Uppsägningarna inom vården är landsomfattande. I flera av landstingen slutar mer än var tionde anställd varje år. I vissa delar av landet har antalet som slutat dubblerats, samtidigt som landstingen förnekar att det är ett problem. De måste ändra attityd, anser Vårdförbundet, och kräver politiskt ansvar.
Sjuksköterskor sade under förra året upp sig i protest från sina anställningar i flera landsting och regioner. Nu visar nya uppgifter på att landstingen blöder personal över hela landet. I Malmö, Göteborg, Stockholm och Uppsala slutar varje år mer än var tionde anställd, men även utanför storstadsregionerna har avhoppen dubblerats under de senaste fem åren.
– Från att ha varit ett icke-existerande problem är det en realitet idag, ser man inte det stoppar man huvudet i sanden. En viss rörlighet är bra, men det som pågår nu är inte en hälsosam personalomsättning. I det här fallet handlar det om ett sökande efter drägliga arbetsvillkor. Det har gått för långt, säger Johan Larson, vice ordförande för Vårdförbundet.
Tidningen Vårdfokus har begärt ut och sammanställt statistik från samtliga regioner och landsting. Under 2016 låg Uppsala läns landsting i den absoluta toppen. Räknar man bort pensionsavgångar slutade under förra året åtminstone 12,7 procent av sjuksköterskorna. Hälften av landstingen ligger mellan 6-8 procent.
Från att ha varit ett icke-existerande problem är det en realitet idag, ser man inte det stoppar man huvudet i sanden.
Johan Larson, vice ordförande, Vårdförbundet
Enligt Akademiska sjukhuset i Uppsalas egen rapport 2015 beskrivs det som ett problem. Men trots att siffrorna visar att över var tionde anställd slutat varje år sedan 2010 och att de fortsätter stiga är sjukhusets HR-direktör Lena Hadad inte beredd att kalla det högt.
– Det är en svår fråga, det beror på var man står någonstans i sin verksamhet, säger hon till Vårdfokus.
Men även bland de landsting som inte befinner sig den absoluta i toppen uppvisar flera en explosionsartad ökning av antalet avhopp. Mellan 2010 och 2015 ökade de i Dalarna med 209 procent, från 2,2 till 6,8 procent av personalstyrkan.
I Blekinge dubblerades antalet som slutade mellan 2014 och 2015, från 3,7 till 7 procent. Men trots det anser inte Landstingsdirektören Peter Lilja att utvecklingen är alarmerande.
– Vi ser inte att det här är en akut situation. De senaste åren har vi haft en högre omsättning på personal. Fler läser vidare eller söker ett annat jobb. Men samma sak pågår i många branscher, säger han till Blekinge Läns Tidning.
Johan Larson ger båda landstingsföreträdarna underkänt i sina svar. Han säger att de förnekande uttalandena är typiska för den hållning som arbetsköparna intagit under de senaste tio åren.
Samtidigt tror han att de bakom kulisserna nu börjat förstå att det är ett verkligt problem.
– Uppsala har ett tydligt problem med att inte vara en bra arbetgivare. Även om det i Blekinges fall stämmer att det inte är akut, i betydelsen att det skulle ha uppstått just nu, betyder det inte att ett kroniskt problem inte måste tas om hand. Förhoppningsvis tar de tag i problemen medan de förnekar dem officiellt, säger han.
Men Johan Larson framhåller också att det verkliga ansvaret för situationen inte ligger hos de tjänstemän som får företräda landstingens verksamheter utåt. Det verkliga ansvaret vilar hos de politiker, på vars uppdrag direktörerna och HR-cheferna verkar, menar han.
– Det övergripande ansvaret för svensk hälso- och sjukvård vilar hos riksdagspartierna. Just nu kan vi inte ge annat än underkänt för hur de driver verksamheten, oavsett partibeteckning. Det saknas politiska diskussioner om vilken välfärd vi ska ha i Sverige och de måste komma nu.
Region Skåne har under 2016 på grund av personalflykt befunnit sig i djup kris. De är dock ett av de 18 av 21 landsting och regioner som inte inkommit med jämförbar statistik till Vårdfokus för perioden 2010 till 2016.
