Sri Lanka: Vägen in i zonen

I morgon lördag är det exakt 40 år sedan stora antitamilska, regeringsunderstödda kravaller bröt ut i Sri Lanka. Omkring 300 tamiler dödades och tusentals vänsteranhängare drevs från sina hem. Några år senare resulterade spänningarna i ett regelrätt inbördeskrig, som tog slut först 2009. Efter inbördeskriget har den exportorienterade textilindustrin befäst sin ställning som Sri Lankas ekonomiska motor. Mot alla odds har också en oberoende arbetarorganisation etablerat sig i de taggtrådsomgärdade fabrikerna. Arbetaren besökte Sri Lanka 2011, i ett reportage som vi här återpublicerar.

Sri Lankas största fackförening för textilarbetare – Free Trade Zones & General Services Employees Union, FTZ&GSEU – har ett märkbart oansenligt huvudkontor. En fråga om prioriteringar, förklarar förbundssekreteraren Anton Marcus när han visar runt på övervåningen i det lilla flerfamiljshuset i Maradana, distrikt nummer tio i Sri Lankas huvudstad Colombo.

– Vi är fyra personer på huvudkontoret och en organisatör vid varje lokalkontor vid frizonerna. Vi skulle gärna anställa fler men vi är inte särskilt starka ekonomiskt, säger han.

En vägg pryds av en almanacka med det svenska däckföretaget Trelleborgs logotyp. Anton Marcus nickar mot den.

– Vi har en väldigt stark fackförening där. Nu är situationen på fabriken bra, men det tog tre år och en strejk innan de gick med på våra krav. Arbetet låg nere i 15 dagar, och samtidigt organiserade vi en väldigt omfattande internationell kampanj.

FTZ&GSEU organiserar 16000 medlemmar, fördelade på 22 branscher. Kombinationen av en konfliktfylld arbetsmarknad och små resurser innebär att centralorganisationens anställda alltid tycks vara på väg någonstans. Anton Marcus har nyss återvänt från en internationell workshop i Bryssel, om facklig organisering i ekonomiska frizoner, och ska strax iväg för att uppvakta EU-kommissionens representantskap under dess besök i Sri Lanka.

Trots goda erfarenheter från den belgiska huvudstaden är han glad över att vara hemma. Under hans frånvaro har en strejk brutit ut, vid klädfabrikanten Bratex i frizonen Katunayake, som kommer att kräva hans uppmärksamhet. Fackföreningen vid fabriken är ung, enbart ett år gammal, och dess stridbarhet förmår inte helt kompensera bristen på erfarenhet av att hantera repressionen som riktas mot den.

– 1 200 arbetare strejkade. I går attackerades de av polisen som misshandlade flera av dem brutalt, säger Anton Marcus. 35 arresterades. Polisen står helt på företagets sida. Repressionen var så hård att de tvingades gå tillbaka till arbetet, men de är inte nöjda.

1 200 arbetare strejkade. I går attackerades de av polisen som misshandlade flera av dem brutalt.
Anton Marcus, förbundssekreterare, FTZ&GSEU

Fackföreningens första möte efter strejken äger rum på ett lokalt kvinnocenter i Jaele, några kilometer bort från Katunayake. Det är säkrare så. Dels för att företagets ihärdiga försök att kartlägga fackföreningen försvåras. Dels för att flera av medlemmarna fortfarande är efterlysta av den lokala polisen, som genomfört husrannsakningar på såväl fackkontoret vid frizonen som hemma hos inackorderade arbetare.

Av de runt 1000 som deltog i strejken har bara ett trettiotal tagit sig till mötet. Nästan alla är kvinnor, vilket återspeglar könsfördelningen på fabriken och i textilsektorn i stort. Många har inte kunnat närvara på grund av arbetet, och det geografiska säkerhetsavståndet utgör också ett hinder, men Anton Marcus är märkbart besviken över uppslutningen. Han konstaterar att fackföreningen ännu är ung, men att ökad sammanhållning krävs för att nå framtida framgångar.

– Genom att strejka kan man förlora sitt jobb. För att vinna krävs självförtroende, förklarar han för de samlade medlemmarna.

Kärnan i konflikten handlar – som så ofta i frizonerna – om löner. FTZ&GSEU krävde att lägstalönerna skulle höjas med 2000 rupies per månad, motsvarande runt 120 kronor. Efter att under ett års tid ha förhalat förhandlingar med facket presenterade Bratex i början av 2011 förändringar som innebar att mekaniker fick högre lönepåslag än sömmerskor, som i vissa fall fick sänkt ersättning med upp till 1200 rupies. En ansenlig summa i en sektor där en genomsnittlig månadslön för den som arbetar sju dagar i veckan ligger mellan 11 000 och 12 000 rupies, samtidigt som levnadslönen – den minimiinkomst som krävs för att finansiera individens grundläggande behov – beräknas till 20000 rupies.

Representanter från investeringsstyrelsen BOI, den lankesiska myndigheten för frizonerna, grep in för att medla. Men när företaget avslog samtliga krav – höjda löner, återanställning av avskedade fackmedlemmar samt att tre impopulära chefer skulle avskedas – beslöt sig några hundra arbetare att konfrontera ledningen.

Berättelserna om vad som därefter hände går isär. Arbetarna tillstår utan omsvep att de både skrikit på och knuffat arbetsköparna, samt att flera personer ramlade omkull i den trängsel som uppstod när hundratals försökte tränga sig in på ledningens kontor. Däremot avfärdas företagets version om misshandel och ofredande – att en kvinnlig chef skulle ha fått sin sari avsliten – med ogillande grimaser. Icke desto mindre ligger ledningens version nu till grund för de avskedanden som följde på strejken och de rättsprocesser som inletts mot flera av medlemmarna. Lugnt och metodiskt går mötet igenom arbetsköparnas anklagelser.

– Vi måste bemöta deras påståenden, annars kommer det att låta som att vi erkänner oss skyldiga, säger Anton Marcus.

Omedelbart efter bråket anlände polis till platsen, beordrade arbetarna att lämna fabriksområdet samt genomförde flera arresteringar. Enligt fackföreningen följer händelseförloppet ett välbekant mönster. Arbetsköpare har satt i system att kalla på polis vid minsta ordningsstörning, eftersom de vet att polisen kommer att intyga sanningshalten i deras beskyllningar och eftersom åtal enligt lankesisk lag utgör saklig grund för uppsägning. FTZ&GSEU hävdar att företag i praktiken kan beställa riktade ingripanden mot de arbetare som anses utgöra orosmoment.

Asoka Basnayake kommer som många av de anställda i frizonerna från landsbygden.
Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Både H. B. Chandrawathie, eller Chandi, och Asoka Basnayake har varit med i fackföreningen sedan Bratexarbetarna organiserade sig för ett år sedan. Nu har de också frihetsberövats för sitt engagemang. Chandi satt häktad i tre dygn medan Asoka tillbringade en natt i arresten.

– Jag var där i tre dagar innan de tog mig till domaren. Det var verkligen en ny upplevelse. Jag är 42 år men har aldrig varit med om något liknande, jag grät mycket, säger Chandi.

– Jag satt bara en natt i cell, säger Asoka Basnayake. Men det var jobbigt. Jag var omgiven av knarklangare och mördare, om man inte är stark så utnyttjar de en.

Deras berättelser är typiska för frizonernas kvinnliga textilarbetare. Chandi sökte sig till Katunayake när hembyn inte erbjöd någon möjlighet till försörjning.

– Jag kom till zonen när jag var 20 år. Situationen här är inte så bra, men det finns inga alternativ. Antingen får jag jobba här eller åka hem.

– Jag kommer också långt härifrån, säger Asoka Basnayake. När jag bodde i byn var de enda jobb som fanns att få som daglönare i lantbruket. Men jag kände att lönen inte gick att leva på, jag hade tre barn att försörja, och så bestämde jag mig för att komma hit och jobba.

Det var 19 år sedan. Nu har hennes man flyttat efter till frizonen, och de två äldsta barnen är redan gifta.

– När jag kom hade jag inte förväntat mig att stanna så länge, men det fanns inga alternativ.

Att ta anställning i frizonerna har hittills varit mer av en sista utväg än ett medvetet karriärval. Arbetarkampen i Bangladesh textilindustri och den ökande kostnaden för arbetskraft i Kina, som resulterat i att klädföretag i väst nu riktar sina blickar mot Sri Lanka, skulle kunna ändra på denna omständighet. Sektorn växer explosionsartat, och enbart i Katunayake behöver ytterligare 15000 textilarbetare anställas för att orderingången ska kunna mötas. Enligt vanlig nationalekonomisk logik borde detta ge fackföreningarna en stark förhandlingsposition i lönediskussioner, men i den globaliserade exportindustri som lever av flyktigt utländskt kapital är spelreglerna annorlunda. Det låga löneläget är den avgörande konkurrensfördel som gör att exempelvis svenska H&M planerar att förlägga tillverkning till landet, och såväl arbetsköparna som regeringen är måna om att hålla kostnaderna nere.

I stället för att möta kraven på löneökningar har därför arbetsköparorganisationen JAAF och landets industri- och handelsdepartement beslutat att locka ny arbetskraft genom en nationell kampanj för att höja sektorns anseende och förbättra textilarbetarnas självförtroende. Till en kostnad av 95 miljoner rupies ska landsbygdens fattiga distrikt informeras om att textilarbetarna är de hjältar som leder Sri Lanka mot en ljusare ekonomisk framtid. Och landsbygdens fattiga lockas till att själva ansluta sig till denna skara av tillväxtpionjärer.
”Kampanjens höjdpunkt kommer att vara den kollektiva sömnaden av den nationella flaggan som klädfabriker belägna i landets olika provinser tillsammans ska genomföra för att visa upp regional enighet och kollektiv styrka”, skriver JAAF om kampanjen.

Den gigantiska flagga som landets klädarbetare på order uppifrån ska samproducera ska därefter ”presenteras för president Mahinda Rajapaksa lagom till självständighetsdagen 2012”.

Facket, som menar att sektorns status kommer att höjas först när arbetarna får sitt erkännande genom lönekuvertet, anser att kampanjen är såväl hånfull som dömd att misslyckas.

H. B. Chandrawathie, till höger, kom till zonen för över 20 år sedan. Nu har hon frihetsberövats för sitt fackliga engagemang.
Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Anseendet för textilindustrins kvinnor – som utgör drygt 80 procent av hela sektorns arbetsstyrka – är generellt lågt, och för kvinnorna i frizonernas isolerade värld ännu lägre. Den som studerar de i lankesiska dagstidningar vanligt förekommande bröllopsannonserna kan snabbt konstatera att de ofta avslutas med orden ”no factory girls” – inga kvinnor från fabrikerna. En reflektion av en mer generell inställning i det omgivande samhället. Trots att det handlat om tvång snarare än fria val anses det ännu skamfyllt att ha lämnat sin familj för att lönearbeta.

– Det stämmer bra att samhället ser ned på oss, säger Chandi. Till och med polisen kallade oss samma saker när jag var inlåst. De kallade oss ”underkläder”.

I ett patriarkalt samhälle där äktenskapets ställning är stark har de konservativa attityderna dock blivit ett potentiellt ekonomiskt, och därmed också politiskt, problem. Kvinnliga frizonsanställda är i genomsnitt mellan 20–30 år gamla, och tre fjärdedelar av dem är ogifta.

För att motverka att svårigheten att hitta en lämplig partner skrämmer bort arbetskraften har – parallellt med hyllningskampanjerna på landsbygden – en ny idé fått stöd från landets högsta politiska kretsar. Att de kvinnliga frizonsarbetarna som inte anses attraktiva på äktenskapsmarknaden ska matchas mot de likaledes oattraktiva veteraner som invalidiserats under det långa och blodiga inbördeskriget. Det bärande argumentet i förslaget är att såväl de manliga veteranerna som de kvinnliga frizonsarbetarna har offrat sig för Sri Lanka. De förstnämnda för att krossa den tamilska separatiströrelsen, de sistnämnda för smörja fosterlandets ekonomiska hjul.

Genom den fackliga organiseringen har sektorns kvinnor fått ett forum att driva sina frågor i. Dock inte ett riskfritt sådant. Men trots att hon nu sannolikt har en rättsprocess, och eventuellt avsked, att vänta uttrycker Asoka Basnayake inga tveksamheter kring sitt medlemskap.

– Jag gick med i facket eftersom det inte finns något annat sätt att kämpa mot orättvisorna som drabbar oss.

Chandi ler när hon får frågan om frihetsberövandet inte skrämt henne.

– Jag har inte varit tillbaka på fabriken än, men de andra kommer att få mig att känna mig som en hjälte. Jag intalar mig själv att jag ska stå på mina egna ben och höja min röst mot de orättvisor som ägarna utsätter oss för. Man måste resa sig. Särskilt vi kvinnor, om man jobbar i textilsektorn finns det inget annat val än att protestera.

Leendet försvinner och hon tystnar en stund.

– Min mamma vet fortfarande inte vad som hände. Hon är sjuk, och jag vill inte att hon ska få reda på det. På landsbygden, där jag kommer ifrån, anses det väldigt stigmatiserande att ha suttit i fängelse.

Anton Marcus tar emot på fackföreningen FTZ&GSEU:s huvudkontor.
Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Enligt Anton Marcus är den oheliga alliansen mellan ordningsmakt och arbetsköpare ett resultat av regeringens eftergiftspolitik gentemot utländska investerare och klädföretag verksamma i frizonerna. Textilindustrin är den snabbast växande sektorn i landet, och utgör tillsammans med teproduktionen Sri Lankas ekonomiska ryggrad. Den står för nära 45 procent av landets totala exportinkomster, vilket under 2010 motsvarade runt 22 miljarder kronor – en summa som enligt regeringens planer ska ha vuxit till drygt 30 miljarder kronor år 2016.

Att låta polisen utföra beställningsjobb åt arbetsköparnas är helt enkelt ett sätt att försöka hålla investerarna på gott humör, och att hitta lokala allierade för att försöka ändra på detta förhållande är svårt.

– Alla andra fackföreningar är kopplade till politiska partier, säger Anton Marcus utan att bemöda sig om att dölja sitt förakt. Den största fackföreningen sitter i regeringen. Så fort de kommer till makten byter de sida. Det är svårt att organisera textilarbetarna, för facken är också emot det.

I stället har FTZ&GSEU fått vända sig till utlandet för stöd. Dels finansiellt sådant, eftersom medlemsavgiften på en knapp krona per månad inte räcker för att driva verksamheten. Dels politiskt sådant, vilket i sin tur gett facket mäktiga fiender på hemmaplan.

I en intervju med regeringsvänliga Daily News förklarade president Mahinda Rajapaksa från styrande Frihetsalliansen nyligen att vissa fackföreningsledare ”hade glömt sina plikter gentemot sina landsmän och förfallit till att tjäna snabba pengar på att förråda sitt fosterland”. Uttalandet var tydligt adresserat till FTZ&GSEU, som tillsammans med den amerikanska centralorganisationen AFL-CIO krävt att Sri Lanka skulle fråntas vissa internationella handelsförmåner om landet inte stärkte skyddet för frizonernas arbetare.

– De påstår att vi saboterar Sri Lankas suveränitet eftersom vi får finansiering utifrån. Det enda vi kan svara är att ja, det gör vi. Men vi finns inte till för att stödja regeringen, utan för att stödja arbetarna, konstaterar Anton Marcus.

Konflikten på Bratex är inte det enda ärende som FTZ&GSEU har att hantera. På textilfabriken Polytex, som ligger några mil utanför frizonen och har Polo Ralph Lauren och Nike som största kunder, har de tre fackföreningar som finns representerade krävt kollektiva löneförhandlingar. Företaget har vägrat.

– De har kört över oss i de separata förhandlingarna och ensidigt implementerat sina egna förslag, förklarar Anton Marcus medan minibussen stakar sig fram i Colombos på samma gång hetsiga och långsamma trafikkaos. De vet att om vi förhandlar tillsammans kan de inte strunta i oss på det sättet. Företaget hävdar att det enligt lagen inte behöver tillåta kollektiva förhandlingar, och det stämmer. Men vi hävdar att de måste det enligt ILO-konventionerna 87 och 90 som Sri Lanka ratificerat.

Fackmöte på Polytex som tillverkar kläder åt bland andra Nike.
Foto: Zanna Chanel Nordqvist

FTZ&GSEU:s möte samlar några hundra av medlemmarna, de allra flesta kvinnor klädda i Polytex turkosa t-tröjor. En häftig diskussion utbryter mellan Anton Marcus och en manlig medlem. Denne argumenterar högljutt för omedelbar arbetsnedläggning, medan Anton Marcus i stället menar att en strejk – som formellt måste godkännas av fackföreningens verkställande utskott – bör senareläggas av strategiska skäl.

– Vissa ville strejka, men vi sade nej. Vi ville behålla status quo medan vi försökte vinna förhandlingsfrågan, men arbetarna gick före och genomförde en större maskningsaktion.
Stridsåtgärder som inte sanktionerats av ledningen är inte helt ovanliga, men heller inte alltid helt taktiska. På Polytex svarade ledningen med att dra in övertidstimmar, helt nödvändiga för att lönen ska gå att leva på, samt att anklaga facket för att ha provocerat fram beslutet. Under mötet fanns representanter för arbetsköparen på plats för att videofilma Anton Marcus tal.

– De gör det för att skrämma mig, men också för att de hoppas kunna använda det som bevis. De har anklagat mig för att ha sagt åt arbetarna att maska, men de gjorde det utan fackets kännedom, säger han med ett skratt som på samma gång låter både bekymrat och stolt.

Den väg som lett honom till att verka i och för landets enda oberoende arbetarorganisation av betydelse är i mångt och mycket en avspegling av Sri Lankas moderna historia. Om misslyckade uppror, och assimileringen av radikal vänsterpolitik med sinhalesisk nationalism.

– Från början var jag arbetare och jobbade som mekaniker vid en fabrik. När vi försökte organisera oss fackligt blev vi avskedade. Jag ville lära mig mer om hur man kunde slåss för sina rättigheter.

Som ung idealist gick han därför in i den marxist-leninistiska fackförening som lydde under partiet Janatha Vimukthi Peramuna, JVP.

Därifrån blev han dock utkastad efter att alltför öppet ha kritiserat ledningen. Konfrontationen med den Moskvatrogna fackföreningens hierarkiska principer gjorde honom dock inte mer omskakad än att han 1971 deltog i uppror som JVP organiserade, och som totalt kostade minst 15000 människor livet innan det slutligen slogs ned.

– Vi förlorade, konstaterar han kort. Därefter var vi tvungna att gå under jorden.

Ungefär samtidigt som det politiska klimatet åter tillät honom att verka i det öppna föddes landets frizoner, 1978. I dag sysselsätter landets fyra stora frizoner 150000 textilarbetare, medan hela den exportorienterade textilsektorn omfattar nära en halv miljon anställda.

Katunayake är den största av frizonerna, kronjuvelen i Sri Lankas projekt för att attrahera utländska investeringar. Vägen dit kantas av långa rader inackorderingsbostäder. De som bodde i området innan frizonens tid har nu etablerat sig som en slags lokal överklass, som nästan uteslutande lever på att inackordera de kvinnor som söker sig hit från landsbygden.

Enligt Anton Marcus till en kostnad som inte alls motsvarar kvaliteten på boendet.

– Det är huvudinkomsten för människorna här, att hyra ut sovplatser till arbetarna. Men de tar ut orimliga priser, boendet är uselt.

FAKTA: Sri Lankas frizoner
• Ekonomiska frizoner är en konstruktion som många utvecklingsländer använt för att försöka locka till sig utländska investeringar.  De domineras av exportorienterade tillverkningsföretag, och lagstiftningen är som regel annorlunda än i det omgivande samhället. Detta innebär dels skattelättnader för företagen, men ofta även svagare arbetsrätts- och miljölagstiftning.• Sri Lankas frizoner startades 1978 och sysselsätter i dag runt 150000 textilarbetare. Drygt 80 procent av dessa är kvinnor.• Den lagstadgade minimilönen är 6 000 rupies, eller drygt 360 kronor, per månad. De flesta textilarbetare arbetar sju dagar i veckan, vilket innebär att de tjänar omkring 12000 rupies per månad. Detta är dock en bra bit från levnadslönen – den minimiinkomst som krävs för att finansiera individens grundläggande behov – som beräknats till 20 000 rupies per månad.

• En undersökning som landets arbetsmarknadsdepartement nyligen lät genomföra visade att 34,2 procent av de kvinnliga frizonsarbetarna lider av kronisk näringsbrist.

Frizonens fabriker, stora låga byggnader som nästan helt saknar fönster, ligger bakom dubbla rader elektriska stängsel krönta av taggtråd.

Arbetaren får fotografera från tuk-tuken, men att stanna till eller kliva ut för att ta bilder anses för riskabelt.

– De gjorde frizonen till ett högsäkerhetsområde under kriget, men nu är det ett år sedan kriget tog slut, säger Anton Marcus.

Detta är ett typiskt uttryck för den postkrigsstämning som präglar landet. Inskränkningar i fri- och rättigheter som ursprungligen gjordes med hänvisning till konflikten avskaffas inte, vilket uppmärksammats av bland andra Amnesty International:

”Sri Lanka har i princip haft undantagstillstånd sedan 1971 och de regeringar som suttit vid makten har använt den nationella säkerheten som ursäkt för att införa ett stort antal undantagslagar. Detta har fått till följd att rätten till åsikts- och yttrandefrihet har urholkats eller till och med dragits in och att personer har fängslats godtyckligt”, skrev organisationen nyligen i en rapport.

I frizonerna gäller särskilda regler. Det är inte bara förbjudet för utländska journalister att fotografera, industriparkerna är också förbjudet område för alla som inte är yrkesverksamma inom dem. För FTZ&GSEU är detta ett stort praktiskt problem. Fackföreningens anställda har inte möjlighet att på plats på arbetsplatserna stödja sina medlemmar. I stället måste all facklig verksamhet skötas utanför zonen, något som sätter ständiga käppar i hjulet.

– När man har en konflikt utanför frizonerna kan man få stöd från det omgivande lokalsamhället, inne i zonerna är man helt isolerade. Att vi inte får komma in är ett stort problem, och att ändra på det är ett av våra viktigaste krav.

Det är emellertid ett krav som måste riktas mot regeringen, inte mot enskilda arbetsköpare. Hittills har landets ledning vägrat diskutera frågan, men FTZ&GSEU:s blotta existens är ett bevis på potentialen i att arbeta utifrån en långsiktig strategi. Ursprungligen lagstiftade regeringen om att facklig organisering alls inte skulle vara tilllåten i frizonerna. Detta upphävdes emellertid av landets högsta domstol, som konstaterade att beslutet stred mot landets konstitution. Fortfarande fanns dock ingen skyldighet för företagen i zonerna att erkänna eller förhandla med fackliga motparter. Frizonerna omgavs av höga stängsel, såväl bildligt som bokstavligt talat, och för att kunna ta sig in var den oberoende fackföreningsrörelsen således tvungen att börja på utsidan.

– 1982 startade vi en fackförening utanför frizonerna, GSEU, säger Anton Marcus. Tanken var att organisera oss så att vi sedan skulle kunna ta med den styrkan in i zonerna. 1982 hade vi också vår första strejk som pågick en månad. Polisen arresterade mig och jag satt häktad i två veckor medan arbetarna fortsatte kämpa. Till slut vann vi. Företaget erkände vår fackförening och gav efter för våra krav.

Den nya regering som tillträdde 1984 såg risken för att klasskonfrontationer i frizonerna skulle störa produktionen, men ville alltjämt inte stärka rätten till organisering. Lösningen blev att inrätta så kallade arbetsplatsråd. Dessa skulle fungera som en arena för dialog mellan arbetsköparna och den underbetalda arbetskraften, men saknade reellt inflytande. Bland dåtidens fackföreningar utbröt en debatt kring hur rörelsen borde ställa sig till råden. Denna slutade med att de partianknutna facken tog avstånd från dem eftersom de betraktades som en skendemokratisk dimridå. FTZ&GSEU valde en annan väg.

– Vi tyckte inte heller att råden hade någonting med fackförbund att göra men beslutade oss för att använda dem.

Ett tidskrävande och mödosamt arbete med att, i strid mot regeringens riktlinjer för hur dessa skulle fungera, etablera ett nätverk av kontakter mellan de olika arbetsplatsråden inleddes. 1996 inrättades ett gemensamt råd som samlade större delen av alla aktiva arbetsplatsråd från frizonerna,och 1998 blev detta formellt en medlemsorganisation. Strukturen för att etablera en fackförening var därmed klar, nu inväntade medlemmarna enbart de nödvändiga juridiska reformerna.

– I december 1999 kom lagen om att fabrikerna är skyldiga att förhandla med oss om mer än 40 procent av arbetarna är medlemmar. Vi tänkte att nu är det dags, och 2000 blev vi den första fackföreningen i frizonerna. Det tog oss 22 år, säger Anton Marcus med ett brett leende.

– 2003 lierades vår fackförening i frizonerna med vår fackförening utanför. Det är därför vi har ett så långt namn, vi ville behålla båda identiteterna.

Fackföreningens läkarmottagning erbjuder kostnadsfri vård.
Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Asela Dharmapriya är regional organisatör i Katunayake och visar, inte utan ett visst mått av stolthet, fackföreningens lokala kontor. FTZ&GSEU har nyligen öppnat en egen läkarmottagning där medlemmarna kan få kostnadsfri rådgivning och behandling. Detta sedan en studie utförd av arbetsmarknadsdepartementet visat att drygt 34 procent av frizonens kvinnliga arbetare lider av kronisk undernäring. Investeringsstyrelsen BOI har en egen läkarmottagning, men där kostar det att söka hjälp. I valet mellan mat för dagen och medicin för framtiden har arbetarna konsekvent valt att prioritera det första.

Även Asela Dharmapriya greps under strejken på Bratex. Efter tre år som facklig organisatör är han härdad, men denna gång innebar frihetsberövandet att han missade sitt första barns födelse.

– Min fru var gravid när jag greps, facket ordnade med sjukhus för henne. Jag sade till polisen att barnet skulle komma när som helst. ”Än sen, det är inte du som ska föda”, svarade de.

Asela Dharmapriya, facklig organisatör, satt häktad när hans barn föddes.
Foto: Zanna Chanel Nordqvist

Själv har han inga planer på att byta till ett mindre riskabelt yrke. Men repressionen är ett konkret problem, och det största enskilda hindret vid nyrekrytering av medlemmar.

– Det är väldigt svårt, säger han. Arbetarna är rädda för de utsätts för repression av både regeringen och polisen. De kan sätta vem som helst i fängelse om de verkligen vill det.

Anton Marcus gör samma bedömning. Intressegemenskapen mellan stat och utländskt kapital är en mäktig allians som sätter vunna lagstiftningssegrar ur spel. För att en fackförening ska erkännas vid en fabrik krävs att 40 procent av de anställda i en omröstning uppger att de är medlemmar. Men även om medlemsunderlaget existerar har ägarnas skrämsletaktiker alltför ofta visat sig vara effektiva.

– Vi måste anhålla om att arbetsmarknadsdepartementet ska hålla en omröstning. Departementet ser till att omröstningen blir försenad och under tiden så skrämmer fabriksägarna upp arbetarna och försöker tvinga bort fackledarna, säger han och suckar.

Departementet ser till att omröstningen blir försenad och under tiden så skrämmer fabriksägarna upp arbetarna och försöker tvinga bort fackledarna.
Anton Marcus, förbundssekreterare, FTZ&GSEU

Icke desto mindre är berättelsen om FTZ&GSEU i mångt och mycket en framgångssaga. Envetet arbete har gjort fackföreningen till en kraft att räkna med, och trots att den konstant motarbetas fortsätter medlemmarna att strömma till.

– Jo, säger Anton Marcus, Trots att det är ständiga utmaningar så kan vi se att vi rör oss framåt, lite i taget. De senaste månaderna har vi fått 800 nya medlemmar, vi siktar på 5000 under hela året.

Men framtiden bär med sig hot som lovar att sätta den fackliga solidariteten på hårda prov. Nyligen kommenterade arbetsköparorganisationen JAAF:s generalsekreterare M. P.T. Cooray arbetskraftsbristen i frizonerna på ett sätt som väckt oro.

– Kostnaderna är höga i dessa områden så vissa företag kan vara tveksamma till att nyanställa. Det är därför vi uppmuntrar företag att flytta till landsbygden, inklusive till norr och öster.

Detta betyder i klartext att arbetsköparna vill flytta arbetstillfällen till de tamilskt dominerade delarna av landet, och JAAF driver en hård kampanj för att regeringen ska öppna en ny frizon i öst. Anton Marcus ser, för första gången under de dagar Arbetaren följt honom, uppriktigt modfälld ut när han berättar.

– Fabriksägarna säger öppet att de vill göra det för att det blir billigare, priset på arbetskraft är lägre där. Och vem kan klandra tamilerna? De har plågats av krig i 30 år och är beredda att göra vad som helst för ett anständigt liv.

FTZ&GSEU är uttalade motståndare till alla typer av etnisk diskriminering, men även om inbördeskriget officiellt är slut är såren från detsamma långt ifrån läkta. Decennier av bitter konflikt har, i kombination med massiv nationalistisk propaganda, skapat en långtgående misstänksamhet mellan den sinhalesiska majoritetsbefolkningen och den tamilska minoriteten. Den etniska konflikt som präglat hela Sri Lankas moderna historia riskerar nu att iscensättas igen. Denna gång inte underblåst av historiska motsättningar eller kolonial särbehandling, utan av den eviga jakten på högre profitkvoter.

– Vi vill att tamiler ska få jobb, men de måste få samma villkor som sinhaleser. De får gärna öppna nya fabriker där, men inte stänga fabriker här för att flytta dem dit, säger Anton Marcus.

Utanför facklokalen sänker sig mörkret över Katunayake. Det sista passet i fabrikerna är avslutat och arbetarna återvänder hem till de nakna betongkonstruktioner eller hjälpligt hoplappade skjul som kallas inackorderingsbostäder.

– Det är en svår fråga, säger Anton Marcus. 99 procent av våra medlemmar är sinhaleser. Om de tror att de förlorar sina jobb på grund av tamilerna kommer det att bli en ny konflikt.