I samvets­vägrarnas skruvstäd

Italiens kvinnors aborträtt hotas av en snårig pappersprocess och ett ökat antal samvetsvägrare. I dag vinner katolska kyrkan mark och läkare kalkylerar kallt med karriärsklättrande när de vägrar utföra ingreppet. På hälften av landets sjukhus utförs i dag inte aborter alls och antalet illegala aborter befaras öka – och med dem infektionsrisker och allvarlig fara för kvinnornas liv.

Angelica Pernia upptäcker att hon är gravid på semestern. Det är inget hon har planerat och hon är inte redo att skaffa barn. Efter att ha övervägt situationen bestämmer hon sig för att göra abort. Hon ringer till sin gynekolog, som då berättar att han är samvetsvägrare och därför inte kan utföra aborten. Hon kan dock komma in för kontroll och information.

Angelica Pernia åker dit i tron att hon där ska få all den information hon behöver, det vill säga få veta hur hon ska gå tillväga för att abortera. Men informationen består bara av ett telefonnummer till en läkarvän till gynekologen som utför aborter på ett visst sjukhus. När hon ringer numret visar det sig att läkaren inte längre arbetar där.

Hon fortsätter ringa runt och vid varje sjukhuskontakt blir hon hänvisad vidare. Någon tid för abort lyckas hon inte boka. Hon uppmanas komma till mödravårds­centralen, och accepterar ett inbokat besök ett par veckor senare, vilket skulle vara precis i tid för att hinna få ett intyg innan tiden löper ut, får hon veta. ”Men det är ju lite sent, så du kanske vill försöka någon annanstans”, säger kvinnan i telefonen.

– Först då, efter att ha hänvisats runt i cirklar, förstår jag att det krävs ett intyg för att göra en abort, säger Angelica Pernia.

Hon fortsätter att ringa runt till alla sjukhus i regionen Marche, och hittar till slut en läkare som är villig att skriva ett intyg redan samma kväll. Men läkaren säger samtidigt att hon vet att på sjukhuset i Macerata finns det inte tid för abort förrän en månad senare. Det skulle vara för sent för Angelica Pernia, som då skulle ha passerat 90 dagar, den lagstadgade tiden för att frivilligt avbryta en graviditet i Italien.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken.
Foto: Christin Sandberg

Mellan samtalen frågar hon runt bland familjemedlemmar och vänner, men ingen vet hur hon ska gå tillväga. Det sista samtalet är till hennes husläkare.

– Det är ju inte många som jag, som kan tänka sig att vända sig till sin husläkare och berätta en så personlig sak, med tanke på att hela familjen ofta har samma läkare, säger hon.

– Stackarn, han ville gärna hjälpa mig, men är i 60-årsåldern och visste inte heller hur hans skulle gå tillväga. Till slut lyckades han i alla fall få tag på en organisation, Italienska föreningen för demogra­fisk utbildning, AIED, i Marche.

Tack vare att Angelica Pernia kom i kontakt med socialarbetaren och eldsjälen Tiziana Antonucci på AIED, som har hjälpt kvinnor att få tillgång till abort i tid under flera decennier, löste det sig för henne. Men det är långt ifrån alla som hittar rätt eller ens orkar stå upp för sin rätt genom hela den hinderfyllda byråkratiska processen som det innebär att få tillgång till en abort i Italien.

Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset.
Laetizia Costa, har genomgått abort

Laetizia Costa från Ancona berättar en liknande historia om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter försökte få henne att behålla barnet mot hennes vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var: ”Uppenbarligen är fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20:e veckan, vänta.”

– I stället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation ut­övar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att man ska ändra sitt beslut, säger Laetizia Costa och beskri­ver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet hon på papperet har.

Både Laetizia Costa och Angelica Pernia menar att deras erfarenheter är bevis för att aborträtten inte existerar i praktiken. Det kan tyckas självklart att sjuk­vården ska garantera att rättig­heten respekteras. Men i dag uppskattas 70 procent av alla läkare i Italien vara samvets­väg­rare – ett antal som ständigt ökar – vilket har fått till följd att det inte utförs några aborter på, i grova drag, hälften av landets sjukhus.

Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter.
Silvana Agatone, gynekolog

Silvana Agatone är gynekolog och ordförande i före­­nin­gen Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Appli­cazi­one della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som praktiserar lagen och utför aborter. Hon säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som sam­vets­vägrar och som en konsekvens av det inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det, även om lagen finns kvar, till slut inte kommer att finnas några läkare som avbryter graviditeter under kontrollerade former. I alla fall inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Silvana Agatone menar att i och med att möjligheten att samvetsvägra finns så överutnyttjas den.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöj­ligheter, säger hon.

Aborträtten, som när den blev verk­lig­het i Italien i slutet på 1970-talet innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att praktisera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbets­uppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och färre patienter till din privata klinik, säger Silvana Agatone.

Lisa Canitano, gynekolog och kvinnorättskämpe, vid en 8 mars-demonstration.
Foto: Christin Sandberg.

Lisa Canetano, gynekolog och kvinnorättskämpe, menar att en av anledningarna är att den katolska kyrkan håller på att återta kontrollen över den offentliga vården, dels på universiteten där läkarna utbildas och dels genom ägarskap och styre i sjukhusledningarna.

– På fyra universitet i Rom, där framtidens läkare utbildas, finns mindre än en handfull läkare som utövar abort, säger hon.

Silvana Agatone instämmer i att den katolska kyrkan har enorm makt. Nyligen utlyste ett sjukhus i Rom två läkartjänster uttryckligen för två icke samvetsvägrare, vilket väckte många och starka reaktioner, berättar hon.

– Bland annat gjorde den italienska biskopskonferensen ett uttalande i vilket de uppmanade sjukhusledningen att dra tillbaka utlysningen.

Kyrkan backades i sin tur upp av hälsoministern Beatrice Lorenzin, som underströk att lagen inte tillåter ”den här typen av urval”. När Europarådet förra året slog fast att kvinnors aborträtt inom den offentliga vården i Italien stöter på så många hinder att risken för att både privata och illegala aborter ökar, förnekade hälsoministern att detta var ett problem i Italien.

Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna.
Beatrice Berluti, läkare och gynekolog

Regionen Marche i centrala Italien är en av de regioner som riskerar att stå utan läkare som praktiserar aborter inom en snar framtid. Många av de läkare som ännu utför aborter är de som fortfarande minns kampen för abort innan lagen antogs år 1978.

Beatrice Berluti tillhör en yngre generation läkare och är något av ett undantag. Hon har arbetat som gynekolog i ett tiotal år och utför aborter. Till vardags arbetar hon på ett mindre sjukhus i en stad i bergs­kedjan Apenninerna i Marche. Under ett nattpass i ett dunkelt rum på förlossningsavdelningen högst upp på sjuk­huset berättar hon att hon inte fått någon som helst undervisning eller ens information om och kring abort under sin läkarutbildning. Hon anser dock att det är det rätta att göra.

– Jag skulle utföra aborter även om inte lagen fanns, eftersom det är det enda rätta för mig både i egenskap av läkare och som kvinna, säger hon.

Beatrice Berluti menar att hon som läkare inte har rätt att ifrågasätta en annan kvinnas val. Däremot skulle hon önska att hon och de andra icke-samvetsvägrarna kunde erbjuda varje kvinna ett bättre och mer komplett bemötande inom sjukvården. Men de är ensamma. Även bland övrig vårdpersonal är abortmotståndarna i majoritet.

Läkaren Beatrice Berluti skulle utföra aborter även om det inte var lagligt.
Foto: Christin Sandberg

Vad beträffar karriärmöjligheterna sä­ger hon att det i och med att hon arbetar på ett relativt litet sjukhus inte innebär nå­got hinder att hon är den som utför aborter.

– Ofta är vi som läkare ensamma i tjänst och utför då alla typer av arbetsuppgifter, vilket gör abort till en av många sysslor. På ett större sjukhus kanske du är den enda som utför abort och hinner då bara göra det, och riskerar på så vis att stämplas som abortdoktor.

Men visst har det hänt att även hon behandlats som paria.

– Vid ett tillfälle när jag avlöste en manlig kollega i 40-årsåldern på operationssalen, så lämnade han rummet med ett ”Vi ses, mördare”.

Det ringer i jourtelefonen och Beatrice Berluti måste skynda iväg. En patient behöver henne.

Det var en slump att Beatrice Berluti fick lära sig om aborträtten och hur dåligt den fungerar i praktiken. Som färsk läkare direkt från utbildningen fick hon ett kontrakt på några timmar i veckan på en mödravårdscentral och blev skickad till Ascoli Piceno, en stad i Marche, där alla läkare är samvetsvägrare.

Där verkar föreningen AIED, samma organisation som kunde erbjuda Angelica Pernia och Laetizia Costa abort, och de behövde någon som hjälpte till med ultraljud. Där fick Beatrice Berluti genom att följa socialarbetaren Tiziana Antonuccis arbete lära sig mer om sexuella och reproduktiva rättigheter och vad det innebär att arbeta för att garantera kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld.
Tiziana Antonucci, socialarbetare

Varje lördag lånar AIED en operationssal på sjukhuset, och med hjälp av inlånade gynekologer – icke samvets­vägrare – tar de emot kvinnor från hela Italien för att göra aborter. De hjälper även till med det byråkratiska krånglet.

Tiziana Antonucci berättar att de på många sjukhus endast tar emot kvinnor skrivna i kommunen. Samtidigt är det få kvinnor som vill göra abort på sin hem­ort.

– Få kvinnor vill genomgå en abort i sin egen stad, eftersom det är förknippat med så mycket skam och skuld och innebär ett stort stigma, säger hon.

Dessutom innebär det att gruppen utländska medborgare, som inte är skrivna i någon kommun, inte kan få tillgång till abort. Över huvud taget finns det väldigt många hinder, såsom bristande information, för den här gruppen, som är stor och ständigt växande i Italien.

– Om det är svårt för en kvinna som är italiensk medborgare att förstå hur hon ska gå tillväga för att få tillgång till en abort, så kan du ju tänka dig hur det är för utländska medborgare som ska navigera på helt okänt vatten, säger Tiziana Antonucci.

Hon säger att även om det saknas tillförlitlig statistik så uppskattar AIED att antalet underjordiska aborter ökar i takt med att svårigheterna att göra abort ökar, vilket i sin tur ökar riskerna för infektioner och farorna för kvinnornas liv.

En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?
Laetizia Costa, har genomgått abort

Aborträtt i Italien
Den italienska abortlagen, 194/78, ger alla kvinnor rätt till fri abort under de första 90 dagarna av graviditeten. Därefter krävs att kvinnans psykiska eller fysiska hälsa är i fara. Efter 24:e veckan är abort förbjudet. Om fostret uppvisar tecken på liv efter aborten måste läkaren tillsätta livsuppehållande åtgärder. | Kvinnan måste vänta sju dagar efter att beslut tagits för att se om hon ändrar sig. | Minderåriga får göra abort utan tillstånd från förälder, men måste då ha sällskap från socialtjänsten och tillstånd från domstol. | Cirka 70 procent av de italienska gynekologerna är samvetsvägrare, en siffra som i vissa regioner, framför allt i södra och nordöstra Italien, uppgår till över 90 procent. | Alla sjukvårdsdistrikt måste enligt lagen erbjuda aborter, men enligt hälsovårds­ministeriet gör enbart 60 procent det i dag.

Silvana Agatone talar om två typer av underjordiska aborter, dels illegala abor­ter för de rika och dels riskfyllda aborter för de fattiga. Det är just den andra gruppen som utsätts för de nämnda farorna.

Den katolska kyrkan, som ofta värnar om de fattiga, har desto svårare att ta ställning i rättighetsfrågor gällande just den gruppen. I Italien är det oftast kyrkan och politikerna som utgör de konservativa krafterna, medan medborgare i allmänhet kan vara mer toleranta och accepterande. Men så tycks inte fallet vara gällande abort.

Laetizia Costa säger att hon också är troende, men att hon inte tror på kyrkan.

– Livet framför allt, är det som predikas i den katolska kyrkan, men vems liv? En gravid kvinna ses bara som en behållare, ett förvaringskärl, inget annat. Var­för måste de bestämma över min livmoder?

Samtidigt pratar ingen om abort, menar hon.

– Det är ett tabubelagt ämne. Det stör att prata om det, människor vill inte höra, säger Laetizia Costa.

Costa, som arbetar på advokatbyrå, säger att hon inte alls hade kunnat före­ställa sig att det skulle vara så svårt att få tillgång till abort i praktiken.

Hennes och Angelica Pernias erfarenheter visar att det helst krävs att kvin­nan uppför sig som ett offer eller är psykiskt sjuk för att snabbare få tillgång till den abort som de enligt lagen har rätt till.

– De ville tvinga mig att inför en psykolog säga att jag skulle ta livet av mig om jag tvingades föda barnet, men jag väg­rade, säger Laetizia Costa.

Angelica Pernia säger att hennes syster, i ett försök att hjälpa henne, vid ett tillfälle ringde upp mödravårdscentralen och under tårar sade att hon ville göra abort, för att se om hon kunde få en tid snabbare, och det fick hon.

– Det är inte värdigt att behöva framkalla ett känslotillstånd eller bete mig på ett visst sätt för att få en rättighet tillgodo­sedd, säger Angelica Pernia, som själv inte gick med på att spela offer. Men värst av allt var bemötandet, vittnar de båda om.

– De fick mig att känna mig smutsig. De lyckas helt enkelt förvränga verkligheten till den grad att du ifrågasätter om det är du som har fel, säger Laetizia Costa.