En stark arbetarklass – liberalismens enda hopp

Högerkantringen i delar av den borgerliga pressen är synnerligen obehaglig. Men samtidigt är det svårt att tro på den antiauktoritära och antinationalistiska socialliberalism som framhålls som ett alternativ. Dess guldålder är förbi, tron på den är besvärande ahistorisk, idealistisk och begränsande; Demokrati, ja, men bara fram till fabriksdörrarna.

Gästledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Det är sällan man som socialist känner sig så liberal som när man försöker följa de pågående bråken inom den svenska liberalismen. Denna konflikt har på sistone manifesterats utåt i författaren Mattias Hagbergs kritiska granskning av Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor.

Enligt Hagbergs artikelserie i Dagens Nyheter (4/12, 5/12, 8/12) har de andra liberala tidningarna övergivit sina humanistiska grundvärderingar och anammat en högerpopulistisk retorik, inte minst i relation till flyktingsituationen.

I stället för att försvara klassiskt liberala värden, menar Hagberg, har Alice Teodorescus GP och Anna Dahlbergs Expressen vänt i konservativ riktning och överfokuserat på frågor om brottslighet, invandring och nationalism.

I Hagbergs porträtt är det lätt att se ett typiskt populistiskt mönster: Ledarskribenterna framställer sig som sanningssägare som tar ställning mot en korrumperad elit (staten, medierna eller, lustigt nog, den tämligen maktlösa vänstern) som låter de hotande ”andra” (brottslingarna, invandrarna) sko sig på hederligt folk.

I den inomliberala debatten svingas också frisinnade teoretiker som John Stuart Mill och modiga publicister som Torgny Segerstedt hela tiden som slagträn mot nyorienterarna till höger.

På den andra sidan slår man förstås ifrån sig. Man har inte alls blivit alarmistiska högerpopulister, man är bara realister. Lag och ordning är inte en motsats till liberalism utan dess nödvändiga förutsättning. Och vilka var det som varnade för den hotande systemkollapsen i tid, om inte de utpekade ledarskribenterna?

Rubriken på en av Anna Dahlbergs artiklar i debatten säger det mesta om attityden: ”Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt” (Expressen, 6/12).

Det är lätt att spontant sympatisera med Mattias Hagbergs projekt här. Högerkantringen i delar av den borgerliga pressen är synnerligen obehaglig. Men samtidigt är det svårt att tro på den (förlorade) antiauktoritära och antinationalistiska socialliberalism som underförstått framhålls som ett alternativ.

Det är förstås lätt att se liberalismens guldålder i ett nostalgiskt sken i dag, som en era av tolerans, demokratiskt engagemang och frihetliga visioner. I den inomliberala debatten svingas också frisinnade teoretiker som John Stuart Mill och modiga publicister som Torgny Segerstedt hela tiden som slagträn mot nyorienterarna till höger.

Och visst är den varma liberalism som nostalgikern ser i backspegeln på många sätt mer tilltalande än GP:s och Expressens varianter. Men det alternativet är också besvärande ahistoriskt och idealistiskt.

För det första bortser nostalgikern från att liberalismens framgångsperiod i väst, den tid då den faktiskt tycktes leverera på sina löften om ökad jämlikhet och frihet, i själva verket byggde på att resurserna som vanns av arbetarklassen här i väst ofta togs från de fattiga någon annanstans i världssystemet.

Samtidigt var de politiska rättigheter som erbjöds arbetarklassen ytterst begränsade. Rätt att rösta, ja, men på ett sådant sätt att den kapitalistiska exploateringen aldrig hotades på allvar. Demokrati, ja, men bara fram till fabriksdörrarna.

För det andra saknar den nostalgiska liberalismen varje föreställning om vilken social kraft som skulle kunna förverkliga dess egna ideal. För sanningen är ju att varje försök att på allvar realisera allas lika möjligheter till en trygg utveckling och självförverkligande skulle kräva en utjämnande omfördelning av sådana proportioner att världshistorien aldrig skådat dess like.

Och den enda aktör som skulle kunna vara kapabel till att åstadkomma något motsvarande är och förblir den organiserade arbetarklassen.

För att ett återupplivande av liberalismens centrala värden i dag bara är möjligt via socialistisk kamp.

Det är därför jag känner mig så ytterlighetsliberal när jag läser om de kivande liberalerna. För att ett återupplivande av liberalismens centrala värden i dag bara är möjligt via socialistisk kamp. Men när det gäller ett ställningstagande på den fronten lär man vänta förgäves på de liberala ledarsidornas stöd.

Jodå, liberalerna är allt beredda att ta den enskildes parti och argumentera för frihet, öppenhet, tolerans och pluralism vilken dag som helst. Så länge det inte är en arbetsdag förstås. För då gäller olika regler för fattig och rik, och du ska inte tro att de allmänmänskliga rättigheterna gäller lika för kapitalägare och löneslav.

Och skulle din frihetstörst ändå till äventyrs driva dig i konflikt med staten och kapitalet så lär du bli kölhalad i den borgerliga pressen – hur mycket du än viftar med Torgny Segerstedt och John Stuart Mill.