I Kämpa Tillsammans antologi Lönlösa liv försöker skribenterna närma sig frågan om den samtida kapitalismens tillstånd. Veckans radarskribent har läst antologin, och funnit en välkommen ansats att förstå hur förändringarna i det globala ekonomiska systemet påverkar villkoren för politisk handling – samtidigt som han menar att vissa relevanta perspektiv saknas.
Det marxistiska kollektivet Kämpa Tillsammans har under flera års tid publicerat samhällsanalyser och anordnat den återkommande konferensen Vår makt. En grundläggande ambition i deras verksamhet är att förstå hur det moderna klassamhället ser ut och vilka organisatoriska möjligheter det ger upphov till för arbetarklassen. Deras senaste antologi Lönlösa liv är en del av denna ambition. Fem texter – varav merparten skrivna av anonyma författare – försöker på olika sätt närma sig frågan om den samtida kapitalismens tillstånd. Grundtesen är det har skett ett avgörande skifte från en industribaserad, socialdemokratiskt förvaltad välfärdskapitalism som blomstrade under efterkrigstiden till ett ekonomiskt tillstånd med ett förminskat industriproletariat, hög arbetslöshet och försvagad makt för arbetarklassen. Ett sådant tillstånd kräver nya strategier, och det är dessa som författarna försöker mejsla fram.
Arbetarklassen ses inte primärt som en grupp människor med en given relation till produktionen, det vill säga att arbeta inom den utan att ha kontroll över varken produktionsmedel eller det som produceras. I de inledande texterna ”Lönlösa liv” och ”Sisofys klasskamp” definieras i stället arbetarklassen – eller proletariatet, termerna används omväxlande – som den stora massa som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Denna klass saknar egna reserver och resurser, och i kristider – då arbetslösheten drastiskt ökar för vissa delar av befolkningen – blir det extra tydligt att det avgörande är lönearbetets funktion som försörjningsmedel, snarare än dess faktiska innehåll. Och just själva arbetslösheten är ett centralt tema i Lönlösa liv. Den arbetslöshet som vuxit fram de senaste decennierna är, enligt författarna, inte bara större rent kvantitativt, utan har även en annan innebörd. Tidigare kunde man prata om en ”industriell reservarmé”, ett slags arbetskraftsreserv som kunde flyta mellan produktionsgrenar och kallas in vid behov. Men en stor del av dagens arbetslösa fyller inte denna funktion. De är inte bara tillfälligtvis utan arbete; de är permanent överflödiga för produktionen som helhet. På grund av kapitalets effektiviseringar och omlokaliseringar alstras stora grupper människor som kapitalet helt enkelt inte har någon nytta av. De blir ”sin futuro”, utan framtid, vilket blev den sammanhängande beskrivningen av de människor som tog till gatan i England, Spanien, Grekland, Israel, Chile, Tunisien, Egypten och andra länder under åren efter finanskrisen 2008.
Anledningen till att vi har nått detta tillstånd är tvåfaldigt: dels klasskampen mellan arbete och kapital och dels konkurrensen mellan olika kapital. Det första fallet handlar om det mäktiga industriproletariat som utifrån sin viktiga roll inom produktionen kunde förhandla eller tvinga fram ökade löner, förbättrade arbetsförhållandena och generella välfärdssystem. Trots försök att disciplinera detta industriproletariat blev kapitalets mest effektiva strategi i slutändan att helt enkelt överge det. Man flyttade produktionen utomlands, till nya områden där arbetskraften inte var lika välorganiserad. Så förvandlades USA:s industribälte till ett rostbälte; fabrikerna tystnade och ersattes av arbetslöshetsåtgärder.
Men det var inte enbart konflikten mellan arbete och kapital som tvingade fram omlokaliseringar. Flera olika kapital konkurrerar om marknadsandelar och tvingas ständigt effektivisera produktionen. I fallet med USA:s en gång så omfattande bilindustri lyckades Tyskland och Japan under efterkrigstiden sakta nå upp till en konkurrenskraftig nivå. De amerikanska ägarna tvingades se sig om efter billigare arbetskraft och effektiviserad produktion om de skulle lyckas konkurrera med de tyska och japanska företagen. Produktionen flyttades först till Europa, och sedan till låglöneländer som Brasilien och senare Sydkorea.
Två skäl, således, för företagen att flytta på produktionen. Men ett problem blir inte mindre bara för att man flyttar på det. Arbetarna i de nyetablerade bilfabrikerna i låglöneländerna började givetvis organisera sig själva, och upptäckte snabbt vilken makt som stod att finna i förmågan att stoppa produktionen. Strejker och blockader möttes av repression, hot och nya förhandlingar innan det återigen blev dags för kapitalet att packa resväskan och bege sig av till nästa låglöneland.
Kapitalets drift att frigöra sig från ett problematiskt industriproletariat kan även tillfredsställas utan att produktionen behöver omlokaliseras. Genom att effektivisera produktionen – via exempelvis automatisering – behövs helt enkelt färre arbetare för samma slutmål. Medan det krävdes 20 000 arbetare på 1970-talet för att på General Motors producera 100 000 bilar, behövs det i dag endast cirka 6 000.
Omlokalisering och effektivisering av produktionen friställer arbetarna. Till viss del har dessa friställda arbetare sugits upp i tjänstesektorn; industriproletariatet har förvandlats till ett tjänsteproletariat. Men denna omställning är inte alls fullständig. En tredjedel av alla industrijobb har försvunnit i USA mellan 2000 och 2010, och efter krisen 2008 har 3,5 miljoner jobb gått förlorade. Dessa jobb har inte ersatts inom tjänstesektorn.
Men om kapitalet flyr från arbetarna via omlokalisering och automatisering står arbetarna själva plötsligt inför ett dilemma, som inte kan lösas inom den kapitalistiska ekonomin: Hur ska man kunna försörja sig själv när man blir arbetslös, om det var själva arbetet som skulle garantera en försörjning? Och vad hände med den organisering och makt som långsamt byggts upp när det visade sig att den så snabbt kunde slås ut?
I Lönlösa liv kritiseras den strategi som arbetarrörelsen utvecklade under 1900-talet. Denna gick ut på att försöka ta kontrollen över nationalstaten och med industriarbetarna som främsta maktbas reglera det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens makt blev med denna strategi avhängig kapitalets tillväxt. Men kapitalet kunde lätt kontra detta: nationalstatens roll blev i stället att garantera kapitalets globala ordning, vilket gjorde att omlokaliseringar kunde underminera de olika lokala arbetarkollektiven. De nationella parlamenten står maktlösa inför det utomparlamentariska och internationella kapitalet.
Vad ska då detta nya tillstånd – med stora massor som helt står utanför produktionen – leda till för nya strategier? Att vara besatt av de arbetslösas roll är givetvis ingenting unikt för Kämpa Tillsammans, utan delas av exempelvis socialdemokratin. Men där socialdemokratin ser att problem som måste lösas inom ramen för det kapitalistiska systemet, ser Kämpa Tillsammans en möjlighet att gå bortom det. Flera av texterna föreställer sig att de massor som inte ingår i produktionen, och aldrig kommer i kontakt med den, kan utveckla nya ekonomiska former, det vill säga nya icke-kapitalistiska sätt att producera och distribuera bruksvärden. Man menar helt enkelt att kapitalets flykt från arbetarna måste kontras med arbetarnas flykt från kapitalet.
Exakt hur detta kan gå till, och hur en sådan flykt ska organiseras, lämnas dock i dunkel. Det blir vid läsningen oklart hur den grupp som står utanför produktionen och som inte har någon maktbas ska kunna utgöra en maktfaktor i samhället. Många av de kamper som exploderat de senaste åren handlar om en vilja att integreras i systemet – att få en stabil tillvaro och ett jobb som motsvarar ens utbildning. Väldigt få exempel kan ges på kamper som syftar till att lämna systemet. I ljuset av denna dunkelhet kommer socialdemokratins recept, hur orealistiskt det än må vara, alltid att framstå som mer realistiskt: breda offentliga satsningar på infrastruktur och välfärdsprogram som ett sätt att inkludera fler människor i produktionen och därigenom öka arbetarklassens makt.
Men tillbaka till de kamper som har exploderat under åren efter finanskrisen 2008. I bidraget ”En världsomspännande strejkvåg” menar Steven Colatrella att det nyliberala, globala åtstramningsprogram som Reagan och Thatcher sjösatte i början av 1980-talet och som pågått sedan dess har stött på patrull i en global våg av masstrejker. Som exempel på sådana studerar han de strejker som skedde över hela världen den 21 och 22 oktober 2010: franska strejker mot Sarkozys pensionsåtstramningar, blockader av Atens hamnar, spanska flygledare och piloter som lägger ned arbetet, strejker av irländska brandmän och rumänska hamnarbetare samt ett kroatiskt hot om generalstrejk; utanför Europa strejker i Trinidad, Ghana och Nigeria, 80 000 arbetare på ett tebolag i Kenya som lägger ned arbetet i protest mot införandet av nya maskiner, lika många offentliganställda som strejkar i Chile. Jute- och textilindustrin i Bangladesh lamslås av strejker och Brasiliens bankanställda går tillbaka till jobbet med kraftiga löneökningar efter en lyckad strejk. Allt detta, och mycket mer, under loppet av 48 timmar. I september 2010 lade tillika uppskattningsvis 100 miljoner indier ned arbetet i en av världshistoriens största generalstrejker.
Colatrella menar att den globala strejkvågen är en effekt av att allt fler arbetare är inkluderade i en världsomspännande produktionskedja. Strejker inom sektorer för bas- och råvaror samt logistik är därför de mest aggressiva, och ofta sker de i nyetablerade industrier i låglöneländer. Den klassiska distinktionen mellan politisk och ekonomisk strejk är dessutom upphävd; det handlar inte endast om att genomdriva lönehöjningar, utan även att utmana den politiska struktur som leder till en ökad makt- och rikedomskoncentration i händerna på ett fåtal. Colatrellas slutsats går därför emot den som övriga texter i Lönlösa liv presenterar. Fler arbetare är inkluderade i produktionen, och därför har arbetarklassens makt ökat. Det är inom produktionen som kapitalets ordning utmanas.
Kämpa Tillsammans är influerade av den marxistiska tradition som växte fram i Italien under efterkrigstiden. Namn som Negri och Tronti är viktiga, tillsammans med Bordiga, som en tid innan kriget ledde det italienska kommunistpartiet. Men inom denna marxistiska strömning fanns det även viktiga kvinnliga teoretiker såsom Dalla Costa, James och Federici. Dessa lämnade avgörande bidrag till den marxistiska analysen. Tyvärr lyser dessa kvinnliga teoretiker med sin frånvaro i Lönlösa liv. Denna frånvaro är beklaglig, eftersom dessa kvinnliga teoretiker väckte avgörande frågor kring produktionens utformning i den kapitalistiska ekonomin som inte bara var av teoretiskt intresse, utan även identifierade viktiga politiska subjekt och strategier.
I stället för arbetskraftens produktion är det produktionen av själva arbetskraften som är central i den analys som dessa feministiska tänkare utvecklade. Arbetet som ingår i denna produktion, och reproduktion, av arbetskraften utförs primärt av kvinnor. Det är ett arbete som ofta är oavlönat och som inte räknas som ”produktivt” för kapitalet. Trots detta är det ett arbete som är centralt i det kapitalistiska systemet, eftersom det producerar den viktigaste varan av dem alla, nämligen just arbetskraften. Många kamper som sker kring detta arbete – såsom frågan om offentlig barnomsorg, mödra- och barnavård, hemarbetets utformning och fördelning etcetera – räknas inte alltid som klasskampsfrågor, men utgör i en fundamental bemärkelse kanske några av de allra viktigaste sådana. De italienska feministiska marxisterna analyserade detta arbete just utifrån ett sådant klasskampsperspektiv.
Den förhoppning som presenteras i Lönlösa liv, att de som står utanför produktionen på något sätt ska kapa de sista banden till denna produktion för att etablera en ny ordning, ter sig problematisk i ljuset av de negligerade feministiska marxisterna. Innan kvinnor kom ut i det offentliga arbetslivet i bred skara stod de delvis ”utanför produktionen”, men utgjorde via sitt reproduktiva arbete ändå ett absolut nödvändigt villkor för den. Och de befolkningsskikt som i dag står ”utanför produktionen” är ändå involverade i den, eftersom de – och återigen primärt kvinnorna – fortfarande reproducerar arbetskraften.
Endast genom att negligera detta reproduktiva arbete som nödvändigt för den kapitalistiska produktionen kan man utveckla en strategi som handlar om att ”lämna produktionen”. Kanske skulle de teman som de feministiska tänkarna inom den italienska marxismen problematiserat bidra till att skärpa innehållet i de strategier som Lönlösa liv försöker lyfta fram. Ironiskt nog är det också just inom det reproduktiva arbetet som vi har sett flest exempel på strategin att ”fly produktionen” som en lyckad form av klasskamp. De senaste åren har sjuksystrar från flertalet sjukvårdsavdelningar valt att säga upp sig kollektivt som ett sätt att få ökade löner och förbättrade arbetsvillkor.
Men analysen av det reproduktiva arbetets roll är inte helt frånvarande i antologin. Den mest drabbande texten handlar om detta arbete, och bär titeln ”Det döda arbetet”. De sista timmarna på vårdhemmet, den inhyrda vikarien som snabbt måste ta hand om den döende, mekaniskt utföra rätt rörelser med så mycket inlevelse som möjligt samtidigt som tanken går till anställningsformer och situationens absurditet – det alienerade arbetet beskrivs på ett sätt som teoretiska texter aldrig kan åstadkomma.
Lönlösa liv är en bok för sin tid – ett trevande och välkommet försök att förstå hur vårt samtida ekonomiska system har förändrats, och hur detta förändrar villkoren för politisk handling. Texterna är skrivna för en tydlig vänsterpublik och fungerar utmärkt att läsa tillsammans i en studiecirkel. Den dag de strategier och analyser som presenteras blir mer konkreta och inte kräver någon tidigare botanisering i vänsterns teoretiska flora och fauna kommer de även kunna nå ut till en större publik – och bli desto mer relevanta för de som vill gå bortom vår nuvarande ekonomiska ordning.
