Liberalismens moras

De moderna politiska ideologierna – liberalismen, socialismen och konservatismen – uppstod ur franska revolutionens efterspel. Historiskt har dessas likheter ofta varit större än skillnaderna. Men fönstret för en humanistisk liberalism håller på att stängas. Liberalismens identitetskris tvingar nu dem som uppehållit sig i mitten till ett val – höger eller vänster?

Signerat
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Det talas en hel del om liberalismens kris just nu. Inte minst med anledning av slitningarna inom alliansen, Moderaternas flirt med svarthögern och den moraliska kollapsen inom delar av det liberala kommentariatet.

I den dagliga debatten reduceras denna kris ofta till frågor om individuellt ledarskap, valstrategiska manövrer och enskilda debattörers kappvänderi. Men liberalismens problem har djupare rötter än så. Betraktad ur historisk synvinkel kan den liberala splittringen tolkas som återkomsten av ett större världshistoriskt dilemma.

Som alla läroböcker i historia förklarar uppstod de moderna politiska ideologierna – liberalismen, socialismen och konservatismen – ur den franska revolutionens efterspel. De tre idéströmningarna framställs vanligen som rivaliserande ”åsiktspaket” med olika anspråk på hur samhället bör organiseras.

Den konservative håller fast vid traditionen och iakttar försiktighet i en föränderlig värld. Liberalen hyser framtidstro och sätter sin lit till fria marknader och rationella reformer. Socialisten, slutligen, tvivlar på att individuell konkurrens kan generera samhällelig harmoni och önskar skynda på utvecklingen genom planmässiga ingrepp.

Detta är de ideologiska skillnader som tas upp i historieböckerna, och som fortfarande ofta åberopas i debatten. Men som världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein har påpekat har ideologiernas likheter historiskt sett ofta varit större än skillnaderna. Likheterna bottnar i att alla tre ideologierna formulerades som svar på samma problem, nämligen hur man skulle kunna integrera den framväxande arbetarklassen i det moderna samhället.

Fler rättigheter för arbetarklassen började bli ett hot mot kapitalackumulationen.

Redan vid tiden för det första världskriget stod det klart att det dominerande svaret på denna utmaning – ”den sociala frågan” – skulle bli ett liberalt sådant. Det enda sättet att hindra kapitalismens klasskonflikter från att slita sönder samhället var att möta en del av arbetarklassens krav genom statliga reformer.

I processen förvandlades de flesta konservativa och socialister till höger- respektive vänsterföreträdare för ett i grunden liberalt program; arbetarklassen erbjöds rösträtt, ökade inkomster och ett löfte om fortsatta reformer – allt i utbyte mot social fred.

Så kunde arbetarklassen absorberas i den kapitalistiska ordningen. Och så länge den kompromissen höll i sig fanns också ett utrymme för en idealistisk socialliberalism.

Men fönstret för denna humanistiska liberalism håller på att stängas. Redan upproren 1968 signalerade att reformutrymmet höll på att ta slut. Fler rättigheter för arbetarklassen började bli ett hot mot kapitalackumulationen. Svaret blev en aggressiv nyliberalism som skyddade profiterna, men som samtidigt kvaddade liberalismens trovärdighet som ett rationellt reformprojekt.

… gå åt höger för att säkra social fred med auktoritära metoder, eller gå åt vänster för att ta itu med själva orsakerna till den sociala frågan.

Dagens liberala identitetskris kan spåras till detta systemproblem. De materiella omständigheter som lät liberalismen framstå som modernitetens gyllene medelväg har försvunnit.

Marken faller nu undan i mitten, och de som uppehållit sig där tvingas till ett val: gå åt höger för att säkra social fred med auktoritära metoder, eller gå åt vänster för att ta itu med själva orsakerna till den sociala frågan. Det är ett påtvingat val i en osäker terräng och mycket står på spel – inte minst vilket samhälle som ska vänta på oss efter den liberala parentesens slut.