Ingen undkommer bostadskrisen. Brist på hyresrätter och höga bostadspriser skapar problem för ungdomar som vill flytta hemifrån eller unga par som vill bilda familj, men försvårar också företags rekrytering och Migrationsverkets och kommunernas flyktingmottagande. Skenande skuldsättning är inte bara ett problem för enskilda hushåll utan kan bli en dyr affär för staten när räntorna går upp och kostnaderna för räntebidragen skjuter i höjden. I förlängningen hotar den stabiliteten i det finansiella systemet, och en verklig krasch på bostadsmarknaden kan dra med sig hela ekonomin i fallet.

Det är inte konstigt att bostadspolitiken blivit en het politisk fråga, som inget seriöst parti kan ignorera. Bland alla gamla käpphästar som dammas av märks också ett och annat nytänkande förslag. I valrörelsen 2014 lovade till exempel Moderaterna i Uppsala att ungdomar mellan 18 och 28 år skulle kunna låna till kontantinsatsen för en bostad med kommunen som borgensman, i syfte att öka efterfrågan på bostäder och därmed takten på byggandet. Apropå den ekonomiska risk som skattebetalarna därmed tog på sig konstaterade kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlstedt att ”det finns alltid en risk i det här sammanhanget, men nu verkar den väldigt liten eftersom priset på bostadsrätter hela tiden stiger”. [163]

Uttalandet säger en del om nivån på de senaste årens debatt om bostadsmarknaden. Ansvariga politiker spär inte bara på föreställningen att bostadspriserna bara kan fortsätta att stiga, utan blundar också helt för riskerna med svenskarnas växande skuldberg. Om det finns problem på kreditmarknaden är det istället att många inte kan låna pengar fast de borde få göra det. Detta trots att skuldkvoterna växer, hushållens marginaler blir allt snävare och marknaderna för blancolån och bostadslån till personer med sämre kreditvärdighet växer så de knakar.
Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras.
Att politiker som dömer ut statliga byggsubventioner för hyresrätter som ett skadligt ingrepp på marknaden samtidigt försvarar subventioner av villaägare genom ränteavdrag och vill att staten eller kommuner ska gå i borgen för unga bostadsköpares miljonlån är också det en paradox. Sådana till synes motsägelsefulla ställningstaganden har naturligtvis väldigt lite med ekonomisk rationalitet att göra, och desto mer med ideologi och politik. Det handlar om att till varje pris försvara ”ägarsamhället” och den globaliserade finanskapitalismen som modeller för hur vår ekonomi organiseras. Men det är just dessa två modeller som vi måste bryta oss loss ur om vi vill komma till rätta med bostadskrisens olika skepnader – bostadsköerna, den otrygga andrahandsmarknaden, spekulationen i bostäder och det växande skuldberget.

 
Bortom ägarsamhället
När den borgerliga regeringen genomförde sitt systemskifte inom bostadsförsörjningen i början på 90-talet var ett av motiven att skapa ”neutralitet mellan upplåtelseformer”, men i praktiken gynnade deras politik det ägda boendet kraftigt. När de borgerliga partierna återvände till makten år 2006 togs ytterligare steg mot att gynna det ägda boendet, inte minst genom sänkningen av fastighetsskatten och genom de omfattande ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter.

I ett läge där kapitalets ökade rörlighet över gränserna gör det svårare att beskatta både inkomster och kapital framstår sänkningen av skatten på fastigheter – en av få tillgångar som inte kan gömmas undan i ett skatteparadis – som synnerligen ostrategisk. Men om främjandet av ett ägarsamhälle där bostaden betraktas som vilken vara som helst är målet, snarare än att säkra välfärdens finansiering, så framstår den tvärtom som synnerligen strategisk. På samma sätt innebär naturligtvis utförsäljning av allmännyttans lägenhetsbestånd, som byggts upp under mycket lång tid och till stora kostnader, som en affär som är uppenbart motiverad av ideologi snarare än ekonomi.

Att själva begreppet ägarsamhälle inte slagit igenom i Sverige beror antagligen på att privat ägande ännu inte har samma positiva klang i den svenska kulturen som i USA. Men kärnan i den politiska inriktning som dominerat sedan 90-talet är ändå densamma. Två av de största systemskiften som genomförts under den här perioden – pensionsreformen och utförsäljningen av allmännyttan – har båda legitimerats utifrån föreställningar om ett demokratiserat ägande. Alla ska få del av aktiebörsernas enorma rikedomar och ha möjligheten att äga sitt eget boende. Alla måste spela med i det stora kasinot – som påstås göra alla till vinnare.

Det är viktigt att förstå nyliberalismens vurm för privatägda bostäder som något mer än en ytlig vurm för ”ägande” eller ogillande av hyresrätter i sig. En bostadsmarknad dominerad av ett fåtal stora hyresvärdar är inte mindre kapitalistisk än en där alla äger sin egen bostad.

Det skulle faktiskt inte vara helt orimligt att hävda att det är precis tvärtom. Poängen är istället att den individuellt ägda bostaden utgör en bättre materiell bas för det modellsamhälle som marknadsliberalerna vill bygga. Hyresgäster har ganska uppenbara gemensamma intressen gentemot sina hyresvärdar och har historiskt sett organiserat sig i folkrörelser som än idag besitter ett betydande inflytande, samtidigt som hyresrätter lånar sig väl till storskalig förvaltning och byggande i offentlig regi. Individuellt bostadsägande gör tvärtom människor till potentiella konkurrenter på en marknad, både som köpare och säljare. Den som äger en bostad och har stora lån tvingas aktivt förhålla sig till inte bara bostadsmarknadens utveckling utan också skattesystemets utformning och det finansiella systemets funktion. Ett tydligt exempel på det senare är hur åtgärder som ska minska riskerna i det finansiella systemet, till exempel skuldkvotstak eller skärpta kapitaltäckningskrav för bankerna, beskrivs som hot mot efterfrågan på bostadsmarknaden och därmed mot alla bostadsägares förmögenhet. [164]

Ägarsamhället handlar dock inte bara om att öka andelen av befolkningen som äger sin bostad, utan också om en kvalitativ förändring av den ägda bostadens betydelse. Det centrala är att bostaden ska fungera som en tillgång som kan köpas och säljas som vilken vara som helst. Lagändringar som gjort det lättare att hyra ut bostadsrätter och etablerandet av så kallade ägarlägenheter som fritt får hyras ut har motiverats med en önskan att skapa en mer rörlig bostadsmarknad, men dess viktigastefunktion har varit att avlägsna regler som uppfattats som en begränsning av den privata äganderätten.

Att gå bortom ägarsamhället handlar därför inte bara om att med statliga subventioner bygga hyresrätter i stor skala och att bevara, återupprätta och reformera det som finns kvar av bruksvärdessystemet med dess förhandlade hyror. Vi måste också förändra synen på det ägda boendet från att vara en investering till att handla om sociala behov, trygghet och makt över sitt eget liv. Förändrade normer kräver i sin tur att de ekonomiska förutsättningarna förändras i grunden. Att en del av befolkningen tvingas betala dyrt för sitt boende medan andra under 2000-talet ”tjänat pengar på att bo” är inte en naturlag, utan beror på utformningen av lagar, skatter och kreditsystem, som också kan ändras.

De historiskt låga räntorna hade till exempel inte haft samma snedvridande effekt på bostadsmarknaden om politikerna samtidigt hade passat på att trappa ned ränteavdragen. Striktare amorteringskrav skulle inte bara leda till lägre priser och lägre skuldsättning, utan också bidra till att boendeutgifterna och bostadspriserna påverkades mindre av ränteförändringar. Spekulation i bostäder skulle kunna motverkas med både striktare regler för uthyrning och med strängare låneregler. I Norge har man till exempel infört ett krav på 40 procents kontantinsats för de som köper en bostad utöver den de själva bor i, för att begränsa spekulation. Sådana köp skulle också kunna motverkas med en betydligt högre skattesats på vinsten vid försäljningen av en andra bostad.
Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt.
Med en annan utformning av fastighetsskatten skulle utgifterna för boendet stå i bättre relation till inkomsten än idag, samtidigt som det skulle kunna bidra till en bättre fördelning av bostadsytan genom att uppmuntra hushåll att flytta från bostäder som är större än de egentligen behöver. Att lobbyister från byggindustrin eller organisationer som Villaägarna idag driver kampanjer mot reavinstskatten på försäljning av bostäder för att få till fungerande ”flyttkedjor” är rätt ironiskt, med tanke på att de för inte länge sedan kampanjade mot fastighetsskatten med argumentet att den tvingade folk att flytta. Om det är något som skapat ”inlåsningseffekter” på marknaden idag är det de omfattande subventionerna till ägare av stora villor i form av ränteavdrag och tak på fastighetsskatten.

Utgångspunkten för bostadspolitiken måste vara att bostaden ska betraktas som en social nyttighet som vi betalar för – individuellt eller via skattsedeln – snarare än en investering.

Samtidigt behöver vi inte slänga ut barnet med badvattnet och helt överge det som människor uppfattar som positivt med att äga sin egen bostad idag. Att slippa vara utlämnad åt en mäktig hyresvärd och själv få bestämma över till exempel renoveringar och ombyggnationer är ett par exempel. Men hyresgästernas inflytande och rättigheter gentemot privata och kommunala fastighetsägare kan också stärkas och utvecklas. Dels genom skärpt lagstiftning, men kanske främst genom att säkerställa en balans mellan behov och tillgång på bostäder, så att de boendes förhandlingsposition stärks gentemot hyresvärdarna.

Den idealiserade bostadsrättsföreningens kollektiva ägande, sociala gemenskap och deltagande demokrati kan för de som önskar förverkligas i den kooperativa hyresrättens form. Men det kräver antagligen att den senare utvecklas så att den blir ett realistiskt alternativ även för hushåll med lägre inkomster, till exempel genom mer fördelaktiga skatteregler eller statligt stöd till nyproduktion. Vi skulle till och med kunna inspireras av 2000-talets ombildningsvåg och öppna för en motsvarande omvandling av bostadsrätter till kooperativa hyresrätter. Efter en bostadsbubbla skulle det kunna bli ett sätt för de boende att bli skuldfria och bo kvar som hyresgäster, i utbyte mot att de ger upp sina andelar. Skulderna skulle tas över av kooperativet, efter att bankerna – vars vårdslösa långivning orsakat bubblan – tvingats till en nedskrivning. I slutändan är det viktiga inte upplåtelseformer, utan att bostadsförsörjningen åter betraktas som en del av välfärdens omtalade ”kärna”. Rätten till en bostad till en rimlig kostnad ska vara lika självklar som rätten till sjukvård och utbildning.

Och precis som att ingen ska kunna betala för att gå före i kön till livsviktig vård ska storleken på plånboken inte avgöra vem som har rätt till ett anständigt boende. Alternativet till ägarsamhället stavas välfärdssamhälle.

 
Bortom kasinoekonomin
Minst lika viktig som ägarsamhällets ideologiska och politiska komponenter har dess materiella förutsättningar varit. Som vi sett i tidigare kapitel har växande privat skuldsättning varit ett sätt att stimulera hushållens konsumtion och därmed delvis kompensera för stagnerande löner och uteblivna offentliga investeringar. Men det har också varit ett sätt att hitta avsättning för en växande mängd kapital som i den globaliserade ekonomin söker högsta möjliga avkastning, utan att hindras av vare sig imaginära nationsgränser eller de högst reella passkontroller som idag stoppar människor på flykt.

Vanliga svenska löntagare knyts till den globala finanskapitalismen, med dess fokus på kvartalsrapporter och kasinoartad spekulation, både genom ett påtvingat pensionssparande på börsen och genom att vara beroende av kreditmarknaden för att ens ha någonstans att bo. För marknadsliberaler är sammanlänkningen av medborgarna och finanskapitalet i grunden positivt. I Finance and the good society skriver Robert J. Shiller drömskt om hur det finansiella systemet kan ”demokratiseras och humaniseras” genom att ”ge människor möjlighet att delta i det finansiella systemet som likar, med full tillgång till information och med de resurser, både mänskliga och elektroniska, som behövs för att på ett aktivt och intelligent sätt använda sig av dess möjligheter”. [165]

Men mot bakgrund av de senaste femtio årens erfarenheter framstår Shillers vision om en finansmarknad där alla kan mötas som likar som en utopi. Det är nämligen inte enbart en fråga om tillgång till information, utan handlar minst lika mycket om tid, resurser och makt. En sjuksköterska som måste låna pengar till en bostad kommer aldrig att möta den heltidsanställda banktjänstemannen eller mäklaren på lika villkor. Den vanliga knegaren kommer aldrig att kunna få lika bra avkastning på sina futtiga sparslantar som höginkomsttagaren som har tid och möjlighet att sätta sig in i alternativen och hålla koll på när villkoren förändras. När bubblor växer fram i ekonomin luras vanliga småsparare ofta in i hysterin i dess slutskede och följer med ned i avgrunden, samtidigt som de stora hajarna som varit med från start hinner dra sig ur marknaden i tid.

Den svenska ekonomin är på sätt och vis bara en kugge i den globaliserade finanskapitalismen, och analyser som lyfter fram strukturella förändringar i världsekonomin som faktorer bakom den svenska bostadsbubblan kan lätt skapa en känsla av maktlöshet. Sverige kan ju inte på egen hand vrida tillbaka de senaste årtiondenas finansiella globalisering och kasta det nyliberala systemet över ända. Men faktum är att det finns många saker vi faktiskt kan göra redan idag för att minska riskerna i den svenska ekonomin. För att ta några exempel:

 

Reformera pensionssystemet

Det finns inget som säger att vi måste fortsätta pumpa in miljarder i det finansiella systemet via premiepensionsfonder, som i slutändan har relativt liten betydelse för storleken på våra framtida pensioner jämfört med hur sysselsättningen och produktiviteten i ekonomin utvecklas på sikt.

Som Riksbanken påpekat har tillgångarna i premie- och tjänstepensionssystemen ökat i ungefär samma takt som svenskarnas skulder sedan 90-talet. Om tvångssparandet på börsen ersattes med amorteringskrav skulle svenska hushåll kunna vara skuldfria vid pensioneringen och därmed få betydligt lägre boendekostnader, istället för att vara beroende av börsens svängningar och betala dryga avgifter till fondförvaltare och räntor till bankerna.
Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande.
Ur ett samhällsperspektiv är det svårt att se nyttan med att spara gigantiska summor på hög och betala av på statsskulden samtidigt som hushållens skuldsättning når historiska nivåer. Avsättningar till statliga pensionsfonder skulle kunna gå till att finansiera ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart bostadsbyggande och därmed spara stora kostnader för samhället på lång sikt, vilket också gynnar framtidens pensionärer.

 

Inga banker får bli ”för stora för att falla”

Vi behöver inte acceptera att finansbolag växer sig ”för stora för att falla”, eller att staten utfärdar garantier som täcker riskfylld spekulation och vårdslös utlåning.

En bankdelningslag som förbjuder vanliga banker som täcks av insättningsgarantin att ägna sig åt ”tradingverksamhet” – det vill säga egen handel med värdepapper i vinstsyfte – kan vara ett viktigt första steg. En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera, likt den begränsning på 10 procent som infördes av Obama-administrationen efter finanskrisen i de så kallade Dodd-Franklagarna (som Donald Trump genast lovade att upphäva efter att han tillträdde som USA:s nye president).
En mer verkningsfull åtgärd vore att helt enkelt införa en begränsning av hur stor andel av de samlade finansiella tillgångarna som enskilda aktörer får kontrollera.
En gräns på 10 procent skulle i dagsläget inte påverka någon av de svenska bankerna. Men den skulle definitivt sätta stopp för framväxten av en svensk ”superbank” genom en fusion av två av de existerande bankerna, som Mats Odell drömde om under sin tid som finansmarknadsminister. Men det finns inte heller något som säger att en bank som äger 9,9 procent av tillgångarna i det finansiella systemet är ett mindre hot än en bank som äger 10,1 procent av tillgångarna. Ett alternativ är därför att också införa någon form av progressiv beskattning, så att finansiella institutioner betalar högre bolagsskatt ju större de blir. [166]

 

Stärk skyddet för låntagare

För att både minska risken för en framtida kris och begränsa följderna om den ändå inträffar skulle vi redan idag kunna stärka skyddet för låntagare. I House of Debt förespråkar ekonomerna Atif Mian och Amir Sufi till exempel nya former av lånekontrakt där bankerna också står för en del av risken om bostaden sjunker i värde.

I vissa länder och i många delstater i USA kan låntagare visserligen redan bli skuldfria genom att lämna över huset till banken, så kallade foreclosure eller pantövertagande. Problemet är inte bara att låntagaren blir utan bostad, utan också att bostadspriserna pressas ner ytterligare när bankerna snabbt försöker bli av med de övertagna husen och lägenheterna på marknaden. Om lånet istället skrivs ned får banken ta en större förlust, men låntagaren slipper flytta och marknaden översvämmas inte av övertagna bostäder. På sikt kan en skuldavskrivning till och med vara bättre för banken än att kräva in säkerheten för lånet och snabbt sälja den på en marknad som kraschat.

Förutom rättviseskäl och uppfattningen att bankerna ska ta ansvar för sin vårdslösa utlåning finns det ett rent ekonomiskt argument för någon form av skuldnedskrivning eller amnesti efter en lånebubbla. Skuldlättnader för hushållen är ett betydligt mer effektivt sätt att stimulera ekonomin och dämpa den efterföljande lågkonjunkturen än att ösa ut miljardsubventioner till bankerna för att de ska låna ut pengar till företag som ändå inte vågar investera.

Mot de som moraliserar över att hushåll på detta sätt slipper ta konsekvenserna av sina egna beslut pekar Mian och Sufi på studier som visar att hushåll som fått skuldlättnader både tenderar att vara friskare och hitta ett nytt jobb snabbare än hushåll som tyngs av stora skulder. Förklaringen är att de senare inte har samma incitament att ta ett jobb, eftersom en stor del av inkomsten ändå kommer att gå till att betala av på gamla skulder.

 

Låt bankerna ta konsekvenserna för sitt agerande

Som Joseph Stiglitz visat i boken Fritt fall utformades många av räddningsåtgärderna i USA under den globala finanskrisen på ett sådant sätt att kostnaderna i stor utsträckning vältrades över på staten. Pengar lånades ut till banker och finansinstitut till nollränta och riskfyllda tillgångar köptes till överpris. Generösa stöd utsträcktes även till investmentbanker, i ”den mest frikostiga våg av socialbidrag som någonsin beviljats storföretag” [167], trots att de tidigare inte omfattats av statliga garantier eftersom de inte ansågs utgöra någon risk för systemet. Samtidigt tog inte staten betalt för sitt stöd genom att till exempel ta över en del av ägandet av bankerna.

Den svenska statens agerande under bankkrisen på 90-talet brukar av ekonomer lyftas fram som ett föredöme, just för att regeringen den gången inte bara öste ut subventioner till krisande banker utan också krävde en del i ägandet. Under krisen 2008 införde den borgerliga regeringen istället en så kallad ”stabilitetsfond”, till vilken bankerna årligen ska betala en avgift för att på så sätt finansiera eventuellt framtida stödåtgärder till nödställda banker.

Stabilitetsfonden har dock fått svidande kritik på flera punkter av Riksrevisionen. [168] Medan målet sägs vara att bankerna ”huvudsakligen” ska stå för fondens finansiering är det i praktiken skattebetalarna som står för över hälften genom den överföring av medel som regeringen gjorde när fonden bildades. Riksrevisionen påpekar också att fonden inte existerar som reell fond bestående av faktiska tillgångar som kan användas vid en kris, utan istället finns som konto hos Riksgälden.

I klartext betyder det att staten förväntas låna upp de pengar som behövs, samtidigt som kostnaderna för en sådan upplåning kan öka dramatiskt under en kris. Målet att fonden ska uppgå till 2,5 procent av BNP på sikt ifrågasätts också, eftersom det inte tar hänsyn till hur riskerna i det finansiella systemet utvecklas när bankernas tillgångar växer betydligt snabbare än den reala ekonomin. [169]
Den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande.
En stabilitetsfond med brister är naturligtvis bättre än ingen fond alls. Men den cyniskt lagde kan misstänka att ett syfte med fonden är att ge sken av att bankerna själva betalar för sitt risktagande, just för att undvika krav på att staten också ska kräva ägarandelar i utbyte mot stöd till banker i nöd. Samtidigt kan bankerna lyfta fram sina årliga avsättningar till fonden som ett argument mot att de ska bära en större del av kostnaden av en framtida kris, eftersom de ”redan betalat”.

Om krisande banker överhuvudtaget ska räddas är det rimligt att staten också tar över ägandet. Det finns ingen anledning att skydda aktieägare från följderna av företags riskfyllda investeringar. I grunden sunda banker kan naturligtvis hamna i knipa på grund av en tillfällig likviditetskris på kreditmarknaden, som under finanskrisen 2008. Men även vetskapen att staten kommer att gripa in i en sådan situation innebär en betydande subvention till bankerna, genom att de får billigare finansiering. Investerare som vet att staten kommer att gripa in om en bank får likviditetsproblem kommer helt enkelt inte att kräva lika hög ränta för sina lån.

Att tvinga de som tjänat pengar på kortsiktig vinstjakt och spekulation att också betala för krisen handlar inte bara om moral och rättvisa. Det handlar om att förebygga framtida spekulationsbubblor med oanade ekonomiska och mänskliga konsekvenser. Problemet med sådana bubblor är inte bara följderna när de spricker, utan också att de bidrar till att en betydande andel av samhällets resurser kanaliseras i spekulativa, kortsiktiga investeringar. Fastighetsbubblor runt om i världen har inte bara lämnat efter sig arbetslöshet, hemlöshet och social misär, utan i många fall också öde villaområden, tomma kontorslokaler och till och med halvfärdiga skyskrapor.

Ett sådant slöseri med resurser är extra allvarligt i en tid då omfattande investeringar behövs för att lösa angelägna gemensamma problem. Vi talar nu inte bara om att lösa bostadskrisen eller rätta till år av eftersatt underhåll inom järnvägsnätet, det kommunala bostadsbeståndet och andra delar av samhällets nödvändiga infrastruktur. Vi talar om att ställa om samhället i grunden för att undvika en ekologisk kollaps på grund av skenande klimatförändringar. Varje felinvesterad krona idag kommer att kosta oss tusenfalt i framtiden. Frågan är alltså inte bara om vi kan bryta finanskrisernas onda cirkel, utan om vi har råd att inte göra det?

 
Hur många kriser tål vi?
För marknadsfundamentalister är allvarliga ekonomiska kriser antingen en följd av överdrivna statliga regleringar, eller helt enkelt ett naturligt inslag i världskapitalismens stadiga utveckling genom ”kreativ förstörelse”. Enligt det synsättet kan vi möjligen lära oss av de kriser som inträffar och försöka mildra effekterna av dem, men att genom regleringar försöka eliminera dem skulle bara leda till att vi alla får det sämre på sikt.

Att väga det lidande som ekonomiska kriser skapar mot eventuella långsiktiga ekonomiska vinster med en otyglad finanskapitalism framstår som cyniskt och orättvist mot de som drabbas här och nu. Men framför allt är det naivt och farligt att bortse från de återkommande krisernas långtgående sociala och politiska konsekvenser. Det dramatiskt ökade stödet för Hitlers nazistparti när den stora depressionen slog den tyska ekonomin i spillror räcker för att inse hur farligt det kan vara. Det var just insikten om att stora pengaflöden över gränserna kunde leda till ekonomisk och politisk instabilitet som motiverade arkitekterna av efterkrigstidens system med valutasamarbete och reglerade kapitalrörelser.

Den som bara fokuserar på direkt mätbart ekonomiskt lidande löper stor risk att underskatta den otyglade finanskapitalismens sociala konsekvenser. En känsla av permanent ekonomisk osäkerhet och makthavare som tycks stå handfallna utom när miljardstöd ska delas ut till bankerna kan undergräva förtroendet för politiker och i förlängningen för demokratin. Att högerpopulistiska eller nyfascistiska partier vinner mark runt om i västvärlden i finanskrisens spår borde ge skäl till eftertanke. I Sverige har ett parti med nazistiska rötter sedan valet 2014 etablerat sig som landets tredje största parti.

Frågan är vad som händer den dag vi drabbas av en verkligt allvarlig kris? I värsta fall kan den inte bara utplåna en stor del av medelklassens upplevda välstånd, utan också försätta staten i en svår finansiell situation som tvingar fram kraftiga nedskärningar.

En rationell, effektiv och rättvis bostadsförsörjning har inte bara ett värde i sig, utan kan också bli en viktig grundsten i omställningen till en mer hållbar ekonomi. De höga insatserna gör den uppgiften mer angelägen än någonsin. Den bör tas på största allvar av politiker, ekonomer och journalister – men framför allt av oss vanliga medborgare och våra folkrörelser.

Om vi inte gör det riskerar vi att få betala ett högre pris än vad som går att mäta i pengar.

 

Noter:

163. ”Moderaterna i Uppsala går i borgen för unga”, Svt Nyheter, 26 augusti 2014.

164. ”Risk för överutbud” på svensk bomarknad”, Dagens Industri, 28 november 2016.

165. Shiller, Finance and the good society, Princeton University Press, 2012, sid xiv

166. Redan idag anpassas till exempel kapitaltäckningskrav och bankernas avgifter till den stabilitetsfond som inrättades under finanskrisen i viss mån efter hur riskabel bankens verksamhet bedöms vara, men effekten är inte så stor att den på allvar kan motverka den stora koncentrationen i systemet.

167. Stiglitz, Fritt fall, sid 145.

168. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, RiR 2011:26

169. Riksrevisionen, Stabilitetsfonden – gör den skäl för namnet?, s. 45.