Radarserie: Kasinolandet #34/2017

Del 6: Mot marknadens logik

Foto: Markus Schreiber/TT

Ingen undkommer bostadskrisen. Brist på hyresrätter och höga bostadspriser skapar problem för ungdomar som vill flytta hemifrån eller unga par som vill bilda familj, men försvårar också företags rekrytering och Migrationsverkets och kommunernas flyktingmottagande. Skenande skuldsättning är inte bara ett problem för enskilda hushåll utan kan bli en dyr affär för staten när räntorna går […]

Ingen undkommer bostadskrisen. Brist på hyresrätter och höga bostadspriser skapar problem för ungdomar som vill flytta hemifrån eller unga par som vill bilda familj, men försvårar också företags rekrytering och Migrationsverkets och kommunernas flyktingmottagande. Skenande skuldsättning är inte bara ett problem för enskilda hushåll utan kan bli en dyr affär för staten när räntorna går upp och kostnaderna för räntebidragen skjuter i höjden. I förlängningen hotar den stabiliteten i det finansiella systemet, och en verklig krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin i fallet.

Det är inte konstigt att bostadspolitiken blivit en het politisk fråga, som inget seriöst parti kan ignorera. Bland alla gamla käpphästar som dammas av märks också ett och annat nytänkande förslag. I valrörelsen 2014 lovade till exempel Moderaterna i Uppsala att ungdomar mellan 18 och 28 år skulle kunna låna till kontantinsatsen för en bostad med kommunen som borgensman, i syfte att öka efterfrågan på bostäder och därmed takten på byggandet. Apropå den ekonomiska risk som skattebetalarna därmed tog på sig konstaterade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt att ”det finns alltid en risk i det här sammanhanget, men nu verkar den väldigt liten eftersom priset på bostadsrätter hela tiden stiger”. [163]

Uttalandet säger en del om nivån på de senaste årens debatt om bostadsmarknaden. Ansvariga politiker spär inte bara på föreställningen att bostadspriserna bara kan fortsätta att stiga, utan blundar också helt för riskerna med svenskarnas växande skuldberg. Om det finns problem på kreditmarknaden är det istället att många inte kan låna pengar fast de borde få göra det. Detta trots att skuldkvoterna växer, hushållens marginaler blir allt snävare och marknaderna för blancolån och bostadslån till personer med sämre kreditvärdighet växer så de knakar.

Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras.

Att politiker som dömer ut statliga byggsubventioner för hyresrätter som ett skadligt ingrepp på marknaden samtidigt försvarar subventioner av villaägare genom ränteavdrag och vill att staten eller kommuner ska gå i borgen för unga bostadsköpares miljonlån är också det en paradox. Sådana till synes motsägelsefulla ställningstaganden har naturligtvis väldigt lite med ekonomisk rationalitet att göra, och desto mer med ideologi och politik. Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras. Men det är just dessa två modeller som vi måste bryta oss loss ur om vi vill komma till rätta med bostadskrisens olika skepnader – bostadsköerna, den otrygga andrahandsmarknaden, spekulationen i bostäder och det växande skuldberget.

 

Bortom ägarsamhället

När den borgerliga regeringen genomförde sitt systemskifte inom bostadsförsörjningen i början på 90-talet var ett av motiven att skapa ”neutralitet mellan upplåtelseformer”, men i praktiken gynnade deras politik det ägda boendet kraftigt. När de borgerliga partierna återvände till makten år 2006 togs ytterligare steg mot att gynna det ägda boendet, inte minst genom sänkningen av fastighetsskatten och genom de omfattande ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter.

I ett läge där kapitalets ökade rörlighet över gränserna gör det svårare att beskatta både inkomster och kapital framstår sänkningen av skatten på fastigheter – en av få tillgångar som inte kan gömmas undan i ett skatteparadis – som synnerligen ostrategisk. Men om främjandet av ett ägarsamhälle där bostaden betraktas som vilken vara som helst är målet, snarare än att säkra välfärdens finansiering, så framstår den tvärtom som synnerligen strategisk. På samma sätt innebär naturligtvis utförsäljning av allmännyttans lägenhetsbestånd, som byggts upp under mycket lång tid och till stora kostnader, som en affär som är uppenbart motiverad av ideologi snarare än ekonomi.

Att själva begreppet ägarsamhälle inte slagit igenom i Sverige beror antagligen på att privat ägande ännu inte har samma positiva klang i den svenska kulturen som i USA. Men kärnan i den politiska inriktning som dominerat sedan 90-talet är ändå densamma. Två av de största systemskiften som genomförts under den här perioden – pensionsreformen och utförsäljningen av allmännyttan – har båda legitimerats utifrån föreställningar om ett demokratiserat ägande. Alla ska få del av aktiebörsernas enorma rikedomar och ha möjligheten att äga sitt eget boende. Alla måste spela med i det stora kasinot – som påstås göra alla till vinnare.

Det är viktigt att förstå nyliberalismens vurm för privatägda bostäder som något mer än en ytlig vurm för ”ägande” eller ogillande av hyresrätter i sig. En bostadsmarknad dominerad av ett fåtal stora hyresvärdar är inte mindre kapitalistisk än en där alla äger sin egen bostad.

Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från
Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från "slaget om Olskroken", som var en hyreskonflikt i Göteborg 1936–37. Hyresgästföreningen slogs för bättre santitära förhållanden och hyresnivån men hyresvärdarna vägrade tillgodose kraven, samtidigt som husen steg i värde. Foto: HSB-arkivet

Det skulle faktiskt inte vara helt orimligt att hävda att det är precis tvärtom. Poängen är istället att den individuellt ägda bostaden utgör en bättre materiell bas för det modellsamhälle som marknadsliberalerna vill bygga. Hyresgäster har ganska uppenbara gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande, samtidigt som hyresrätter lånar sig väl till storskalig förvaltning och byggande i offentlig regi. Individuellt bostadsägande gör tvärtom människor till potentiella konkurrenter på en marknad, både som köpare och säljare. Den som äger en bostad och har stora lån tvingas aktivt förhålla sig till inte bara bostadsmarknadens utveckling utan också skattesystemets utformning och det finansiella systemets funktion. Ett tydligt exempel på det senare är hur åtgärder som ska minska riskerna i det finansiella systemet, till exempel skuldkvotstak eller skärpta kapitaltäckningskrav för bankerna, beskrivs som hot mot efterfrågan på bostadsmarknaden och därmed mot alla bostadsägares förmögenhet. [164]

Ägarsamhället handlar dock inte bara om att öka andelen av befolkningen som äger sin bostad, utan också om en kvalitativ förändring av den ägda bostadens betydelse. Det centrala är att bostaden ska fungera som en tillgång som kan köpas och säljas som vilken vara som helst. Lagändringar som gjort det lättare att hyra ut bostadsrätter och etablerandet av så kallade ägarlägenheter som fritt får hyras ut har motiverats med en önskan att skapa en mer rörlig bostadsmarknad, men dess viktigastefunktion har varit att avlägsna regler som uppfattats som en begränsning av den privata äganderätten.

Att gå bortom ägarsamhället handlar därför inte bara om att med statliga subventioner bygga hyresrätter i stor skala och att bevara, återupprätta och reformera det som finns kvar av bruksvärdessystemet med dess förhandlade hyror. Vi måste också förändra synen på det ägda boendet från att vara en investering till att handla om sociala behov, trygghet och makt över sitt eget liv. Förändrade normer kräver i sin tur att de ekonomiska förutsättningarna förändras i grunden. Att en del av befolkningen tvingas betala dyrt för sitt boende medan andra under 2000-talet ”tjänat pengar på att bo” är inte en naturlag, utan beror på utformningen av lagar, skatter och kreditsystem, som också kan ändras.

De historiskt låga räntorna hade till exempel inte haft samma snedvridande effekt på bostadsmarknaden om politikerna samtidigt hade passat på att trappa ned ränteavdragen. Striktare amorteringskrav skulle inte bara leda till lägre priser och lägre skuldsättning, utan också bidra till att boendeutgifterna och bostadspriserna påverkades mindre av ränteförändringar. Spekulation i bostäder skulle kunna motverkas med både striktare regler för uthyrning och med strängare låneregler. I Norge har man till exempel infört ett krav på 40 procents kontantinsats för de som köper en bostad utöver den de själva bor i, för att begränsa spekulation. Sådana köp skulle också kunna motverkas med en betydligt högre skattesats på vinsten vid försäljningen av en andra bostad.

Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt.

Med en annan utformning av fastighetsskatten skulle utgifterna för boendet stå i bättre relation till inkomsten än idag, samtidigt som det skulle kunna bidra till en bättre fördelning av bostadsytan genom att uppmuntra hushåll att flytta från bostäder som är större än de egentligen behöver. Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt, med tanke på att de för inte länge sedan kampanjade mot fastighetsskatten med argumentet att den tvingade folk att flytta. Om det är något som skapat ”inlåsningseffekter” på marknaden idag är det de omfattande subventionerna till ägare av stora villor i form av ränteavdrag och tak på fastighetsskatten.

Utgångspunkten för bostadspolitiken måste vara att bostaden ska betraktas som en social nyttighet som vi betalar för – individuellt eller via skattsedeln – snarare än en investering.

Samtidigt behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet och helt överge det som människor uppfattar som positivt med att äga sin egen bostad idag. Att slippa vara utlämnad åt en mäktig hyresvärd och själv få bestämma över till exempel renoveringar och ombyggnationer är ett par exempel. Men hyresgästernas inflytande och rättigheter gentemot privata och kommunala fastighetsägare kan också stärkas och utvecklas. Dels genom skärpt lagstiftning, men kanske främst genom att säkerställa en balans mellan behov och tillgång på bostäder, så att de boendes förhandlingsposition stärks gentemot hyresvärdarna.

Den idealiserade bostadsrättsföreningens kollektiva ägande, sociala gemenskap och deltagande demokrati kan för de som önskar förverkligas i den kooperativa hyresrättens form. Men det kräver antagligen att den senare utvecklas så att den blir ett realistiskt alternativ även för hushåll med lägre inkomster, till exempel genom mer fördelaktiga skatteregler eller statligt stöd till nyproduktion. Vi skulle till och med kunna inspireras av 2000-talets ombildningsvåg och öppna för en motsvarande omvandling av bostadsrätter till kooperativa hyresrätter. Efter en bostadsbubbla skulle det kunna bli ett sätt för de boende att bli skuldfria och bo kvar som hyresgäster, i utbyte mot att de ger upp sina andelar. Skulderna skulle tas över av kooperativet, efter att bankerna – vars vårdslösa långivning orsakat bubblan – tvingats till en nedskrivning. I slutändan är det viktiga inte upplåtelseformer, utan att bostadsförsörjningen åter betraktas som en del av välfärdens omtalade ”kärna”. Rätten till en bostad till en rimlig kostnad ska vara lika självklar som rätten till sjukvård och utbildning.

Och precis som att ingen ska kunna betala för att gå före i kön till livsviktig vård ska storleken på plånboken inte avgöra vem som har rätt till ett anständigt boende. Alternativet till ägarsamhället stavas välfärdssamhälle.

 

Bortom kasinoekonomin

Minst lika viktig som ägarsamhällets ideologiska och politiska komponenter har dess materiella förutsättningar varit. Som vi sett i tidigare kapitel har växande privat skuldsättning varit ett sätt att stimulera hushållens konsumtion och därmed delvis kompensera för stagnerande löner och uteblivna offentliga investeringar. Men det har också varit ett sätt att hitta avsättning för en växande mängd kapital som i den globaliserade ekonomin söker högsta möjliga avkastning, utan att hindras av vare sig imaginära nationsgränser eller de högst reella passkontroller som idag stoppar människor på flykt.

Vanliga svenska löntagare knyts till den globala finanskapitalismen, med dess fokus på kvartalsrapporter och kasinoartad spekulation, både genom ett påtvingat pensionssparande på börsen och genom att vara beroende av kreditmarknaden för att ens ha någonstans att bo. För marknadsliberaler är sammanlänkningen av medborgarna och finanskapitalet i grunden positivt. I Finance and the good society skriver Robert J. Shiller drömskt om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras” genom att ”ge människor möjlighet att delta i det finansiella systemet som likar, med full tillgång till information och med de resurser, både mänskliga och elektroniska, som behövs för att på ett aktivt och intelligent sätt använda sig av dess möjligheter”. [165]

I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi.
I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Foto: Moritz Hager/World Economic Forum/Wikimedia Commons

Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Det är nämligen inte enbart en fråga om tillgång till information, utan handlar minst lika mycket om tid, resurser och makt. En sjuksköterska som måste låna pengar till en bostad kommer aldrig att möta den heltidsanställda banktjänstemannen eller mäklaren på lika villkor. Den vanliga knegaren kommer aldrig att kunna få lika bra avkastning på sina futtiga sparslantar som höginkomsttagaren som har tid och möjlighet att sätta sig in i alternativen och hålla koll på när villkoren förändras. När bubblor växer fram i ekonomin luras vanliga småsparare ofta in i hysterin i dess slutskede och följer med ned i avgrunden, samtidigt som de stora hajarna som varit med från start hinner dra sig ur marknaden i tid.

Den svenska ekonomin är på sätt och vis bara en kugge i den globaliserade finanskapitalismen, och analyser som lyfter fram strukturella förändringar i världsekonomin som faktorer bakom den svenska bostadsbubblan kan lätt skapa en känsla av maktlöshet. Sverige kan ju inte på egen hand vrida tillbaka de senaste årtiondenas finansiella globalisering och kasta det nyliberala systemet över ända. Men faktum är att det finns många saker vi faktiskt kan göra redan idag för att minska riskerna i den svenska ekonomin. För att ta några exempel:

 

  1. Reformera pensionssystemet

Det finns inget som säger att vi måste fortsätta pumpa in miljarder i det finansiella systemet via premiepensionsfonder, som i slutändan har relativt liten betydelse för storleken på våra framtida pensioner jämfört med hur sysselsättningen och produktiviteten i ekonomin utvecklas på sikt.

Som Riksbanken påpekat har tillgångarna i premie- och tjänstepensionssystemen ökat i ungefär samma takt som svenskarnas skulder sedan 90-talet. Om tvångssparandet på börsen ersattes med amorteringskrav skulle svenska hushåll kunna vara skuldfria vid pensioneringen och därmed få betydligt lägre boendekostnader, istället för att vara beroende av börsens svängningar och betala dryga avgifter till fondförvaltare och räntor till bankerna.

Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande.

Ur ett samhällsperspektiv är det svårt att se nyttan med att spara gigantiska summor på hög och betala av på statsskulden samtidigt som hushållens skuldsättning når historiska nivåer. Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande och därmed spara stora kostnader för samhället på lång sikt, vilket också gynnar framtidens pensionärer.

 

  1. Inga banker får bli ”för stora för att falla”

Vi behöver inte acceptera att finansbolag växer sig ”för stora för att falla”, eller att staten utfärdar garantier som täcker riskfylld spekulation och vårdslös utlåning.

En bankdelningslag som förbjuder vanliga banker som täcks av insättningsgarantin att ägna sig åt ”tradingverksamhet” – det vill säga egen handel med värdepapper i vinstsyfte – kan vara ett viktigt första steg. En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera, likt den begränsning på 10 procent som infördes av Obama-administrationen efter finanskrisen i de så kallade Dodd-Franklagarna (som Donald Trump genast lovade att upphäva efter att han tillträdde som USA:s nye president).

En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera.

En gräns på 10 procent skulle i dagsläget inte påverka någon av de svenska bankerna. Men den skulle definitivt sätta stopp för framväxten av en svensk ”superbank” genom en fusion av två av de existerande bankerna, som Mats Odell drömde om under sin tid som finansmarknadsminister. Men det finns inte heller något som säger att en bank som äger 9,9 procent av tillgångarna i det finansiella systemet är ett mindre hot än en bank som äger 10,1 procent av tillgångarna. Ett alternativ är därför att också införa någon form av progressiv beskattning, så att finansiella institutioner betalar högre bolagsskatt ju större de blir. [166]

 

  1. Stärk skyddet för låntagare

För att både minska risken för en framtida kris och begränsa följderna om den ändå inträffar skulle vi redan idag kunna stärka skyddet för låntagare. I House of Debt förespråkar ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi till exempel nya former av lånekontrakt där bankerna också står för en del av risken om bostaden sjunker i värde.

I vissa länder och i många delstater i USA kan låntagare visserligen redan bli skuldfria genom att lämna över huset till banken, så kallade foreclosure eller pantövertagande. Problemet är inte bara att låntagaren blir utan bostad, utan också att bostadspriserna pressas ner ytterligare när bankerna snabbt försöker bli av med de övertagna husen och lägenheterna på marknaden. Om lånet istället skrivs ned får banken ta en större förlust, men låntagaren slipper flytta och marknaden översvämmas inte av övertagna bostäder. På sikt kan en skuldavskrivning till och med vara bättre för banken än att kräva in säkerheten för lånet och snabbt sälja den på en marknad som kraschat.

Förutom rättviseskäl och uppfattningen att bankerna ska ta ansvar för sin vårdslösa utlåning finns det ett rent ekonomiskt argument för någon form av skuldnedskrivning eller amnesti efter en lånebubbla. Skuldlättnader för hushållen är ett betydligt mer effektivt sätt att stimulera ekonomin och dämpa den efterföljande lågkonjunkturen än att ösa ut miljardsubventioner till bankerna för att de ska låna ut pengar till företag som ändå inte vågar investera.

Mot de som moraliserar över att hushåll på detta sätt slipper ta konsekvenserna av sina egna beslut pekar Mian och Sufi på studier som visar att hushåll som fått skuldlättnader både tenderar att vara friskare och hitta ett nytt jobb snabbare än hushåll som tyngs av stora skulder. Förklaringen är att de senare inte har samma incitament att ta ett jobb, eftersom en stor del av inkomsten ändå kommer att gå till att betala av på gamla skulder.

 

  1. Låt bankerna ta konsekvenserna för sitt agerande

Som Joseph Stiglitz visat i boken Fritt fall utformades många av räddningsåtgärderna i USA under den globala finanskrisen på ett sådant sätt att kostnaderna i stor utsträckning vältrades över på staten. Pengar lånades ut till banker och finansinstitut till nollränta och riskfyllda tillgångar köptes till överpris. Generösa stöd utsträcktes även till investmentbanker, i ”den mest frikostiga våg av socialbidrag som någonsin beviljats storföretag” [167], trots att de tidigare inte omfattats av statliga garantier eftersom de inte ansågs utgöra någon risk för systemet. Samtidigt tog inte staten betalt för sitt stöd genom att till exempel ta över en del av ägandet av bankerna.

Den svenska statens agerande under bankkrisen på 90-talet brukar av ekonomer lyftas fram som ett föredöme, just för att regeringen den gången inte bara öste ut subventioner till krisande banker utan också krävde en del i ägandet. Under krisen 2008 införde den borgerliga regeringen istället en så kallad ”stabilitetsfond”, till vilken bankerna årligen ska betala en avgift för att på så sätt finansiera eventuellt framtida stödåtgärder till nödställda banker.

Stabilitetsfonden har dock fått svidande kritik på flera punkter av Riksrevisionen. [168] Medan målet sägs vara att bankerna ”huvudsakligen” ska stå för fondens finansiering är det i praktiken skattebetalarna som står för över hälften genom den överföring av medel som regeringen gjorde när fonden bildades. Riksrevisionen påpekar också att fonden inte existerar som reell fond bestående av faktiska tillgångar som kan användas vid en kris, utan istället finns som konto hos Riksgälden.

I klartext betyder det att staten förväntas låna upp de pengar som behövs, samtidigt som kostnaderna för en sådan upplåning kan öka dramatiskt under en kris. Målet att fonden ska uppgå till 2,5 procent av BNP på sikt ifrågasätts också, eftersom det inte tar hänsyn till hur riskerna i det finansiella systemet utvecklas när bankernas tillgångar växer betydligt snabbare än den reala ekonomin. [169]

Den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande.

En stabilitetsfond med brister är naturligtvis bättre än ingen fond alls. Men den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande, just för att undvika krav på att staten också ska kräva ägarandelar i utbyte mot stöd till banker i nöd. Samtidigt kan bankerna lyfta fram sina årliga avsättningar till fonden som ett argument mot att de ska bära en större del av kostnaden av en framtida kris, eftersom de ”redan betalat”.

Om krisande banker överhuvudtaget ska räddas är det rimligt att staten också tar över ägandet. Det finns ingen anledning att skydda aktieägare från följderna av företags riskfyllda investeringar. I grunden sunda banker kan naturligtvis hamna i knipa på grund av en tillfällig likviditetskris på kreditmarknaden, som under finanskrisen 2008. Men även vetskapen att staten kommer att gripa in i en sådan situation innebär en betydande subvention till bankerna, genom att de får billigare finansiering. Investerare som vet att staten kommer att gripa in om en bank får likviditetsproblem kommer helt enkelt inte att kräva lika hög ränta för sina lån.

Att tvinga de som tjänat pengar på kortsiktig vinstjakt och spekulation att också betala för krisen handlar inte bara om moral och rättvisa. Det handlar om att förebygga framtida spekulationsbubblor med oanade ekonomiska och mänskliga konsekvenser. Problemet med sådana bubblor är inte bara följderna när de spricker, utan också att de bidrar till att en betydande andel av samhällets resurser kanaliseras i spekulativa, kortsiktiga investeringar. Fastighetsbubblor runt om i världen har inte bara lämnat efter sig arbetslöshet, hemlöshet och social misär, utan i många fall också öde villaområden, tomma kontorslokaler och till och med halvfärdiga skyskrapor.

Ett sådant slöseri med resurser är extra allvarligt i en tid då omfattande investeringar behövs för att lösa angelägna gemensamma problem. Vi talar nu inte bara om att lösa bostadskrisen eller rätta till år av eftersatt underhåll inom järnvägsnätet, det kommunala bostadsbeståndet och andra delar av samhällets nödvändiga infrastruktur. Vi talar om att ställa om samhället i grunden för att undvika en ekologisk kollaps på grund av skenande klimatförändringar. Varje felinvesterad krona idag kommer att kosta oss tusenfalt i framtiden. Frågan är alltså inte bara om vi kan bryta finanskrisernas onda cirkel, utan om vi har råd att inte göra det?

 

Hur många kriser tål vi?

För marknadsfundamentalister är allvarliga ekonomiska kriser antingen en följd av överdrivna statliga regleringar, eller helt enkelt ett naturligt inslag i världskapitalismens stadiga utveckling genom ”kreativ förstörelse”. Enligt det synsättet kan vi möjligen lära oss av de kriser som inträffar och försöka mildra effekterna av dem, men att genom regleringar försöka eliminera dem skulle bara leda till att vi alla får det sämre på sikt.

Att väga det lidande som ekonomiska kriser skapar mot eventuella långsiktiga ekonomiska vinster med en otyglad finanskapitalism framstår som cyniskt och orättvist mot de som drabbas här och nu. Men framför allt är det naivt och farligt att bortse från de återkommande krisernas långtgående sociala och politiska konsekvenser. Det dramatiskt ökade stödet för Hitlers nazistparti när den stora depressionen slog den tyska ekonomin i spillror räcker för att inse hur farligt det kan vara. Det var just insikten om att stora pengaflöden över gränserna kunde leda till ekonomisk och politisk instabilitet som motiverade arkitekterna av efterkrigstidens system med valutasamarbete och reglerade kapitalrörelser.

Den som bara fokuserar på direkt mätbart ekonomiskt lidande löper stor risk att underskatta den otyglade finanskapitalismens sociala konsekvenser. En känsla av permanent ekonomisk osäkerhet och makthavare som tycks stå handfallna utom när miljardstöd ska delas ut till bankerna kan undergräva förtroendet för politiker och i förlängningen för demokratin. Att högerpopulistiska eller nyfascistiska partier vinner mark runt om i västvärlden i finanskrisens spår borde ge skäl till eftertanke. I Sverige har ett parti med nazistiska rötter sedan valet 2014 etablerat sig som landets tredje största parti.

Frågan är vad som händer den dag vi drabbas av en verkligt allvarlig kris? I värsta fall kan den inte bara utplåna en stor del av medelklassens upplevda välstånd, utan också försätta staten i en svår finansiell situation som tvingar fram kraftiga nedskärningar.

En rationell, effektiv och rättvis bostadsförsörjning har inte bara ett värde i sig, utan kan också bli en viktig grundsten i omställningen till en mer hållbar ekonomi. De höga insatserna gör den uppgiften mer angelägen än någonsin. Den bör tas på största allvar av politiker, ekonomer och journalister – men framför allt av oss vanliga medborgare och våra folkrörelser.

Om vi inte gör det riskerar vi att få betala ett högre pris än vad som går att mäta i pengar.

 

Noter:

163. ”Moderaterna i Uppsala går i borgen för unga”, Svt Nyheter, 26 augusti 2014.

164. ”Risk för överutbud” på svensk bomarknad”, Dagens Industri, 28 november 2016.

165. Shiller, Finance and the good society, Princeton University Press, 2012, sid xiv

166. Redan idag anpassas till exempel kapitaltäckningskrav och bankernas avgifter till den stabilitetsfond som inrättades under finanskrisen i viss mån efter hur riskabel bankens verksamhet bedöms vara, men effekten är inte så stor att den på allvar kan motverka den stora koncentrationen i systemet.

167. Stiglitz, Fritt fall, sid 145.

168. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, RiR 2011:26

169. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, s. 45.

Publicerad
15 hours sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984