Signerat #58/2017

När vården flyttar in i skolornas klassrum

Cecilia Höglund. Foto: Privat

Snart börjar skolan igen. Många lärare har det senaste läsåret kämpat för att barn på flykt ska få hjälp med sitt mående, ekonomi och boende från psykiatrin och socialtjänsten, men resurserna är små och lagarna tolkas så snålt det går för att resurserna ska räcka på pappret.

Semestern är över och livet ska återgå till vardag. Jag är en av de där lyckligt lottade som verkligen älskar sitt jobb. Utvilad ska jag komma tillbaka och starta ett nytt läsår. Förväntan inför det nya året och vad vi ska åstadkomma tillsammans ska kännas i hela kroppen.

Det är en av de få riktigt vackra sommardagarna. Jag sitter med mina barn på Astrid Lindgrens värld och tittar på Bröderna Lejonhjärta. I våras skrev Jona Elings om ”andrum i Törnrosdalen”.

Liknelsen mellan Jonatans och Skorpans kamp för frihet och dagens asylpolitik dyker upp i mina tankar. Jonatan och Skorpan hoppar mot Nangilima och jag gråter, stilla, så inte barnen ska märka. För hur ska jag förklara att jag inte gråter över pjäsens karaktärer utan över de skorpor jag återigen ska möta när terminen börjar?

Det har varit ett långt år. Vi har kämpat för att skorporna på skolan ska få hjälp med sitt mående, ekonomi och boende från psykiatrin och socialtjänsten, men resurserna är små och lagarna tolkas så snålt det går för att resurserna ska räcka på pappret.

Jag ska komma tillbaka utvilad, jag brukar komma tillbaka utvilad. I år är jag trött. Vi som väljer att bli skolledare gör det för att vi vill skapa de bästa möjliga förutsättningarna för elevernas inlärning. Vi ska se till att elever och kollegor har en trygg arbetsmiljö och en rimlig arbetsbörda. I dag kan vi inte det.

När ingen hjälp finns att få utanför skolan flyttar nämligen vården in i skolan. Lärare som inte har skolats i suicidbedömningar kan ha flera elever i samma klassrum där ett samtal i rätt tid kan agera gränsvakt till Nangijala.

Ja, jag vet att det inte är vårt jobb att vara socialtjänst eller vårdinstans. Det vet vi allihopa. Vi som jobbar inom skolan har valt att göra det för att vi tror på vikten av kunskap, vi tror på att alla har rätt till undervisning. Det är där vi vill lägga vår kraft.

I dag har skolan fått en ytterligare mening. En klass att gå till, en uppgift att lösa och böcker att läsa räddar liv. De som kämpar dagligen med att skapa en normal klassrumssituation för de här eleverna är hjältar. Ingen kan förvänta sig mer än det de åstadkommer.

Hur kan vi förvänta oss att någon gör ens det? Ändå vill många göra mer. Hur ska jag då kunna säga åt den som vill göra mer att hen inte bör, att det inte ingår i vårt uppdrag. Hur ber man någon att ignorera ett brustet hjärta? Så jag tiger still, tröstar och upprepar mantrat: du måste orka i längden också, ingen kan göra allt.

Mina ord ekar av tomhet och i huvudet snurrar rädslan över vad ska vi göra när hela kroppen brister i stället? Vad ska vi göra när ingen längre förmår mer? Vem ska finnas där med klassrumsdörren öppen? Tanken på den dagen håller mig vaken och tanken på dagen när en skorpa saknas ger mig mardrömmar. Så jag är trött. Trött och besviken.

När rädslan för att tappa röster hindrar en från att göra det som är rätt, ja då är man faktiskt bara en liten lort. Amnesti nu!

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

facebook-grupp

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga