Följetong

Sommarföljetongen: Gudarna – del 12

DET TOLFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN Världen är vår. Jag gick en runda på morgonen, innan skolan, medan Bita sov. Låtsades att jag var i Glasgow. Trevåningshusen blev höghus. Det hördes inga fåglar här. Bara ljud från en byggnadsställning med några gul­klädda gubbar, det var de nerbrunna hyreslägenheterna på Bondegatan som restaurerades. De visslade efter mig, […]

DET TOLFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Världen är vår. Jag gick en runda på morgonen, innan skolan, medan Bita sov. Låtsades att jag var i Glasgow. Trevåningshusen blev höghus. Det hördes inga fåglar här. Bara ljud från en byggnadsställning med några gul­klädda gubbar, det var de nerbrunna hyreslägenheterna på Bondegatan som restaurerades. De visslade efter mig, skrek ”Tjena snygging!”, men jag orkade inte ens bli rädd.

Amor bor på Bävervägen, i en brun mexitegelvilla. Om jag bara kunde nå in till Amor. Fråga några frågor.

Jag bröt mig in i trädgården, häckbuskarna fastnade i benen, jag knackade på hans fönster.

”Vad håller du och Daniel Abdollah på med?”

Amor gnuggade sig i ögonen.

”Snälla baby, klockan är halv sju på morgonen. Varför vaknar du så tidigt på en skoldag?”

”Jag power-walkar.”

”I Doctor Martens?”

”Gör varenda anständig feminist i hela Tierp.”

”Du är förjävligt underbar, Janne.” Amor gäspade. Hans fönsterruta immades av kondensen. Jag tryckte mig mot väggen. ”Men inte just nu. Snälla inte. Nu.”

”Det är nu jag är här. Och jag är inte underbar. Jag vill veta vad du gör med Daniel Abdollah.”

”Jag gör ingenting.”

Jag hade förstått att med män måste man vara rakt på, med män måste man köra inga-krusiduller, med män måste man skynda sig, annars blir fler kvinnor slagna, fler flickor våldtagna, fler barndomar söndertrasade. Fler skridskor kastade.

Jag drog upp axlarna för att signalera till honom att det var bråttom.

”Hallå?”

Amor drog av sig tröjan. Jag ställde mig på tå för att titta in. Se hela honom. Hans överkropp tog mig som en välsignelse måste göra för en troende. Rätt in. Hjärtat slungas ut i kroppen som en rymdkapsel. Sedan tillbaka igen.

”Amor, det går rykten.”

Jag ljög.

”Vilka rykten?”

”Jag tycker du borde veta det. Vi vet att du var på festen hos Kevin Fält. Jag fattar att du låg med Linn Hoffman. Att hon gav dig vårtorna. Det är inte det.”

Amor fick kväljningar. Det ryste på överkroppen. Den där nakna skulpturen i socker som jag flera gånger hade fått äta upp. Kycklinghud. Hans mamma bankade på dörren. Ett vilt, allmänt bultande överallt.

”Amor? Amor? Är du uppe?”

Amor skrek på sin mamma, sluta tjata på mig, sluta vara en tjatkärring, sluta vara på mig överallt, jag förstod inte att orden kunde komma från hans så söta, alternativa mun.

Men så visste jag ändå: allt är fejk.

En dörr öppnades och smällde igen. I hörnet segnade Amors enhjuling ihop. Den rullade till golvet med ett brak.

Han var stressad nu. Ändå körde han sin gulligaste stil.

”Jag vet inte vad du snackar om. Är du svartsjuk på Linn?”

”Prova inga tricks. Jag varnar dig.”

”Vad är det för jävla Kalle Anka-snack?”

”Du kan fortfarande välja sida. Du kan stiga fram och erkänna vad du gjort.”

Jag strök håret ur det kalla ansiktet. Polackerna i lergropen satt och drack kaffe ur pappersmuggar på kullen. Jag skulle behöva passera dem igen. Det skulle bli en äckligt jobbig exposé. Jag funderade ut en omväg.

”Just saying, DU håller i kameran när Daniel Abdollah penetrerar Lilly med en dildo tills hon skriker. Känns det fint? Är det din nya business? Vad hade du tänkt göra med filmen? Bara så du vet så kommer jag och Bita och rektorn att prata med Daniel Abdollah nu klockan åtta.”

”Eh, okej?”

Jag kontrollerade statusen på Amors ljugmin och gick. Jag gick mitt i hans vackraste uppvisning av sitt monumentala morgonhår, hans hetaste sätt att ha en överkropp på, halv­naken i pojkrummet medan hans mamma bankar på dörren.

Jag vände mig om som i en film.

”Och förresten. Cancel the fucking hajk.”

”The what?”

”Hajken. Hajken med min pappa.” Jag tog av mig halsduken, virade den runt mig på nytt, virade in håret, virade in hela mig. Jag gick och svängde på rumpan något förfärligt medan polackerna i lergropen skrek och skrek och skrattade, som om det gällde livet, som om det gällde att krossa mig eller dö.

Daniel Abdollah kunde stappla in här när som helst. Och göra mig till den enda flickan i ett rum. Vad hinner man med för övergrepp på en kvart? Tvångshångel? Handen i fittan? En panisk skräck i kroppen för alltid? PTSD? SSRI?

Jag slutar i den här skolan. Jag försvinner från den här byn. Jag säger upp mig från den här hålan. Jag gör definitivt slut med den här underbara idioten som är min kille men som ger mig könssjukdomar och filmar min bästa kompis när hon har sex. Jag köper en direktbiljett ut från det här landet. Jag kommer inte tillbaka mer. Jag ger rektorn på käften för allt lidande hon låter pågå och pågå medan hon dricker maskincappuccino inne på lärarrummet. Eller, inte lärarrummet förresten, pappa säger att hon aldrig går dit. Jag packar min väska och går. Jag barrikaderar mig på skol­toaletten, gör en aktion och skriver på en lapp utanför att HÄR SKA JAG SITTA OCH SKITA HELA DAGEN SOM EN ILLUSTRATION AV MITT LIV SOM FUCKING FLICKA I DEN HÄR VÄRLDEN!!!!!!!!!!! LYSSNA! SKITER JAG? GÅR DET FÖR MIG? ÄR JAG LEDSEN, GRÅTER JAG? SKÄR JAG MIG I ARMARNA? DET HÄR ÄR MIN LIVSKVADRAT! HÄR LEVER JAG MITT LIV! LUKTAR DET? LUKTAR DET MENS? BLOD? BAJS? PROVA ÖPPNA DÖRREN!

Så såg tankarna i mitt huvud ut.

Jag satt i det turkosa väntrummet utanför rektorn. Hade slängt upp de tunga skorna på soffan. De lerade av sig. Jag messade idén till Bita.

”Vi gör en toalettaktion. Snälla. Idag.”

”Okej. Blir sen. Cyklar. Säg till rektorn att sen.”

Klart hon var sen. Ändå. Jag började bli nervös. Daniel Abdollah kunde stappla in här när som helst. Och göra mig till den enda flickan i ett rum. Vad hinner man med för övergrepp på en kvart? Tvångshångel? Handen i fittan? En panisk skräck i kroppen för alltid? PTSD? SSRI? Inte ens vaktmästare Jerker skulle kunna hjälpa mig mot det.

I fönstret gick solen upp, det var inte en vintersol längre, jag såg att det var våren som kom. Bita, min krigargud, cyklade genom denna tillvaro, vårt skitliv, som snart kunde vara på väg uppåt som en sol i bröstet.

Det brakade i dörren. Daniel Abdollah gled in med sin röda jacka prydligt hängd på armen. Han luktade starkt och fräscht, var som vanligt nyrakad. Jag svalde en hög med inre outblandad samarin. En trave brustabletter som börjar brisera i magsaften.

”Tja Janne.”

”Tja Danne.”

Han satte sig bredvid mig. Gav mig en kram. ”Mår du bättre nu? Det fixade sig hos polisen, men God, jag blev nojig när du stack.” Kramen landade precis rätt. Det var något med våra kroppar som var så läskigt samstämt. Som om det var meningen att vi skulle tycka om varandra.

”Varför kallar hon hit oss?”

”Ingen jävla aning.”

Jag ryckte på axlarna. Såg på klockan. Tio i åtta. Hur skulle världskartan te sig i hans ögon om säg sisådär tjugo, trettio minuter? När han skulle veta exakt vad han stod anklagad för? Jag levde ett dubbelliv! Precis som min pappa! Så jävla snäll och så failande ändå! Sviker människor som känner förtroende!

Daniel tryckte in en hörlur i mitt öra. Mjukt och varsamt.

”Lyssna på den här.”

Han scrollade på en padda samtidigt.

”Jag brukar lyssna på alla covers av en och samma låt. Brukar du?”

Nu var vi kopplade till varandra i det jävla snöret. Jag skakade på huvudet, då följde sladden i hans öra med.

”Börja gör det.”

Jag fick se en lista med bara covers av ”Unchained Melody”. Jag fick se en lista med bara covers på ”Love Hurts”.

Kärlekslåtar.

Han nickade och blundade, lutade sig tillbaka. Då fick jag luta mig tillbaka i soffan med. Det vibrerade i min ficka. Svar från alkis-Danne: ”Det kan inte vara jag som smittat dig jag har inte smittan. Ta hand om dig hoppas d löser sig”.

En klo i underlivet. Jag höll undan skärmen.

Rektorn kom just i U2:s mest stegrande urballning. Jag flög upp. Daniel Abdollahs öronsnäcka flög med.

”Aj!” skrek han till.

Det var som om jag skulle göra honnör.

”Så mysigt ni har. Vill ni inte tända lampan?”

Catharina Blomsteräng Swärdh dundrade in i en svart täckjacka och en lurvig pälsmössa på huvudet. Plaggen skevade. Jag fick lysrörsskador i ögonen när hon tände.

”Så mycket parfym här luktar.”

Daniel Abdollah reste på sig och stängde av musiken för hennes skull. ”Jag vet, Catharina. Det är jag. Jag kör ett pass på gymmet varje morgon. Så om du känner att nån är nyduschad, så är det jag.”

Båda skrattade in i varandras ansikten. Nu var jag tredje pariserhjulet i en och samma stad. Jag ville lyssna på musiken igen, täppa igen något oroligt inombords, läka världen med estetik.

”Jag tar för givet att du inte är parfymallergisk, Catharina”, sa Daniel och hängde upp rektorns täckjacka på en galge. Hon drog fram en stol som Daniel Abdollah satte sig på. De hade någon sorts gudomlig interaktion med varandra.

Jag hade glömt att jag var gud.

”Då tycker jag att vi kör igång”, sa rektorn.

”Men Bita då?”

”Jo, vi började för fem minuter sen. Om Bita behagar vara sen står det för henne. Vi väntar inte med att dra igång lektioner, eller hur?”

”Men det här är ingen lektion.”

”För någon eller några kanske det kommer att bli det”, sa rektorn och undvek mig med blicken.

”Förakta inte hälsokostaffärer. Där hittar du Aloe Vera Stuff. Köp deodoranten. Det är värt risken att bli av med 89 spänn. Då slipper du bröstcancer. Trots dyrt.”

Jag var redan helt slut. Önskade att varje ögonblick i livet hade en utväg. En liten hörna dit man kunde gå och lyssna på en vacker melodi. En ballad med Dolly Parton. Något för att läka allt det såriga.

Skörheten.

Som tur var stapplade Bita in genom dörren just då.

”Jag är sen, förlåt, jag bugar och niger och bockar”, sa hon och neg och bockade. ”I vanliga fall har vi ju sovmorgon.”

”Ta och sätt dig, tack”, sa rektorn, och jag fattade inte hur en människa kan vara så sträng. Hela strängheten satt i ansiktet, näsan en kniv, munnen en osthyvel, ögonen kapsyler och pannan en hel skärbräda.

”Det vi har att säga varandra går egentligen fort.”

Bita krängde mödosamt av sin jacka på stolen.

”Fan vad svettig”, sa hon och luftade tröjan fram och tillbaka. ”Åh, jag ser att du har ett Rosa band på jackan, Catharina.”

Rektorn förbluffades.

”Då är du emot bröstcancer. Och risken minskar för din egen del om du börjar använda en helt ny typ av deodorant.”

”Jaså?”

Morgonljuset glimmade till i persiennfönstret. Bita drog upp armen och vinklade armhålan mot rektorn så att hon kunde lukta.

”Känner du? Luktar det svett?”

Hakan smälte ihop med halsen när näsborrarna tvångssniffade in i Bitas svettgrop.

”Inte nämnvärt.”

”Förakta inte hälsokostaffärer. Där hittar du Aloe Vera Stuff. Köp deodoranten. Det är värt risken att bli av med 89 spänn. Då slipper du bröstcancer. Trots dyrt.”

Bita började fläta sitt hår.

Rektorn var förundrad. Förundrad, över något, över tiden som lekte i Bitas ansikte, hur ungdomen satt med henne i knät och listade ut upptåg efter upptåg åt henne, frihet efter frihet, längtan efter längtan, medan hon lät ungdomen bara göra det.

Varje ungdom gör något oersättligt för mänskligheten, rektorn såg bara inte ut att vilja erkänna det.

Daniel Abdollahs starka energi var som bortblåst.

”Låt oss återgå. Vad jag vill reda ut här, är en anklagelse kan man säga, från Bitas och Janes sida. Mot dig, Daniel Abdollah.”

”Mot mig?”

”Vi har fått rapporter om att du ska ha slagit din flickvän Lilly Karlsson. Det är ett allvarligt brott och därför vill jag fråga dig: har du överhuvudtaget GJORT detta?”

Det var en ledande fråga. Daniel Abdollah hade fått en tickande bomb instucken i halsen. Men varför kan anklagade killar, eller skuldbelagda som Amor, ändå prata med ett sådant lugn?

”Jag vet inte vad du pratar om, Catharina.” Daniel vände sig mot mig. Ögonen svarta. ”Det här är falska anklagelser. Vad går ni på?”

”Vi går på din mobil, dumjävel”, sa Bita. ”Vad går du själv på? Steroider?” Hon fiskade upp den svarta mobilen ur jackfickan. ”Här är beviset!”

”MOBILEN!” Daniel Abdollah reste sig upp och flaxade. ”GE MIG!”

Rektorn undrade när hon skulle ingripa. Det utspelades en liten scen där jag försökte hålla Daniel Abdollah och Bita från att bråka, och hon sjönk djupare ner i sin identitet som innehållslös människa utan mod.

”Eftersom du tål att lukta på svett så tål du att se lite sex”, sa Bita och böjde sig över rektorns skrivbord.

”Det är Amor som filmar! Det är Amor som filmar!” protesterade Daniel Abdollah.

Jag visste det. Vilken ynklig liten jävla plutt. Jag cirkulerade framför Bita som en mänsklig mur av systerskap.

”Menar du på hedersord att Amor Lindgren filmar det här?” frågade Bita.

”Jaaaa! Det var hans fucking idé! Amor den lilla skiten! Har sett nån jävla film med en snubbe som säger att man ska ragga som en nörd och filma sex med tjejer som en bitch!”

Daniel Abdollah såg osäker ut för kanske första gången i sitt liv.

”Det där låtsades jag inte höra”, kved rektorn.

”Låtsas inte det då”, sa jag.

”Du ska hålla käft, Janne”, sa Daniel.

”Käft själv.”

Bita höll upp filmen för rektorn just som Lilly började avgrundsjama som en drunknande kattunge. Catharina Blomster­äng Swärdh böjde sig ner i en hög av vita papper för att hålla för ögonen. Med sina snabbaste skräck­ödle­skills beslagtog hon telefonen.

”Gå”, viftade hon bort oss. ”Gå.”

Bita såg på mig. Sedan rusade hon ut till sin sovmorgon för att träna puls på Friskis & Svettis. Jag hade skrattat om jag inte varit så smetig i huvudet. Som om jag varit vaken i hundra år.

”Aldrig mer ligga med en kille som hatar tjejer, aldrig mer gå i den här sönderfailade skolan, aldrig mer bo i Tierp, jag vill inte kallas Janne, jag vill inte att du står här och hotar mig med cigaretter, jag vill inte att min kompis blir slagen eller filmad mer. Håll dig borta från henne. Har du fattat det.”

Vi stod ute i kylan igen, hur många år hade jag egentligen kvar tills jag blev tjugofem och min hjärna var färdigväxt, hur länge skulle jag behöva stå ute i vilsenheten och vara skör?

Aldrig mer bli kär, aldrig mer kämpa.

Jag sparkade i snön.

”Du är en skam för Tierp, Janne.”

Daniel Abdollah hade tänt en cigarett. Han gick rastlöst omkring och trampade på stället.

”Du är en skam för …” Jag kunde inte säga det. Sverige. Det går inte att säga vad som helst.

”Du är en skam för dig själv, Danne. Såna som du borde bara get sin shit together och börja producera godhet.”

Daniel Abdollah kom millimeternära mig.

”Jag proddar pizzakartonger. Och du kan ta ditt jävla familjerådgivningsföretag och stoppa upp i rövhålet du har mellan dina skinkor.” Han hotade med ciggen. ”Är det det här du kallar familjerådgiving? Snoka i folks privatliv? Gräva upp skit som inte ens finns? Ljuga ihop en bra story till kvällspressen? Vad VILL du Janne? Vad VILL du?”

”Jag vet bara vad jag inte vill.”

”Och det är?”

”Aldrig mer ligga med en kille som hatar tjejer, aldrig mer gå i den här sönderfailade skolan, aldrig mer bo i Tierp, jag vill inte kallas Janne, jag vill inte att du står här och hotar mig med cigaretter, jag vill inte att min kompis blir slagen eller filmad mer. Håll dig borta från henne. Har du fattat det.”

Det brände i Daniel Abdollahs ögon. En läckande dunk bensin som bara häller och häller. Slängde någon en tändsticka skulle vi vara döda inom en minut.

Håll ut, Janne. Håll ut. Snart finns bara minnen kvar.

Fortsättning följer…

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar