Del 6: Mot marknadens logik

Ingen undkommer bostadskrisen. Brist på hyresrätter och höga bostadspriser skapar problem för ungdomar som vill flytta hemifrån eller unga par som vill bilda familj, men försvårar också företags rekrytering och Migrationsverkets och kommunernas flyktingmottagande. Skenande skuldsättning är inte bara ett problem för enskilda hushåll utan kan bli en dyr affär för staten när räntorna går upp och kostnaderna för räntebidragen skjuter i höjden. I förlängningen hotar den stabiliteten i det finansiella systemet, och en verklig krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin i fallet.

Det är inte konstigt att bostadspolitiken blivit en het politisk fråga, som inget seriöst parti kan ignorera. Bland alla gamla käpphästar som dammas av märks också ett och annat nytänkande förslag. I valrörelsen 2014 lovade till exempel Moderaterna i Uppsala att ungdomar mellan 18 och 28 år skulle kunna låna till kontantinsatsen för en bostad med kommunen som borgensman, i syfte att öka efterfrågan på bostäder och därmed takten på byggandet. Apropå den ekonomiska risk som skattebetalarna därmed tog på sig konstaterade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt att ”det finns alltid en risk i det här sammanhanget, men nu verkar den väldigt liten eftersom priset på bostadsrätter hela tiden stiger”. [163]

Uttalandet säger en del om nivån på de senaste årens debatt om bostadsmarknaden. Ansvariga politiker spär inte bara på föreställningen att bostadspriserna bara kan fortsätta att stiga, utan blundar också helt för riskerna med svenskarnas växande skuldberg. Om det finns problem på kreditmarknaden är det istället att många inte kan låna pengar fast de borde få göra det. Detta trots att skuldkvoterna växer, hushållens marginaler blir allt snävare och marknaderna för blancolån och bostadslån till personer med sämre kreditvärdighet växer så de knakar.
Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras.
Att politiker som dömer ut statliga byggsubventioner för hyresrätter som ett skadligt ingrepp på marknaden samtidigt försvarar subventioner av villaägare genom ränteavdrag och vill att staten eller kommuner ska gå i borgen för unga bostadsköpares miljonlån är också det en paradox. Sådana till synes motsägelsefulla ställningstaganden har naturligtvis väldigt lite med ekonomisk rationalitet att göra, och desto mer med ideologi och politik. Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras. Men det är just dessa två modeller som vi måste bryta oss loss ur om vi vill komma till rätta med bostadskrisens olika skepnader – bostadsköerna, den otrygga andrahandsmarknaden, spekulationen i bostäder och det växande skuldberget.

 
Bortom ägarsamhället
När den borgerliga regeringen genomförde sitt systemskifte inom bostadsförsörjningen i början på 90-talet var ett av motiven att skapa ”neutralitet mellan upplåtelseformer”, men i praktiken gynnade deras politik det ägda boendet kraftigt. När de borgerliga partierna återvände till makten år 2006 togs ytterligare steg mot att gynna det ägda boendet, inte minst genom sänkningen av fastighetsskatten och genom de omfattande ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter.

I ett läge där kapitalets ökade rörlighet över gränserna gör det svårare att beskatta både inkomster och kapital framstår sänkningen av skatten på fastigheter – en av få tillgångar som inte kan gömmas undan i ett skatteparadis – som synnerligen ostrategisk. Men om främjandet av ett ägarsamhälle där bostaden betraktas som vilken vara som helst är målet, snarare än att säkra välfärdens finansiering, så framstår den tvärtom som synnerligen strategisk. På samma sätt innebär naturligtvis utförsäljning av allmännyttans lägenhetsbestånd, som byggts upp under mycket lång tid och till stora kostnader, som en affär som är uppenbart motiverad av ideologi snarare än ekonomi.

Att själva begreppet ägarsamhälle inte slagit igenom i Sverige beror antagligen på att privat ägande ännu inte har samma positiva klang i den svenska kulturen som i USA. Men kärnan i den politiska inriktning som dominerat sedan 90-talet är ändå densamma. Två av de största systemskiften som genomförts under den här perioden – pensionsreformen och utförsäljningen av allmännyttan – har båda legitimerats utifrån föreställningar om ett demokratiserat ägande. Alla ska få del av aktiebörsernas enorma rikedomar och ha möjligheten att äga sitt eget boende. Alla måste spela med i det stora kasinot – som påstås göra alla till vinnare.

Det är viktigt att förstå nyliberalismens vurm för privatägda bostäder som något mer än en ytlig vurm för ”ägande” eller ogillande av hyresrätter i sig. En bostadsmarknad dominerad av ett fåtal stora hyresvärdar är inte mindre kapitalistisk än en där alla äger sin egen bostad.

Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från
Hyresgäster har gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande. Bild från "slaget om Olskroken", som var en hyreskonflikt i Göteborg 1936–37. Hyresgästföreningen slogs för bättre santitära förhållanden och hyresnivån men hyresvärdarna vägrade tillgodose kraven, samtidigt som husen steg i värde.

Det skulle faktiskt inte vara helt orimligt att hävda att det är precis tvärtom. Poängen är istället att den individuellt ägda bostaden utgör en bättre materiell bas för det modellsamhälle som marknadsliberalerna vill bygga. Hyresgäster har ganska uppenbara gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande, samtidigt som hyresrätter lånar sig väl till storskalig förvaltning och byggande i offentlig regi. Individuellt bostadsägande gör tvärtom människor till potentiella konkurrenter på en marknad, både som köpare och säljare. Den som äger en bostad och har stora lån tvingas aktivt förhålla sig till inte bara bostadsmarknadens utveckling utan också skattesystemets utformning och det finansiella systemets funktion. Ett tydligt exempel på det senare är hur åtgärder som ska minska riskerna i det finansiella systemet, till exempel skuldkvotstak eller skärpta kapitaltäckningskrav för bankerna, beskrivs som hot mot efterfrågan på bostadsmarknaden och därmed mot alla bostadsägares förmögenhet. [164]

Ägarsamhället handlar dock inte bara om att öka andelen av befolkningen som äger sin bostad, utan också om en kvalitativ förändring av den ägda bostadens betydelse. Det centrala är att bostaden ska fungera som en tillgång som kan köpas och säljas som vilken vara som helst. Lagändringar som gjort det lättare att hyra ut bostadsrätter och etablerandet av så kallade ägarlägenheter som fritt får hyras ut har motiverats med en önskan att skapa en mer rörlig bostadsmarknad, men dess viktigastefunktion har varit att avlägsna regler som uppfattats som en begränsning av den privata äganderätten.

Att gå bortom ägarsamhället handlar därför inte bara om att med statliga subventioner bygga hyresrätter i stor skala och att bevara, återupprätta och reformera det som finns kvar av bruksvärdessystemet med dess förhandlade hyror. Vi måste också förändra synen på det ägda boendet från att vara en investering till att handla om sociala behov, trygghet och makt över sitt eget liv. Förändrade normer kräver i sin tur att de ekonomiska förutsättningarna förändras i grunden. Att en del av befolkningen tvingas betala dyrt för sitt boende medan andra under 2000-talet ”tjänat pengar på att bo” är inte en naturlag, utan beror på utformningen av lagar, skatter och kreditsystem, som också kan ändras.

De historiskt låga räntorna hade till exempel inte haft samma snedvridande effekt på bostadsmarknaden om politikerna samtidigt hade passat på att trappa ned ränteavdragen. Striktare amorteringskrav skulle inte bara leda till lägre priser och lägre skuldsättning, utan också bidra till att boendeutgifterna och bostadspriserna påverkades mindre av ränteförändringar. Spekulation i bostäder skulle kunna motverkas med både striktare regler för uthyrning och med strängare låneregler. I Norge har man till exempel infört ett krav på 40 procents kontantinsats för de som köper en bostad utöver den de själva bor i, för att begränsa spekulation. Sådana köp skulle också kunna motverkas med en betydligt högre skattesats på vinsten vid försäljningen av en andra bostad.
Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt.
Med en annan utformning av fastighetsskatten skulle utgifterna för boendet stå i bättre relation till inkomsten än idag, samtidigt som det skulle kunna bidra till en bättre fördelning av bostadsytan genom att uppmuntra hushåll att flytta från bostäder som är större än de egentligen behöver. Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt, med tanke på att de för inte länge sedan kampanjade mot fastighetsskatten med argumentet att den tvingade folk att flytta. Om det är något som skapat ”inlåsningseffekter” på marknaden idag är det de omfattande subventionerna till ägare av stora villor i form av ränteavdrag och tak på fastighetsskatten.

Utgångspunkten för bostadspolitiken måste vara att bostaden ska betraktas som en social nyttighet som vi betalar för – individuellt eller via skattsedeln – snarare än en investering.

Samtidigt behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet och helt överge det som människor uppfattar som positivt med att äga sin egen bostad idag. Att slippa vara utlämnad åt en mäktig hyresvärd och själv få bestämma över till exempel renoveringar och ombyggnationer är ett par exempel. Men hyresgästernas inflytande och rättigheter gentemot privata och kommunala fastighetsägare kan också stärkas och utvecklas. Dels genom skärpt lagstiftning, men kanske främst genom att säkerställa en balans mellan behov och tillgång på bostäder, så att de boendes förhandlingsposition stärks gentemot hyresvärdarna.

Den idealiserade bostadsrättsföreningens kollektiva ägande, sociala gemenskap och deltagande demokrati kan för de som önskar förverkligas i den kooperativa hyresrättens form. Men det kräver antagligen att den senare utvecklas så att den blir ett realistiskt alternativ även för hushåll med lägre inkomster, till exempel genom mer fördelaktiga skatteregler eller statligt stöd till nyproduktion. Vi skulle till och med kunna inspireras av 2000-talets ombildningsvåg och öppna för en motsvarande omvandling av bostadsrätter till kooperativa hyresrätter. Efter en bostadsbubbla skulle det kunna bli ett sätt för de boende att bli skuldfria och bo kvar som hyresgäster, i utbyte mot att de ger upp sina andelar. Skulderna skulle tas över av kooperativet, efter att bankerna – vars vårdslösa långivning orsakat bubblan – tvingats till en nedskrivning. I slutändan är det viktiga inte upplåtelseformer, utan att bostadsförsörjningen åter betraktas som en del av välfärdens omtalade ”kärna”. Rätten till en bostad till en rimlig kostnad ska vara lika självklar som rätten till sjukvård och utbildning.

Och precis som att ingen ska kunna betala för att gå före i kön till livsviktig vård ska storleken på plånboken inte avgöra vem som har rätt till ett anständigt boende. Alternativet till ägarsamhället stavas välfärdssamhälle.

 
Bortom kasinoekonomin
Minst lika viktig som ägarsamhällets ideologiska och politiska komponenter har dess materiella förutsättningar varit. Som vi sett i tidigare kapitel har växande privat skuldsättning varit ett sätt att stimulera hushållens konsumtion och därmed delvis kompensera för stagnerande löner och uteblivna offentliga investeringar. Men det har också varit ett sätt att hitta avsättning för en växande mängd kapital som i den globaliserade ekonomin söker högsta möjliga avkastning, utan att hindras av vare sig imaginära nationsgränser eller de högst reella passkontroller som idag stoppar människor på flykt.

Vanliga svenska löntagare knyts till den globala finanskapitalismen, med dess fokus på kvartalsrapporter och kasinoartad spekulation, både genom ett påtvingat pensionssparande på börsen och genom att vara beroende av kreditmarknaden för att ens ha någonstans att bo. För marknadsliberaler är sammanlänkningen av medborgarna och finanskapitalet i grunden positivt. I Finance and the good society skriver Robert J. Shiller drömskt om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras” genom att ”ge människor möjlighet att delta i det finansiella systemet som likar, med full tillgång till information och med de resurser, både mänskliga och elektroniska, som behövs för att på ett aktivt och intelligent sätt använda sig av dess möjligheter”. [165]

I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi.
I Finance and the good society skriver Robert J. Spiller (bilden) om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras”. Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi.

Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Det är nämligen inte enbart en fråga om tillgång till information, utan handlar minst lika mycket om tid, resurser och makt. En sjuksköterska som måste låna pengar till en bostad kommer aldrig att möta den heltidsanställda banktjänstemannen eller mäklaren på lika villkor. Den vanliga knegaren kommer aldrig att kunna få lika bra avkastning på sina futtiga sparslantar som höginkomsttagaren som har tid och möjlighet att sätta sig in i alternativen och hålla koll på när villkoren förändras. När bubblor växer fram i ekonomin luras vanliga småsparare ofta in i hysterin i dess slutskede och följer med ned i avgrunden, samtidigt som de stora hajarna som varit med från start hinner dra sig ur marknaden i tid.

Den svenska ekonomin är på sätt och vis bara en kugge i den globaliserade finanskapitalismen, och analyser som lyfter fram strukturella förändringar i världsekonomin som faktorer bakom den svenska bostadsbubblan kan lätt skapa en känsla av maktlöshet. Sverige kan ju inte på egen hand vrida tillbaka de senaste årtiondenas finansiella globalisering och kasta det nyliberala systemet över ända. Men faktum är att det finns många saker vi faktiskt kan göra redan idag för att minska riskerna i den svenska ekonomin. För att ta några exempel:

 

Reformera pensionssystemet

Det finns inget som säger att vi måste fortsätta pumpa in miljarder i det finansiella systemet via premiepensionsfonder, som i slutändan har relativt liten betydelse för storleken på våra framtida pensioner jämfört med hur sysselsättningen och produktiviteten i ekonomin utvecklas på sikt.

Som Riksbanken påpekat har tillgångarna i premie- och tjänstepensionssystemen ökat i ungefär samma takt som svenskarnas skulder sedan 90-talet. Om tvångssparandet på börsen ersattes med amorteringskrav skulle svenska hushåll kunna vara skuldfria vid pensioneringen och därmed få betydligt lägre boendekostnader, istället för att vara beroende av börsens svängningar och betala dryga avgifter till fondförvaltare och räntor till bankerna.
Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande.
Ur ett samhällsperspektiv är det svårt att se nyttan med att spara gigantiska summor på hög och betala av på statsskulden samtidigt som hushållens skuldsättning når historiska nivåer. Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande och därmed spara stora kostnader för samhället på lång sikt, vilket också gynnar framtidens pensionärer.

 

Inga banker får bli ”för stora för att falla”

Vi behöver inte acceptera att finansbolag växer sig ”för stora för att falla”, eller att staten utfärdar garantier som täcker riskfylld spekulation och vårdslös utlåning.

En bankdelningslag som förbjuder vanliga banker som täcks av insättningsgarantin att ägna sig åt ”tradingverksamhet” – det vill säga egen handel med värdepapper i vinstsyfte – kan vara ett viktigt första steg. En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera, likt den begränsning på 10 procent som infördes av Obama-administrationen efter finanskrisen i de så kallade Dodd-Franklagarna (som Donald Trump genast lovade att upphäva efter att han tillträdde som USA:s nye president).
En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera.
En gräns på 10 procent skulle i dagsläget inte påverka någon av de svenska bankerna. Men den skulle definitivt sätta stopp för framväxten av en svensk ”superbank” genom en fusion av två av de existerande bankerna, som Mats Odell drömde om under sin tid som finansmarknadsminister. Men det finns inte heller något som säger att en bank som äger 9,9 procent av tillgångarna i det finansiella systemet är ett mindre hot än en bank som äger 10,1 procent av tillgångarna. Ett alternativ är därför att också införa någon form av progressiv beskattning, så att finansiella institutioner betalar högre bolagsskatt ju större de blir. [166]

 

Stärk skyddet för låntagare

För att både minska risken för en framtida kris och begränsa följderna om den ändå inträffar skulle vi redan idag kunna stärka skyddet för låntagare. I House of Debt förespråkar ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi till exempel nya former av lånekontrakt där bankerna också står för en del av risken om bostaden sjunker i värde.

I vissa länder och i många delstater i USA kan låntagare visserligen redan bli skuldfria genom att lämna över huset till banken, så kallade foreclosure eller pantövertagande. Problemet är inte bara att låntagaren blir utan bostad, utan också att bostadspriserna pressas ner ytterligare när bankerna snabbt försöker bli av med de övertagna husen och lägenheterna på marknaden. Om lånet istället skrivs ned får banken ta en större förlust, men låntagaren slipper flytta och marknaden översvämmas inte av övertagna bostäder. På sikt kan en skuldavskrivning till och med vara bättre för banken än att kräva in säkerheten för lånet och snabbt sälja den på en marknad som kraschat.

Förutom rättviseskäl och uppfattningen att bankerna ska ta ansvar för sin vårdslösa utlåning finns det ett rent ekonomiskt argument för någon form av skuldnedskrivning eller amnesti efter en lånebubbla. Skuldlättnader för hushållen är ett betydligt mer effektivt sätt att stimulera ekonomin och dämpa den efterföljande lågkonjunkturen än att ösa ut miljardsubventioner till bankerna för att de ska låna ut pengar till företag som ändå inte vågar investera.

Mot de som moraliserar över att hushåll på detta sätt slipper ta konsekvenserna av sina egna beslut pekar Mian och Sufi på studier som visar att hushåll som fått skuldlättnader både tenderar att vara friskare och hitta ett nytt jobb snabbare än hushåll som tyngs av stora skulder. Förklaringen är att de senare inte har samma incitament att ta ett jobb, eftersom en stor del av inkomsten ändå kommer att gå till att betala av på gamla skulder.

 

Låt bankerna ta konsekvenserna för sitt agerande

Som Joseph Stiglitz visat i boken Fritt fall utformades många av räddningsåtgärderna i USA under den globala finanskrisen på ett sådant sätt att kostnaderna i stor utsträckning vältrades över på staten. Pengar lånades ut till banker och finansinstitut till nollränta och riskfyllda tillgångar köptes till överpris. Generösa stöd utsträcktes även till investmentbanker, i ”den mest frikostiga våg av socialbidrag som någonsin beviljats storföretag” [167], trots att de tidigare inte omfattats av statliga garantier eftersom de inte ansågs utgöra någon risk för systemet. Samtidigt tog inte staten betalt för sitt stöd genom att till exempel ta över en del av ägandet av bankerna.

Den svenska statens agerande under bankkrisen på 90-talet brukar av ekonomer lyftas fram som ett föredöme, just för att regeringen den gången inte bara öste ut subventioner till krisande banker utan också krävde en del i ägandet. Under krisen 2008 införde den borgerliga regeringen istället en så kallad ”stabilitetsfond”, till vilken bankerna årligen ska betala en avgift för att på så sätt finansiera eventuellt framtida stödåtgärder till nödställda banker.

Stabilitetsfonden har dock fått svidande kritik på flera punkter av Riksrevisionen. [168] Medan målet sägs vara att bankerna ”huvudsakligen” ska stå för fondens finansiering är det i praktiken skattebetalarna som står för över hälften genom den överföring av medel som regeringen gjorde när fonden bildades. Riksrevisionen påpekar också att fonden inte existerar som reell fond bestående av faktiska tillgångar som kan användas vid en kris, utan istället finns som konto hos Riksgälden.

I klartext betyder det att staten förväntas låna upp de pengar som behövs, samtidigt som kostnaderna för en sådan upplåning kan öka dramatiskt under en kris. Målet att fonden ska uppgå till 2,5 procent av BNP på sikt ifrågasätts också, eftersom det inte tar hänsyn till hur riskerna i det finansiella systemet utvecklas när bankernas tillgångar växer betydligt snabbare än den reala ekonomin. [169]
Den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande.
En stabilitetsfond med brister är naturligtvis bättre än ingen fond alls. Men den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande, just för att undvika krav på att staten också ska kräva ägarandelar i utbyte mot stöd till banker i nöd. Samtidigt kan bankerna lyfta fram sina årliga avsättningar till fonden som ett argument mot att de ska bära en större del av kostnaden av en framtida kris, eftersom de ”redan betalat”.

Om krisande banker överhuvudtaget ska räddas är det rimligt att staten också tar över ägandet. Det finns ingen anledning att skydda aktieägare från följderna av företags riskfyllda investeringar. I grunden sunda banker kan naturligtvis hamna i knipa på grund av en tillfällig likviditetskris på kreditmarknaden, som under finanskrisen 2008. Men även vetskapen att staten kommer att gripa in i en sådan situation innebär en betydande subvention till bankerna, genom att de får billigare finansiering. Investerare som vet att staten kommer att gripa in om en bank får likviditetsproblem kommer helt enkelt inte att kräva lika hög ränta för sina lån.

Att tvinga de som tjänat pengar på kortsiktig vinstjakt och spekulation att också betala för krisen handlar inte bara om moral och rättvisa. Det handlar om att förebygga framtida spekulationsbubblor med oanade ekonomiska och mänskliga konsekvenser. Problemet med sådana bubblor är inte bara följderna när de spricker, utan också att de bidrar till att en betydande andel av samhällets resurser kanaliseras i spekulativa, kortsiktiga investeringar. Fastighetsbubblor runt om i världen har inte bara lämnat efter sig arbetslöshet, hemlöshet och social misär, utan i många fall också öde villaområden, tomma kontorslokaler och till och med halvfärdiga skyskrapor.

Ett sådant slöseri med resurser är extra allvarligt i en tid då omfattande investeringar behövs för att lösa angelägna gemensamma problem. Vi talar nu inte bara om att lösa bostadskrisen eller rätta till år av eftersatt underhåll inom järnvägsnätet, det kommunala bostadsbeståndet och andra delar av samhällets nödvändiga infrastruktur. Vi talar om att ställa om samhället i grunden för att undvika en ekologisk kollaps på grund av skenande klimatförändringar. Varje felinvesterad krona idag kommer att kosta oss tusenfalt i framtiden. Frågan är alltså inte bara om vi kan bryta finanskrisernas onda cirkel, utan om vi har råd att inte göra det?

 
Hur många kriser tål vi?
För marknadsfundamentalister är allvarliga ekonomiska kriser antingen en följd av överdrivna statliga regleringar, eller helt enkelt ett naturligt inslag i världskapitalismens stadiga utveckling genom ”kreativ förstörelse”. Enligt det synsättet kan vi möjligen lära oss av de kriser som inträffar och försöka mildra effekterna av dem, men att genom regleringar försöka eliminera dem skulle bara leda till att vi alla får det sämre på sikt.

Att väga det lidande som ekonomiska kriser skapar mot eventuella långsiktiga ekonomiska vinster med en otyglad finanskapitalism framstår som cyniskt och orättvist mot de som drabbas här och nu. Men framför allt är det naivt och farligt att bortse från de återkommande krisernas långtgående sociala och politiska konsekvenser. Det dramatiskt ökade stödet för Hitlers nazistparti när den stora depressionen slog den tyska ekonomin i spillror räcker för att inse hur farligt det kan vara. Det var just insikten om att stora pengaflöden över gränserna kunde leda till ekonomisk och politisk instabilitet som motiverade arkitekterna av efterkrigstidens system med valutasamarbete och reglerade kapitalrörelser.

Den som bara fokuserar på direkt mätbart ekonomiskt lidande löper stor risk att underskatta den otyglade finanskapitalismens sociala konsekvenser. En känsla av permanent ekonomisk osäkerhet och makthavare som tycks stå handfallna utom när miljardstöd ska delas ut till bankerna kan undergräva förtroendet för politiker och i förlängningen för demokratin. Att högerpopulistiska eller nyfascistiska partier vinner mark runt om i västvärlden i finanskrisens spår borde ge skäl till eftertanke. I Sverige har ett parti med nazistiska rötter sedan valet 2014 etablerat sig som landets tredje största parti.

Frågan är vad som händer den dag vi drabbas av en verkligt allvarlig kris? I värsta fall kan den inte bara utplåna en stor del av medelklassens upplevda välstånd, utan också försätta staten i en svår finansiell situation som tvingar fram kraftiga nedskärningar.

En rationell, effektiv och rättvis bostadsförsörjning har inte bara ett värde i sig, utan kan också bli en viktig grundsten i omställningen till en mer hållbar ekonomi. De höga insatserna gör den uppgiften mer angelägen än någonsin. Den bör tas på största allvar av politiker, ekonomer och journalister – men framför allt av oss vanliga medborgare och våra folkrörelser.

Om vi inte gör det riskerar vi att få betala ett högre pris än vad som går att mäta i pengar.

 

Noter:

163. ”Moderaterna i Uppsala går i borgen för unga”, Svt Nyheter, 26 augusti 2014.

164. ”Risk för överutbud” på svensk bomarknad”, Dagens Industri, 28 november 2016.

165. Shiller, Finance and the good society, Princeton University Press, 2012, sid xiv

166. Redan idag anpassas till exempel kapitaltäckningskrav och bankernas avgifter till den stabilitetsfond som inrättades under finanskrisen i viss mån efter hur riskabel bankens verksamhet bedöms vara, men effekten är inte så stor att den på allvar kan motverka den stora koncentrationen i systemet.

167. Stiglitz, Fritt fall, sid 145.

168. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, RiR 2011:26

169. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, s. 45.

Publicerad
3 dagar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad