Lönlös kamp?

I Kämpa Tillsammans antologi Lönlösa liv försöker skribenterna närma sig frågan om den samtida kapitalismens tillstånd. Veckans radarskribent har läst antologin, och funnit en välkommen ansats att förstå hur förändringarna i det globala ekonomiska systemet påverkar villkoren för politisk handling – samtidigt som han menar att vissa relevanta perspektiv saknas.

Det marxistiska kollektivet Kämpa Tillsammans har under flera års tid publicerat samhällsanalyser och anordnat den återkommande konferensen Vår makt. En grundläggande ambition i deras verksamhet är att förstå hur det moderna klassamhället ser ut och vilka organisatoriska möjligheter det ger upphov till för arbetarklassen. Deras senaste antologi Lönlösa liv är en del av denna ambition. Fem texter – varav merparten skrivna av anonyma författare – försöker på olika sätt närma sig frågan om den samtida kapitalismens tillstånd. Grundtesen är det har skett ett avgörande skifte från en industribaserad, socialdemokratiskt förvaltad välfärdskapitalism som blomstrade under efterkrigstiden till ett ekonomiskt tillstånd med ett förminskat industriproletariat, hög arbetslöshet och försvagad makt för arbetarklassen. Ett sådant tillstånd kräver nya strategier, och det är dessa som författarna försöker mejsla fram.

Arbetarklassen ses inte primärt som en grupp människor med en given relation till produktionen, det vill säga att arbeta inom den utan att ha kontroll över varken produktionsmedel eller det som produceras. I de inledande texterna ”Lönlösa liv” och ”Sisofys klasskamp” definieras i stället arbetarklassen – eller proletariatet, termerna används omväxlande – som den stora massa som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Denna klass saknar egna reserver och resurser, och i kristider – då arbetslösheten drastiskt ökar för vissa delar av befolkningen – blir det extra tydligt att det avgörande är lönearbetets funktion som försörjningsmedel, snarare än dess faktiska innehåll. Och just själva arbetslösheten är ett centralt tema i Lönlösa liv. Den arbetslöshet som vuxit fram de senaste decennierna är, enligt författarna, inte bara större rent kvantitativt, utan har även en annan innebörd. Tidigare kunde man prata om en ”industriell reservarmé”, ett slags arbetskraftsreserv som kunde flyta mellan produktionsgrenar och kallas in vid behov. Men en stor del av dagens arbetslösa fyller inte denna funktion. De är inte bara tillfälligtvis utan arbete; de är permanent överflödiga för produktionen som helhet. På grund av kapitalets effektiviseringar och omlokaliseringar alstras stora grupper människor som kapitalet helt enkelt inte har någon nytta av. De blir ”sin futuro”, utan framtid, vilket blev den sammanhängande beskrivningen av de människor som tog till gatan i England, Spanien, Grekland, Israel, Chile, Tunisien, Egypten och andra länder under åren efter finanskrisen 2008.

Anledningen till att vi har nått detta tillstånd är tvåfaldigt: dels klasskampen mellan arbete och kapital och dels konkurrensen mellan olika kapital. Det första fallet handlar om det mäktiga industriproletariat som utifrån sin viktiga roll inom produktionen kunde förhandla eller tvinga fram ökade löner, förbättrade arbetsförhållandena och generella välfärdssystem. Trots försök att disciplinera detta industriproletariat blev kapitalets mest effektiva strategi i slutändan att helt enkelt överge det. Man flyttade produktionen utomlands, till nya områden där arbetskraften inte var lika välorganiserad. Så förvandlades USA:s industribälte till ett rostbälte; fabrikerna tystnade och ersattes av arbetslöshetsåtgärder.

Men det var inte enbart konflikten mellan arbete och kapital som tvingade fram omlokaliseringar. Flera olika kapital konkurrerar om marknadsandelar och tvingas ständigt effektivisera produktionen. I fallet med USA:s en gång så omfattande bilindustri lyckades Tyskland och Japan under efterkrigstiden sakta nå upp till en konkurrenskraftig nivå. De amerikanska ägarna tvingades se sig om efter billigare arbetskraft och effektiviserad produktion om de skulle lyckas konkurrera med de tyska och japanska företagen. Produktionen flyttades först till Europa, och sedan till låglöneländer som Brasilien och senare Sydkorea.

Två skäl, således, för företagen att flytta på produktionen. Men ett problem blir inte mindre bara för att man flyttar på det. Arbetarna i de nyetablerade bilfabrikerna i låglöneländerna började givetvis organisera sig själva, och upptäckte snabbt vilken makt som stod att finna i förmågan att stoppa produktionen. Strejker och blockader möttes av repression, hot och nya förhandlingar innan det återigen blev dags för kapitalet att packa resväskan och bege sig av till nästa låglöneland.

Kapitalets drift att frigöra sig från ett problematiskt industriproletariat kan även tillfredsställas utan att produktionen behöver omlokaliseras. Genom att effektivisera produktionen – via exempelvis automatisering – behövs helt enkelt färre arbetare för samma slutmål. Medan det krävdes 20 000 arbetare på 1970-talet för att på General Motors producera 100 000 bilar, behövs det i dag endast cirka 6 000.

Omlokalisering och effektivisering av produktionen friställer arbetarna. Till viss del har dessa friställda arbetare sugits upp i tjänstesektorn; industriproletariatet har förvandlats till ett tjänsteproletariat. Men denna omställning är inte alls fullständig. En tredjedel av alla industrijobb har försvunnit i USA mellan 2000 och 2010, och efter krisen 2008 har 3,5 miljoner jobb gått förlorade. Dessa jobb har inte ersatts inom tjänstesektorn.

Men om kapitalet flyr från arbetarna via omlokalisering och automatisering står arbetarna själva plötsligt inför ett dilemma, som inte kan lösas inom den kapitalistiska ekonomin: Hur ska man kunna försörja sig själv när man blir arbetslös, om det var själva arbetet som skulle garantera en försörjning? Och vad hände med den organisering och makt som långsamt byggts upp när det visade sig att den så snabbt kunde slås ut?

I Lönlösa liv kritiseras den strategi som arbetarrörelsen utvecklade under 1900-talet. Denna gick ut på att försöka ta kontrollen över nationalstaten och med industriarbetarna som främsta maktbas reglera det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens makt blev med denna strategi avhängig kapitalets tillväxt. Men kapitalet kunde lätt kontra detta: nationalstatens roll blev i stället att garantera kapitalets globala ordning, vilket gjorde att omlokaliseringar kunde underminera de olika lokala arbetarkollektiven. De nationella parlamenten står maktlösa inför det utomparlamentariska och internationella kapitalet.

Vad ska då detta nya tillstånd – med stora massor som helt står utanför produktionen – leda till för nya strategier? Att vara besatt av de arbetslösas roll är givetvis ingenting unikt för Kämpa Tillsammans, utan delas av exempelvis socialdemokratin. Men där socialdemokratin ser att problem som måste lösas inom ramen för det kapitalistiska systemet, ser Kämpa Tillsammans en möjlighet att gå bortom det. Flera av texterna föreställer sig att de massor som inte ingår i produktionen, och aldrig kommer i kontakt med den, kan utveckla nya ekonomiska former, det vill säga nya icke-kapitalistiska sätt att producera och distribuera bruksvärden. Man menar helt enkelt att kapitalets flykt från arbetarna måste kontras med arbetarnas flykt från kapitalet.

Exakt hur detta kan gå till, och hur en sådan flykt ska organiseras, lämnas dock i dunkel. Det blir vid läsningen oklart hur den grupp som står utanför produktionen och som inte har någon maktbas ska kunna utgöra en maktfaktor i samhället. Många av de kamper som exploderat de senaste åren handlar om en vilja att integreras i systemet – att få en stabil tillvaro och ett jobb som motsvarar ens utbildning. Väldigt få exempel kan ges på kamper som syftar till att lämna systemet. I ljuset av denna dunkelhet kommer socialdemokratins recept, hur orealistiskt det än må vara, alltid att framstå som mer realistiskt: breda offentliga satsningar på infrastruktur och välfärdsprogram som ett sätt att inkludera fler människor i produktionen och därigenom öka arbetarklassens makt.

Men tillbaka till de kamper som har exploderat under åren efter finanskrisen 2008. I bidraget ”En världsomspännande strejkvåg” menar Steven Colatrella att det nyliberala, globala åtstramningsprogram som Reagan och Thatcher sjösatte i början av 1980-talet och som pågått sedan dess har stött på patrull i en global våg av masstrejker. Som exempel på sådana studerar han de strejker som skedde över hela världen den 21 och 22 oktober 2010: franska strejker mot Sarkozys pensionsåtstramningar, blockader av Atens hamnar, spanska flygledare och piloter som lägger ned arbetet, strejker av irländska brandmän och rumänska hamnarbetare samt ett kroatiskt hot om generalstrejk; utanför Europa strejker i Trinidad, Ghana och Nigeria, 80 000 arbetare på ett tebolag i Kenya som lägger ned arbetet i protest mot införandet av nya maskiner, lika många offentliganställda som strejkar i Chile. Jute- och textilindustrin i Bangladesh lamslås av strejker och Brasiliens bankanställda går tillbaka till jobbet med kraftiga löneökningar efter en lyckad strejk. Allt detta, och mycket mer, under loppet av 48 timmar. I september 2010 lade tillika uppskattningsvis 100 miljoner indier ned arbetet i en av världshistoriens största generalstrejker.

Colatrella menar att den globala strejkvågen är en effekt av att allt fler arbetare är inkluderade i en världsomspännande produktionskedja. Strejker inom sektorer för bas- och råvaror samt logistik är därför de mest aggressiva, och ofta sker de i nyetablerade industrier i låglöneländer. Den klassiska distinktionen mellan politisk och ekonomisk strejk är dessutom upphävd; det handlar inte endast om att genomdriva lönehöjningar, utan även att utmana den politiska struktur som leder till en ökad makt- och rikedomskoncentration i händerna på ett fåtal. Colatrellas slutsats går därför emot den som övriga texter i Lönlösa liv presenterar. Fler arbetare är inkluderade i produktionen, och därför har arbetarklassens makt ökat. Det är inom produktionen som kapitalets ordning utmanas.

Kämpa Tillsammans är influerade av den marxistiska tradition som växte fram i Italien under efterkrigstiden. Namn som Negri och Tronti är viktiga, tillsammans med Bordiga, som en tid innan kriget ledde det italienska kommunistpartiet. Men inom denna marxistiska strömning fanns det även viktiga kvinnliga teoretiker såsom Dalla Costa, James och Federici. Dessa lämnade avgörande bidrag till den marxistiska analysen. Tyvärr lyser dessa kvinnliga teoretiker med sin frånvaro i Lönlösa liv. Denna frånvaro är beklaglig, eftersom dessa kvinnliga teoretiker väckte avgörande frågor kring produktionens utformning i den kapitalistiska ekonomin som inte bara var av teoretiskt intresse, utan även identifierade viktiga politiska subjekt och strategier.

I stället för arbetskraftens produktion är det produktionen av själva arbetskraften som är central i den analys som dessa feministiska tänkare utvecklade. Arbetet som ingår i denna produktion, och reproduktion, av arbetskraften utförs primärt av kvinnor. Det är ett arbete som ofta är oavlönat och som inte räknas som ”produktivt” för kapitalet. Trots detta är det ett arbete som är centralt i det kapitalistiska systemet, eftersom det producerar den viktigaste varan av dem alla, nämligen just arbetskraften. Många kamper som sker kring detta arbete – såsom frågan om offentlig barnomsorg, mödra- och barnavård, hemarbetets utformning och fördelning etcetera – räknas inte alltid som klasskampsfrågor, men utgör i en fundamental bemärkelse kanske några av de allra viktigaste sådana. De italienska feministiska marxisterna analyserade detta arbete just utifrån ett sådant klasskampsperspektiv.

Den förhoppning som presenteras i Lönlösa liv, att de som står utanför produktionen på något sätt ska kapa de sista banden till denna produktion för att etablera en ny ordning, ter sig problematisk i ljuset av de negligerade feministiska marxisterna. Innan kvinnor kom ut i det offentliga arbetslivet i bred skara stod de delvis ”utanför produktionen”, men utgjorde via sitt reproduktiva arbete ändå ett absolut nödvändigt villkor för den. Och de befolkningsskikt som i dag står ”utanför produktionen” är ändå involverade i den, eftersom de – och återigen primärt kvinnorna – fortfarande reproducerar arbetskraften.

Endast genom att negligera detta reproduktiva arbete som nödvändigt för den kapitalistiska produktionen kan man utveckla en strategi som handlar om att ”lämna produktionen”. Kanske skulle de teman som de feministiska tänkarna inom den italienska marxismen problematiserat bidra till att skärpa innehållet i de strategier som Lönlösa liv försöker lyfta fram. Ironiskt nog är det också just inom det reproduktiva arbetet som vi har sett flest exempel på strategin att ”fly produktionen” som en lyckad form av klasskamp. De senaste åren har sjuksystrar från flertalet sjukvårdsavdelningar valt att säga upp sig kollektivt som ett sätt att få ökade löner och förbättrade arbetsvillkor.

Men analysen av det reproduktiva arbetets roll är inte helt frånvarande i antologin. Den mest drabbande texten handlar om detta arbete, och bär titeln ”Det döda arbetet”. De sista timmarna på vårdhemmet, den inhyrda vikarien som snabbt måste ta hand om den döende, mekaniskt utföra rätt rörelser med så mycket inlevelse som möjligt samtidigt som tanken går till anställningsformer och situationens absurditet – det alienerade arbetet beskrivs på ett sätt som teoretiska texter aldrig kan åstadkomma.

Lönlösa liv är en bok för sin tid – ett trevande och välkommet försök att förstå hur vårt samtida ekonomiska system har förändrats, och hur detta förändrar villkoren för politisk handling. Texterna är skrivna för en tydlig vänsterpublik och fungerar utmärkt att läsa tillsammans i en studiecirkel. Den dag de strategier och analyser som presenteras blir mer konkreta och inte kräver någon tidigare botanisering i vänsterns teoretiska flora och fauna kommer de även kunna nå ut till en större publik – och bli desto mer relevanta för de som vill gå bortom vår nuvarande ekonomiska ordning.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Facket Solidariska byggare har i år lyckats få ut stulna löner till över tre hundra arbetare. Foto: Axel Green, Janerik Henriksson/TT

Emil Boss:
”Vem bad honom arbeta?”

Emil Boss, som är förhandlare på migrantfacket Solidariska byggare, återger här ett samtal med en ansvarig på ett bolag som inte har betalat ut lön till sin personal och konstaterar att den svenska modellen inte mår särskilt bra.

Jag arbetar som förhandlare på migrantfacket Solidariska byggare. Fackföreningen har i år lyckats få ut stulna löner till över tre hundra arbetare. Organisationen är liten och lokal men lyckas ändå kräva ut cirka femton miljoner kronor om året till snickare, plattsättare och andra byggare som har drabbats av lönestölder. Så här kan det låta nuförtiden på fackliga förhandlingar (med bolag som har kollektivavtal): 

Byggbolaget i fråga har ansvarat för arbetskraften vid bygget av en arkitektritad lyxvilla ute på en ö i Stockholms skärgård. Arbetare har bott ute på ön i ditforslade byggbaracker och jag vågar inte ens gissa vilka produktionsbelopp det rör sig om. 

– Hej, jag heter då Emil Boss och jag är alltså fackligt ombud för V.D. 

– Varför har Kronofogden tagit pengar från mitt konto!!! Varför!! 

– Det här har både jag och domstolen försökt förklara och ni har fått själva domen, men ok: Ni har betalat ett skadestånd för att ni först inte svarade fackföreningen trots att ni fick kallelser genom auktoriserad delgivningsman och sedan svarade ni inte heller domstolen. Därför har ni betalat ett skadestånd. 

– Berätta varför jag skulle svara på det här (visar brev från Arbetsdomstolen). Det är ju helt oseriöst!!! 

– Ok, ok, men nu är vi ändå här till sist och ska ju förhandla om V.D:s lön. Vem ska föra protokoll? 

– Vi tänker inte skriva något protokoll! 

– Ok, då kan jag göra det. Vilka har vi närvarande? 

– Denys. 

– Efternamn? 

– Det tänker jag inte säga. 

– Jamen, ni måste ju såklart uppge namnen på de närvarande. 

– Aldrig!! 

– Ok ok. Vi börjar ändå (kan kolla efternamnet genom swish). 

– Varför får vi inte prata med V.D direkt? 

– Det beror på att ni har hotat honom, jag har hört flera inspelade samtal både med honom och med min kollega M.H. Du säger där att du ska ”knäcka gubbens näsa” och hyra folk som skär halsen av honom. 

– Vet du varför jag sa det då?! 

– Nej. 

– För att han M.H ringde mig. Efter klockan fem. Och han pratade om fackförening blabla och att jag ska betala blabla. Det var därför!!! 

– Du får ändå inte säga att du ska knäcka medlemmens näsa. 

– Jamen den här gubben då, vem bad honom egentligen att arbeta? Han kan ju ha kommit som en zigenare från skogen och bara börjat göra grejer och sen säger han ”jag ska ha lön”. 

– Nu var ju det här ute på en ö dit han blev körd med båt och han byggde där i över två månader. Det finns mycket dokumentation. Det verkar osannolikt att han skulle ha tagit sig ut dit, smugit in och byggt ett hus i flera månader. 

– Kanske han gjort det! 

Den svenska modellen mår inte särskilt bra.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
En skadad kvinna och ett skadat barn sitter på golvet på ett sjukhus
Skadade palestinier väntar på vård på al-Shifa-sjukhuset i Gaza. Sjukhuset attackerades och förstördes fem månader efter att den här bilden togs. Foto: Abed Khaled/TT

”Vi gjorde vad vi kunde, vi stannade till slutet”

Med en berättelse om en fiktiv palestinsk kirurg i Gaza – en text som i övrigt är baserad på verkliga händelser, vill läkaren och författaren, Darius Barimani, skriva fram både en protest mot attackerna riktade mot sjukvårdspersonal och en hyllning till alla vårdkolleger som dödats i Gaza.

Jag föddes i Gaza på slutet av 1970-talet, son till palestinska flyktingar. Ända sedan barnsben har jag drömt om att bli läkare, så efter gymnasiet började jag studera medicin på Al-Ahzar universitetet i Gaza. Under de första åren mörbultas vi med tentor och teori. Det är ett raster som får många, inklusive de som verkligen försöker, att ryka. Men detta var trots allt bara en liten föraning om det liv som skulle komma – ett liv präglat av ångest, stress och sömnlösa nätter. Och, i perioder, att inte ens hinna hem för att hålla sin nyfödda bebis, om så bara för en kort stund.

Darius Barimani. Foto: Privat

Jag var på Al-Shifa-sjukhuset när bomberna började regna över Gaza sommaren 2014. Men som vid en åskknall, där ljudet från blixten kommer med flera sekunders fördröjning, kände vi oss trygga – långt från bombernas epicentrum. Vi fortsatte arbeta medan kaoset pågick utanför. 

Efter tre år började mina kliniska placeringar på sjukhusen. Det var då jag började lära mig de praktiska färdigheter som skulle bli oumbärliga i min framtida roll som läkare. I samma veva lättade studierna något, vilket tillät mig lite fritid. Mitt intresse för trauma väcktes i samband med protesterna längs Gazas gräns under 2018–2019. Jag volontärarbetade för att hjälpa skadade landsmän under demonstrationerna, där vi kämpade för rätten att återvända till våra hem i Israel, varifrån vi fördrivits. 223 av oss dödades och över 15 000 skadades.

Jag fick amputera fler ben under dessa månader än vad de flesta kirurger gör under hela sin karriär. På andra sidan gränsen skedde inga allvarligare skador och inte en enda israelisk soldat dog till följd av protesterna, som till största delen var fredliga. Vi vädjade om västvärldens stöd på fredlig väg – men som vanligt möttes vi av tystnad, och några fördömanden kom aldrig.

2021 föll bomberna igen

När min dotter föddes våren 2021 började bomberna falla igen. Israelerna vräkte palestinska familjer på Västbanken och stormade Al-Aqsa-moskén med rökgranater och gevär. Hamas svarade med raketer, och Israel inledde flygräder. Jag var fast på sjukhuset när larmen gick. Ångesten var överväldigande – inte för min egen skull, utan för min familj.

Jag utförde en ljumskbråcksoperation på ett barn, medan jag kämpade för att hålla tankarna borta från min fru och nyfödda dotter. När operationen var klar, överlät jag stängningen av såret till operationssjuksköterskan och sprang hem, fortfarande klädd i mina gröna operationskläder. När jag närmade mig kvarteret gjorde avsaknaden av rökpelare att jag drog en lättnadens suck. Min familj var oskadd.

Livet återvände till vardagen, men världen glömde oss snabbt i skuggan av Rysslands invasion av Ukraina.

Helvetet i Gaza efter 7 oktober

Men den 7 oktober 2023 förändrades allt igen. Ingen palestinier kunde väl, efter närmare eftertanke, tro att situationen för palestinier skulle förbättras efter Hamas vansinnesdåd.

Jag förbannade mig över Hamas den oktobermorgonen. Jag visste att vi skulle gå några tuffa veckor till mötes, men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det helvete som Gaza snart skulle förvandlas till.

Bomberna hördes inte längre lika avlägset och började krypa sig närmare fredade platser såsom sjukhus och skolor. Efter explosionen vid Al-Ahli Arab-sjukhuset – som jag innerligt hoppades var ett misstag, kontaktade vi smugglare för att få min familj över gränsen till Egypten. Jag ville inget hellre än att följa med dem, men jag visste att jag inte kunde lämna Gaza. Som barnkirurg var mina färdigheter ovärderliga i den här mardrömmen.

Med familjen i säkerhet kunde jag arbeta mer fokuserat, även om bomberna föll tätare och närmare för varje dag. Vägarna var fyllda med skräp, översvämmade av avlopp och farliga att färdas på. Jag hörde rykten om att halva Zeitoun, där vi bodde, hade jämnats med marken, men jag kunde inte förmå mig att åka dit och se det med egna ögon.

Jag stannade på sjukhuset, där jag sov på några filtar i ett hörn, med kroppen täckt av loppor och kläderna fläckade av blod. Vatten för att tvätta sig fanns inte, och jag hade för länge sedan slutat oroa mig för blodsmittor.

Bomberna föll allt närmare, oupphörligt. Gudarna vet att det är svårt nog att vara kirurg även under normala omständigheter — med förråd fyllda av hundratals påsar blod, full personalstyrka och alla tänkbara kirurgiska instrument på armlängds avstånd. Men ändå förundrades jag över vad vi kunde åstadkomma med så lite: inga ordentliga narkosmedel, men ketaminförråden var fortfarande fyllda.

Vi opererade i ljuset från mobiltelefoner laddade med powerbanks, och rengjorde våra instrument så gott vi kunde med bara väteperoxid. Men när hjälpleveranserna blockerades från att komma in i Gaza började även lokalbedövningen ta slut, och snart tvingades jag göra kejsarsnitt helt utan bedövning. Jag bad till Gud att det skulle bli det värsta jag någonsin behövde göra.

Hur skulle det kunna bli värre?

Mitt största bekymmer var inte längre om vi skulle klara nästa operation, utan hur nära nästa bomb skulle slå ner. Jag har alltid haft svårt att sova på sjukhus, alltid varit på helspänn, redo att reagera på larmen, van att operera trots otaliga sömnlösa nätter. Men efter den 7 oktober förändrades något i mig. Jag trodde att rädslan hade lämnat mig. Det fanns inget kvar att vara rädd för — allt det värsta hade redan hänt, hur skulle det kunna bli värre? 

Men så kom en dag en liten flicka till akuten. Jag fick veta att hela hennes familj hade dödats i en israelisk flygräd. Läkarna förde henne direkt upp till operationssalen där jag stod redo och väntade på henne, sterilklädd. När jag såg hennes ansikte stannade tiden. Det var min systerdotter. Hon låg framför mig på bordet, och det fanns ingen tid eller möjlighet att ringa en annan kollega. Så jag började operera. Operationssjuksköterskan fick torka mitt ansikte gång på gång— men det var inte svett, det var tårar.

Min systerdotter överlevde och en familj som tagit skydd på sjukhuset, under föreställningen att platsen var helgad, tog med henne till säkerhet i Rafah.

Det här är det sista jag skriver. I detta ögonblick är Al-Shifa belägrat och när som helst kan soldaterna storma dörrarna som vi barrikaderat oss bakom. 

Vi gjorde vad vi kunde. Vi stannade till slutet. Glöm oss inte. 

Det här är inte min historia, men det kunde ha varit det – om jag hade fötts i Gaza. Till alla kollegor som dött i Gaza och världen över. Ni valde att viga era liv åt att hjälpa andra. Ni, precis som barnen, skulle ha skyddats. Vi förlåter aldrig hur den svenska regeringen och världen svek er. Vi glömmer er aldrig. 

Darius Barimani, Kirurg och författare

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Suzanne Osten 1944–2024. Foto: Leif R Jansson/TT

Suzanne Osten – med liv och konst som ett äventyr

Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.

Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen kan bidra med till kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka. 

Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap. 

Total tilltro till barnet

Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont. 

Suzanne Osten i samband sin 80-årsdag 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT

Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet. 

Fickteatern – teater för alla

Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum. 

Fickteaterns ensemble 1968: Gunnar Edander, Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Suzanne Osten. Foto: Bo Schreiber/TT

Suzanne Osten var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt. 

Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas. 

Suzanne Osten och skådespelaren Gunilla Röör inviger Pridefestivalen i Stockholm 2010. Foto: Maja Suslin/TT

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
"Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer." Foto: Jonas Ekströmer/TT, Byggnads, Kollage: Arbetaren

Unga Byggare: 3 procent lön är 100 procent svek

LO:s krav på en 3-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.

I dag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan det för andra är ännu en dag i ett långt yrkesliv. 

Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.

Lönen äts upp

Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. 6 kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222 kronor i timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare. 

När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme, det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen. 

Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast 3 procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.

LO har blivit svagt

Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en 3-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och i de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.

Lönekrav på 15 procent

Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222 kronor i timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt, speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.

Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.

Landsorganisationens förslag på 3 procent är i praktiken ett svek på 100 procent. 

Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Facklig manifestation utanför Teslas butik på Sveavägen i Stockholm
Trots att ingen hindrades från att gå in i butiken polisanmäldes manifestaionen utanför Tesla i centrala Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

Polisen anmäler facklig manifestation utanför Teslas butik i Stockholm

Den fackliga manifestationen utanför Teslas butik i centrala Stockholm polisanmäldes på måndagsförmiddagen.

– Det är vi själva som anmäler för brott mot ordningslagen då manifestationen inte är tillståndsgiven, säger Ola Österling som är Stockholmspolisens presstalesperson till Arbetaren.

Ett femtiotal personer samlades på måndagsmorgonen utanför Teslas butik på Sveavägen i centrala Stockholm med plakat och flygblad. På plats fanns förutom strejkvakter representanter för flera andra fackförbund. Den infekterade konflikten om kollektivavtal med den amerikanska elbilsjätten har nu pågått över ett år och läget ser, som Arbetare kunde rapportera i fredags, fortfarande låst ut.

Foto: Johan Apel Röstlund

– Jag är här för att stötta mina kompisar i IF Metall. I Sverige ska vi ha kollektivavtal helt enkelt, säger en kvinna på trottoaren utanför den exklusiva bilbutiken.

Hon är barnskötare, medlem i Kommunal och har bytt bort sitt arbetspass med en kollega för att kunna delta i manifestationen.

Andra är där som strejkvakter. Som exempelvis Mohammed Alansari.

För Mohammed Alansari var det viktigt att vara på plats utanför Tesla på måndagsmorgonen. Foto: Johan Apel Röstlund

“Håller ångan uppe”

– Vi måste hjälpas åt för att få till ett avtal med Tesla. Annars står arbetarna på deras verkstäder helt utan skydd, säger han och håller en bunt flygblad i händerna som han räcker över till förbipasserande.

En bit därifrån står Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST, och pratar med kollegor från andra fack. 

– Det är så otroligt viktigt att vi håller ångan uppe och stöttar den här kampen. Samtidigt hade jag önskat att ännu fler fackförbund slöt upp och drev på. Det skulle öka trycket på Tesla, säger hon.

Britta Lejon. Foto: Johan Apel Röstlund

Men trots att inga människor hindrats från att gå in i butiken valde polisen, bara 20 minuter efter det att manifestationen påbörjats, att göra en anmälan för brott mot ordningslagen.

Det bekräftar presstalesperson Ola Österling för Arbetaren.

– Jag vet faktiskt inte vad det innebär men vi kommer att stå här fram till klockan tolv idag, säger Emma Hansson som är ordförande i IF Metall i Stocholms län.

Emma Hansson. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är också på plats utanför huvudentrén och är trots anmälan nöjd med förmiddagen.

– Det har ju samlats en hel del folk och känns som en riktigt bra uppslutning. Att vi står här idag kanske inte kommer att leda till kollektivavtal men det är viktigt att vi fortsätter för att hitta en lösning för våra medlemmar, säger Emma Hansson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Vendela Engström:
Jens Stoltenberg: Riddare av Nato-orden 

“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.

För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön. 

”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna  gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst. 

Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen. 

Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.

Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget  första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen. 

Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan. 

Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.

Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare. 

Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.

För Sverige, ur tiden. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Klimatminister Romina Pourmokhtari och regeringen sågas när de svenka utslöppen ökar.
Klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av Tidöregeringens politik har ökat utsläppen. Bildmontage. Foto: Bild: Roald Berit/TT och Jacob Åkersten Brodén/TT

Tidöregeringen sågas när utsläppen ökar: ”Väntat och katastrofalt”


För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.

– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.

Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.

Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.

Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.

Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.

– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.

Kristina Östman. Foto: Naturskyddsföreningen

“Totalt haveri”

Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.

– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.

Bryter mot klimatlagen

Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.

Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.

I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.

Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.

– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.

Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"Vi kräver att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet". Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT, Leo Correa/TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Claudio Bresciani/TT

Till SACO, LO och TCO: ”Stoppa Israel”

Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.

Till SACO, LO och TCO,

Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel. 

Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.

Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.

Facken kräver markeringar mot Israel

Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige. 

I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen. 

Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen: 

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!

Hälsningar,
66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
S uppgörelse med Tidöregeringen är inte tillräckligt för nödvändiga framtida investeringar som gynnar unga arbetare, skriver debattörerna William Sundberg (tv) och Cajsa Holmqvist (mitten), Unga Byggare. Foto: Claudio Bresciani/TT, Terese Perman och Lotta Jepsen Sjölander

Unga Byggare: ”S sviker en generation arbetare med balansmålet”

Unga Byggare ser Socialdemokraternas och Centerpartiets uppgörelse med Tidöpartierna om att överge överskottsmålet i svensk ekonomi som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera arbetare.

Nyheten om den uppgörelse som Socialdemokraterna och Centerpartiet gjort med Tidöpartierna och som innebär att överskottsmålet för Sveriges finanser kommer skrotas och ersättas med ett balansmål är ett svek mot landets byggnadsarbetare och arbetare i stort.

När uppgörelsen dessutom görs i stängda rum utan insyn är det ett sätt att undergräva demokratin, och det känns som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera oss arbetare. 

Under flera års tid har vi sett behoven av satsningar på infrastruktur, elnät, VA-nät, utbildning, nyproduktion av bostäder men också upprustning och energieffektivisering av miljonprogrammen. 

Under samma tid har vi sett att stora omfattande investeringar i Sverige inte har blivit verklighet i förhållande till behovet.

Balansmålet är inte tillräckligt

Arbetslösheten har ökat till hela 8,2 procent enligt Statistiska centralbyrån. Sverige ligger nu på tredje plats med EU:s tredje högsta arbetslöshet, och inom byggbranschen är arbetslösheten värst bland de unga. Just nu är det bara ett fåtal av dem som går ut byggprogrammet på gymnasiet som får jobb efter studenten.  Det kan vi jämföra med en arbetslöshet som låg strax under 2 procent före 90-talskrisen. 

Det balansmål som det nu står klart att man kommit överens om bakom stängda dörrar tycker inte vi är tillräckligt för att möta den ökade arbetslösheten eller de behov som Sverige står inför. 

Sveriges unga arbetare hade hoppats på mer för att sätta fart på ekonomin men också för att lösa de utmaningar vi står inför gällande klimatomställning, bostadsbrist, utbyggnad och renoveringar av järnvägen, en större inhemsk livsmedelsproduktion och ett utbyggt försvar.

Med det nya balansmålet riskerar vi bara att kunna uppfylla en bråkdel av det investeringsbehov vi har. Ny kärnkraft riskerar att sluka det investeringsutrymme man öppnat upp för. Av historien har vi lärt oss att i perioder av låg tillväxt och hög arbetslöshet är det arbetarklassen som får det tuffast och en minskad frihet, därför tycker vi att denna överenskommelse är ett svek mot alla Sveriges arbetare.

Investeringar över tid

Med detta sagt är vi heller inga slösaktiga och naiva ungdomar som tror att sms-lån löser tillvaron. Utan vi vill se investeringar i sådant som kommer betala tillbaka över tid. Stabil elförsörjning med tillgång till billig grön el gör att produktionen kan vara stabil. Infrastruktur betalar också tillbaka sig, där malmbanan är ett tydligt exempel men också att rörligheten i befolkningen har positiva effekter på arbetsmarknad och livskvalitet.

Att lösa bostadsbristen kommer även ge positiva effekter på arbetsmarknaden när människor kan flytta dit jobben och utbildningarna finns. Nya bostäder är också stabila värden som vi har nytta av över lång tid. Ökade satsningar på livsmedelsproduktionen kommer att skapa nya viktiga arbetstillfällen, men även göra Sverige mindre importberoende av något så livsnödvändigt som maten.

Sveriges statsskuld är också väldigt mycket mindre än andra jämförbara länder som gör att vi har möjlighet att våga investera i att möta framtidens utmaningar och behov. När staten sparar och inte lånar för satsningar måste befolkningen på individnivå belåna sig för att upprätthålla tillväxten och levnadsstandarden, detta gör Sveriges befolkning räntekänsliga vilket framförallt många unga som köpt eller tänkt köpa bostad fått känna av under de senaste åren.   

Jämlika förutsättningar

Detta handlar även om jämlika förutsättningar för olika generationer. Många som i dag är pensionärer har fått uppleva stora statliga satsningar som förbättrade levnadsstandarden för hela befolkningen. En aktiv industripolitik har genom historien tryggat arbetstillfällen och tillväxt. Ett miljonprogram som gjort att vanliga arbetare kunde förverkliga sina drömmar om en egen villa eller lägenhet utan att behöva belåna sig så högt att en arbetarlön inte klarade av att amortera lånet under en livstid.

Men även vetskapen om att arbetstillfällen finns, där man uppfyller ett viktigt syfte och där risken att hamna i arbetslöshet är liten. Jämfört med dagens gig-ekonomi där många jobb känns både osäkra och ganska meningslösa. 

Sveriges och EU:s politiker måste våga satsa annars springer resten av världens ekonomier som vågar satsa på framtiden ifrån oss.

William Sundberg och Cajsa Holmqvist, Unga Byggare

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision protesterar mot Tidöregeringens planer på an angiverilag.
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision är två av trettiotalet talare på onsdagens manifestation mot regeringens planer på en så kallad angiverilag. Foto: Jessica Gow/TT, Henrik Montgomery/TT och Oscar Olsson/TT

Facken om angiverilagen: Tidöpartierna har gått för långt


Kritiken är stenhård. Både fackförbund och människorättsorganisationer kraftsamlar nu för att stoppa Tidöregeringens kontroversiella förslag om en angiverilag. 

– Sammanslutningen från civilsamhället är i det närmaste total och det råder en fullständig samsyn i att det här är helt fel väg att gå, säger Anna Johansson som är generalsekreterare på svenska Amnesty till Arbetaren.

Hon är en av trettiotalet talare som på onsdag samlas för en stor manifestation på Sergels torg i centrala Stockholm under parollen Stoppa angiverilagen.

Liknande demonstrationer har redan hållits i flera andra svenska kommuner sedan den SD-stödda regeringen strax efter valet 2022 meddelade att de ville se en lag där offentlighetsanställda ”ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.

– Konsekvenserna skulle bli att det så kallade skuggsamhället förvärras. Att brottsutsatta inte törs kontakta polisen, att sjuka inte vågar söka vård eller att barn till papperslösa, som redan är en väldigt utsatt grupp, inte går till skolan av risk för att bli anmäld, säger Anna Johansson.

Hon, och flera andra människorättsorganisationer med henne, har länge kritiserat det omdiskuterade lagförslaget.

En statligt ledd utredning kring lagen väntas presenteras den 29 november, och förslaget har väckt känslor även utanför Sveriges gränser.

– Det är fullständigt omänskligt, kommenterade exempelvis Michele Levoy, från den europeiska människorättsorganisationen Picum, lagförslaget i brittiska The Guardian tidigare i höstas.

Arbetaren har vid flera tillfällen rapporterat om den kokande ilskan och ökade oron bland sjuksköterskor, läkare, socialsekreterare, lärare och andra yrkesgrupper som riskerar påverkas av lagen.

– Regeringens förslag är inte förenligt med vare sig vår yrkesetik, vårt uppdrag eller med Barnkonventionen, sade Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand till Arbetaren förra året.

Välfärdsfacken enade mot angiverilagen

Bakom manifestationen i Stockholm nu på onsdag står de fem fackförbunden inom välfärdssektorn som sammanlagt företräder 1,2 miljoner medlemmar. 

Veronica Magnusson är förbundsordförande i Vision som organiserar bland annat socialsekreterare, tandsköterskor och läkarsekreterare.

Även hon ska tala på onsdag och skräder inte orden mot lagförslaget.

– Vill vi ha ett angivarsamhälle? Införs lagen är det ett stort steg mot ett allt mer auktoritärt system som skulle försämra välfärdsuppdraget i grunden, säger Veronica Magnusson.

Enligt henne och flera andra fackliga företrädare skulle anställda inom exempelvis kommuner tvingas till helt nya arbetsuppgifter om lagen går igenom. Många lärare och andra berörda yrkesgrupper har varnat för massuppsägningar om regeringen står på sig.

– Därför lägger facket inom välfärden ny allt krut på att det här inte ska bli verklighet. Det är en fråga där Tidöpartierna gått alldeles för långt och de måste helt enkelt ta hänsyn till vilka konsekvenser det skulle leda till för alla som jobbar inom den offentliga sektorn. Det är inte för sent att ändra sig och jag förväntar mig att de nu lyssnar på oss och inte går vidare med lagen, säger Veronica Magnusson.

Förutom fackförbund och människorättsorganisationer har även flera av Sveriges kommuner och regioner tagit aktiv ställning mot lagen om anmälningsplikt för offentligt anställda.

– Kravet att ange papperslösa barn kan aldrig hamna på barnskötare, undersköterskor eller elevassistenter. Alla barn ska känna sig trygga när de går till förskolan. Papperslösa ska känna sig trygga när de söker vård. Välfärden ska vara en trygg plats fri från angiveri. Därför måste förslaget stoppas, säger Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal i ett pressmeddelande inför onsdagens manifestation.

Publicerad Uppdaterad