Susanna Alakoskis nya bok April i anhörigsverige är en vandring i språket. In i språket och i misären. Oron och ångesten. En vandring mellan hopp och förtvivlan. Beata Hansson har träffat en författare som har mycket att berätta om hur det är ställt med Sverige i dag. Hur det går för alla som delar ett utanförskap. De socialt sjuka.
Kanske började denna bok redan med ”systerboken” Oktober i fattigsverige (2012). Eller när hon skrev Håpas du trifs bra i fengelset för fem år sedan. Kanske började den ta form redan när hon var liten? Så starkt som just hon kan tala med barnets röst. Ur barnets perspektiv. Själv säger Susanna Alakoski att hon började sin undersökning av begreppen ”fattigdom” och ”anhörig” för fem år sen i anslutning till Håpas du trifs bra i fengelset. Hon ville veta vad det egentligen betyder att vara anhörig? Kan ”anhörig” ta slut? Är ”anhörig” något som kan uppstå på nytt? Hon ville berätta om ”de som inte ville oss illa. Men inte kunde göra oss väl.”
Kan verkligheten vara värre än fiktionen?
– Jag var så gott som klar med en roman som skulle ha kommit ut när min bok Oktober i fattigsverige kom ut i stället. Den trängde sig före i bokkön helt enkelt. Den ville bli skriven. Jag hade funderat så mycket på min biografi, utifrån olika frågor som ofta hade ställts till mig. Men ingen av alla intelligenta journalister ställde någonsin frågan om verkligheten kunde vara värre än fiktionen. Det drev igång mina tankar om att skriva biografiskt, liksom mot min vilja.
Att skriva om det svarta. Att läsa om det svarta. Susanna Alakoski har listat de fyra vanligaste läsarreaktionerna från hennes första bok Svinalängorna som i dag har närmare tio år på nacken: ”Det här kan inte vara sant”, ”Det här får inte vara sant.” ”Jag hade ingen aning”, eller den kanske mest välkomna: ”Äntligen en bok som handlar om oss”.
Några år efter den andra romanen, Håpas du trifs bra i fengelset kom boken Oktober i fattigsverige. Jag läste den då som ett slags samtal med alla och ingen. Noteringar ur vardagen, analyser, betraktelser. Budskap om vår tillvaro om ofriheten avsaknaden av drömmar. Susanna Alakoskis böcker känns ofta som vidöppna dörrar in till smärtan. Tonåren, sveken, frågorna, kampen. Hon skriver om när känslan plötsligt kom att hon inte klarade av livet längre.
Som läsare håller man andan. Tar sig igenom panikattacker och hennes kropps försök att förklara för henne att något inte är rätt. Det är en väldig tur att hon även är försedd med en befriande svartfernissad humor som gör att man faktiskt orkar läsa det hon skriver.
Efter Oktober i fattigsverige hade hon lovat sin förläggare att skriva klart romanen som fått stryka på foten. Men något kom emellan. April i anhörigsverige. Susanna Alakoski är en lydig person. Hon gör det hon måste göra. Det som själen beordrar. Nu blev det ingen roman den här gången heller. I bästa fall kommer den 2016. Nu borrar hon vidare i livet för de socialt sjuka.
Socialt sjuka?
– Det är jag som myntat begreppet ”socialt sjuk”. Det kan vara när man blir arbetslös, bor dåligt, har ett dåligt socialt kontaktnät. När man behöver uppsöka socialvården.
Men vad krävs då för att bli socialt frisk? Det är den stora frågan. Men de socialpolitiska samtalen lyser med sin frånvaro. Eller inte riktigt. Det finns ju ett och annat lysande undantag. Som exempelvis Susanna Alakoski. Hon slog igenom 1996. Då började hon sin berättelse om hur man gör för att överleva utan självklara förutsättningar.
Just i dag föreläser Susanna Alakoski på ett årsmöte på DEA-föreningen för ett kvinnohistoriskt museum. Hon berättar om kvinnornas situation i historien och om de utsatta barnen omkring oss. Om barn som hamnat mellan stolarna. Mellan missbruksproblematik och socialtjänst. Mellan frånvarande föräldrar och tillfälliga lösningar. Nu och då. Det är nog en ganska typisk Alakoskiföreläsning. Typisk också för att den inte är över när hon kliver av scenen. Då fortsätter frågorna att följa henne under det att hon plockar ihop sina saker, får sina blommor, dricker sitt kaffe. Kommentarer, funderingar, ilska. Och alla dessa berättelser. Som ger henne så mycket.
I dag får hon lära sig att det finns barn som fötts med både okänd fader och moder i kyrkoboken. Allt går att köpa för pengar, säger kvinnan dystert, som kommit fram.
Det kan vara tungt att lyssna. Men också lärorikt att få alla dessa förtroenden, historier om hur livet kan vara eller har varit.
– Ibland har jag svårare att orka. När uppgivenheten liksom väller fram hos den som berättar. Och ibland händer det att det jag läser liksom blir den viktiga pusselbiten, nyckeln till hela deras historia.
Vi talar om den sociala nedmonteringen vi ser omkring oss i samhället. Hur tryggheten säljs ut. Vårdcentraler och arbetsplatser.
I samma takt brinner bilarna i förorten. Det värsta är att effekterna av åtstramningen vi nu upplever, släpar efter. Det kommer att brinna hårdare innan det vänder. Om det vänder.
Ser vi något som tyder på det efter regeringsskiftet?
Susanna blir lite irriterad.
– Man får inte vara så otålig. Vi lever i en tid där allt ska gå snabbt. Alla vill ha resultat NU. Titta bara på grekerna. Hoppas de kan få lite ro nu och jobba fram en stabilitet med sitt nya styre.
Men i en orolig tid ser hon ändå ett engagemang omkring sig. Folk bryr sig.
– Det lönar sig med viktiga samtal om livet. Vi gör tillsammans så mycket för att världen ska bli bättre. Tänk om alla bara skulle sluta engagera sig, vad skulle hända?
Susanna Alakoski vet vad engagemang och politik handlar om, under många år var hon pressekreterare för Gudrun Schyman, då Vänsterpartiets ordförande. Hon noterade en smula förvånat motståndet mot feminismen. Uppvuxen med Stödstrumporna som hon var blev hon själv sedermera en av grundarna till Feministiskt initiativ.
– Jag minns hur vi satt i Dalarna och smidde planer om ett feministiskt parti. Det var en rolig tid.
Men sedan kom litteraturen i vägen. Svinalängorna blev antagen. Historier som pockade på uppmärksamhet. Fler böcker skulle skrivas. Men Susanna Alakoski ser sig inte som en debattör, hetluften är inte hennes klimatzon. Hon ville kunna svara långsamt och med eftertanke. Med skrivna ord och hellre ställa frågor än att ge svar.
Och det vi talar om i dag. Den nya boken. Om alla som står bredvid, som sedan lider av anhörigsorgen. Den onämnbara, skamliga, den förfärligt fula.
Om att vara anhörig. Också det en typ av funktionshinder. Social sjukdom. Men bokens genre vet jag inte riktigt hur hon vill definiera.
Är det poesi? Anhörigpoesi?
– Vad glad jag blir när du säger det. Jag jobbar mycket med språket. Jag blir lycklig av att formulera mig i text.
Att vara anhörig. Susanna Alakoski skriver: ”Anhörig, detta att vara anhörig till någon som super. Någon som knarkar. Någon som äter tabletter. Till någon som blandar cocktails. Pillerthrillers som brorsan säger.”
Hon skriver om att försöka förstå. Försöka tränga in. Men det går aldrig att tränga sig in hos en missbrukare. För de har ett alldeles eget stängt rum. Dit har bara drogerna tillträde. Och det är det som är så plågsamt, säger hon. Att vara utestängd.
– Det är ofta en stor sorg att inte få komma in. Att förlora den man älskar till det stängda rummet.
Alla anhöriga vet hur det känns. Att umgås med ett skal. Som anhörig utvecklar man strategier för att klara av det. Man blir ofta väldigt anpassningsbar. Läser av situationer blixtsnabbt. Ofta är de till synes duktiga och självgående barn som pysslar med sina påverkade föräldrar. Drar för gardiner. Skyler över. Packar sina egna matsäckar. Tänker ut sanningar som ska skydda föräldrar. Syskon som vaktar, stöttar, lånar ut pengar, tröstar, hotar och håller efter sina knarkande systrar och bröder, föräldrar och kärestor. Föräldrar som letar efter sina försvunna barn. Anhörigpinan. Skammen, den onda bojan.
– Samtidigt, om vi får möjlighet att läka kan vi bli målinriktade och drivande. Visionära och ansvarstagande. Ambitiösa och kreativa. Innerliga och ödmjuka. Orädda och tacksamma. Vi är dessutom snabbtänkta och vana att hitta konstruktiva lösningar. Och så vidare. Goda egenskaper som räcker ända till Kina.
Många blir effektiva arbetsnarkomaner, som Susanna Alakoski. Men många kraschar också – som Susanna Alakoski. När hon försökte axla sin historia, arbeta heltid kombinerat med små barn.
– Jag är så klart tacksam för mitt liv. Min framgångssaga. Jag är tacksam för att Svinalängorna blev så välläst. Att folk än i dag kommer fram och tackar och känner sig sedda i sin egen berättelse. Och efter kraschen har det gått ofattbart bra. Att skriva har varit att läka sår. Själva undersökningsprocessen läker mig. Jag mår också så bra av att formulera mig i text.
Hon är stolt. Hon är fortfarande den enda ur sin familj med högskoleutbuildning. I hennes familj har många dött till sviterna av sitt missbruk. Men inte hon. Hon är resultatet av en riktig ”klasskarusell” som hennes nästan vuxna dotter i dag kallar hennes liv.
– Men det har också gett mig ett underifrånperspektiv. Det är ur det jag jobbar.
Hela tiden. Arbetarförfattare? Ja kanske, men lika gärna invandrarförfattare, eller kvinnoförfattare.
Susanna Alakoski skriver att den nya boken för evigt är förknippat med dem som vinglar, stapplar, trippar och faller samman. Alla vi, som hon skriver, ”som befunnit oss lite för nära dem som Kryper, snubblar och rör sig ryckigt. Med de darrhänta som beställer in en stor stark i stället för kaffe en tidig morgon på Centralen. Vi som är anhöriga. Vi som sett bröder digga låtar som ´Cocaine´, ´Snowblind´ och spela ´Thinnertrasan vandrar mellan husen´. Vi vars systrar är ´Lucy in the sky with diamonds´. Vi som levt med tomflaskor, pipor, brass, joint, kokain och tjack. Vi som är bekanta med ord och fraser som sil, krana, mecka, slå i sig, knapra, tripp, fludder, panna, bensodiazepiner och ordet banan i en annan bemärkelse än just banan. Den ska handla om oss som sett Nära&Kära slå i sig en fix för att orka fixa. Sett Nära&Kära sortera kryp på väggar och lägga patienser med rosa elefanter. Vi de anhöriga till de rödhyade på föräldramötet, och sonens kompis, vars morsa ligger avsvimmad i hallen när han kommer hem från skolan. Denna bok ska handla om oss, som sett våra mödrar krampläsa Århundradets kärlekssaga. Som varit barn till föräldrar som sett på oss med ömsom frost och spisvarmt töcken. Boken kommer att handla om oss som präglats av att dölja. Om oss som saknat ett verbalt språk att utgå från.
Vi som blir över, som sedan lider av anhörigsorgen. Den obenämnbara, skamliga, den förfärligt fula.”
