Om en medelklass som är sjukt kreativ

Kultur
Ann Heberlein möter personer med bipolär sjukdom i "Mina två liv". Tv-serien ger en allt för ljus och romantiserad bild, som inte generellt representerar människor med psykisk ohälsa, skriver Daniel Lindvall.
Foto: Janne Danielsson/Svt

I början av året sökte jag för första gången psykiatrisk hjälp, efter att i ett halvt liv ha försökt självbehandla mina ständigt längre depressioner på alla upptänkliga vis. Jag skulle bedöma att minst hälften av min livsenergi genom åren gått åt till att försöka hålla den närmast dagliga ångesten på hanterbar nivå. Efter en utredning fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2, en variant av det som tidigare kallades för manodepressivitet. När jag fått diagnosen gick jag hem och började läsa på.

I en av de första artiklar jag hittade fick jag lära mig att Statens folkhälsoinstitut menade att pengabrist var en avgörande riskfaktor för depression i största allmänhet. Förmögna människor löper tre gånger mindre risk att drabbas än genomsnittet, medan låginkomsttagare drabbas dubbelt så ofta. Folkhälsoinstitutet drar slutsatsen att ”ekonomiskt oberoende, social status och fler valmöjligheter” främjar psykisk hälsa (SvD 7 maj 2008). 

Jag fick också veta att om man ligger i riskzonen för depression är det en god idé att ”vara extra försiktig med att utsätta sig för svårt stressande situationer. Det kan vara klokt att inrätta sitt liv efter vad man tål”. I nästa artikel gav en självhjälpscoach med bipolär sjukdom rådet att man ska ”undvika negativ stress, sköta sina måltider, sova regelbundet, omge sig med goda vänner, försöka hitta en rolig och bra fysisk aktivitet, göra roliga saker som att fika, gå på bio eller teater” (SvD 2 maj 2008).

Man behöver inte fundera så länge för att se problemet här – att det ofta är väldigt svårt för den som har låg inkomst att undvika negativ stress, gå mer på teater och inrätta sitt arbetsliv efter vad hen tål. Artikelförfattarna tycks dock inte ha tänkt den tanken. Och inte heller verkar de ha tänkt tanken att prata med någon deprimerad låginkomsttagare.

Något av samma kopplingsfel hittar vi i Svt:s pågående dokumentärserie om just bipolaritet, Mina två liv, av vilken två av tre avsnitt i skrivande stund visats. I serien möter författaren och etikforskaren Ann Heberlein, som själv lider av sjukdomen, en rad människor med samma diagnos. Seriens förtjänster ligger framför allt i att den bidrar till det ännu nödvändiga avstigmatiserandet av psykisk sjukdom och i de medverkandes ofta fantastiskt träffande beskrivningar av hur det känns när man är i bipolaritetens grepp.

Men det finns också en gigantisk lucka i Mina två liv: den är, precis som artikelförfattarna ovan och precis som Heberleins bok om sin sjukdom, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2008), totalt klassblind. Den fokuserar helt på en ekonomiskt och karriärmässigt, trots sjukdomen, mer eller mindre välmående medelklass. Ann Heberlein möter helt enkelt bara människor som är som hon själv, och som dessutom, liksom hon själv, enbart tycks ha tidsmässigt högst begränsade sjukdomsepisoder och däremellan många år av friskhet. Någon är präst (Heberlein är teolog), en annan säljer en stor lägenhet mitt i stan och köper i stället ett hus med gigantisk trädgård på landet (Heberlein pratar mycket om sina tjusiga hus i sin bok), en tredje är framgångsrik programledare (Filip Hammar), alltmedan en modetidningsredaktör går på shoppingrunda och köper jeans för 4 000 kronor (”Som hittat!”).

Andra avsnittet av programmet ägnades åt kopplingen mellan bipolaritet och kreativitet (det är här Filip Hammar medverkar som exempel på ett ”kreativt geni”). Bland annat intervjuas överläkaren Simon Kyaga, som lett ett forskningsprojekt som visat på sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. 

För honom är det viktigt med tolerans mot oss psykiskt sjuka av två anledningar: att det leder till att samhället blir ”färgrikt” i stället för ”grått och likformigt”, och, inte minst, för att vi utgör en ännu allt för illa utnyttjad resurs för näringslivet och något han kallar för ”innovationssamhället” (intervju i Veckans affärer, 6 maj 2015). Återigen är det bilden av den verkligt eller potentiellt framgångsrika, kreativa, chica medelklassen som tar över.

Ann Heberleins ”två liv” är dels det för henne kortare sjuka livet, och dels det längre friska, som möjliggör för henne att upprätthålla en tillvaro som framgångsrik intellektuell. Det är detta andra liv som väger upp och rättfärdigar hennes sjuka liv. Det gäller att vara lagom sjuk och att kunna kanalisera sin sjukdom till framgång på marknadsplatsen.

Sammantaget blir resultatet att serien, delvis i sin iver att motverka fördomar, ger en allt för ljus och romantiserad bild av sjukdomen. En bild som varken representerar mig eller många av dem jag delat erfarenheter med sedan jag fick min diagnos. Tvärtom osynliggör och nedvärderar den oss. I den här världen finns varken förorterna eller de förfallna bruksorterna, än mindre härbärgena och fängelserna. De zoner där riskfaktorerna för psykisk sjukdom är som störst förblir svarta hål.