Revolutionärt konstnärskap på liv och död

Det är frestande att tänka att vi kan tacka den desperata jakten på säljande konstverk under 1980-talets glada börsyra för nyupptäckten av Sigrid Hjerténs konst. I dag ses hon självklart som en av Sveriges största konstnärer. [BOK] Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk Görel Cavalli-Björkman Albert Bonniers förlag, 2017 Görel Cavalli-Björkmans bok Kvinna […]

Det är frestande att tänka att vi kan tacka den desperata jakten på säljande konstverk under 1980-talets glada börsyra för nyupptäckten av Sigrid Hjerténs konst. I dag ses hon självklart som en av Sveriges största konstnärer.

[BOK] Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk
Görel Cavalli-Björkman
Albert Bonniers förlag, 2017

Görel Cavalli-Björkmans bok Kvinna i avantgardet slutar vid tiden för konstnärens död 1948, i sviterna av en lobotomioperation, och hon skriver en hel del om Hjerténs kamp för att bli sedd och respekterad i skuggan av maken, den fem år yngre Isaac Grünewald. Han å sin sida hade tillräcklig uppförsbacke i en tid av öppen antisemitism på gatorna såväl som i medierna, och att som sin hustru verka som konstnär i en ny och för många obehagligt krävande konstriktning – expressionismen.

Tack vare Sigrid Hjerténs stenhårda attityd och båda med två gedigna utbildningar bakom sig, handels- och konsthantverksutbildning, höll sig paret på högsta nivå i Stockholms konstnärskretsar under 1920- och 30-talen. Det trots en ofta skoningslös och föraktfull kritik i medierna som inte drog sig för att härleda misslyckandena till hennes kön och hans judiska härkomst.

Sigrid Hjertén, född 1885, reste som ung ensam till Paris där hon studerade konst hos Henri Matisse. Hon levde och arbetade i Frankrike i flera år med och utan sin familj (sonen Iván föddes 1911). Trots att hon nästan längtade sig sjuk efter sin sin man som hade stora offentliga uppdrag i Stockholm, stannade hon där hon arbetade bäst. De båda levde under långa tider på olika håll och hon var den som drev på affärerna och tordes framhärda i att ta betalt för sitt arbete. Sonen skickades ofta bort.

Hjerténs stora erkännande som självständig konstnär kom i mitten av 1930-talet, samtidigt som hennes psykiska sjukdom gått så långt att hon inte längre kunde arbeta professionellt.

”Kvinna i avantgardet” berättar egentligen mer om avantgardet än om att vara kvinna just i det.

Kvinna i avantgardet berättar egentligen mer om avantgardet än om att vara kvinna just i det. Hjerténs specifika genusproblem verkar mest ha hängt ihop med hennes privata situation – i konstnärskretsarna hävdade hon sig bra nog och verkar ha varit respekterad. Konstnärerna kom från hela Europa, inte minst Skandinavien, och USA samlades i Paris på akademier som de ofta själva skapade, och lade tid och energi åt att diskutera sina arbeten.

Expressionismen som var aktuell under det tidiga 1900-talet handlade mindre om avbildning än om uttrycket och om färgerna. Motiven var mer vardagliga än heroiska. Man lärde sig ifrågasätta och att bli ifrågasatt. I några av de brev som boken bland annat grundar sig på kan man utläsa att Hjertén själv kunde vara ganska skoningslös mot kollegor som inte höll måttet.

Författaren påpekar att tidigare böcker och texter om Sigrid Hjertén handlat antingen om hennes konst eller om hennes liv och verk utifrån det faktum att hon blev så svårt sjuk att hennes förmyndare, sonen Iván, till slut stod handfallen när läkarna på Beckomberga sjukhus föreslog den fatala lobotomioperationen. Karin Johannisson berättade om hennes sjukdomstid i Den sårade divan 1915.

Isaac Grünewald kämpade länge för att lansera hustruns målningar, men efter hennes död var hon liksom många andra i hennes kretsar under några decennier inte det hetaste på auktionerna och konsthallarna. Kvinna i avantgardet väver samman verkligt revolutionära ifrågasättanden i konsten och nya sätt att arbeta under första hälften av 1900-talet, och liv och verk hos en av dem som tog denna utveckling på dödligt allvar. Men som kanske gick under som ett pris för det.