Amiensdeklarationen i anarkismens skugga

I oktober 1906 antog syndikalismens pionjärer i Confédération Générale du Travail (CGT) den så kallade Amiensdeklarationen. Än i dag utgör detta dokument en referenspunkt inom fransk fackföreningsrörelse. Många av dåtidens anarkister uppfattade dock den organiserade klassrörelsens fackliga linjer och anspråk på självständighet som en provokation. Särskilt utmanande var att CGT med generalstrejken förkastade diverse revoltstrategier och ackompanjerade sitt oberoende med parollen: Le syndicalisme suffit à tout (”Syndikalismen är sig själv nog.”).

Kristian Falk är ekonomhistoriker och medlem i Enköpings LS av SAC Syndikalisterna.

Ställd inför den reellt existerande syndikalismen har internationell forskning avvisat myten om CGT:s ideologiska mognande som en tvetydig utväxt från anarkismen. Historikern Bruce Vandervort menar att blanquismen rentav överflyglade anarkismen inom fackföreningarna. Vi bör således betrakta centralgestalten Fernand Pelloutiers uttalande 1895 att fackföreningar var ”praktiska skolor i anarkism” som en klyscha med begränsad räckvidd.

Syndikalismen i Frankrike har två organisatoriska källsprång: fackföreningen (le syndicat) respektive arbetsbörsen (le bourse du travail).

Syndikalismen i Frankrike har två organisatoriska källsprång: fackföreningen (le syndicat) respektive arbetsbörsen (le bourse du travail). Den sistnämnda är en intressant hybrid av proletär organisering, som växte fram vid sidan om syndikaten i slutet av 1880-talet. Primärt var de arbetarförvaltade arbetsförmedlingar – finansierade med kommunala bidrag.

Detta ekonomiska beroende kritiserades skarpt av blanquister och anarkister. Trots tvivelaktig finansiering utvecklades arbetsbörserna till ett dynamiskt forum för en ny typ av rörelsebaserat politiskt projekt. Vid sidan om bibliotek och bildningsverksamhet tog denna nya institution på sig en facklig roll som blev svår att avgränsa gentemot existerande fackföreningar. Ett gemensamt samarbetsorgan på nationell nivå tillkom 1892: Fédérations Bourses du Travail (FBT).

 FAKTA

– Den franska arbetarrörelsens splittring kring förra sekelskiftet kan beskrivas som sekter med ett starkt karismatiskt ledarskap, eftersom fraktionerna ofta var uppdelade efter respektive grundargestalts namn. De så kallade broussisterna (även benämnda possibilister) efter Paul Brousse var reformister och de revolutionära allemanisterna efter Jean Alleman. De ortodoxa marxisterna kallades guesdister efter Jules Guesde. Blanquisterna var efterföljare till den legendariske Louis Blanqui, som deltagit i revolutionerna 1830 och 1848 samt Pariskommunen 1871.

– På likartat sätt var anarkisterna uppdelade i olika riktningar. Mutualisterna hade Pierre-Joseph Proudhon som anfader, individualisterna Max Stirner och Michail Bakunins efterföljare kallade sig kollektivister. De kommunistiska anarkisterna var delade mellan Kropotkins anhängare respektive Malatestas.

Samtidigt blev syndikaten alltmer självständiga och pådrivande i arbetet med att 1895 bilda CGT som landsorganisation. Samma år blev Pelloutier generalsekreterare för FBT. Paradoxalt nog var han som anarkist mer benägen än andra till självfostran, medan den lika inflytelserike blanquisten Victor Griffuelhes framträdde som renodlad aktivist med en viss antiintellektuell retorik. Pelloutier blev den som särskilt underströk arbetsbörsernas roll för arbetarklassens självfostran. Inte bara i produktionsteknisk mening, utan främst som en bred och offensiv proletär offentlighet. Pelloutier såg arbetsbörserna som en politisk arena med stor revolutionär potential utifrån fyra uppgifter: inbördes hjälp, skolning, propaganda och motstånd.

Pelloutiers ansats kan sägas ha föregripit den italienske politiska tänkaren Antonio Gramscis hegemonibegrepp. Båda tog fasta på fenomen med tvetydiga egenskaper och gav dem ny innebörd som prototyper för självständiga proletära institutioner. I likhet med Gramsci artikulerade Pelloutier behovet av en arbetarkultur som bekämpade kapitalismen på alla plan. Som få andra intellektuella hävdade dessa båda att arbetarna måste vara moraliskt och intellektuellt förberedda för att genomföra en social revolution.

Lokalt fackligt samarbete understött av arbetsbörserna pockade på nya lösningar för den framväxande syndikalismen. Planer inom FBT och CGT på en sammanslagning mötte dock starkt motstånd från bland annat Pelloutier. Med hans förtida död 1901 fick frågan en dramatisk vändning. Vid CGT:s kongress i Montpellier 1902 blev FBT införlivade genom att arbetsbörserna gavs en viss autonomi inom den omstrukturerade landsorganisationen. Griffuelhes blev generalsekreterare, en post han upprätthöll till 1909.

Man kan betrakta det som en tillfällig ekumenisk insats, men rörelsen växte ur en märklig ideologisk smältdegel. Inom och utom syndikat respektive arbetsbörser existerade fraktioner uppdelade efter ett slags personkult, som även omfattade anarkistiska riktningar. Inom det nya CGT arbetade således proudhonister, bakunister och kommunister tillsammans med allemanister och blanquister.

Pionjärernas ambitioner att hålla politiska fraktioner på mattan blev ifrågasatt när ett enat socialistparti bildats 1905. Förhållandet mellan parti och fackförening blev därmed en infekterad fråga vid CGT:s kongress i Amiens den 8 till 16 oktober 1906. Motivet till en omprövning ansåg kritikerna låg i att tidigare beslut om neutralitet var tillfälliga åtgärder i syfte att begränsa utrymmet för sekterna.

Efter två dagars hetsig debatt avvisade kongressen propåerna om partipolitiskt samarbete genom att anta den första mer programmatiska text som balanserar pluralismen och självständigheten. Med ett bestämt hugg mot den gordiska knut fraktionsarbetet på nytt blivit, antog man med 830 röster mot 8 (och en nedlagd) det förslag som Griffuelhes föredrog.

Redan i de inledande raderna slog deklarationen fast: ”CGT samlar utanför varje politisk skola alla de arbetare som är medvetna om den kamp som måste föras för lönesystemets och arbetsgivarväldets avskaffande.” Med kongressens kortfattade deklaration blev syndikalismen CGT:s officiella doktrin. Intressant nog behövde begreppet syndikalism inga som helst prefix, vare sig revolutionär eller anarko nämns i texten. Ytterst rekommenderade man ”partier och sekter” att hålla sig på respektfullt avstånd.

Möjligheterna till klassorganisering bekämpades särskilt emfatiskt av den tyske proudhonisten Gustav Landauer.

Många anarkister hade ställt sig negativa till CGT:s framväxt. Möjligheterna till klassorganisering bekämpades särskilt emfatiskt av den tyske proudhonisten Gustav Landauer, som 1909 reste parollen: Durch Absonderung zur Gemeinschaft (”Gemenskap genom avspjälkning”). Amiensdeklarationen minskade knappast spänningarna, CGT:s agerande fick tvärtom internationella konsekvenser.

Vid 1907 års anarkistkongress i Amsterdam var många kända anarkister i bästa fall överseende gentemot vad man betraktade som en tvivelaktig konkurrent. Särskilt irriterade blev man över anarkosyndikalisten Pierre Monattes försvar av CGT:s självständighet.

Emma Goldman ansåg att syndikalismen hämmade det personliga initiativet. Och även om hon samarbetade med nordamerikanska IWW skulle hon 1913 bekräfta att syndikalismen var oförmögen att stå på egna ben. Såväl teoretiskt som praktiskt var rörelsen endast ”anarkismens ekonomiska uttryck”.

Den häftigaste kritiken vid kongressen 1907 levererade Errico Malatesta. Det var förödande att alltför många anarkister ”låter sig uppslukas” av en rörelse som med ”en väl förenklad klasskampsuppfattning” prioriterade generalstrejken som aktionsmetod på bekostnad av insurrektionen. I kontrast till CGT:s fördjupade anspråk på självständighet pekade Malatesta ut fackföreningar som ”en speciellt lämplig terräng för vår revolutionära propaganda”. De skulle fungera som ”en förbindelselänk mellan massorna och oss.”

Några tecken på att Malatesta med tiden modifierade sin kritik finns inte. Tvärtom skärpte han kritiken med udden riktad mot anarkosyndikalistiska ståndpunkter. I en polemik 1925 påpekade Malatesta att han alltid motsatt sig syndikalismen – ”både som doktrin och praktik”. Syndikalismen var en ”hybridskapelse” med ett exklusivt, auktoritärt klassperspektiv och en inneboende tendens till reformism. Rörelsens dubbla uppgift fick fortfarande underkänt, och alltför intimt samarbete riskerade att undergräva affinitetsgruppen som anarkismens organisatoriska bas. De ideologiska utgångspunkterna var förvisso skiljaktiga, men Malatestas syn på fackföreningar påminner om bolsjeviken Lenins ståndpunkt att klassmedvetenhet endast kunde tillföras ”utifrån”. Av egen kraft kunde arbetarklassen som bäst utforma en ”tradeunionistisk” medvetenhet. Detta perspektiv hade Lenin hämtat från socialdemokraten Karl Kautsky, som ansåg att det var socialdemokratins uppgift att ”inympa” ett politiskt medvetande hos ett efterblivet proletariat.

Under pionjäråren på 1910-talet var SAC:s ideologiska självständighet begränsad, varför man anammade ungsocialisternas revoltstrategi.

Myten om anarkismens fackliga gren håller särskilt dåligt ifråga om Sveriges Ungsocialistiska Partis (SUP) inflytande vid svenska syndikalistiska SAC:s bildande 1910. Förvisso var det fackligt aktiva ungsocialister som tog detta initiativ i kölvattnet på storstrejken 1909 och oppositionens nederlag på den efterföljande LO-kongressen. Men som historikern Lennart K Persson framhållit var ungsocialismen en ideologiskt heterogen grupp vid ombildningen till parti 1908. Medlemmar som förespråkade syndikalistiska metoder som komplement till revoltstrategin och bildandet av en ny landsorganisation mötte motstånd från Hinke Bergegren.

Under pionjäråren på 1910-talet var SAC:s ideologiska självständighet begränsad, varför man anammade ungsocialisternas revoltstrategi. Men under intryck av första världskrigets revolutionsrörelser och med en alltmer utvecklad facklig praktik påbörjade SAC ett ideologiskt uppbrott. Vid kongressen 1919 mest som en antydan, men vid 1922 års kongress bröt nyorienteringen igenom med fullt kraft. Denna kritiska prövning kulminerade enligt Persson med att syndikalismen blev en ”fullvärdig” socialistisk samhällsteori. SAC:s kritik av revoltstrategin utmynnade i ett ”formulerat program”, som vilade på ”en förändrad syn på syndikalismens mål, revolutionens och socialiseringens form samt det socialistiska samhällets gestaltning”.

Uppbrottet från revoltstrategin blev inte bara formell i programmatisk mening. 1922 års kongress kan betraktas som en kodifiering av den praxis som utvecklats under det samtida uppsvinget. På ett teoretiskt och strategiskt plan uttryckt i den så kallade registermetod, som SAC försökte tillämpa på arbetsplatserna och som samordnades genom branschvisa federationer och departement. Åren efter första världskriget innebar dessutom att anarkismen blev en överflödig ideologisk överrock. En barlast tillsammans med revoltstrategin.

I polemik med skribenter i Brand deklarerade Frans Severin att syndikalisterna avsåg att genomföra samhällets omdaning utan att begära hjälp hos något parti. Hur angelägna man än var inom SUP att erbjuda sina benägna tjänster var de att betrakta som ett parti som andra.

Detta ställningstagande fick Karl Elving att utropa: Hur skulle SAC:s utvecklas som rörelse om den praktiserade ”sig själv nog” och inte var mottaglig för impulser från anarkismen? Med uppbackning av SAC:s arbetsutskott replikerade Severin att kritikerna var oförmögna eller ovilliga att acceptera SAC:s ideologiskt självständiga position inom arbetarrörelsen.

Helt klart är att många inom SAC hade svårt att lämna revoltstrategin bakom sig, liksom myten om att vara ett passivt bihang till anarkismen. Arwid Lunds biografi över Albert Jensen visar tydligt att det var en svår och successiv omprövning. Jensen ansåg att ”insurrektionen” var ett hinder för arbetarna att erövra arbetsplatserna. Arbetarna hade ”allt för mycket drömt om revolution” och saknade kapacitet att ”skapa betingelser för dess genomförande”. Syndikalismens socialiseringsplan hade dittills varit alltför generell; nu gällde att skapa ”en organism” som var beredd att överta produktion och ”alla samhälleliga funktioner”.

I andra sammanhang förklarade Severin, Rudolf Holmö och Edward Mattsson att denna ”organism” var inget annat än registermetoden. Detta rörelsesocialistiska fackliga projekt (se Arbetaren 17/2006) fick viss spridning bland reformistiska fackföreningar inom och utom LO. Mellankrigstidens registerverksamhet knöt an till Amiensdeklarationens betoning av syndikalismens dubbla uppgift: att i den dagliga lönekampen ”öka arbetarnas välstånd” respektive förbereda ”den fulla frigörelsen” genom kapitalismens expropriering.

På ett djupare plan framgår att det koncisa budskapet i CGT:s självständighetsförklaring ympats in i de svenska syndikalisternas egen variant.

Jämfört med SAC:s principförklaring 1922 kan Amiensdeklarationen framstå som något korthuggen. På ett djupare plan framgår att det koncisa budskapet i CGT:s självständighetsförklaring ympats in i de svenska syndikalisternas egen variant. Samtidigt skymtar vi ett ofullbordat politiskt projekt bakom den ”utvidgning och konkretisering” av rörelsens mål som Arwid Lund granskar i Jensen-biografin. Man kan fråga sig varför SAC inte tog chansen att skapa större teoretisk klarhet genom att ersätta 1916 års taktikuttalande med en ny text där man utvecklade registret som den ”organism” principförklaringen endast antyder.

Med en flyktig blick i backspegeln kan Pierre Monattes hållning tyckas otidsenlig. Hans villkorslösa anslutning till CGT vilade på en genuin anarkosyndikalistisk position som antagligen är problematisk att identifiera sig med i självmedvetna postmoderna politiska miljöer. Eller hur kommer det sig att affinitetsgruppen och revoltstrategin fått en viss renässans? Och är Amiensdeklarationen ett dokument som saknar ideologisk och politisk relevans i nutidens klassamhälle? Å andra sidan kvarstår i SAC:s befintliga stadgar den uppgift som 1910-talets pionjärer gav sig själva: att vara en kamporganisation ”ständigt i aktion för att genomföra socialiseringen …. genom löneslaveriets upphävande”.

Självfallet finns ingen anledning att blicka tillbaka med vare sig nostalgi eller förakt. SAC må ha varit kapabelt att bedriva gatupolitik under mellankrigstiden. Poängen är att det då skedde på tvärs med registerkampen som rörelsesocialistiskt projekt. Och bilden av SAC:s ideologiska nyorientering efter andra världskriget blir ofta till en starkt beskuren karikatyr, som retuscherar bort att det var ett politiskt projekt inom en anarkistisk diskurs. Att rörelsesocialismen och den fackliga kampen blev utarmad finns det heller ingen tvekan om.

Historiska anspelningar som inte källkritiskt diskuterar dylika komplikationer kan vi betrakta som enbart kulisser.

 

Litteraturtips:

Victor Griffuelhes and French syndicalism, 1895-1922 (1997)
Bruce Vandervort

Syndicalism in France: a study of ideas (1990)
Jeremy Jennings

Albert Jensen och revolutionen: syndikalismens revolutionära idéer
1900-1950 (2001)
Arwid Lund

Parti eller fackförening?: förhållandet mellan arbetarrörelsens två armar, belyst av den franska syndikalismens historia (1975)
Britta Göndahl

En ny värld i våra hjärtan: här talar syndikalisterna (2006)
Britta Gröndahl (red)

 Fackliga fribrytare: episoder från hundra år av svensk syndikalism,
1903-2003 (2004)
Ingemar Sjöö

Publicerad Uppdaterad
11 hours sedan
Musk gör tummen upp genom en glasruta. Till höger Per-Anders Svärd som skriver texten
Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Godofredo A. Vásquez/TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Är ”muskismen” vår tids fordism?

”Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet”. Per-Anders Svärd om Elon Musk och autonomi för ett utvalt fåtal.

Det är inte svårt att hitta åsikter om Elon Musk, världens rikaste man. För vissa är han ett visionärt geni. För andra är han en ketaminknarkande memelord som har tweetat sig in en fascistisk psykos.

Det minsta man kan säga är att Musk är intressant. Men mer intressant än mannen själv är vad han representerar – det vill säga vilken sorts samhälle som skapat hans makt.

Det är den frågan som upptar idéhistorikern Quinn Slobodian och teknikjournalisten Ben Tarnoff i boken Muskism: A Guide for the Perplexed (Harper, 2026).

Med ”muskism” avser författarna inte en medveten ideologi. Snarare syftar de på en sorts operativsystem för samhället, det vill säga de ramar inom vilken produktionen organiseras och en viss typ av samhälle byggs.

På så sätt kan muskismen jämföras med fordismen under 1900-talet, en regim för kapitalackumulation som förenade massproduktion med masskonsumtion och höjd levnadsstandard. Tekniska landvinningar skulle ge hög produktivitet och öka välståndet.

Muskismen är också ett teknikbaserat moderniseringsprogram, men i dess löften om grön elektricitet, robotisering och kolonisering av Mars finns inget rättvisetänkande. Tvärtom står muskismen för en auktoritär vision där teknikbaronerna gör som de vill.

Symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé

Det är vanligt att Musk och de andra teknikoligarkerna från Silicon Valley betecknas som libertarianer, marknadsivrande individualister som avskyr staten. Men Musks framgångar har aldrig handlat om att förse marknaden med överlägsna produkter. Tricket har i stället varit att bygga ett affärsimperium som är sammansmält med staten.

När dot.com-bubblan sprack kring millennieskiftet slog Musk mynt av ”kriget mot terrorn” genom att erbjuda militären ny rymdteknologi via Space X. Under Obama lyckades han säkra statligt stöd och skattelättnader för Tesla som en del av den gröna omställningen. I dag har mängder av stater gjort sig beroende av Musk för att skjuta upp sina satelliter eller kommunicera via Starlink.

Slobodian och Tarnoff menar att symbiosen med staten är Musks verkliga affärsidé. Det han säljer är inte elbilar, raketer, hjärnimplantat eller AI-verktyg. Musk erbjudande handlar i stället om teknosuveränitet, det vill säga teknologiskt skydd för statens självständighet.

Autonomi för ett fåtal

Problemet är att de länder som kopplar in sig i Musks maskineri blir beroende av honom. Statligt självbestämmande förvandlas till en prenumerationstjänst. Samtidigt är det svårt att säga nej till erbjudandet i en orolig samtid.

Det är den rädslan som muskismen lever på och fördjupar. Muskismen erbjuder autonomi för ett utvalt fåtal, men bygger samtidigt på uteslutning av alla som kan misstänkas för illojalitet. Gränserna måste stängas för migranter och deras liberala försvarare måste rensas ut.

En central uppgift är att utplåna den kulturella sjuka – the woke mind virus – som kräver likaberättigande för minoriteter och förtryckta grupper. (När ett av hans fjorton barn kom ut som transkvinna hävdade Musk att det vänstervridna tankeviruset hade dödat hans son.)

Uppväxt under apartheid i Sydafrika

Vad gäller Musk själv är det svårt att inte koppla hans politiska attityder till uppväxten i apartheid-tidens Sydafrika, en rasistisk regim under ständig belägring från yttre hot och hemsökt av rädsla för den svarta arbetarklassens uppror.

För att trygga systemets överlevnad satsade Sydafrikas makthavare på tekniken. Den rassegregerade utopin skulle säkras med hjälp av datoriserad övervakning, statsledd industrialisering och atomvapen. Denna teknikbaserade suveränitet, som Slobodian och Tarnoff kallar ”befästningsfuturism”, kan ses som ett embryo till muskismen som sociopolitisk modell.

Vad muskismen säger är att civilisationen bara kan räddas med teknologiskt befästa gränser. Därför måste teknikutvecklingens ledare åtnjuta exceptionella privilegier och inte bindas av vanliga regler – särskilt inte i kampen mot mentala jämlikhetsvirus som hotar den nationella sammanhållningen.

Ironin i sammanhanget är att den skräckbild av samhället som muskismen målar upp mest framstår som en förskjuten bild av kapitalismen själv. För vad representerar de invaderande horderna om inte kapitalismens konkurrens och ägarnas fruktan för de arbetande massorna? Vad skvallrar paranoian över wokeviruset om, om inte den förbjudna insikten att kapitalismen producerar sin egen universella motsats i arbetarklassen?

Drömmen om en cyborg

Muskismen djupaste rädsla är att det finns en framtid där teknikmogulerna inte har makten. Lika fasansfull är tanken att tekniken själv skulle förebåda deras fall genom att öppna nya möjligheter för människor att styra sina samhällen.

Som Slobodian och Tarnoff påpekar finns det en öppenhet i all teknologi: Samma dröm om att upplösa gränsen mellan människa och maskin – drömmen om en cyborg – som följt Musk genom livet öppnar också för tanken om att upplösa andra hierarkiska kategorier som kön, ras och klass.

Kanske är cyborgen redan här, i form av en transkvinna? Kanske kan artificiell intelligens användas för att planera en rättvis ekonomi utan chefer och miljardärer?

Det är därför muskismen behöver det eviga kulturkriget – för att splittra de massor som annars skulle finna att de har allt att vinna på att själva styra tekniken i stället för att styras av dess ägare.

Kulturkriget har intensifierats efter dådet

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Toivo Jokkala:
Kriminalpolitiken är faktaresistent

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan
”Journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt.” Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC. Foto: Magnus Lejhall / TT /

Dagens ETC: Vi granskar allt och alla

Ninïan Sassarinis-McGowann och Gabriel Kuhn ifrågasatte i en debattartikel i Arbetaren två granskningar av Palestinarörelsen och vänstern som Dagens ETC gjort under våren. Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC, svarar.

Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan, som båda tillhör SAC Syndikalisterna, undrar i Arbetaren (#54/2026) om ”sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap?” Det korta svaret på den lagom insinuanta frågan är att nej, självklart inte. Men däremot tror jag fler inom detta vänsterns medielandskap skulle må bra av en sund populism, i betydelsen att göra avslöjande och undersökande journalistik som vänder sig till många snarare än att jaga inbördes beundran. Det har i alla fall fungerat för Dagens ETC. 

Det är två specifika artiklar som Kuhn och Sassarinis-McGowan riktar sin kritik mot. 

Först ut är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör” som de menar bland annat eldar på ryktesspridning, är otillräckligt anonymiserad och gör tveksamma nedslag i en persons bakgrund. Sedan handlar det om en annan granskning, ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”, som de anser ”blandar två saker som inte ska blandas”, det vill säga både hur en Säpo-resurs rekryteras och vad hon möter i den autonoma miljön.

Kuhn och Sassarinis-McGowan hävdar att Dagens ETC arbetar med ”opålitliga källor” för att istället prioritera ”sensationalism och klickbete”. Nej, klickbete är inte intressant för Dagens ETC. Journalistiken är låst. En klatschig men korrekt rubrik gör förhoppningsvis att en nyfiken beställer prenumeration, men den avslutas sekunder senare om inte journalistiken levererar substans. Självklart bygger dessa granskningar på olika källor, alltifrån domar till en mängd intervjupersoner, inklusive generös möjlighet att bemöta för såväl personen vars motiv att engagera sig i Palestinarörelsen ifrågasätts som de grupper där Säpo-resursen samlade in uppgifter. Researchen är grundlig.

Möjligen är det egentligen inte journalistikens metod som stör?

Kuhn och Sassarinis-McGowan återkommer till att artiklarna ”inte är bra för” och ”skapar betydligt mer oro i Palestinarörelsen och den oberoende vänstern”. Så kan det vara. Men journalistik kan inte modereras utifrån spekulationer om effekt. Oavsett vem eller vilka som för stunden granskas. Vi gör jobbet, sedan publicerar vi. Läsaren drar därefter sina egna slutsatser. 

Jag anar att Kuhn och Sassarinis-McGowan förväntar sig något slags lojalitet, kanske att en dagstidning som Dagens ETC ska väga in konsekvenser när beslut tas om journalistik där fokus ligger på autonoma aktivister och rörelser, kanske till och med att sådan journalistik helt ska lämnas till borgerliga medier. Jag tycker mig i alla fall se detta spöka mellan raderna i de frågor som Kuhn och Sassarinis-McGowan radar upp.

Vem är det som Dagens ETC skriver för? 

Vad betyder det att vara en röd, grön och oberoende tidning? 

Vad är bra journalistik?

Ett försök till korta svar som jag hoppas kan förtydliga för Kuhn och Sassarinis-McGowan och andra hur jag som chefredaktör ser på Dagens ETC:s uppdrag och roll.

Vi skriver för våra läsare som vill bli informerade, överraskade, bekräftade, utmanade – och som kräver att vi granskar allt och alla.

Vi är som sagt en röd, grön och oberoende tidning. Det betyder en annan journalistik än vad du hittar i exempelvis Dagens Nyheter. Det märks på ledarsidan men också i nyhetsbevakningen. Det handlar om perspektiv och urval. Det handlar däremot aldrig om att freda någon eller några. Eller, konkret, om att bromsa granskning för att den kan upplevas obekväm av någon, några eller många till vänster. Eller till höger.

Jag inbillar mig att det är en nödvändig förutsättning för just bra journalistik.

Andreas Gustavsson, Chefredaktör Dagens ETC

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Mats Andersson / TT / Montage: Arbetaren

Veckovers: Sökaren

Jag sökte mig själv på en resa
som gick genom vindlande spår.
Jag sökte i alla jordens hörn
genom dagar, människor och år.

På Borderlandfestivalen
med guldglitter på min kind
byggde vi oss vackra skydd
undan själens isande vind.

Jag dansade ute i skogen,
och jag drogade med min vän.
Jag läste om charmen med tarmen.
Gjorde yoga med Adriene.

Jag gick till psykologen
för en ADHD-utredning.
Jag gick djupt ner i mitt trauma.
Undersökte min anknytning

Att vara ekonomiskt beroende
ville jag gärna sluta
så jag investerade allt jag ägde
i en kryptovaluta.

Jag gjorde en digital detox
för att höra tankarna snacka.
Jag letade tantrisk närhet 
på kursgården Ängsbacka.

Jag är tränad i kontaktimprodans
och utbildad kaospilot.
Om läkaren säger vaccinera dig
så säger jag tvärtemot.

Jag lärde mig renovera
enligt uråldrig metod
och lade min sista ungdom
på att laga en gammal bod.

Jag sökte ljuset och meningen,
efter det som var rent, rätt och sant,
och aldrig såg jag det klarare än
när jag ombord på bussen hjälpte en tant.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser. Susanna Persson Öste / TT. Montage: Arbetaren

Man död efter arbetsplatsolycka i Piteå hamn

Piteå: En man i 60 års-åldern avled natten till måndagen efter att ha kört in i en stenhög med lastbil, polisen utreder det som en arbetsplatsolycka.

Det var klockan 01:06 natten till måndagen som Polisen i Norrbottens län fick larm om singelolycka i Piteå hamn. Föraren, en man i 60-års åldern, ska ha kört in i en stenhög med lätt lastbil. Det är ännu okänt exakt hur olyckan gick till. Mannen fördes med ambulans till sjukhus men hans liv gick inte att rädda.

– Vi utreder det som en arbetsplatsolycka och har samlat in kameraövervakning och hållit förhör på platsen, säger Elis Brännström, RLC-befäl på polisens ledningscentral till svt Norrbotten.

Anhöriga är underrättade.

Hittills i år har minst 17 personer i Sverige dött på sina arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Dödsolyckor på jobbet

Larmet från Arbetsmiljöverket: Dödsolyckorna har slutat minska

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Ivar Lo Johansson 1930, Jack London vid tiden för publiceringen av Avgrundens folk. (1903, återutgiven 2021 av bokförlaget Bakhåll i översättning av Christian Ekvall). Foto: TT, Wikimedia Commons

Berättelser från avgrunden kan leda till förändring

Socialreportage kan skrivas på olika sätt. Socialläkaren Jan Halldin berättar i sin bok Att överleva på samhällets botten. Historiska berättelser från London, Paris och Stockholm om hur slum har skildrats i litteraturen och hur ett besök på ett härbärge ledde till förändring.

På grund av hur den tekniska utvecklingen har sett ut kan vi lätt föreställa oss att även den sociala framskridit på samma sätt. Politiker och andra som vill ha våra röster, arbetskraft och pengar har inte så svårt att framställa det som om samhället gått i en logisk och rationell riktning – som är lätt att blanda ihop med en humanistisk och demokratisk. 

I fotografiets barndom kunde omgivningen för första gången på allvar ta del av samhällets baksidor – plötsligt dök det upp bilder i reportage och fotoböcker som berättade om stympningar och avrättningar i kolonier i Afrika och Asien, foton från slagfält från det amerikanska inbördeskriget där liken av unga pojkar – barn – låg utspridda kilometervis, folkmord på urinvånare och torterade slavar i USA; allt detta som tidigare förekommit bakom skrytsamma och lögnaktiga kulisser steg upp till ytan.

Modiga pionjärer begav sig till slumområden utanför de explosivt växande storstäderna i Europa, som Paris, Rom, Berlin och London där de boende hukande under den starkastes regler. Här bodde människorna som till vardags vandrade in mot stadens välsituerade kvarter för att arbeta som tjänstefolk, latrintömmare, sophanterare, kafépersonal, barnflickor, skötare av parker, sotare och så vidare. Före första världskriget frossade de som satt på enorma förmögenheter i stadens fina kvarter i tjänstefolk för varje liten uppgift i hushållet: Kokerskor, betjänter, chaufförer, pigor och städerskor, barnflickor och guvernanter, trädgårdsmästare och sjukhuspersonal, innan upp till 11 miljoner unga män maldes ner i första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Uppsättningarna av anställda som presenteras i teveserien om överklasshushållet Downton Abbey är hyfsat realistisk till mängd men långt ifrån verkligheten vad gäller dessas villkor. Inte minst har man glömt att skildra vad det innebar att bli avskedad från en tjänst – fallet var ofta ner i slummen. En överbliven brödbit som getts till ett tiggande barn, eller en sotfläck i ansiktet kunde skicka ett köksbiträde rakt in i fullkomlig utarmning och prostitution för resten av livet, ett liv som förmodligen förkortades med många år.

East End och indelning efter fattigdomsnivå i de olika kvarteren, 1887. De svarta partierna är ”Mycket fattiga, lägsta klassen”, de röda partierna betecknar ”Välbärgade”, rosa ”Ganska bekväm”, andra kategorier är ”Fattiga på olika nivåer”. Foto: Wikimedia Commons.

East End – slummen i världens största stad

Londons East End, i nordöstra delen av det som på medeltiden låg utanför Londons murar men i dag är Londons innerstad, bestod redan under slutet av 1700-talet av överbefolkade och förorenade hamnkvarter. Området beskrevs som mörkt och osunt; på grund av frånlandsvinden hade illaluktande industrier som garvning och ullbearbetning förlagts hit och förorenade marken allt värre. Lågt betalda tillfällighetsarbetare vid dessa fabriker och vid skeppshanteringen bebodde området i usla bostäder. Och i takt med allt fler och större flyktingströmmar utvecklades East End till regelrätt slum, där folk levde i nedgångna trånga lägenheter, skjul och i en hygien svår att föreställa sig.

Bilden från Londons slum publicerades första gången för Jack Londons reportagebok Avgrundens folk 1903. Foto: Wikimedia Commons

Hit kom under mitten av 1800-talet en mängd irländska invandrare, och från 1880-talet då befolkningen ökat till omkring 80 000 invånare anlände stora mängder judar som flytt undan pogromer i det ryska imperiet och övriga Östeuropa. I början av 1900-talet kom också anarkister från samma områden, många via andra europeiska länder där de lärt känna likasinnade. Några av dem utförde rån i centrala London bland annat för att finansiera kampen mot Rysslands härskare, och vid ett tillfälle slutade jakten med flera dödade poliser. Detta spädde på ryktet om de hotande invandrarna och fick myndigheterna att börja ta i frågan om slumområdet.

Teater som fint förmedlad historielektion

55 procent av barnen dog före fem års ålder. Området som låg i den tidens största stad beskrevs av utomstående med antisemitiska och rasistiska epitet där omoralen man såg betraktades som självförvållad. Men kvinnor drevs in i prostitution för att överleva, och i kvarteren Whitechapel begicks under några månader 1888 minst fem mord som, den ökände men aldrig gripne, Jack the Ripper ansågs ligga bakom. 

Jan Halldin, psykiater, socialläkare och överläkare inom socialmedicin vid Karolinska sjukhuset i Solna, har samlat sina, vissa tidigare publicerade, texter kring situationen för de boende i Londons East End vid det förra sekelskiften i boken Att överleva på samhällets botten. Det märks ibland att författaren inte är professionell skribent – och det är en av bokens stora förtjänster. Hans stil är rak och har ett ärende. Halldin har specialistkunskaper om, och djup mänsklig förståelse för, individerna i ett samhälle där man dag för dag tvingas uppfinna sin överlevnad utifrån omänskliga villkor. Och han tar avstamp i mordet på svenskfödda Elizabeth Stride, ett av Jack the Rippers offer, den 30 september 1888. Beskrivningen av hennes 44-åriga liv ger insikt i hur omständigheterna kan få en person att gå under. Hon liksom de andra utsatta kvinnorna i området kämpade emot omgivningens fördomar, myndigheter, våld i relation och fattigdom. Prostitutionen var förstås den brutala nödlösningen. 

Skilda perspektiv

Hallins bok utgår från tre kända författare som alla har befunnit sig i och beskrivit området, och han fördjupar sig i skillnaden mellan i tur och ordning Jack Londons, Ivar Lo-Johanssons och George Orwells respektive reportageböcker Avgrundens folk (1903), Nederstigen i dödsriket (1929) och Nere för räkning i Paris och London (1933). 

Jack London, tidigt 1900-tal. Foto: Arnold Genthe

Författarna har liknande anslag, de tar fysiskt och mentalt stryk av bara några veckor i slummen – de delar de fattigas verklighet så nära som det går, och både Orwell och Ivar Lo ådrar sig livshotande lungsjukdomar. De får då också chansen att beskriva den vård som finns att tillgå för dödssjuka fattiga – inte värd namnet och snarast livshotande i sig. Lika gäller härbärgen där smittor sprids obönhörligt. 

Av de tre är amerikanen Jack London den som också kommer nära människorna han skildrar, år 1902 då han kommer med Atlantbåten. Trots att han han ett hotellrum till hands där han kan vila ut lider han oerhört med de boende. Han kan inte ens motstå att bjuda en man han lär känna på en brakmiddag för sina sista slantar – och han får också mannens förtroende när han blottar sitt verkliga ärende. Jack London berättar om kvinnor på karderier och spinnerier som förgiftas av ämnen som ståldamm, stendamm och fiberdamm. Farligast av allt: blydamm på blyvittfabrikerna. ”Arbetare inom kemiindustrin, som ansågs tillhöra de starkaste och mest välbyggda männen blev i genomsnitt 48 år gamla”, skriver Jan Halldin. Den fysiska miljön är viktig för Jack London att berätta om – han dömer aldrig utan vill berätta om försök till reformer och utbildning som kan hjälpa.

Jack London, en klasskildrare av rang, beskriver också närmast burleskt en scen från kröningen av Edward II som firas på gator och torg samma år: ”Och som det var vid Trafalgar Square var det längs hela marschvägen – makt, överväldigande makt, otaliga män, ståtliga män, folkets allra finaste exemplar, vars enda funktion i livet är att blint lyda och blint döda och förgöra och släcka liv. Och för att de skulle vara välgödda och välklädda och väl beväpnade, och ha fartyg som förde dem till världens ände, måste Londons East End och hela Englands East End slava och ruttna och dö.” Han lägger till ett citat av den franske 1700-tals juristen och politikern Montesquieu: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledning till att många är utan kläder”.

Ivar Lo Johansson 1930. Foto: TT

Ivar Lo, däremot, som inspirerats av sin föregångare när han kommer till slummen för att skriva reportage, kommer inte från en rik familj men när han kliver gatan fram i sin kostym är han livrädd – han förfasar sig över anskrämliga kvinnor som blottar sig under en avtändande dans, och han uttrycker sig antisemitiskt. Han är 27 år gammal, kan inte tala engelska och det är inte hans stoltaste författarinsats när han citerar uppgifter från den svenske ministern i staden, Erik Palmstierna, som uttrycker sig grovt fördomsfullt. Ändå innehåller också hans del i berättelsen något viktigt: Hur hanterar vi de idéer vi har med oss när vi möter det okända och skrämmande?

Stannar inte i historien

Även om boken berättar om verkligheten i East End-slummens folk stannar den inte i sekelskiftet 1900. Jan Halldins ärende är lika mycket att beskriva detta samhällets mörka baksidor och försöken att upplysa om dem. Fascinerande är att följa en grupp män som med täckmantel av att vara hemlösa arbetare gjorde fältstudier i Gamla stans slummiljö i Stockholm 1912. Under ledning av murarförmannen Mauritz Fahlberg tog de, två läkare, en veterinär, arbetare, arbetsledare och en pastorsadjunkt, in på ställen som stadens och Frälsningasarméns ungkarlshotell och härbärgen. Sjukdomar och löss av olika slag härjade vilt; folk bokstavligt talat kliade sig till döds. Det var svårt att stå ut mer än några timmar i den tilldelade sovplatsen som utan att rengöras delats av otaliga män före dem. Men det värsta, citerar Halldin, var människornas psykiska liv. Rapporterna publicerades i Social tidskrift och där kvävde man förbättringar genom samarbete mellan myndigheter och härbärgen. 

Musikstilen singeli ”repre­sent­erar oss som bor i slummen”

Jan Halldins bok berättar en 150-årig historia av fattigdom och social nöd, som spänner över Europas växande städer. Han framhåller upplysning och aktivitet av människor som kommer i beröring med flyktingar, hemlösa, vilsna och med psykisk ohälsa. Och intre minst en förståelse som går bortom det formella. Fältstudierna och rapporterna ledde till förändring, flera organisationer bildades så småningom och upprustningar och satsningar gjordes. Att läsa hans citat från andra som agerat, och följa slutsatserna känns friskt mitt i nöden. Det känns som att en förändring kan vara möjlig. Att överleva på samhällets botten är en bok inte bara för politiker och yrkesfolk inom vård, socialtjänst, skola och kriminalvård.

Missa den inte. 

De får miljon­belopp för de nya migrant­centren

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Snart skrivs boken ”Barn i fängelse”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

Irländska politiker kritiserar behandlingen av propalestinska aktivister

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln