Krönika: Ung och inlåst

Det finns glädje också

"Jag sätter mina fötter på det kalla och grå golvet. Jag går två steg för att komma till det nedklottrade, bruna skrivbordet", skriver David. Foto: Jonas Klinteberg

David sitter på ett ungdomshem. Om kvällarna kommer tankarna på allt som han kunde ha gjort annorlunda för att slippa att hamna här. För att slippa ses som ett rovdjur i samhällets ögon.

Det är kväll. Klockan är halv elva, dags för läggning. Jag är inne på mitt rum. Försöker att somna, men rummet och de fastskruvade möblerna får mig att inte somna.

Jag sätter mina fötter på det kalla och grå golvet. Jag går två steg för att komma till det nedklottrade, bruna skrivbordet. Jag sätter mig på en plaststol som är nära att rasa ihop. Jag tar fram papper och penna och försöker skriva ned allt jag tänker och ser.

Skriva för förändring Logga: Jacqueline Forzelius

Jag skriver ned hur tråkig utsikt jag har. Det bländande ljuset från gatlampan som skiner genom det tjocka fönstret, en grusväg och en byggnad av gult tegel med galler framför fönstren.

Jag har levt med detta i ett och ett halvt år, så trots att allt är grått och trist känns ändå allt detta normalt.

Det känns inte bra alls att sitta på ungdomshem. Man är långt ifrån sina nära och kära och jag får många tankar och funderingar. Hur familjen mår, vad dom gör och vad de tänker om mig.

Mina skuldkänslor kommer då och då och jag tänker på saker jag gjort och hur jag önskar att jag kunde ändra på saker jag gjorde för att komma hit.

Min första dag i friheten ska jag vara hemma med familjen och vissa hur mycket jag älskar dem.

På natten brukar det komma en del tankar om hur familjen har det. Hur roligt och trevligt det hade varit att få vara hemma med familjen, träffa vänner och gå i en vanlig skola. Och slippa veta att samhället ser ned på mig som om jag vore ett rovdjur.

Men trots att jag sitter på ungdomshem finns det glädje. Varje dag finns det en röst inombords som säger: ”Det finns ett hopp. Du kan åka hem till dina nära och kära”.

Det som gör mig riktigt glad är när mina föräldrar ringer till mig och berättar roliga saker de har varit med om. Att bara få höra deras röster gör mig glad.

Min första dag i friheten ska jag vara hemma med familjen och vissa hur mycket jag älskar dem. När mina syskon sover ska jag gå in i sovrummet och pussa dem på pannan och säga god natt.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar