Drogfritt samhälle – farlig paroll

Ledare
Sprutbytet i Malmö: sjuksköterskan Anette Rigestam delar ut ett paket sprutor och utrustning.
Foto: Erika Oldberg/TT

Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter riktar svidande kritik mot Sveriges narko­tikapolitik. I en rapport som FN-kontoret nyligen släppte framhåller de att människor som brukar droger har lika stor rätt till vård som andra och att sprutbyte, metadonbehandling och andra insatser som begränsar skadorna av missbruk ska betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter. I Sverige är sådana skadebegränsande åtgärder bara delvis införda.

Skälet: Den svenska politiken, som åtnjuter ett blocköverskridande stöd, går sedan decennier tillbaka ut på att narkotikan helt ska bort från samhället.

Det kan ytligt sett framstå som en handlingskraftig och solidarisk hållning. Narkotikamissbruk ger upphov till stora skador för både brukarna och deras omgivning, och det måste finnas en politik för att motverka att människor slås ut.

Problemet med visionen om det narkotikafria samhället – som av vissa av dess förespråkare helt utan ironi även brukar benämnas som ”kriget mot narkotikan” – är att den är fientligt inställd till de flesta former av begränsningar av narkotikans skadeverkningar. I stället är det allt eller inget som gäller – inga sprutbyten, ersättningspreparat eller annat som riskerar att ge missbrukaren andra alternativ än omedelbar avhållsamhet; knarket ska ryckas upp med rötterna, narkotikabruk ska mötas med den hårdaste repression, skadebegränsande åtgärder ses som slapphet.

Den politiken har fungerat uselt. Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i EU – bara Estland har värre siffror. Samtidigt har antalet människor i fängelse ökat under en följd av år, huvudsakligen på grund av det ökade antalet domar för narkotikabrott. Har detta stämt till eftertanke? Ja, hos vissa – i tre län förekommer numera sprutbytesprogram och det diskuteras i Stockholms- och Skåneregionerna även att börja dela ut läkemedlet naloxon, som kan häva heroinöverdoser, bland brukare.

En lång rad läkare, kriminologer och beroendeforskare har också uttalat sin kritik mot kriget mot narkotikan, och vill i stället ha en omsvängning till ett skadebegränsningstänkande. Men nolltoleransens fana fortsätter ändå att vaja högt över de beslutande församlingarna. Kommunerna har veto i sprutbytesfrågorna, och i bland annat  Göteborg har sprutbytesprogram stoppats. Våra fängelser befolkas alltjämt av narkotikabrukare, och män­niskor fortsätter dö.

Som varje arketypisk krigförande part vägrar förespråkarna av kriget mot narkotikan att erkänna sitt nederlag. Under en följd av år har man försökt marknadsföra den svenska repressiva modellen internationellt, utan att lyfta fram dess vedervärdiga baksida. Därtill är för mycket prestige, för mycket pengar och för många karriärer investerade.

Gabriel Wikström, folkhälsominister sedan drygt ett år tillbaka, har uttalat att han är öppen för olika sätt att förhindra narkotikarelaterade dödsfall. Det är hög tid att han och hans kollegor lyssnar fullt ut på FN och låter den misslyckade nolltoleranspolitiken skrotas.