokus, men jag upptäckte att flera piratbossar blev rika på att smuggla migranter, säger han.

– En av dem är poliskonstapel. Han berät­tade för mig att han hade tjänat stora pen­gar på migrantsmuggling. Han hävdade att han inte var aktiv längre, men det sa flera andra smugglare att han är. Enligt konstapeln och de andra smugglarna spelar piratbossarna och deras nätverk en stor roll i både vapen- och människo­smugglandet.

Samma personer tar ofta med mig­ranter till Jemen och vapen tillbaka på hemvägen.
Anonym frilanskonsulent och fältarbetare bland Puntlands migrantarbetare

Min kontakt förklarar att det inte är täta skott mellan de kriminella nätverken utifrån den typ av brottslighet de ägnar sig åt.

– I stället skiljs de åt av vilka de opererar för. Samma personer tar ofta med mig­ranter till Jemen och vapen tillbaka på hemvägen. De som har sin bas öster om Boosaasi säljer framför allt vapen till Islamiska staten, de som verkar väster om Boosaaso typiskt sett till Al-Shabaab.

Det lönar sig bättre för terrorgrupperna att samarbeta med smugglarna än att själva smuggla. Och det ger ett gott skäl för före detta pirater att investera i mig­rantsmuggling.

– Det är nämligen en stor logistisk opera­tion att transportera, husera och livnära migranter som ju inte betalar i för­väg, säger min anonyma källa.

Piratbossarna och deras kontakter bland affärsfolk tillhörande samma klan har de pengar som behövs. Och de saknade något att investera i efter att det blev svårt att kapa skepp i Puntland från och med omkring 2012, till följd av alla de utländska krigsfartygen och vakterna på dessa, förklarar min källa.

Puntlands smugglargäng samarbetar inte bara med pirater och terrrorister utan också med några av regionens politiker. Politikerna är beroende av ljusskygga vapenleveranser eftersom FN sedan 1992 har haft ett vapenembargo mot Somalia. Varje år utarbetar FN-analytiker en flera hundra sidor lång rapport om hur effektivt embargot verkställs, och den är alltid full av spännande detaljer om Somalias organiserade kriminella.

Den senaste rapporten från oktober förra året avhandlar bland andra piratbossen Isse Mohamoud Yusufs, kallad ”Yullux”, förbindelser med politiker, vapen­­smugglare och islamister.
Det var han som kidnappade den danska lustyachtsfamiljen från Kalundborg 2011.

Yulluxs kusin, Sheikh Abdulqader Mu­min, som leder Islamiska staten i Somalia, är en del av detta så kallade Qandala-­Hafunnätverk. Bland nätverkets kända politiska vänner i Puntland återfinns fis­ke­­ministern, tillika regionen Baris guver­nör mellan 2011 och 2015. En representant från nätverket överför, enligt rapporten, månatligen 4 000 dollar till ett konto tillhörande Puntlands finansdepartement för var och en av de illegala fisketrålare som de har anställt före detta pirater att agera privata väktare till.

Jonnah Leff, som sedan 2013 har forskat på somaliska smugglarnätverk för Conflict Armament Research, bekräftar per mejl att Puntlands regering av allt att döma fortfarande använder dessa smugglare till att skaffa fram vapen till sina soldater: ”Det är systematiskt. Det är därför smugglarna fortsätter att agera med straffrihet. De är sammanbundna genom klantillhörigheten.”

En av de mest prominenta kritikerna av dessa alarmerande starka band mellan pirater, politiker, smugglare och terrorister är Abdirizak Dirir, kallad ”Duaysane”. Han startade Puntlands antipiratenhet 2010 och ledde den fram till helt nyligen med stor framgång. Från och med maj 2012 och fram till i år fick inte en enda pirat någon lösensumma utbetald i Puntland.

Sjöröveriet har, enligt Duaysane, återkommit på grund av att iranska, jemenitiska och asiatiska trålare bedriver rov­drift på tonfisk och andra eftertraktade fiskarter. ”Stoppa dem eller så kommer ännu fler arga fiskare att vilja ansluta sig till piraterna”, varnade han i en intervju med BBC Somali den 19 mars i år. Samma kväll fick han sparken.

Jag möter honom på det extravaganta Leico Regency Hotel i Kenyas huvudstad Nairobi.

– Puntlands regering samarbetar systematiskt med pirater och illegala bottentrålare, börjar han.

Puntlands regering samarbetar systematiskt med pirater och illegala bottentrålare
Abdirizak Dirir, ”Duaysane”, som startade Puntlands antipiratenhet 2010

Han skjuter upp sina RayBan-solglasögon i pannan, beställer cheesecake och apelsinjuice och fortsätter med tunn röst:

– Regeringen ger dem fisketillstånd trots att Somalias författning endast tillåter centralregeringen i Mogadishu att utfärda detta. Den nuvarande fiskeministern, Abdirahman Jama Kulmiye, tar emot pengar under bordet. Jag tror han delar dem med Puntlands president, som han är släkt med. De bekämpar inte den marina kriminaliteten utan står i maskopi med den.

Den avskedade antipiraterichefen hävdar att det är bevisat att när två jemenitiska trålare utan tillstånd blev anhållna för drygt ett år sedan mötte personer som står nära presidenten upp dem hos kustpolisen och krävde att de skulle bli fri­släppta, vilket de också blev.

En av dem var Abdul ”Abwaan” Rashid som har bott i Århus i Danmark och som arbetar på presidentens kontor. Det är enligt Duaysane piratbossar i Puntland som regeringen mycket väl känner till vilka de är och var de bor men som de inte griper, eftersom det skulle utlösa nya klankrig.

– Yullux är en av dem. Han reser omkring fritt.

Översättning: Cecilia Irefalk