Sri Lanka: Vägen in i zonen

Sri Lankas största fackförening för textilarbetare – Free Trade Zones & General Services Employees Union, FTZ&GSEU – har ett märkbart oansenligt huvudkontor. En fråga om prioriteringar, förklarar förbundssekreteraren Anton Marcus när han visar runt på övervåningen i det lilla flerfamiljshuset i Maradana, distrikt nummer tio i Sri Lankas huvudstad Colombo.

– Vi är fyra personer på huvudkontoret och en organisatör vid varje lokalkontor vid frizonerna. Vi skulle gärna anställa fler men vi är inte särskilt starka ekonomiskt, säger han.

En vägg pryds av en almanacka med det svenska däckföretaget Trelleborgs logotyp. Anton Marcus nickar mot den.

– Vi har en väldigt stark fackförening där. Nu är situationen på fabriken bra, men det tog tre år och en strejk innan de gick med på våra krav. Arbetet låg nere i 15 dagar, och samtidigt organiserade vi en väldigt omfattande internationell kampanj.

FTZ&GSEU organiserar 16000 medlemmar, fördelade på 22 branscher. Kombinationen av en konfliktfylld arbetsmarknad och små resurser innebär att centralorganisationens anställda alltid tycks vara på väg någonstans. Anton Marcus har nyss återvänt från en internationell workshop i Bryssel, om facklig organisering i ekonomiska frizoner, och ska strax iväg för att uppvakta EU-kommissionens representantskap under dess besök i Sri Lanka.

Trots goda erfarenheter från den belgiska huvudstaden är han glad över att vara hemma. Under hans frånvaro har en strejk brutit ut, vid klädfabrikanten Bratex i frizonen Katunayake, som kommer att kräva hans uppmärksamhet. Fackföreningen vid fabriken är ung, enbart ett år gammal, och dess stridbarhet förmår inte helt kompensera bristen på erfarenhet av att hantera repressionen som riktas mot den.

– 1 200 arbetare strejkade. I går attackerades de av polisen som misshandlade flera av dem brutalt, säger Anton Marcus. 35 arresterades. Polisen står helt på företagets sida. Repressionen var så hård att de tvingades gå tillbaka till arbetet, men de är inte nöjda.

1 200 arbetare strejkade. I går attackerades de av polisen som misshandlade flera av dem brutalt.
Anton Marcus, förbundssekreterare, FTZ&GSEU

Fackföreningens första möte efter strejken äger rum på ett lokalt kvinnocenter i Jaele, några kilometer bort från Katunayake. Det är säkrare så. Dels för att företagets ihärdiga försök att kartlägga fackföreningen försvåras. Dels för att flera av medlemmarna fortfarande är efterlysta av den lokala polisen, som genomfört husrannsakningar på såväl fackkontoret vid frizonen som hemma hos inackorderade arbetare.

Av de runt 1000 som deltog i strejken har bara ett trettiotal tagit sig till mötet. Nästan alla är kvinnor, vilket återspeglar könsfördelningen på fabriken och i textilsektorn i stort. Många har inte kunnat närvara på grund av arbetet, och det geografiska säkerhetsavståndet utgör också ett hinder, men Anton Marcus är märkbart besviken över uppslutningen. Han konstaterar att fackföreningen ännu är ung, men att ökad sammanhållning krävs för att nå framtida framgångar.

– Genom att strejka kan man förlora sitt jobb. För att vinna krävs självförtroende, förklarar han för de samlade medlemmarna.

Kärnan i konflikten handlar – som så ofta i frizonerna – om löner. FTZ&GSEU krävde att lägstalönerna skulle höjas med 2000 rupies per månad, motsvarande runt 120 kronor. Efter att under ett års tid ha förhalat förhandlingar med facket presenterade Bratex i början av 2011 förändringar som innebar att mekaniker fick högre lönepåslag än sömmerskor, som i vissa fall fick sänkt ersättning med upp till 1200 rupies. En ansenlig summa i en sektor där en genomsnittlig månadslön för den som arbetar sju dagar i veckan ligger mellan 11 000 och 12 000 rupies, samtidigt som levnadslönen – den minimiinkomst som krävs för att finansiera individens grundläggande behov – beräknas till 20000 rupies.

Representanter från investeringsstyrelsen BOI, den lankesiska myndigheten för frizonerna, grep in för att medla. Men när företaget avslog samtliga krav – höjda löner, återanställning av avskedade fackmedlemmar samt att tre impopulära chefer skulle avskedas – beslöt sig några hundra arbetare att konfrontera ledningen.

Berättelserna om vad som därefter hände går isär. Arbetarna tillstår utan omsvep att de både skrikit på och knuffat arbetsköparna, samt att flera personer ramlade omkull i den trängsel som uppstod när hundratals försökte tränga sig in på ledningens kontor. Däremot avfärdas företagets version om misshandel och ofredande – att en kvinnlig chef skulle ha fått sin sari avsliten – med ogillande grimaser. Icke desto mindre ligger ledningens version nu till grund för de avskedanden som följde på strejken och de rättsprocesser som inletts mot flera av medlemmarna. Lugnt och metodiskt går mötet igenom arbetsköparnas anklagelser.

– Vi måste bemöta deras påståenden, annars kommer det att låta som att vi erkänner oss skyldiga, säger Anton Marcus.

Omedelbart efter bråket anlände polis till platsen, beordrade arbetarna att lämna fabriksområdet samt genomförde flera arresteringar. Enligt fackföreningen följer händelseförloppet ett välbekant mönster. Arbetsköpare har satt i system att kalla på polis vid minsta ordningsstörning, eftersom de vet att polisen kommer att intyga sanningshalten i deras beskyllningar och eftersom åtal enligt lankesisk lag utgör saklig grund för uppsägning. FTZ&GSEU hävdar att företag i praktiken kan beställa riktade ingripanden mot de arbetare som anses utgöra orosmoment.

Asoka Basnayake kommer som många av de anställda i frizonerna från landsbygden.
Asoka Basnayake kommer som många av de anställda i frizonerna från landsbygden. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Både H. B. Chandrawathie, eller Chandi, och Asoka Basnayake har varit med i fackföreningen sedan Bratexarbetarna organiserade sig för ett år sedan. Nu har de också frihetsberövats för sitt engagemang. Chandi satt häktad i tre dygn medan Asoka tillbringade en natt i arresten.

– Jag var där i tre dagar innan de tog mig till domaren. Det var verkligen en ny upplevelse. Jag är 42 år men har aldrig varit med om något liknande, jag grät mycket, säger Chandi.

– Jag satt bara en natt i cell, säger Asoka Basnayake. Men det var jobbigt. Jag var omgiven av knarklangare och mördare, om man inte är stark så utnyttjar de en.

Deras berättelser är typiska för frizonernas kvinnliga textilarbetare. Chandi sökte sig till Katunayake när hembyn inte erbjöd någon möjlighet till försörjning.

– Jag kom till zonen när jag var 20 år. Situationen här är inte så bra, men det finns inga alternativ. Antingen får jag jobba här eller åka hem.

– Jag kommer också långt härifrån, säger Asoka Basnayake. När jag bodde i byn var de enda jobb som fanns att få som daglönare i lantbruket. Men jag kände att lönen inte gick att leva på, jag hade tre barn att försörja, och så bestämde jag mig för att komma hit och jobba.

Det var 19 år sedan. Nu har hennes man flyttat efter till frizonen, och de två äldsta barnen är redan gifta.

– När jag kom hade jag inte förväntat mig att stanna så länge, men det fanns inga alternativ.

Att ta anställning i frizonerna har hittills varit mer av en sista utväg än ett medvetet karriärval. Arbetarkampen i Bangladesh textilindustri och den ökande kostnaden för arbetskraft i Kina, som resulterat i att klädföretag i väst nu riktar sina blickar mot Sri Lanka, skulle kunna ändra på denna omständighet. Sektorn växer explosionsartat, och enbart i Katunayake behöver ytterligare 15000 textilarbetare anställas för att orderingången ska kunna mötas. Enligt vanlig nationalekonomisk logik borde detta ge fackföreningarna en stark förhandlingsposition i lönediskussioner, men i den globaliserade exportindustri som lever av flyktigt utländskt kapital är spelreglerna annorlunda. Det låga löneläget är den avgörande konkurrensfördel som gör att exempelvis svenska H&M planerar att förlägga tillverkning till landet, och såväl arbetsköparna som regeringen är måna om att hålla kostnaderna nere.

I stället för att möta kraven på löneökningar har därför arbetsköparorganisationen JAAF och landets industri- och handelsdepartement beslutat att locka ny arbetskraft genom en nationell kampanj för att höja sektorns anseende och förbättra textilarbetarnas självförtroende. Till en kostnad av 95 miljoner rupies ska landsbygdens fattiga distrikt informeras om att textilarbetarna är de hjältar som leder Sri Lanka mot en ljusare ekonomisk framtid. Och landsbygdens fattiga lockas till att själva ansluta sig till denna skara av tillväxtpionjärer.
”Kampanjens höjdpunkt kommer att vara den kollektiva sömnaden av den nationella flaggan som klädfabriker belägna i landets olika provinser tillsammans ska genomföra för att visa upp regional enighet och kollektiv styrka”, skriver JAAF om kampanjen.

Den gigantiska flagga som landets klädarbetare på order uppifrån ska samproducera ska därefter ”presenteras för president Mahinda Rajapaksa lagom till självständighetsdagen 2012”.

Facket, som menar att sektorns status kommer att höjas först när arbetarna får sitt erkännande genom lönekuvertet, anser att kampanjen är såväl hånfull som dömd att misslyckas.

H. B. Chandrawathie, till höger, kom till zonen för över 20 år sedan. Nu har hon frihetsberövats för sitt fackliga engagemang.
H. B. Chandrawathie, till höger, kom till zonen för över 20 år sedan. Nu har hon frihetsberövats för sitt fackliga engagemang. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Anseendet för textilindustrins kvinnor – som utgör drygt 80 procent av hela sektorns arbetsstyrka – är generellt lågt, och för kvinnorna i frizonernas isolerade värld ännu lägre. Den som studerar de i lankesiska dagstidningar vanligt förekommande bröllopsannonserna kan snabbt konstatera att de ofta avslutas med orden ”no factory girls” – inga kvinnor från fabrikerna. En reflektion av en mer generell inställning i det omgivande samhället. Trots att det handlat om tvång snarare än fria val anses det ännu skamfyllt att ha lämnat sin familj för att lönearbeta.

– Det stämmer bra att samhället ser ned på oss, säger Chandi. Till och med polisen kallade oss samma saker när jag var inlåst. De kallade oss ”underkläder”.

I ett patriarkalt samhälle där äktenskapets ställning är stark har de konservativa attityderna dock blivit ett potentiellt ekonomiskt, och därmed också politiskt, problem. Kvinnliga frizonsanställda är i genomsnitt mellan 20–30 år gamla, och tre fjärdedelar av dem är ogifta.

För att motverka att svårigheten att hitta en lämplig partner skrämmer bort arbetskraften har – parallellt med hyllningskampanjerna på landsbygden – en ny idé fått stöd från landets högsta politiska kretsar. Att de kvinnliga frizonsarbetarna som inte anses attraktiva på äktenskapsmarknaden ska matchas mot de likaledes oattraktiva veteraner som invalidiserats under det långa och blodiga inbördeskriget. Det bärande argumentet i förslaget är att såväl de manliga veteranerna som de kvinnliga frizonsarbetarna har offrat sig för Sri Lanka. De förstnämnda för att krossa den tamilska separatiströrelsen, de sistnämnda för smörja fosterlandets ekonomiska hjul.

Genom den fackliga organiseringen har sektorns kvinnor fått ett forum att driva sina frågor i. Dock inte ett riskfritt sådant. Men trots att hon nu sannolikt har en rättsprocess, och eventuellt avsked, att vänta uttrycker Asoka Basnayake inga tveksamheter kring sitt medlemskap.

– Jag gick med i facket eftersom det inte finns något annat sätt att kämpa mot orättvisorna som drabbar oss.

Chandi ler när hon får frågan om frihetsberövandet inte skrämt henne.

– Jag har inte varit tillbaka på fabriken än, men de andra kommer att få mig att känna mig som en hjälte. Jag intalar mig själv att jag ska stå på mina egna ben och höja min röst mot de orättvisor som ägarna utsätter oss för. Man måste resa sig. Särskilt vi kvinnor, om man jobbar i textilsektorn finns det inget annat val än att protestera.

Leendet försvinner och hon tystnar en stund.

– Min mamma vet fortfarande inte vad som hände. Hon är sjuk, och jag vill inte att hon ska få reda på det. På landsbygden, där jag kommer ifrån, anses det väldigt stigmatiserande att ha suttit i fängelse.

Anton Marcus tar emot på fackföreningen FTZ&GSEU:s huvudkontor.
Anton Marcus tar emot på fackföreningen FTZ&GSEU:s huvudkontor. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Enligt Anton Marcus är den oheliga alliansen mellan ordningsmakt och arbetsköpare ett resultat av regeringens eftergiftspolitik gentemot utländska investerare och klädföretag verksamma i frizonerna. Textilindustrin är den snabbast växande sektorn i landet, och utgör tillsammans med teproduktionen Sri Lankas ekonomiska ryggrad. Den står för nära 45 procent av landets totala exportinkomster, vilket under 2010 motsvarade runt 22 miljarder kronor – en summa som enligt regeringens planer ska ha vuxit till drygt 30 miljarder kronor år 2016.

Att låta polisen utföra beställningsjobb åt arbetsköparnas är helt enkelt ett sätt att försöka hålla investerarna på gott humör, och att hitta lokala allierade för att försöka ändra på detta förhållande är svårt.

– Alla andra fackföreningar är kopplade till politiska partier, säger Anton Marcus utan att bemöda sig om att dölja sitt förakt. Den största fackföreningen sitter i regeringen. Så fort de kommer till makten byter de sida. Det är svårt att organisera textilarbetarna, för facken är också emot det.

I stället har FTZ&GSEU fått vända sig till utlandet för stöd. Dels finansiellt sådant, eftersom medlemsavgiften på en knapp krona per månad inte räcker för att driva verksamheten. Dels politiskt sådant, vilket i sin tur gett facket mäktiga fiender på hemmaplan.

I en intervju med regeringsvänliga Daily News förklarade president Mahinda Rajapaksa från styrande Frihetsalliansen nyligen att vissa fackföreningsledare ”hade glömt sina plikter gentemot sina landsmän och förfallit till att tjäna snabba pengar på att förråda sitt fosterland”. Uttalandet var tydligt adresserat till FTZ&GSEU, som tillsammans med den amerikanska centralorganisationen AFL-CIO krävt att Sri Lanka skulle fråntas vissa internationella handelsförmåner om landet inte stärkte skyddet för frizonernas arbetare.

– De påstår att vi saboterar Sri Lankas suveränitet eftersom vi får finansiering utifrån. Det enda vi kan svara är att ja, det gör vi. Men vi finns inte till för att stödja regeringen, utan för att stödja arbetarna, konstaterar Anton Marcus.

Konflikten på Bratex är inte det enda ärende som FTZ&GSEU har att hantera. På textilfabriken Polytex, som ligger några mil utanför frizonen och har Polo Ralph Lauren och Nike som största kunder, har de tre fackföreningar som finns representerade krävt kollektiva löneförhandlingar. Företaget har vägrat.

– De har kört över oss i de separata förhandlingarna och ensidigt implementerat sina egna förslag, förklarar Anton Marcus medan minibussen stakar sig fram i Colombos på samma gång hetsiga och långsamma trafikkaos. De vet att om vi förhandlar tillsammans kan de inte strunta i oss på det sättet. Företaget hävdar att det enligt lagen inte behöver tillåta kollektiva förhandlingar, och det stämmer. Men vi hävdar att de måste det enligt ILO-konventionerna 87 och 90 som Sri Lanka ratificerat.

Fackmöte på Polytex som tillverkar kläder åt bland andra Nike.
Fackmöte på Polytex som tillverkar kläder åt bland andra Nike. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

FTZ&GSEU:s möte samlar några hundra av medlemmarna, de allra flesta kvinnor klädda i Polytex turkosa t-tröjor. En häftig diskussion utbryter mellan Anton Marcus och en manlig medlem. Denne argumenterar högljutt för omedelbar arbetsnedläggning, medan Anton Marcus i stället menar att en strejk – som formellt måste godkännas av fackföreningens verkställande utskott – bör senareläggas av strategiska skäl.

– Vissa ville strejka, men vi sade nej. Vi ville behålla status quo medan vi försökte vinna förhandlingsfrågan, men arbetarna gick före och genomförde en större maskningsaktion.
Stridsåtgärder som inte sanktionerats av ledningen är inte helt ovanliga, men heller inte alltid helt taktiska. På Polytex svarade ledningen med att dra in övertidstimmar, helt nödvändiga för att lönen ska gå att leva på, samt att anklaga facket för att ha provocerat fram beslutet. Under mötet fanns representanter för arbetsköparen på plats för att videofilma Anton Marcus tal.

– De gör det för att skrämma mig, men också för att de hoppas kunna använda det som bevis. De har anklagat mig för att ha sagt åt arbetarna att maska, men de gjorde det utan fackets kännedom, säger han med ett skratt som på samma gång låter både bekymrat och stolt.

Den väg som lett honom till att verka i och för landets enda oberoende arbetarorganisation av betydelse är i mångt och mycket en avspegling av Sri Lankas moderna historia. Om misslyckade uppror, och assimileringen av radikal vänsterpolitik med sinhalesisk nationalism.

– Från början var jag arbetare och jobbade som mekaniker vid en fabrik. När vi försökte organisera oss fackligt blev vi avskedade. Jag ville lära mig mer om hur man kunde slåss för sina rättigheter.

Som ung idealist gick han därför in i den marxist-leninistiska fackförening som lydde under partiet Janatha Vimukthi Peramuna, JVP.

Därifrån blev han dock utkastad efter att alltför öppet ha kritiserat ledningen. Konfrontationen med den Moskvatrogna fackföreningens hierarkiska principer gjorde honom dock inte mer omskakad än att han 1971 deltog i uppror som JVP organiserade, och som totalt kostade minst 15000 människor livet innan det slutligen slogs ned.

– Vi förlorade, konstaterar han kort. Därefter var vi tvungna att gå under jorden.

Ungefär samtidigt som det politiska klimatet åter tillät honom att verka i det öppna föddes landets frizoner, 1978. I dag sysselsätter landets fyra stora frizoner 150000 textilarbetare, medan hela den exportorienterade textilsektorn omfattar nära en halv miljon anställda.

Katunayake är den största av frizonerna, kronjuvelen i Sri Lankas projekt för att attrahera utländska investeringar. Vägen dit kantas av långa rader inackorderingsbostäder. De som bodde i området innan frizonens tid har nu etablerat sig som en slags lokal överklass, som nästan uteslutande lever på att inackordera de kvinnor som söker sig hit från landsbygden.

Enligt Anton Marcus till en kostnad som inte alls motsvarar kvaliteten på boendet.

– Det är huvudinkomsten för människorna här, att hyra ut sovplatser till arbetarna. Men de tar ut orimliga priser, boendet är uselt.

FAKTA: Sri Lankas frizoner
• Ekonomiska frizoner är en konstruktion som många utvecklingsländer använt för att försöka locka till sig utländska investeringar.  De domineras av exportorienterade tillverkningsföretag, och lagstiftningen är som regel annorlunda än i det omgivande samhället. Detta innebär dels skattelättnader för företagen, men ofta även svagare arbetsrätts- och miljölagstiftning.• Sri Lankas frizoner startades 1978 och sysselsätter i dag runt 150000 textilarbetare. Drygt 80 procent av dessa är kvinnor.• Den lagstadgade minimilönen är 6 000 rupies, eller drygt 360 kronor, per månad. De flesta textilarbetare arbetar sju dagar i veckan, vilket innebär att de tjänar omkring 12000 rupies per månad. Detta är dock en bra bit från levnadslönen – den minimiinkomst som krävs för att finansiera individens grundläggande behov – som beräknats till 20 000 rupies per månad.

• En undersökning som landets arbetsmarknadsdepartement nyligen lät genomföra visade att 34,2 procent av de kvinnliga frizonsarbetarna lider av kronisk näringsbrist.

Frizonens fabriker, stora låga byggnader som nästan helt saknar fönster, ligger bakom dubbla rader elektriska stängsel krönta av taggtråd.

Arbetaren får fotografera från tuk-tuken, men att stanna till eller kliva ut för att ta bilder anses för riskabelt.

– De gjorde frizonen till ett högsäkerhetsområde under kriget, men nu är det ett år sedan kriget tog slut, säger Anton Marcus.

Detta är ett typiskt uttryck för den postkrigsstämning som präglar landet. Inskränkningar i fri- och rättigheter som ursprungligen gjordes med hänvisning till konflikten avskaffas inte, vilket uppmärksammats av bland andra Amnesty International:

”Sri Lanka har i princip haft undantagstillstånd sedan 1971 och de regeringar som suttit vid makten har använt den nationella säkerheten som ursäkt för att införa ett stort antal undantagslagar. Detta har fått till följd att rätten till åsikts- och yttrandefrihet har urholkats eller till och med dragits in och att personer har fängslats godtyckligt”, skrev organisationen nyligen i en rapport.

I frizonerna gäller särskilda regler. Det är inte bara förbjudet för utländska journalister att fotografera, industriparkerna är också förbjudet område för alla som inte är yrkesverksamma inom dem. För FTZ&GSEU är detta ett stort praktiskt problem. Fackföreningens anställda har inte möjlighet att på plats på arbetsplatserna stödja sina medlemmar. I stället måste all facklig verksamhet skötas utanför zonen, något som sätter ständiga käppar i hjulet.

– När man har en konflikt utanför frizonerna kan man få stöd från det omgivande lokalsamhället, inne i zonerna är man helt isolerade. Att vi inte får komma in är ett stort problem, och att ändra på det är ett av våra viktigaste krav.

Det är emellertid ett krav som måste riktas mot regeringen, inte mot enskilda arbetsköpare. Hittills har landets ledning vägrat diskutera frågan, men FTZ&GSEU:s blotta existens är ett bevis på potentialen i att arbeta utifrån en långsiktig strategi. Ursprungligen lagstiftade regeringen om att facklig organisering alls inte skulle vara tilllåten i frizonerna. Detta upphävdes emellertid av landets högsta domstol, som konstaterade att beslutet stred mot landets konstitution. Fortfarande fanns dock ingen skyldighet för företagen i zonerna att erkänna eller förhandla med fackliga motparter. Frizonerna omgavs av höga stängsel, såväl bildligt som bokstavligt talat, och för att kunna ta sig in var den oberoende fackföreningsrörelsen således tvungen att börja på utsidan.

– 1982 startade vi en fackförening utanför frizonerna, GSEU, säger Anton Marcus. Tanken var att organisera oss så att vi sedan skulle kunna ta med den styrkan in i zonerna. 1982 hade vi också vår första strejk som pågick en månad. Polisen arresterade mig och jag satt häktad i två veckor medan arbetarna fortsatte kämpa. Till slut vann vi. Företaget erkände vår fackförening och gav efter för våra krav.

Den nya regering som tillträdde 1984 såg risken för att klasskonfrontationer i frizonerna skulle störa produktionen, men ville alltjämt inte stärka rätten till organisering. Lösningen blev att inrätta så kallade arbetsplatsråd. Dessa skulle fungera som en arena för dialog mellan arbetsköparna och den underbetalda arbetskraften, men saknade reellt inflytande. Bland dåtidens fackföreningar utbröt en debatt kring hur rörelsen borde ställa sig till råden. Denna slutade med att de partianknutna facken tog avstånd från dem eftersom de betraktades som en skendemokratisk dimridå. FTZ&GSEU valde en annan väg.

– Vi tyckte inte heller att råden hade någonting med fackförbund att göra men beslutade oss för att använda dem.

Ett tidskrävande och mödosamt arbete med att, i strid mot regeringens riktlinjer för hur dessa skulle fungera, etablera ett nätverk av kontakter mellan de olika arbetsplatsråden inleddes. 1996 inrättades ett gemensamt råd som samlade större delen av alla aktiva arbetsplatsråd från frizonerna,och 1998 blev detta formellt en medlemsorganisation. Strukturen för att etablera en fackförening var därmed klar, nu inväntade medlemmarna enbart de nödvändiga juridiska reformerna.

– I december 1999 kom lagen om att fabrikerna är skyldiga att förhandla med oss om mer än 40 procent av arbetarna är medlemmar. Vi tänkte att nu är det dags, och 2000 blev vi den första fackföreningen i frizonerna. Det tog oss 22 år, säger Anton Marcus med ett brett leende.

– 2003 lierades vår fackförening i frizonerna med vår fackförening utanför. Det är därför vi har ett så långt namn, vi ville behålla båda identiteterna.

Fackföreningens läkarmottagning erbjuder kostnadsfri vård.
Fackföreningens läkarmottagning erbjuder kostnadsfri vård. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Asela Dharmapriya är regional organisatör i Katunayake och visar, inte utan ett visst mått av stolthet, fackföreningens lokala kontor. FTZ&GSEU har nyligen öppnat en egen läkarmottagning där medlemmarna kan få kostnadsfri rådgivning och behandling. Detta sedan en studie utförd av arbetsmarknadsdepartementet visat att drygt 34 procent av frizonens kvinnliga arbetare lider av kronisk undernäring. Investeringsstyrelsen BOI har en egen läkarmottagning, men där kostar det att söka hjälp. I valet mellan mat för dagen och medicin för framtiden har arbetarna konsekvent valt att prioritera det första.

Även Asela Dharmapriya greps under strejken på Bratex. Efter tre år som facklig organisatör är han härdad, men denna gång innebar frihetsberövandet att han missade sitt första barns födelse.

– Min fru var gravid när jag greps, facket ordnade med sjukhus för henne. Jag sade till polisen att barnet skulle komma när som helst. ”Än sen, det är inte du som ska föda”, svarade de.

Asela Dharmapriya, facklig organisatör, satt häktad när hans barn föddes.
Asela Dharmapriya, facklig organisatör, satt häktad när hans barn föddes. Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Själv har han inga planer på att byta till ett mindre riskabelt yrke. Men repressionen är ett konkret problem, och det största enskilda hindret vid nyrekrytering av medlemmar.

– Det är väldigt svårt, säger han. Arbetarna är rädda för de utsätts för repression av både regeringen och polisen. De kan sätta vem som helst i fängelse om de verkligen vill det.

Anton Marcus gör samma bedömning. Intressegemenskapen mellan stat och utländskt kapital är en mäktig allians som sätter vunna lagstiftningssegrar ur spel. För att en fackförening ska erkännas vid en fabrik krävs att 40 procent av de anställda i en omröstning uppger att de är medlemmar. Men även om medlemsunderlaget existerar har ägarnas skrämsletaktiker alltför ofta visat sig vara effektiva.

– Vi måste anhålla om att arbetsmarknadsdepartementet ska hålla en omröstning. Departementet ser till att omröstningen blir försenad och under tiden så skrämmer fabriksägarna upp arbetarna och försöker tvinga bort fackledarna, säger han och suckar.

Departementet ser till att omröstningen blir försenad och under tiden så skrämmer fabriksägarna upp arbetarna och försöker tvinga bort fackledarna.
Anton Marcus, förbundssekreterare, FTZ&GSEU

Icke desto mindre är berättelsen om FTZ&GSEU i mångt och mycket en framgångssaga. Envetet arbete har gjort fackföreningen till en kraft att räkna med, och trots att den konstant motarbetas fortsätter medlemmarna att strömma till.

– Jo, säger Anton Marcus, Trots att det är ständiga utmaningar så kan vi se att vi rör oss framåt, lite i taget. De senaste månaderna har vi fått 800 nya medlemmar, vi siktar på 5000 under hela året.

Men framtiden bär med sig hot som lovar att sätta den fackliga solidariteten på hårda prov. Nyligen kommenterade arbetsköparorganisationen JAAF:s generalsekreterare M. P.T. Cooray arbetskraftsbristen i frizonerna på ett sätt som väckt oro.

– Kostnaderna är höga i dessa områden så vissa företag kan vara tveksamma till att nyanställa. Det är därför vi uppmuntrar företag att flytta till landsbygden, inklusive till norr och öster.

Detta betyder i klartext att arbetsköparna vill flytta arbetstillfällen till de tamilskt dominerade delarna av landet, och JAAF driver en hård kampanj för att regeringen ska öppna en ny frizon i öst. Anton Marcus ser, för första gången under de dagar Arbetaren följt honom, uppriktigt modfälld ut när han berättar.

– Fabriksägarna säger öppet att de vill göra det för att det blir billigare, priset på arbetskraft är lägre där. Och vem kan klandra tamilerna? De har plågats av krig i 30 år och är beredda att göra vad som helst för ett anständigt liv.

FTZ&GSEU är uttalade motståndare till alla typer av etnisk diskriminering, men även om inbördeskriget officiellt är slut är såren från detsamma långt ifrån läkta. Decennier av bitter konflikt har, i kombination med massiv nationalistisk propaganda, skapat en långtgående misstänksamhet mellan den sinhalesiska majoritetsbefolkningen och den tamilska minoriteten. Den etniska konflikt som präglat hela Sri Lankas moderna historia riskerar nu att iscensättas igen. Denna gång inte underblåst av historiska motsättningar eller kolonial särbehandling, utan av den eviga jakten på högre profitkvoter.

– Vi vill att tamiler ska få jobb, men de måste få samma villkor som sinhaleser. De får gärna öppna nya fabriker där, men inte stänga fabriker här för att flytta dem dit, säger Anton Marcus.

Utanför facklokalen sänker sig mörkret över Katunayake. Det sista passet i fabrikerna är avslutat och arbetarna återvänder hem till de nakna betongkonstruktioner eller hjälpligt hoplappade skjul som kallas inackorderingsbostäder.

– Det är en svår fråga, säger Anton Marcus. 99 procent av våra medlemmar är sinhaleser. Om de tror att de förlorar sina jobb på grund av tamilerna kommer det att bli en ny konflikt.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad