
[BOK] Mitt namn är Lucy Barton
Elizabeth Strout
Översättning: Kristoffer Leandoer
Forum, 2017
Det är lätt att föreställa sig Donald Trumps väljarkår som en stor, obildad, fattig massa någonstans i den amerikanska mellanvästern. Men den kategoriseringen leder förstås lika fel som att utbildade och rika skulle vara särskilt benägna att rösta mot de vågor av cynisk liberalism som fört Trump till presidentposten.
Elizabeth Strouts roman Mitt namn är Lucy Barton presenterar människor i fattigdom – också intellektuell – och den gör det med sådan humanism och nyansering att mycket av vulgariseringen kring de människor i den socioekonomiska gruppen som (med en kanske milt förstående ursäkt) fått klä skott för Trumpkatastrofen faller.
Det är Reaganskt 1980-tal och Lucy Barton ligger i sitt sjukrum och tittar ut genom fönstret mot Chrystler Building, New Yorks emblematiska art deco-byggnad, invigd 1930, ett årtal som också står för de så dramatiska konsekvenserna av USA:s totala ekonomiska krasch. Första spadtaget togs mitt i den ekonomiska yran med spekulationer utan ände, invigningen skedde i skuggan av börskraschen som försatte USA i chock och rev täcket av den råa verkligheten; att spekulationerna varit på tomma papper som nu ingenting av värda.
Människor sålde sina sista par skor, i en del fall sina barn, de klev över varandra som under en fartygskatastrof, för att överleva. Tiggare klädda i frack eller galaklänning förekom, många hoppade från de skyskrapor som tävlat i höjdrekord under decennierna innan. Och Chrystler Building pekar än idag med sin silvriga spira igenom katastrofer och återhämtning.
Det är mänskligt och vackert och smärtsamt. Lucy och hennes mamma kämpar tillsammans för att hålla värdigheten uppe och skammen stången.
Lucy Barton har växt upp i ett riktigt torftigt hem, under en period i en släktings garage. Familjens tillvaro präglas av okunskap och fattigdom. Hennes flykt börjar först långt efter det att hon rest till college (på stipendium) i Chicago, först när hon flyttat till New York tillsammans med sin man, också han från fattig underklass, börjar hon se strukturerna.
I boken kommer hennes mor på besök några dygn, och samtalen som börjar trevande leder in på tiden då Lucy och hennes syskon växte upp. Det är mänskligt och vackert och smärtsamt. Lucy och hennes mamma kämpar tillsammans för att hålla värdigheten uppe och skammen stången. Båda har sina hemligheter som måste skyddas, och sina sår.
Långsamt utkristalliseras en process som berör hur att hantera lidande och skam i barndomen, att minnas och se utan att bitterheten förgiftar minnena. Kanske är Lucys oförklarliga sjukdom som gör henne så trött egentligen inte mer än en paus i livet då uppväxt och samtid får mötas tillsammans med en som var där, då.
I mötet med modern är det inte pratet, sanningarna, mötet eller allra minst någon form av nostalgi som är viktigt här – snarare respekten, empatin och kärleken.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


