”Med högern stärks patriarkatet”

Lidia Menapace är en av Italiens äldsta feminister och socialister. Rekordung anslöt hon sig till motståndsrörelsen för att bekämpa fascismen på 1930-talet och har sedan dess konsekvent tagit ställning för öppenhet och solidaritet och mot patriarkatet. Arbetaren fick en intervju med 93-åringen som oförtröttligt fortsätter kampen, som är det som håller uppe både hälsan och livsglädjen.

”Framgångarna för den anti­demo­kratiska hö­gern i dag beror framför allt på en nedmontering av sam­hälls­servicen och välfärdsstaten, samt på rädsla för migration.”

Det säger 93-åriga Lidia Menapace. Hon föddes 1924 i Novara i nordvästra Italien och anslöt sig tidigt till den italienska motståndsrörelsen – La Resi­stenza – under andra världskriget. Allt sedan dess har hon varit en outtröttlig aktiv partisan, vänsterpolitiker, feminist och icke-våldsaktivist.

Trots sin höga ålder är Lidia Menapace ständigt aktuell. Hösten 2016 var hon, genom lokala medborgarkommittéer, aktiv i att debattera och sprida kunskap om och verka för ett nej i den av den dåvarande premiärministern, Matteo Renzi, beslutade folkomröstningen om en ny konstitution.

I år har hon bland annat hunnit uttala sitt stöd för kam­panjen ”En person, en röst”, som vill ge rösträtt åt de över fem miljoner italienare som inte är födda i landet.

I en av sina senaste böcker, Io parti­gi­ana. La mia Resistenza, (”Jag, parti­san. Mitt motstånd”, redaktörens över­sättning) som utkom 2014 skriver hon inledningsvis om valet att ansluta sig till partisanerna och motståndsrörelsen i nor­ra Italien för att bekämpa Mussolini.

För henne handlade det om att välja att leva – ”Utan frihet är det tråkigt att leva”. Och genom motståndet mot fascismen såg hon en möjlig, om än svår och komp­licerad, väg att uppnå frihet.

Den pågående och olösta kapita­listiska krisen är en gemensam grund för högerns framgångar.

Lidia Menapace har sagt att vi nu upp­lever fascismens återkomst, även om hon i dag inte i första hand skulle tala om fascism och nazism, utan om framgångar för rörelser och partier som står till höger, både med och utan nationalistiska tendenser.

– Den pågående och olösta kapita­listiska krisen är en gemensam grund för högerns framgångar, men det är nödvändigt att försöka göra en mycket noggrann analys, eftersom till exempel fascismen i Italien kom med Mussolini som var socialist, och även Hitlers parti kallade sig nationalsocialistiska arbetar­partiet, säger hon.

Att ta avstamp i en så exakt politisk analys som möjligt är avgörande för att kunna hitta rätt botemedel, enligt henne.

– Fascismen kom in från den massi­milistiska delen, det vill säga ytterkanten, av det socialistiska partiet i Italien, det äldsta partiet i vårt land, och från miss­nöjet bland veteraner från första världskriget, arbetslösa och överlevande, dels från ett fruktansvärt blodbad med 600 000 döda och dels från en epidemisk influensa (den så kallade spanska sjukan, redaktörens anmärkning), som skördade många offer.

”Jag var inte partisan, jag är och förblir det”, har Lidia Menapace sagt. Och hon visar oupphörligt sitt motstånd. Bland annat har hon inte dragit sig för att debattera mot ledaren för det högeradikala partiet Lega Nord. Debatter i vilka det i efterhand har beskrivits som att hon med sina vassa argument sopat banan med och fått den annars så pratglada invandringsfientliga ledaren att vackla och tystna.

– För att lyckas i kampen mot fascismen och högerkrafterna är det nödvändigt att producera djup mental förändring – en kulturrevolution – för att kunna bygga en utbredd medvetenhet om solidaritet, säkerhet och gästfrihet utifrån ett intresse för dem som har ett annat språk, en annan religion och andra historiska traditioner, säger hon.

Hon menar att det borde vara möjligt för Italien, vars hela historia har präglats av att andra folk har kommit till det gemensamma territoret. Italien besitter också en tradition av att i stället för att kalla det barbariska invasioner använda uttryck som ”folkvandring”.

– Det borde vara möjligt även ur ett rätts­ligt perspektiv, särskilt för dem som hän­visar till fri rörlighet för människor, och inte enbart varor vilket ock­så är en av rättigheterna i FN:s kon­ventioner om mänskliga rättigheter, säger Lidia Menapace.

”Jag var inte partisan – jag är och förblir det”, säger Lidia Menapace.
Foto: Privat

Kampen i dag måste dock, enligt henne, skilja sig på en väsentlig punkt från den historiska motståndskampen, som hon och de andra partisanerna var en del av, eftersom La Resistenza var en revolt mot en invaderande armé och innefattade användningen av vapen. Även om Lidia Menapace personligen dock valde att aldrig beväpna sig. Tidigt tog hon ställning för en icke-våldslinje.

Hon beskriver hur solidariteten bland folket både inom och utanför mot­ståndsrörelsen var mycket stark och närvarande under hela motståndstiden.

– Utan folkets uppmärksamhet, gäst­frihet och hjälp, både ekonomiskt och med att ge tak över huvudet, hade vi aldrig kunnat stå emot den mycket starka, u­tbildade och materiellt välförsedda Hit­ler­armén, säger hon.

Kvinnor utgör en majoritet av proletariatet.

För Lidia Menapace var det i första hand kvinnorna som till en början utgjorde motståndet –  motståndet som hon beskriver som icke-heroiskt, men tyvärr patriarkalt. När det anordnades en parad i Milano 1943 fick kvinnorna höra att det inte var någon idé för dem att delta eftersom folket inte skulle förstå.

Hon beskriver Italien som än i dag präglat av traditionella och patriarkala värderingar och uttryck. ”Vi har fortfarande en man som president, även om jag har pekat ut flera kvinnliga kandidater”, har hon sagt. När det bara finns en post är den alltid för en man. ”Kom ihåg att det finns en maskulin spontanitet, som anser sig vara den bästa, och så har det hållit på i årtusenden.”

– Med högern stärks patriarkatet, och på så sätt angriper den kvinnors rät­tigheter, och erbjuder endast plats åt dem som inte ifrågasätter det. Jag tror att det är nödvändigt att återigen börja kräva representation och autonomi som rättigheter, säger hon.

Detta säger Lidia Menapace inte minst mot bakgrund av att kvinnorna i Italien – utifrån den senaste folkräkningen från 2011 – är cirka 2,3 miljoner fler är män­nen och vanligtvis upptar de mest blyg­samma ekonomiska positionerna.

– Vi kvinnor utgör därför en majoritet av proletariatet, fastslår hon.

Genom motståndet mot fascismen såg Lidia Menapace en möjlig, om än svår och komplicerad, väg för att uppnå frihet, berättar hon i sin bok Io parti­gi­ana. La mia Resistenza (”Jag, partisan. MIna minnen”, 2014).
Foto: Privat

Lidia Menapace har även varit aktiv vänsterkatolik, tjänstekvinna och univer­sitetslektor. Hon är medgrundare till vänsterdagstidningen Il Manifesto från 1969, och har skrivit ett otal böcker. Mest erkännande har hon nog ändå fått som just politiker. Under åren 2006 till 2008 var hon senator för det återuppståndna kommunistiska partiet, Rifondazione comu­nista, PRC. Samma år som hon val­des till senator lär hon också ha figu­rerat på tidiga listor med möjliga presi­dentkandidater.

Att vänstern i dag har svårt att mäta sig med de högerradikala partierna som växer i medvind, beror enligt henne på att de politiska partierna inte klarar av att tolka och företräda komplexiteten.

– Man måste inse att deras kris beror på deras oförmåga att på ett effektivt sätt ingripa i dagens komplexa samhälle.Den tyske sociologen Niklas Luhmann, komplexitetens teoretiker, visar att de politiska partiernas funktion har reducerats till att endast bilda regeringar och privatisera samhällsservice. Denna begränsning leder till en tillbakagång mot en auktoritär och centraliserad stat.

Nyckeln för att lyckas är att involvera kvinnor.

Utifrån denna situation krävs kort sagt, menar Lidia Menapace, att det pro­duceras former för politik som i sig är komplexa, det vill säga inte ger enkla svar på svåra samhällsfrågor. Det krävs ett aktivt medborgarskap och solidaritet.

Som exempel tar hon den senaste folk­omröstningen om konstitutionen i Ita­lien, då nej-sidan vann oväntat starkt. Detta, enligt henne, tack vare de lokala medborgarkommittéernas arbete för ett nej.

– Nu kan vi börja om genom att upprätthålla kommittéernas själv­stän­dig­het. Nyckeln för att lyckas är att involvera kvinnor.