”Statarna förde sin egen kamp”

Långt innan Svenska Lantarbetareförbundet började organisera de egendomslösa statarna gjordes det oorganiserade uppror bland arbetarna på det råa klassamhällets absoluta botten. Utan monetära medel och med legostadgan som i praktiken gjorde dem rättslösa inledde statarna från 1890-talet direkta aktioner. Arbetaren har träffat Gustav Nyberg, doktorand i historia, som skriver på en avhandling om statarnas förfackliga kamp.

Det har gått 71 år se­dan sta­tar­systemet upp­löstes. 1945 gick de sista flyttlassen bort från rättslöshet och obegripligt svår fattigdom. Om statarna finns framför allt skön­litterära skildringar. Arbetar­för­fat­tarna i den så kallade statarskolan, främst Moa Martinson, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson, har i flera romaner berättat om den grupp av arbetare som stod längs ned i Fattigsveriges hierarki. Men vad gäller forskning om statarnas liv i produktionen och så småningom kollektiva resning står inte så mycket att finna.

En som arbetar för att visa vad som möjliggjorde avskaffandet av statarsamhället är historikern Gustav Nyberg, som just nu skriver på en av­handling om statarnas fackliga och po­litiska mobiliseringsprocess med ut­gångspunkt i den förfackliga kampen.

– Det som hände i hela den poli­tiska kontexten 1890, året efter att Sveriges soci­aldemokratiska arbetareparti hade bil­dats, utgjorde givetvis bakgrunden även för de förfackliga strejker som statarna genomförde. Den stora frågan handlade om arbetstidsförkortning och statarna var en av de grupper som hade längst arbetsdagar, under skördetiden var det inte ovanligt att de arbetade 14–15 timmar per dag, berättar han när vi träffas i hans arbetsrum på Stockholms universitet.

– Statarna utgör på många vis den mest utsatta arbetargruppen. Det var framför allt legostadgan som försatte dem i en mycket specifik situation, där gifta par tvingades lyda under lagparagrafer som mer eller mindre försatte dem i en position som påminde om livegenskap.

FAKTA Legostadgan
Legostadgan var en lag som skrevs 1664 och som reglerade förhållandet mellan gårdsherrar och deras tjänstefolk på landsbygden. Det var framför allt pigor och drängar som gifte sig med varandra som erbjöds tjänst på årsbasis vid gårdar och gods. Betalningen skedde nästan uteslutande i natura. Den senaste stadgan från 1833 gällde med några revideringar fram till 1926.

Det går inte att ta miste på Gustav Nybergs brinnande intresse för statarnas liv och villkor, liksom inte heller på hans klasspatos. Båda är sprungna ur hans egen historia och uppväxt.

– När min farfar dog började jag släkt­forska, innan dess visste jag inte mycket mer om honom än att han vuxit upp under mycket fattiga förhållanden på Södermalm i Stockholm. Det visade sig att min pappas farfar var barn till statare och att han hade börjat som statdräng. Så från min egen släkt förstorades intresset och utvidgade sig till att gälla hela statarsystemet.

Han säger att allt han skrivit under sin tid på universitetet på ett eller annat sätt berört ämnet.

– Varenda uppsats har handlat om statare. När jag skrev uppsats i etno­logi skrev jag om statarkvinnornas mjölk­ningsplikt i vilket det dubbla patriarkala förtrycket blir så tydligt – dels i familjen, dels i produktionen, säger han.

– Det var i princip omöjligt att få en statarplats i Stockholm om man inte var gift och hustrun var mjölkningsduglig. Den statare som inte var gift var tvungen att hålla hushållerska för att få en tjänst.

För Gustav Nyberg har intresset för statarsamhället genomsyrat allt han gjort vid universitetet.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Nu arbetar Gustav Nyberg, som är uppvuxen i Hjo och Älvdalen, alltså på en dok­torsavhandling om statarnas för­fackliga kamp från 1890 och fram till 1930.

– Jag hade aldrig tänkt börja plugga. Jag ville jobba och gick svetsarutbildningen. Få av mina klasskamrater i grundskolan och gymnasiet hade föräldrar med akademisk bakgrund – min pappa hade läst till socionom, säger han.

Det han framför allt vill visa i sin av­handling är att det är statarnas eg­na strider som till slut gav dem fri­het. Han tycker att det finns ganska många fördomar kring statarna och statarsystemets avskaffande.

– Många för vidare uppfattningen att det var Gunnar Sträng som avskaffade statarsystemet. I själva verket kom Sträng in först i slutet av processen när det mesta av striden redan var över. Det var statarna själva som förde sin egen kamp.

Gustav Nyberg tar hjälp av den frans­ka existentialisten Jean-Paul Sart­res begrepp om serialitet och hur en­trägna individuella ageranden till slut kan resultera i en sammansmältning av gruppen, när han skildrar vad som ledde fram till statarsystemets fall.

– Det jag framför allt vill visa på är en påtaglig serialitet i statarnas förfackliga kamp. Flera individer utförde samma protester på olika gårdar vid samma tid oberoende av varandra.

En strategi de använde sig av var den så kallade ”mjölka i båset”, där de såg till att korna inte blev sjuka men hällde ut mjölken. Det är samma metod som vårdpersonal kan använda sig av i dag – de kan gå till sina jobb och hjälpa de som behöver vård, men inte ta betalt och inte föra journaler, konstaterar Gustav Nyberg.

– Serialiteten finns på många arbets­platser i dag, till exempel säger många upp sig inom vården för att villkoren är för usla, men de gör det individuellt utan tanke på kollektivet och dem som kommer efter. Det som förändringen hänger på är hur väl man kan prata ihop sig på arbetsplatserna.

Han menar att statarnas oorganiserade strejker inte var några spontana konflikter utan tvärtom mycket medvetna, de utbröt av en anledning – till exempel när höet skulle hässjas och mycket stod på spel för godsherrarna. Efter 1919 när legostadgan reviderades så att de värsta avarterna i lagen togs bort hade godsherrarna inte samma hållhakar på arbetarna längre. Det var också vid den tiden som facken började organisera statarna.

Jämför man med andra arbetar­grupper så hade statare i stort sett inga rättigheter.

Fram till 1926, då legostadgan avskaffades helt, pågick många strejker. Upplands Lantarbetarförbund, ULF, under ledning av Oscar Sjölander, använde sig av direktdemokratiska metoder in­spirerade av syndikalismen när de agiterade och organiserade statarna. Under den första strejken 1919 lyckades  ULF få upp statarlönerna med 50 procent. Sjölander blev sedermera socialdemokratisk riks­dags­ledamot och var först med att motionera om legostadgans avskaffande.

– Men det var inte bara Lant­arbetar­förbundet som organiserade, även godsherrarna var duktiga på det. De ägnade sig frekvent åt strejkbryteri, bland annat genom att hämta arbetskraft från fångvårdsanstalterna och borgerliga studenter tog då, som nu, egna initiativ och gick in och jobbade, säger Gustav Nyberg.

105 rättegångsproto­koll där statare åtalats och dömts, fram­för allt för att ha rymt från gården de anställts vid – det sitter Gustav Nyberg just nu och går igenom.
Foto: Jan-Åke Eriksson

I sitt avhandlingsarbete sitter han just nu och går igenom 105 rättegångsproto­koll där statare åtalats och dömts, fram­för allt för att ha rymt från gården de anställts vid.

– Jämför man med andra arbetar­grupper så hade statare i stort sett inga rättigheter. En statare som ville sluta sitt jobb kunde åtalas för brott med lydelsen ”olovligt avvikande från tjänsten”. Många statare hamnade i fängelse efter att de fått sina bötesstraff omvandlade till fängelse då de helt enkelt inte hade några pengar att betala med, eftersom hela deras lön i stort sett betalades in natura, säger han.

– Man kan föreställa sig hur snacket gick på gårdarna, den enorma rädslan det måste vara förenat med att göra något som kunde väcka misshag. Minsta förseelse och man kunde bli vräkt och sätta hela familjen på bar backe. Men det finns så klart berättelser också om statare som gjorde motstånd och hamnade i slagsmål med godsägaren. En slog en snusdosa i huvudet på godsherren, han åkte så klart direkt till Långholmen. De som dömdes för mindre förseelser hamnade på Östermalmsfängelset.

Det finns forskare som beskriver fram­gångarna med en bonderomantisk syn och som att samförståndsandan är något eftersträvansvärt. Man blir förbannad faktiskt, det är en ansvarslös historieskrivning.

Gustav Nyberg säger att statar­systemet innehöll väldigt mycket våld och brutalitet – både statare emellan och från godsherrarna.

– Det är en effekt av det riktigt råa klassamhället som rådde. Fattigdomen var stor men fattigvården var inget alternativ för de flesta. Jag brukar få frågan om statare var fattigare än andra och mitt svar på den frågan är allt som oftast ja, säger han.

– Det handlar inte, som många med liberal syn på historien vill göra gällande, om enskilda stataröden. Det handlar om systematiskt destruktiva liv i ett destruktivt samhälle. För statarna fanns det inga vägar framåt, de var fast. Och ändå gjorde de det omöjliga. Det finns forskare som beskriver fram­gångarna med en bonderomantisk syn och som att samförståndsandan är något eftersträvansvärt. Man blir förbannad faktiskt, det är en ansvarslös historieskrivning.

Gustav Nybergs avhandling kom­mer att sträcka sig fram till början av 1930-talet. Då var det visserligen 15 år till statarsystemets slutliga fall, men flera statare hade lyckats med bedriften att bli invalda som riksdagsmän i andra kammaren för SAP.

– Det får man nog se som en enorm utveckling på 40 år.