Del 6: Mot marknadens logik

Ingen undkommer bostadskrisen. Brist på hyresrätter och höga bostadspriser skapar problem för ungdomar som vill flytta hemifrån eller unga par som vill bilda familj, men försvårar också företags rekrytering och Migrationsverkets och kommunernas flyktingmottagande. Skenande skuldsättning är inte bara ett problem för enskilda hushåll utan kan bli en dyr affär för staten när räntorna går upp och kostnaderna för räntebidragen skjuter i höjden. I förlängningen hotar den stabiliteten i det finansiella systemet, och en verklig krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin i fallet.

Det är inte konstigt att bostadspolitiken blivit en het politisk fråga, som inget seriöst parti kan ignorera. Bland alla gamla käpphästar som dammas av märks också ett och annat nytänkande förslag. I valrörelsen 2014 lovade till exempel Moderaterna i Uppsala att ungdomar mellan 18 och 28 år skulle kunna låna till kontantinsatsen för en bostad med kommunen som borgensman, i syfte att öka efterfrågan på bostäder och därmed takten på byggandet. Apropå den ekonomiska risk som skattebetalarna därmed tog på sig konstaterade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt att ”det finns alltid en risk i det här sammanhanget, men nu verkar den väldigt liten eftersom priset på bostadsrätter hela tiden stiger”. [163]

Uttalandet säger en del om nivån på de senaste årens debatt om bostadsmarknaden. Ansvariga politiker spär inte bara på föreställningen att bostadspriserna bara kan fortsätta att stiga, utan blundar också helt för riskerna med svenskarnas växande skuldberg. Om det finns problem på kreditmarknaden är det istället att många inte kan låna pengar fast de borde få göra det. Detta trots att skuldkvoterna växer, hushållens marginaler blir allt snävare och marknaderna för blancolån och bostadslån till personer med sämre kreditvärdighet växer så de knakar.

Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras.

Att politiker som dömer ut statliga byggsubventioner för hyresrätter som ett skadligt ingrepp på marknaden samtidigt försvarar subventioner av villaägare genom ränteavdrag och vill att staten eller kommuner ska gå i borgen för unga bostadsköpares miljonlån är också det en paradox. Sådana till synes motsägelsefulla ställningstaganden har naturligtvis väldigt lite med ekonomisk rationalitet att göra, och desto mer med ideologi och politik. Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras. Men det är just dessa två modeller som vi måste bryta oss loss ur om vi vill komma till rätta med bostadskrisens olika skepnader – bostadsköerna, den otrygga andrahandsmarknaden, spekulationen i bostäder och det växande skuldberget.

 

Bortom ägarsamhället

När den borgerliga regeringen genomförde sitt systemskifte inom bostadsförsörjningen i början på 90-talet var ett av motiven att skapa ”neutralitet mellan upplåtelseformer”, men i praktiken gynnade deras politik det ägda boendet kraftigt. När de borgerliga partierna återvände till makten år 2006 togs ytterligare steg mot att gynna det ägda boendet, inte minst genom sänkningen av fastighetsskatten och genom de omfattande ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter.

I ett läge där kapitalets ökade rörlighet över gränserna gör det svårare att beskatta både inkomster och kapital framstår sänkningen av skatten på fastigheter – en av få tillgångar som inte kan gömmas undan i ett skatteparadis – som synnerligen ostrategisk. Men om främjandet av ett ägarsamhälle där bostaden betraktas som vilken vara som helst är målet, snarare än att säkra välfärdens finansiering, så framstår den tvärtom som synnerligen strategisk. På samma sätt innebär naturligtvis utförsäljning av allmännyttans lägenhetsbestånd, som byggts upp under mycket lång tid och till stora kostnader, som en affär som är uppenbart motiverad av ideologi snarare än ekonomi.

Att själva begreppet ägarsamhälle inte slagit igenom i Sverige beror antagligen på att privat ägande ännu inte har samma positiva klang i den svenska kulturen som i USA. Men kärnan i den politiska inriktning som dominerat sedan 90-talet är ändå densamma. Två av de största systemskiften som genomförts under den här perioden – pensionsreformen och utförsäljningen av allmännyttan – har båda legitimerats utifrån föreställningar om ett demokratiserat ägande. Alla ska få del av aktiebörsernas enorma rikedomar och ha möjligheten att äga sitt eget boende. Alla måste spela med i det stora kasinot – som påstås göra alla till vinnare.

Det är viktigt att förstå nyliberalismens vurm för privatägda bostäder som något mer än en ytlig vurm för ”ägande” eller ogillande av hyresrätter i sig. En bostadsmarknad dominerad av ett fåtal stora hyresvärdar är inte mindre kapitalistisk än en där alla äger sin egen bostad.

Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från
Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från "slaget om Olskroken", som var en hyreskonflikt i Göteborg 1936–37. Hyresgästföreningen slogs för bättre santitära förhållanden och hyresnivån men hyresvärdarna vägrade tillgodose kraven, samtidigt som husen steg i värde. Foto: HSB-arkivet

Det skulle faktiskt inte vara helt orimligt att hävda att det är precis tvärtom. Poängen är istället att den individuellt ägda bostaden utgör en bättre materiell bas för det modellsamhälle som marknadsliberalerna vill bygga. Hyresgäster har ganska uppenbara gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande, samtidigt som hyresrätter lånar sig väl till storskalig förvaltning och byggande i offentlig regi. Individuellt bostadsägande gör tvärtom människor till potentiella konkurrenter på en marknad, både som köpare och säljare. Den som äger en bostad och har stora lån tvingas aktivt förhålla sig till inte bara bostadsmarknadens utveckling utan också skattesystemets utformning och det finansiella systemets funktion. Ett tydligt exempel på det senare är hur åtgärder som ska minska riskerna i det finansiella systemet, till exempel skuldkvotstak eller skärpta kapitaltäckningskrav för bankerna, beskrivs som hot mot efterfrågan på bostadsmarknaden och därmed mot alla bostadsägares förmögenhet. [164]

Ägarsamhället handlar dock inte bara om att öka andelen av befolkningen som äger sin bostad, utan också om en kvalitativ förändring av den ägda bostadens betydelse. Det centrala är att bostaden ska fungera som en tillgång som kan köpas och säljas som vilken vara som helst. Lagändringar som gjort det lättare att hyra ut bostadsrätter och etablerandet av så kallade ägarlägenheter som fritt får hyras ut har motiverats med en önskan att skapa en mer rörlig bostadsmarknad, men dess viktigastefunktion har varit att avlägsna regler som uppfattats som en begränsning av den privata äganderätten.

Att gå bortom ägarsamhället handlar därför inte bara om att med statliga subventioner bygga hyresrätter i stor skala och att bevara, återupprätta och reformera det som finns kvar av bruksvärdessystemet med dess förhandlade hyror. Vi måste också förändra synen på det ägda boendet från att vara en investering till att handla om sociala behov, trygghet och makt över sitt eget liv. Förändrade normer kräver i sin tur att de ekonomiska förutsättningarna förändras i grunden. Att en del av befolkningen tvingas betala dyrt för sitt boende medan andra under 2000-talet ”tjänat pengar på att bo” är inte en naturlag, utan beror på utformningen av lagar, skatter och kreditsystem, som också kan ändras.

De historiskt låga räntorna hade till exempel inte haft samma snedvridande effekt på bostadsmarknaden om politikerna samtidigt hade passat på att trappa ned ränteavdragen. Striktare amorteringskrav skulle inte bara leda till lägre priser och lägre skuldsättning, utan också bidra till att boendeutgifterna och bostadspriserna påverkades mindre av ränteförändringar. Spekulation i bostäder skulle kunna motverkas med både striktare regler för uthyrning och med strängare låneregler. I Norge har man till exempel infört ett krav på 40 procents kontantinsats för de som köper en bostad utöver den de själva bor i, för att begränsa spekulation. Sådana köp skulle också kunna motverkas med en betydligt högre skattesats på vinsten vid försäljningen av en andra bostad.

Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt.

Med en annan utformning av fastighetsskatten skulle utgifterna för boendet stå i bättre relation till inkomsten än idag, samtidigt som det skulle kunna bidra till en bättre fördelning av bostadsytan genom att uppmuntra hushåll att flytta från bostäder som är större än de egentligen behöver. Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt, med tanke på att de för inte länge sedan kampanjade mot fastighetsskatten med argumentet att den tvingade folk att flytta. Om det är något som skapat ”inlåsningseffekter” på marknaden idag är det de omfattande subventionerna till ägare av stora villor i form av ränteavdrag och tak på fastighetsskatten.

Utgångspunkten för bostadspolitiken måste vara att bostaden ska betraktas som en social nyttighet som vi betalar för – individuellt eller via skattsedeln – snarare än en investering.

Samtidigt behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet och helt överge det som människor uppfattar som positivt med att äga sin egen bostad idag. Att slippa vara utlämnad åt en mäktig hyresvärd och själv få bestämma över till exempel renoveringar och ombyggnationer är ett par exempel. Men hyresgästernas inflytande och rättigheter gentemot privata och kommunala fastighetsägare kan också stärkas och utvecklas. Dels genom skärpt lagstiftning, men kanske främst genom att säkerställa en balans mellan behov och tillgång på bostäder, så att de boendes förhandlingsposition stärks gentemot hyresvärdarna.

Den idealiserade bostadsrättsföreningens kollektiva ägande, sociala gemenskap och deltagande demokrati kan för de som önskar förverkligas i den kooperativa hyresrättens form. Men det kräver antagligen att den senare utvecklas så att den blir ett realistiskt alternativ även för hushåll med lägre inkomster, till exempel genom mer fördelaktiga skatteregler eller statligt stöd till nyproduktion. Vi skulle till och med kunna inspireras av 2000-talets ombildningsvåg och öppna för en motsvarande omvandling av bostadsrätter till kooperativa hyresrätter. Efter en bostadsbubbla skulle det kunna bli ett sätt för de boende att bli skuldfria och bo kvar som hyresgäster, i utbyte mot att de ger upp sina andelar. Skulderna skulle tas över av kooperativet, efter att bankerna – vars vårdslösa långivning orsakat bubblan – tvingats till en nedskrivning. I slutändan är det viktiga inte upplåtelseformer, utan att bostadsförsörjningen åter betraktas som en del av välfärdens omtalade ”kärna”. Rätten till en bostad till en rimlig kostnad ska vara lika självklar som rätten till sjukvård och utbildning.

Och precis som att ingen ska kunna betala för att gå före i kön till livsviktig vård ska storleken på plånboken inte avgöra vem som har rätt till ett anständigt boende. Alternativet till ägarsamhället stavas välfärdssamhälle.

 

Bortom kasinoekonomin

Minst lika viktig som ägarsamhällets ideologiska och politiska komponenter har dess materiella förutsättningar varit. Som vi sett i tidigare kapitel har växande privat skuldsättning varit ett sätt att stimulera hushållens konsumtion och därmed delvis kompensera för stagnerande löner och uteblivna offentliga investeringar. Men det har också varit ett sätt att hitta avsättning för en växande mängd kapital som i den globaliserade ekonomin söker högsta möjliga avkastning, utan att hindras av vare sig imaginära nationsgränser eller de högst reella passkontroller som idag stoppar människor på flykt.

Vanliga svenska löntagare knyts till den globala finanskapitalismen, med dess fokus på kvartalsrapporter och kasinoartad spekulation, både genom ett påtvingat pensionssparande på börsen och genom att vara beroende av kreditmarknaden för att ens ha någonstans att bo. För marknadsliberaler är sammanlänkningen av medborgarna och finanskapitalet i grunden positivt. I Finance and the good society skriver Robert J. Shiller drömskt om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras” genom att ”ge människor möjlighet att delta i det finansiella systemet som likar, med full tillgång till information och med de resurser, både mänskliga och elektroniska, som behövs för att på ett aktivt och intelligent sätt använda sig av dess möjligheter”. [165]

I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi.
I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Foto: Moritz Hager/World Economic Forum/Wikimedia Commons

Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Det är nämligen inte enbart en fråga om tillgång till information, utan handlar minst lika mycket om tid, resurser och makt. En sjuksköterska som måste låna pengar till en bostad kommer aldrig att möta den heltidsanställda banktjänstemannen eller mäklaren på lika villkor. Den vanliga knegaren kommer aldrig att kunna få lika bra avkastning på sina futtiga sparslantar som höginkomsttagaren som har tid och möjlighet att sätta sig in i alternativen och hålla koll på när villkoren förändras. När bubblor växer fram i ekonomin luras vanliga småsparare ofta in i hysterin i dess slutskede och följer med ned i avgrunden, samtidigt som de stora hajarna som varit med från start hinner dra sig ur marknaden i tid.

Den svenska ekonomin är på sätt och vis bara en kugge i den globaliserade finanskapitalismen, och analyser som lyfter fram strukturella förändringar i världsekonomin som faktorer bakom den svenska bostadsbubblan kan lätt skapa en känsla av maktlöshet. Sverige kan ju inte på egen hand vrida tillbaka de senaste årtiondenas finansiella globalisering och kasta det nyliberala systemet över ända. Men faktum är att det finns många saker vi faktiskt kan göra redan idag för att minska riskerna i den svenska ekonomin. För att ta några exempel:

 

  1. Reformera pensionssystemet

Det finns inget som säger att vi måste fortsätta pumpa in miljarder i det finansiella systemet via premiepensionsfonder, som i slutändan har relativt liten betydelse för storleken på våra framtida pensioner jämfört med hur sysselsättningen och produktiviteten i ekonomin utvecklas på sikt.

Som Riksbanken påpekat har tillgångarna i premie- och tjänstepensionssystemen ökat i ungefär samma takt som svenskarnas skulder sedan 90-talet. Om tvångssparandet på börsen ersattes med amorteringskrav skulle svenska hushåll kunna vara skuldfria vid pensioneringen och därmed få betydligt lägre boendekostnader, istället för att vara beroende av börsens svängningar och betala dryga avgifter till fondförvaltare och räntor till bankerna.

Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande.

Ur ett samhällsperspektiv är det svårt att se nyttan med att spara gigantiska summor på hög och betala av på statsskulden samtidigt som hushållens skuldsättning når historiska nivåer. Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande och därmed spara stora kostnader för samhället på lång sikt, vilket också gynnar framtidens pensionärer.

 

  1. Inga banker får bli ”för stora för att falla”

Vi behöver inte acceptera att finansbolag växer sig ”för stora för att falla”, eller att staten utfärdar garantier som täcker riskfylld spekulation och vårdslös utlåning.

En bankdelningslag som förbjuder vanliga banker som täcks av insättningsgarantin att ägna sig åt ”tradingverksamhet” – det vill säga egen handel med värdepapper i vinstsyfte – kan vara ett viktigt första steg. En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera, likt den begränsning på 10 procent som infördes av Obama-administrationen efter finanskrisen i de så kallade Dodd-Franklagarna (som Donald Trump genast lovade att upphäva efter att han tillträdde som USA:s nye president).

En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera.

En gräns på 10 procent skulle i dagsläget inte påverka någon av de svenska bankerna. Men den skulle definitivt sätta stopp för framväxten av en svensk ”superbank” genom en fusion av två av de existerande bankerna, som Mats Odell drömde om under sin tid som finansmarknadsminister. Men det finns inte heller något som säger att en bank som äger 9,9 procent av tillgångarna i det finansiella systemet är ett mindre hot än en bank som äger 10,1 procent av tillgångarna. Ett alternativ är därför att också införa någon form av progressiv beskattning, så att finansiella institutioner betalar högre bolagsskatt ju större de blir. [166]

 

  1. Stärk skyddet för låntagare

För att både minska risken för en framtida kris och begränsa följderna om den ändå inträffar skulle vi redan idag kunna stärka skyddet för låntagare. I House of Debt förespråkar ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi till exempel nya former av lånekontrakt där bankerna också står för en del av risken om bostaden sjunker i värde.

I vissa länder och i många delstater i USA kan låntagare visserligen redan bli skuldfria genom att lämna över huset till banken, så kallade foreclosure eller pantövertagande. Problemet är inte bara att låntagaren blir utan bostad, utan också att bostadspriserna pressas ner ytterligare när bankerna snabbt försöker bli av med de övertagna husen och lägenheterna på marknaden. Om lånet istället skrivs ned får banken ta en större förlust, men låntagaren slipper flytta och marknaden översvämmas inte av övertagna bostäder. På sikt kan en skuldavskrivning till och med vara bättre för banken än att kräva in säkerheten för lånet och snabbt sälja den på en marknad som kraschat.

Förutom rättviseskäl och uppfattningen att bankerna ska ta ansvar för sin vårdslösa utlåning finns det ett rent ekonomiskt argument för någon form av skuldnedskrivning eller amnesti efter en lånebubbla. Skuldlättnader för hushållen är ett betydligt mer effektivt sätt att stimulera ekonomin och dämpa den efterföljande lågkonjunkturen än att ösa ut miljardsubventioner till bankerna för att de ska låna ut pengar till företag som ändå inte vågar investera.

Mot de som moraliserar över att hushåll på detta sätt slipper ta konsekvenserna av sina egna beslut pekar Mian och Sufi på studier som visar att hushåll som fått skuldlättnader både tenderar att vara friskare och hitta ett nytt jobb snabbare än hushåll som tyngs av stora skulder. Förklaringen är att de senare inte har samma incitament att ta ett jobb, eftersom en stor del av inkomsten ändå kommer att gå till att betala av på gamla skulder.

 

  1. Låt bankerna ta konsekvenserna för sitt agerande

Som Joseph Stiglitz visat i boken Fritt fall utformades många av räddningsåtgärderna i USA under den globala finanskrisen på ett sådant sätt att kostnaderna i stor utsträckning vältrades över på staten. Pengar lånades ut till banker och finansinstitut till nollränta och riskfyllda tillgångar köptes till överpris. Generösa stöd utsträcktes även till investmentbanker, i ”den mest frikostiga våg av socialbidrag som någonsin beviljats storföretag” [167], trots att de tidigare inte omfattats av statliga garantier eftersom de inte ansågs utgöra någon risk för systemet. Samtidigt tog inte staten betalt för sitt stöd genom att till exempel ta över en del av ägandet av bankerna.

Den svenska statens agerande under bankkrisen på 90-talet brukar av ekonomer lyftas fram som ett föredöme, just för att regeringen den gången inte bara öste ut subventioner till krisande banker utan också krävde en del i ägandet. Under krisen 2008 införde den borgerliga regeringen istället en så kallad ”stabilitetsfond”, till vilken bankerna årligen ska betala en avgift för att på så sätt finansiera eventuellt framtida stödåtgärder till nödställda banker.

Stabilitetsfonden har dock fått svidande kritik på flera punkter av Riksrevisionen. [168] Medan målet sägs vara att bankerna ”huvudsakligen” ska stå för fondens finansiering är det i praktiken skattebetalarna som står för över hälften genom den överföring av medel som regeringen gjorde när fonden bildades. Riksrevisionen påpekar också att fonden inte existerar som reell fond bestående av faktiska tillgångar som kan användas vid en kris, utan istället finns som konto hos Riksgälden.

I klartext betyder det att staten förväntas låna upp de pengar som behövs, samtidigt som kostnaderna för en sådan upplåning kan öka dramatiskt under en kris. Målet att fonden ska uppgå till 2,5 procent av BNP på sikt ifrågasätts också, eftersom det inte tar hänsyn till hur riskerna i det finansiella systemet utvecklas när bankernas tillgångar växer betydligt snabbare än den reala ekonomin. [169]

Den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande.

En stabilitetsfond med brister är naturligtvis bättre än ingen fond alls. Men den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande, just för att undvika krav på att staten också ska kräva ägarandelar i utbyte mot stöd till banker i nöd. Samtidigt kan bankerna lyfta fram sina årliga avsättningar till fonden som ett argument mot att de ska bära en större del av kostnaden av en framtida kris, eftersom de ”redan betalat”.

Om krisande banker överhuvudtaget ska räddas är det rimligt att staten också tar över ägandet. Det finns ingen anledning att skydda aktieägare från följderna av företags riskfyllda investeringar. I grunden sunda banker kan naturligtvis hamna i knipa på grund av en tillfällig likviditetskris på kreditmarknaden, som under finanskrisen 2008. Men även vetskapen att staten kommer att gripa in i en sådan situation innebär en betydande subvention till bankerna, genom att de får billigare finansiering. Investerare som vet att staten kommer att gripa in om en bank får likviditetsproblem kommer helt enkelt inte att kräva lika hög ränta för sina lån.

Att tvinga de som tjänat pengar på kortsiktig vinstjakt och spekulation att också betala för krisen handlar inte bara om moral och rättvisa. Det handlar om att förebygga framtida spekulationsbubblor med oanade ekonomiska och mänskliga konsekvenser. Problemet med sådana bubblor är inte bara följderna när de spricker, utan också att de bidrar till att en betydande andel av samhällets resurser kanaliseras i spekulativa, kortsiktiga investeringar. Fastighetsbubblor runt om i världen har inte bara lämnat efter sig arbetslöshet, hemlöshet och social misär, utan i många fall också öde villaområden, tomma kontorslokaler och till och med halvfärdiga skyskrapor.

Ett sådant slöseri med resurser är extra allvarligt i en tid då omfattande investeringar behövs för att lösa angelägna gemensamma problem. Vi talar nu inte bara om att lösa bostadskrisen eller rätta till år av eftersatt underhåll inom järnvägsnätet, det kommunala bostadsbeståndet och andra delar av samhällets nödvändiga infrastruktur. Vi talar om att ställa om samhället i grunden för att undvika en ekologisk kollaps på grund av skenande klimatförändringar. Varje felinvesterad krona idag kommer att kosta oss tusenfalt i framtiden. Frågan är alltså inte bara om vi kan bryta finanskrisernas onda cirkel, utan om vi har råd att inte göra det?

 

Hur många kriser tål vi?

För marknadsfundamentalister är allvarliga ekonomiska kriser antingen en följd av överdrivna statliga regleringar, eller helt enkelt ett naturligt inslag i världskapitalismens stadiga utveckling genom ”kreativ förstörelse”. Enligt det synsättet kan vi möjligen lära oss av de kriser som inträffar och försöka mildra effekterna av dem, men att genom regleringar försöka eliminera dem skulle bara leda till att vi alla får det sämre på sikt.

Att väga det lidande som ekonomiska kriser skapar mot eventuella långsiktiga ekonomiska vinster med en otyglad finanskapitalism framstår som cyniskt och orättvist mot de som drabbas här och nu. Men framför allt är det naivt och farligt att bortse från de återkommande krisernas långtgående sociala och politiska konsekvenser. Det dramatiskt ökade stödet för Hitlers nazistparti när den stora depressionen slog den tyska ekonomin i spillror räcker för att inse hur farligt det kan vara. Det var just insikten om att stora pengaflöden över gränserna kunde leda till ekonomisk och politisk instabilitet som motiverade arkitekterna av efterkrigstidens system med valutasamarbete och reglerade kapitalrörelser.

Den som bara fokuserar på direkt mätbart ekonomiskt lidande löper stor risk att underskatta den otyglade finanskapitalismens sociala konsekvenser. En känsla av permanent ekonomisk osäkerhet och makthavare som tycks stå handfallna utom när miljardstöd ska delas ut till bankerna kan undergräva förtroendet för politiker och i förlängningen för demokratin. Att högerpopulistiska eller nyfascistiska partier vinner mark runt om i västvärlden i finanskrisens spår borde ge skäl till eftertanke. I Sverige har ett parti med nazistiska rötter sedan valet 2014 etablerat sig som landets tredje största parti.

Frågan är vad som händer den dag vi drabbas av en verkligt allvarlig kris? I värsta fall kan den inte bara utplåna en stor del av medelklassens upplevda välstånd, utan också försätta staten i en svår finansiell situation som tvingar fram kraftiga nedskärningar.

En rationell, effektiv och rättvis bostadsförsörjning har inte bara ett värde i sig, utan kan också bli en viktig grundsten i omställningen till en mer hållbar ekonomi. De höga insatserna gör den uppgiften mer angelägen än någonsin. Den bör tas på största allvar av politiker, ekonomer och journalister – men framför allt av oss vanliga medborgare och våra folkrörelser.

Om vi inte gör det riskerar vi att få betala ett högre pris än vad som går att mäta i pengar.

 

Noter:

163. ”Moderaterna i Uppsala går i borgen för unga”, Svt Nyheter, 26 augusti 2014.

164. ”Risk för överutbud” på svensk bomarknad”, Dagens Industri, 28 november 2016.

165. Shiller, Finance and the good society, Princeton University Press, 2012, sid xiv

166. Redan idag anpassas till exempel kapitaltäckningskrav och bankernas avgifter till den stabilitetsfond som inrättades under finanskrisen i viss mån efter hur riskabel bankens verksamhet bedöms vara, men effekten är inte så stor att den på allvar kan motverka den stora koncentrationen i systemet.

167. Stiglitz, Fritt fall, sid 145.

168. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, RiR 2011:26

169. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, s. 45.

Publicerad
3 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad