Kolorerat vykort av massaker

[Film] The Water Diviner
Regi: Russel Crowe

Film
För den officiella australiska självbilden räknas Gallipoli som den plats där det nationella medvetandet föddes. Russel Crowes regidebut är den turkiska skyttegravsmassakern i sirapsromantisk kostym.
Foto: SF

Russell Crowes regidebut, The Water Diviner, är en sirapsromantisk och nationalistisk australisk-turkisk kärleksaffär lanserad i samband med hundraårsjubileet av Slaget vid Gallipoli, som inleddes den 25 april 1915 och varade till den 9 januari 1916. Slaget mellan de allierade och det som då fortfarande var det Osmanska riket kostade över 100 000 män livet, varav drygt hälften slogs på den turkiska sidan, medan nästan 9 000 var australier.

Denna skyttegravsslakt, så typisk för första världskriget, intar en ikonisk plats i såväl turkisk som australisk historieskrivning. Det var här som blivande landsfadern Mustafa Kemal, senare Atatürk, gjorde sig ett namn som befälhavare för de osmanska styrkorna. För Turkiet utgör slaget både en sista seger för det Osmanska imperiet och en prolog till självständighetskriget som ledde fram till den moderna republikens grundande 1923.

För den officiella australiska självbilden räknas Gallipoli som den plats där det nationella medvetandet föddes. Den australiska ”nationalkaraktären” brukar sammanfattas med begreppet ”Anzac-andan” efter benämningen på de australiska och nyzeeländska styrkorna vid Gallipoli; Australian and New Zealand Army Corps. Enligt denna föreställning karakteriseras australierna av egenskaper som uthållighet, mod, gott humör, oskuldsfullhet och kamratskap, liksom av ett naturligt antiauktoritärt och egalitärt förhållningssätt som ställs i skarp kontrast till det brittiska klassamhället. 

I centrum för berättelsen i The Water Diviner står Joshua Connor (Crowe), en medelålders australisk lantbrukare som efter kriget reser till Turkiet för att leta reda på kropparna efter sina tre söner, som alla ska ha stupat vid Gallipoli. Connor har en synsk förmåga som hjälper honom spåra grundvattenkällor. Med hjälp av denna talang lyckas han också lokalisera resterna av två av sina söner bland alla tusentals döda som göms under den torra marken på slagfältet. Men den tredje sonen, Arthur, finns inte där. Av den turkiske officeren Major Hassan får Connor veta att Arthur kan ha tagits fånge.

Under sökandet efter Arthur lierar sig Connor med Major Hassan och den unga krigsänkan Ayshe, som driver hotellet han bor på. Både Hassan och Ayshe är tydliga (övertydliga) symboler för det moderna, borgerliga Turkiets framväxt. Ayshe representerar den kvinnliga frigörelsen. Hon värjer sig mot den gammalmodige svågerns intensiva försök att göra henne till sin andra hustru och förälskar sig i stället i västerlänningen Joshua Connor. Den noble och empatiske gentlemannen Hassan stöder inledningsvis Connor i kampen mot arroganta brittiska representanter för den allierade ockupationsmaktens byråkrati. Därefter förvandlas Hassan till en sorts ställföreträdande Atatürk, medan filmen går från melodrama till Indiana Jones-äventyr. Snart slåss Connor och Hassan sida vid sida mot karikatyrmässigt ondskefulla grekiska invasionssoldater. (Några armenier hör vi däremot aldrig talas om, trots att det armeniska folkmordet sammanföll med slaget vid Gallipoli.)

Det kan vara intressant att jämföra The Water Diviner, som blivit en stor succé i både Australien och Turkiet, med Gallipoli från 1981, en film som ibland räknas som den bästa australiska genom tiderna. Gallipoli gjordes vid en ideologisk brytpunkt mellan 1970-talets vänstervåg, som inneburit större klassmedvetenhet och en mer skeptisk hållning till nationalism, och 1980-talets högervåg som på nytt stärkte Anzac-romantiken.

Båda filmerna skildrar krigets helvete med en sorts ytlig realism, men utan att erbjuda några insikter om världskrigets bakomliggande orsaker. Och båda filmerna kan i slutänden sägas omfamna Anzac-mytologin (som bland annat blundar för den brutala rasism med vilken Anzac-soldaterna lär ha behandlat lokalbefolkningen under träningsvistelsen i Egypten före Gallipoli). Men i den tidigare filmen fanns i alla fall antydningar om klassmotsättningar, etniska konflikter och rasism mot aboriginerna i filmens australiska inledning.

Grundläggande för Anzac-mytologin är föreställningen om en nation som stod enad och entusiastisk bakom krigsinsatsen. Men i själva verket var det redan 1916 så svårt att få tillräckligt med frivilliga soldater att Laborregeringen ville införa värnplikt för att kunna tvinga unga män till slagfältet. Det blev dock nej i inte mindre än två folkomröstningar i frågan, 1916 och 1917, trots att nästan hela etablissemanget stödde ja-sidan. Något av denna splittring fångas genom Mel Gibsons arbetarklasskille i Gallipoli, medan The Water Diviner på nytt har putsat igen sprickorna i fasaden.

I samband med 100-årsjubileet har den australiska rege­ringen storsatsat på en propagandakampanj som bland annat knutit Anzac-andan till nutida imperialistiska krig i Asien. The Water Diviner – som för övrigt visuellt påminner om ett gammalt kolorerat vykort i sin orientalistiskt romantiska skildring av Turkiet – passar perfekt in i denna kampanj.