Med döden som hobby

[FILM] Safari Regi: Ulrich Seidl Biopremiär 28 april I den österrikiska dokumentärfilmen Safari låter Ulrich Seidl oss ta del av tyska och österrikiska semesterfirare på jakt efter storvilt i Afrika (oklart exakt var). De medverkande berättar framför kameran om vilka byten de helst vill fälla och vad varje djur kostar – för jaktturism har blivit […]

I den österrikiska dokumentärfilmen Safari låter Ulrich Seidl oss ta del av tyska och österrikiska semesterfirare på jakt efter storvilt i Afrika (oklart exakt var). De medverkande berättar framför kameran om vilka byten de helst vill fälla och vad varje djur kostar – för jaktturism har blivit ekonomiskt överkomligt för allt fler genomsnittsturister genom åren – men också om upphetsningen och sedan glädjen när de väl fällt ett byte.

Under filmandet insåg Seidl att det inte bara handlade om att undersöka varför de här personerna är besatta av att jaga, utan det kom även att bli en film om döda. För nöjes skull.

Mellan några rasistiska antydningar och uttalanden filmas anställda ur lokalbefolkningen, som har till uppgift att följa med på jakten och ta hand om bytena efteråt.

Samtalen fördjupas och vi får tar del av tankegångar kring döden, starka känslor och åsikter som går från allt mellan att de hjälper djuren och att landets ekonomi stärks mer än genom vanliga turister, till de mer extrema: någon berättar att naturen är på tillbakagång, eller att svarta människor springer snabbare ”om de vill”.

Mellan några rasistiska antydningar och uttalanden filmas anställda ur lokalbefolkningen, som har till uppgift att följa med på jakten och ta hand om bytena efteråt. Lokalborna kommer själva aldrig till tals, i stället filmas de i längre sekvenser när de med ögonen rakt in i kameran möter vår blick. Vilket blir effektfullt. Särskilt när det sker i symmetriskt tilltalande bildkompositioner, som kvinnorna i leopardkantade yrkesuniformer stående i mitten mot en vägg fylld av jakttroféer.

Ibland känns tempot i Safari lite väl långsamt, för att brytas av när kameran tätt följer jägarna ute på savannen i den adrenalinstinna stunden då de skjutit och sedan ska följa efter och hitta det stupade bytet.

För den som själv inte varit närmare den omtalade spänningen än i att några gånger ha metat abborre, hade Safari utgjort väldigt långa 90 minuter, om det inte varit för inblicken i de medverkande kvinnorna och männens tankar kring sin semsterhobby och döden.