De flesta som minns händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 får nog i dag upp ungefär samma minnesbilder. Polishästar som rider in i folkmassor, stenar som flyger, skott som avlossas, batonger som viner, avenyn i brand.
Den bilden finns kvar hos Peter Forsberg, som var i Göteborg som funktionär för SAC Syndikalisterna – men den minnesbilden är från medierapporteringen. Själv var han aktiv hela veckan utan att se en enda sten flyga.
– Men vilka proportioner de kastade stenarna fick jämfört med allt annat som hände under veckan! I alla nyhetsinslag var det krossade fönsterrutor och gatstenar som flög som fick illustrera. Jag försökte så gott jag kunde förmedla en annan bild, men det var svårt, säger han.
… ungdomar som blev tryckta ned i asfalten, skällande hundar och skällande poliser, inspärrning och avspärrning.
Peter Forsbergs bild av protestdagarna är dubbelsidig. Han minns mörkret i, vad han beskriver som, polisens planerade övergrepp och sabotage. Men han minns tydligt optimismen och känslan av enighet.
– Det var så mycket folk, organisationer, aktivister och engagemang. Jag minns storskaligheten, att man lyckades samlas trots att man var lite olika och diskutera positiva lösningar. Detta kombinerat med ungdomar som blev tryckta ned i asfalten, skällande hundar och skällande poliser, inspärrning och avspärrning.
Han var där som funktionär för den fackförening, SAC Syndikalisterna, som han var aktiv i. Han stod vid ett bokbord på Pusterviksteatern när Polisens insats mot den stora antikapitalistmarschen på fredagen förvandlade staden till ett slagfält.
Men dagen efter fick han sin beskärda del av polisinsatsen. När han tillsammans med 400 andra ”säckades in” på Järntorget under fyra och en halv timme.
– Där blev vi kvar timme efter timme. Det var jättekonstigt och ingen visste vad som hände eller varför. Folk gick och förhandlade med polisen och fick poliseskort för att gå på toaletten. Sedan tog det slut lika oväntat som det började. Plötsligt gick bara alla poliser därifrån. De som stod i leden visste nog inte själva vad som hände. Där stod både inringade och inringare och ingen av oss visste varför vi stod där.
Det anordnas antinazistdemonstration, polisen rider in och det är de som blir omkullridna som får skulden igen.
Satte de här dagarna några spår i samhället?
– Det tror jag nog. Den så kallade antiglobaliseringsrörelsen, men som var en global rättviserörelse, fick en knäck och blev misstänkliggjord. Många i allmänheten fick sig en bild av att folk som engagerar sig generellt var stökiga personer som gjorde dåliga saker. Den nidbilden finns kvar än i dag. Det anordnas antinazistdemonstration, polisen rider in och det är de som blir omkullridna som får skulden igen.
Har inte samhället dragit någon lärdom av vad som hände?
– Nej, jag tycker inte att det verkar som om man har lärt sig så mycket. Polisen har fortsatt på samma sätt, om än i mindre skala. Jag vet inte om vänstern har blivit så mycket bättre på att hantera det heller. Vi står fortfarande lika handfallna varje gång och tänker ”så här kan de väl inte göra?!”
