Sommarföljetongen: Gudarna – del 11

DET ELFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Hur hårt är allt?

När man är sexton år, ska man behöva känna sig som sjuttiofem?

Jag låg nerbäddad under tre täcken i sängen. På benen hade jag leggings. På händerna pappas läderhandskar. Fråga mig inte varför. Någon form av pansar behöver man.

Dessutom är han min pappa.

Jag kände bara hat, hat, hat mot min mamma.

Julia Lerngren, a.k.a. Niclas nya lover/mistress.

Om hon bara inte berättat hade det aldrig hänt.

Något rörde vid dörren. Det var pappa. Han stod i sin Gävle­-tröja och såg rufsigt förvånad ut. Liksom mild.

Jag pillade ut öronsnäckan med handskarna.

”Janne, vill du vara med här? Jag håller på att prova ut de nya täckbyxorna.”

”Täckbyxor?”

”Vi åker på hajk med några friluftsintresserade i Amors klass.”

”Skämtar du?”

Pappa såg på mig.

”Nej. Skojar du med mina handskar? Man skulle kunna fråga sig varför du har mina handskar på dig i sängen.”

”Det är så freaking kallt i hela lägenheten.”

Pappa höll sig från tillsägelser. Han hasade iväg till ett stort paket ute på vardagsrumsgolvet. Drog ur ett par enorma, svarta täckbyxor. Han höll nästan på att tappa balansen när de träddes på.

Det kändes ruggigt i hela mig.

”Vad menar du med hajk? Vilka ska du åka med?”

”Jennie, Jossan, Malva och Isabelle.”

Namnen prickade mig som hårda isbitar i hjärtat.

Jaså dom.

Nu fattade jag att Amor menade allvar med allt. Han skulle verkligen ändra på hela världshistorien.

”De passar ju jättebra.” Pappa såg ovanligt odräglig ut i de stora täckbyxorna. Som en smal pinne invirad i en skumgummimadrass.

”Vi åker i månadsskiftet. Om kylan är kvar då.”

”Ursäkta, men jag måste verkligen lyssna på Morrissey.”

Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.

Tretton minusgrader i mars. Året var verkligen förskjutet, numera var hösten sommar och våren en enda lång vinter. Jag drog ner persiennerna och skruvade upp elementet. Pappas handskar var inkompatibla med tangentbordet, de fick åka av.

”Catharina Blomsteräng Swärdh”, stod det i mejlkorgen.

Hej Bita och Jane.

”Hej”, sa jag högt för mig själv.

Välkomna till ett möte på mitt rum imorgon klockan 8.00. Jag vill följa upp samtalet vi hade i början av månaden. Daniel A kommer att vara med. Lilly håller vi utanför det här.”

”Du fucking skämtar”, sa jag och höjde volymen på datorn. Åtta på morgonen. Morrissey skulle komma och överrösta allt.

Varför kände jag mig alltid som peaken i en världsomstörtande låt?

Som fyllan i en ölburk?

Som det skönaste ögonblicket i en orgasm?

Hur är det ens möjligt att så sublima individer som vi lever och rör oss i samma värld som vuxna täckbyxgubbar och skräcködlerektorer? Så tänkte jag.

Sedan la jag mig på sängen och tänkte på pappa igen. Tierp. Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.

Jag gick ut till pappa igen.

”Pappa, jag kan följa med dig på hajken”, sa jag ömt.

Han stod i sina varma täckbyxor och klickade fram berättelser om sporten på text-tv.

”Vad trevligt, Janne. Vi får se hur det blir.”

Jag la mig ner i den slitna Klippan-soffan. Pappa bytte solidariskt tevekanal till något där folk skrattade och grät. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se att min pappa skulle kunna slå en enda människa.

Men vad visste jag om kärleken.

”Du har rätt, det är förjävligt kallt hemma hos oss”, sa pappa och slängde en fleecefilt över min kropp.

Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta.

Det behövdes lite detektivarbete. Det var en köttmarknad därute. Natten skulle bli seg och hård som kola, hårdare än allt, och jag skulle som vanligt ligga hemma och förbereda mig för att dö. Pappa hustrumisshandlare, mamma polygam. Failade lilla barn. Pappa hade somnat på andra sidan av soffan, munnen var öppen på vid gavel, som om någon hade krokat dit en mun, och ur det oändliga gapet kom nu ett oregelbundet, rosslande ljud. Jag reste mig upproriskt från filten.

Jane, Jane, kom ihåg att du heter Jane. Kom ihåg att ditt namn glittrar som ett pärlhalsband i natten.

Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta. Och säga: snälla, kan jag få prata med min vän? Bara en pytteliten stund?

De hade folk hemma. Fariba såg besvärad men glad ut. Röster, matlukt, allmän förvirring. Det var ett helt sällskap i hallen som skulle hem.

”Bita, joonam, kommer du och tar emot besöket?”

Fariba vinkade in mig från trappan flera gånger. Liksom: in med dig, in med dig. Jag hamnade mitt i en konversation medan vännerna tog på sig halsdukarna och kapporna och samtidigt hälsade på mig.

”Nej, nej, nej”, förklarade Mahmoud. ”Faktiskt, Bita är kemist. Hon kommer att vinna Nobel Prize.”

Fariba backade upp.

”Bita har vunnit stipendium. Bästa unga kemist.” Den mörkhåriga damen som Fariba hjälpte på med kappan log imponerat. Fariba nickade stolt. Bita for förbi allihop, kom som ett skott rakt i min famn.

”Det var Daniel Abdollah som vann priset”, sa hon. ”Bästa unga företagare.” Fariba såg ut som om hon inte förstod. ”Hallå, jag fick liksom bara A på provet. Och hedersomnämnande i skolans kemiklubb.”

”Du ser”, sa Fariba till kvinnan hon hade en grej med. ”Och på alla proven högsta betyg.”

Mahmoud dunkade Bita i ryggen.

”Nobel Peace Prize. She is a God, ser du?” sa han till sin manlige vän och lyfte upp Bita mot taket. ”Väger inte ett gram. Faktiskt, jag ska mata dig med ghormeh sabzi tills du spricker.”

Bita sprattlade med benen.

”Gorby’s pizza?” försökte jag.

Hela sällskapet skrattade åt mig.

”Han menar örtgryta”, sa Bita. ”Persian speciality.”

”Har du inte smakat?” sa Fariba. ”Kom, kom, Janne, du måste smaka.” Bitas mamma for in i köket och lyfte på ett lock. ”Och jag har även salade olivie. Potatis, majonnäs, ägg. Är du hungrig?”

Fariba hade redan börjat hälla upp på ett fat.

”Hallå, vi ska liksom power-walka”, invände Bita.

”Min Gud du kommer dissapear like ett snöre i min hand”, sa Mahmoud som kindpussat bort alla gästerna i hallen, och gestikulerade något försvinnande med handen. Han öppnade dörren ut till mörkret och föste ut oss så kärleksfullt som bara en riktig pappa kan göra.

Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen.

Jag fattade inte att detta sällskap av välartade, nära vänner till Bitas familj härbärgerades av själva Tierp.

”Var bor de liksom?” frågade jag.

”Några i Vendel, de kör bil, en familj på Rådhusallén, några nära dig.”

”Jag har aldrig sett dom förut.”

Sällskapet försvann runt hörnet när vi kom upp på trottoaren. Det hördes skratt.

”Hur är det, baby?”

Bitas örhängen var två monsterstora, tjocka silverringar, de trycktes in i örat när jag kramade henne i armkroken. Ibland kom man för nära Bita.

”Aj”, sa hon.

”Förlåt.”

Vi gick tysta.

”Kan vi inte bara lyssna på musik?” sa jag.

”Okej.”

Jag vet inte varför jag hade så svårt att prata. Det var bara det att en brant störtade inom mig. Ett gluphål av schweiziska alper. Jag förberedde mig inför jordens ensammaste uppgift: klara av att åka nerför alperna utan förkunskaper, med risk att rulla igång världshistoriens största lavin. Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen. Bita krokade fast en trösterik hörselsnäcka i mitt öra. Drog på musik utan en tanke på volymen.

”Oj, sorry.”

Hon sänkte. Som vanligt någon typ av r’n’b jag inte kände till. Jag som hade behövt lyssna på Morrissey, på Glasvegas, på Moto Boy, på någon form av sinnessjuk melankoli som kunde fånga mitt skandinaviska vansinnes­vemod bättre än jag själv.

Det gick inte att hejda, gråten fanns i munnen, jag behövde bara försöka säga något för att den skulle rassla till och få hela min kropp att böja sig i en krum, skoliosliknande position. Det kändes som om jag behövde en rullstol.

Det var Bitas närhet, det var hennes lukt, det var hennes föräldrar, det var hennes hedersomnämnande från skolans kemiklubb, det var mina tunga Doctor Martens som jag inte ens visste vad de gjorde på min kropp, vad är jag för liten person att ha så mycket attityd på fötterna, vad är jag för liten person att ha så mycket sorg inom mig, vad är jag för liten person att ligga med idioter som ger mig vårtor och tror att det är skoj, vad är jag för idiotperson att sakna all den värme jag behöver nu.

Jag, som borde ha ett så jävla bra liv!!!

Jag kröp ihop mot asfalten och hulkade. Bita kramade mig med all den soul-mate-ness hon har.

”Min super-duper-mega-gud”, sa hon och strök mitt hår.

I nästa bok gifter jag mig med henne, jag svär.

Hon höll om mig, kanske tyckte hon att jag grät för högt, tänk om det skulle höras ända in till radhuset, om Fariba och Mahmoud skulle ringa polisen, tänk om någon skulle klassa mig som alkoholistbarn.

Bita liksom kände mig.

”Tänk inte för mycket på dom andra nu. Gråt. Jag håller dig.”

En lång sträng av snörvel gungade från min hand. Jag snorade in resten. Pappa. Det var hans eget fel. Genom hela skilsmässan hade jag varit lojal, visserligen hatat honom men ändå, alltid varit lojal, alltid på hans sida, jävla mamma som lämnat oss, så tänkte jag. Och så var det hela tiden hans eget fel.

Mina ögon mötte för första gången Bitas. De var stora, mörkt gröna och undrande. Vi började gå. Någon med en pudel kom gående, sa ”hej”.

”Hej”, sa vi.

Stjärnorna glödde på den svarta Tierphimlen.

Vi gick på gångstigen förbi lekplatsen, ålderdomshemmet och allmänningen.

”Jag träffade mamma”, sa jag.

”Oh, shit”, sa Bita. ”Jag som trodde det handlade om Amor eller Abdollah.”

”Varför dom?”sa jag.

”För du verkar hålla på med dom en del, vad vet jag.”

Jag klarnade från gråten.

”Vadå hålla på?”

”Glöm det”, sa Bita ångerfullt. ”Snälla berätta.”

”Okej, men vadå hålla på.”

”Heder, Janne, GLÖM.”

Jag skakade av mig känslan av upprördhet för minsta grej.

”Mamma. Hon sa en sak. Hon berättade om pappa. I våras, innan dom skildes. Att han smockade henne med en skridsko. Eller fan, två jävla hockeyrör.”

Gråten liksom gled ur munnen med ordet ”hockeyrör”. Nu grät jag vidöppet.

”Ouch. Det sved”, sa Bita.

Hon försökte trösta mig med blicken. Det jag hade berättat rumlade runt mellan oss som en sällsynt sjövattenspärla, den hade gröpts ut från min mun, från mitt inre, och något hade släppt. Nu visste vi bara inte vad vi skulle göra med den.

”Misshandel?” sa Bita. Hon fick det där småleendet på läpparna som man får när man måste hantera något svårt men inte klarar det.

”Hon blödde från käken och fick gå till sjukhuset.”

Bita kramade mig.

”Jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren.”

Jag grät in i hennes axel. Snörvlade.

”Snälla, säg inte så.”

Utan att märka det hade vi gått rätt långt. En liten gångstig kan inte fortsätta i evigheter inom en upplyst sfär. Förr eller senare leder den in i ovissheten. Ett totalt jävla mörker. En liten gnista av pappakärlek som plötsligt ändrar betydelse. Oroshärdarna som sitter i ryggraden, som påminner dig om att du på en offentlig cykelväg tillhör praktiskt taget vem som helst.

Bita hade panikslaget gripit tag i min ärm.

”Janne, det är nån som cyklar bakom oss.”

Hennes sneakers floppade mot asfalten, lätet upphörde och vi stod stilla. En sådan där cyklist, i gröna cykelbyxor och glas­ögon som ett cyklop, med den sammantagna uppenbarelsen av en groda.

Eller en rymdvarelse.

Eller en våldtäktsman.

Amor sa till mig en gång: ”men hallå, tjejer VILL väl bli våldtagna? Kan du inte bara erkänna det? Ni låtsas som att ni är offer!” Och jag hade knuffat honom ner från en­hjulingen då.

Var jag också våldsam?

Son of a bitch?

Eller snarare: daughter of a slaughter?

Cyklisten passerade oss. Jag råkade se in i hans ansikte, det var fail, man ska aldrig se in i sin mördares ansikte, men samtidigt MÅSTE man memorera hur han ser ut om han skulle visa sig vara våldtäktsman och man ska anmäla honom sedan.

Den gröna lilla rumpan guppade över sadeln.

”SPRING!” väste Bita i mitt öra. Och fy fan vad vi sprang. Vi sprang tillbaka, rätt in i skogen, så snabbt att Bitas lössläppta stil började glappa mot marken, hennes öppna täckjacka fladdrade in i mig. Jag vände om och såg tillbaka. Problemet var bara att den lille cyklisten också snurrade runt med sin cykel ett varv.

Han tänkte köra efter oss.

Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.

Bita höll två pekfingrar mot min pulsåder på halsen. Jag låg uppenbarligen på marken. Runt omkring oss svävade en stor hydda av naturens eget bråte. Jag kände mig som ett vildsvin. Jag längtade efter Amor. Jag längtade efter något som inte var under min egen värdighet.

Ligga under en hopfallen gran längs skogskanten i Tierps södra delar, en tisdagskväll klockan 23.

Toppa sin egen maxpuls gånger tjugo.

Jag hade blodsmak i halsen.

”Du måste ta djupa andetag”, sa Bita. ”Här, håll min hand.”

Vi låg där och höll varandra i handen. Luften var som att bita i is. Jag fyllde lungorna med det kalla. Cyklisten hade förlorat mot oss.

Vad hade vi vunnit?

”Jag hatar att man måste vara rädd”, sa jag. ”Jag har liksom en jävla pinne i röven.”

”Lär dig att hantera det. Du kommer få gå runt med den där pinnen i minst tjugo år till.”

”Vad händer sen?”

”Då blir du mogen nog att stanna inne på kvällarna.”

Jag skrattade svagt.

Bita fick upp en pinne för att illustrera pinnen i röven. Hon synade den som en sällsynt diamant. Hennes svarta hår glittrade i nattskenet. Vi tänkte båda på middagen hos Fariba och Mahmoud, på värmeljusen, på sorlet och skratten, på lukten som stigit från Faribas stora gryta på bordet, ghormeh sabzi och ris. Att leva ett fredat liv.

”Var är vi någonstans?” sa jag.

”Kusten är i alla fall klar”, sa Bita. ”Vi går och kollar.”

Daniel Abdollahs pizzaförort, hur ofta hade jag närmat mig den? En gång när jag rastade grannens tax och fick följa den sabla taxen efter ett spår? När vi tvingades dit för att suga ut Lilly ur misshandelssoppan? VAD FAN HÄNDER? VAD FACKIN HÄNDER OSS? JAG LIKSOM ARTIKULERADE DETTA TILL BITA: VAD HÅLLER VÄRLDEN PÅ MED FÖR NEDBRYTNINGSPROCESSER AV OSS? Du bor i en håla. Du har dina rutter. Du vet exakt var du får röra dig, vilka livsramar som innehåller dig. Vilka människor du stöter på var. Nu stod vi här. ”Höghusen” med fyra jävla våningar.

Forget your dad, he’s gone, he’s gone, he’s gone”, sjöng Bita och krokade fast en snäcka i örat igen.

Det var släckt i alla fönster förutom i Daniel As.

”Janne, vi har guldläge nu. Vi måste kolla in i lägenheten.”

Melodin pumpade in i min hjärna och gjorde mig hög på kampen.

Glöm din farsa, glöm din farsa, glöm din farsa!

”Vi måste kolla vad i helvete det är han håller på med i den där jävla lägenheten”, halvskrek jag på grund av hörlurar i öronen.

Bita skrattade.

”Bra, Janne, det är så det ska låta. Kan du fasadklättring?”

”Driver du”, sa jag. ”Aldrig att vi klättrar upp.”

”Du vet att jag gör det”, sa Bita.

”Men Fariba och Mahmoud?”

”De håller mig inte hårt, Janne. De tvingar på mig mat och sjukt höga prestationskrav. Det är deras snara om mig. Annars är jag fri.”

Jag såg på henne med den stinna avundsblicken.

Men vi behövde inte klättra upp.

”Stanna!” sa Bita. ”Säg jag SVÄR vem du ser därinne!”

I Daniel Abdollahs rum.

Det var komiskt. Daniel höll till och med i en pizza­kartong. Han tuggade och pratade med någon. Stjärnorna glödde på natthimlen över låghusets platta tak. Vi klättrade upp på ett cykelställ och stödde oss på en lyktstolpe. Din farsa är borta, din farsa är borta, du gör detta och din farsa är borta.

För första gången fri.

”Ser du vem det är?” sa Bita.

Och jag såg.

Amors lilla randiga konstnärsarm, jag följde blicken upp längs hans bringa, torson jag hade sugit på, bröstvårtorna jag hade haft i min mun. Sexton år av saknad efter en riktig man. Såg det lockiga, oemotståndliga håret.

Oskyldighetshåret.

Amor hade kallat mig för ”hora” en gång när vi låg. Jag tyckte det var gulligt. Nu ville jag bara strypa vartenda minne som dök upp.

Bita nickade och såg på mig.

”Nu vet vi att det är dom två, va?”

”Ja, men typ”, sa jag, med de oroliga tomflaskorna kvar i magen. Bita lyssnade inte på det. ”FORGET YOUR MAN, HE’S GONE, HE’S GONE, HE’S GONE”, halvskrek hon med låtsasmicken i handen. ”Fan vad skönt att ha fått veta sanningen om någon. Just Amor också! The sär from the cirkus!”

Jag sträckte mig upp för att låtsas vilja se bättre.

”Vilken jävla business dom har därinne”, sa Bita tvär­säkert. ”Pizza och porr. Fy fan, jag kräks i munnen.”

Alla glasskärvor sprack i tusen bitar i mig på samma gång.

”Okej, jag fattar nu”, tog jag sats. ”Vilken lowlife han är, min Amor.”

”Hur känns det nu?”

De skrattade därinne. Tittade på datorn.

”Det var väl kul medan det varade”, sa jag. ”Medan jag kunde låtsas att jag höll på med kärlek.”

”Naaaaw. Känns det jobbigt?”

”Inte så”, ljög jag.

”Kan du ringa honom?” frågade Bita. ”Se vad som händer?”

AMOR, tryckte jag darrigt in på telefonen. Jag såg genom fönstret: Amor som plockar upp sin mobil. Inget svar.

En ensam blå bil gled fram med ett riv genom Tierp­natten. Det var Mahmoud, han vevade ner rutan och vinkade in oss med en iver som om vi bodde i Baltimore och polisen var efter honom.

”Fort in, mina flickor. Fort in! Vad gör på gatan så sent? Faktiskt, vi blivit mycket oroliga. Jag har kört runt i hela stan!”

Vi guppade runt i baksätet och det kändes som om jag hade förstått något väsentligt om världen. Det var helt okej att kalla Tierp för stad.

Det luktade varmt i bilen.

”Får jag sova hos er?” frågade jag blygt.

”Självklart, azizam. Vår hem är din hem. Bitas vänner är som våra egna barnen”, skrattade Mahmoud och slog ut med handen. ”Här kan du inte stanna!”

Han hade rätt. Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.

”Skojar du”, gäspade Bita. ”Mina föräldrar vill typ adoptera dig.”

Fortsättning följer…

Publicerad
5 days sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
2 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad