Vi hade slavar i Europa, fram till runt 1860. Riktiga slavar. Sådana man kan sälja på marknad, som nyttoföremål. I Rumänien, som avskaffade slaveriet 1858, var det romer som hölls som slavar. Vi har länge fördömt slaveri i Sverige. Det är ett barbari vi inte vill befatta oss med. Många av oss har förståelse för […]
Vi hade slavar i Europa, fram till runt 1860. Riktiga slavar. Sådana man kan sälja på marknad, som nyttoföremål. I Rumänien, som avskaffade slaveriet 1858, var det romer som hölls som slavar.
Vi har länge fördömt slaveri i Sverige. Det är ett barbari vi inte vill befatta oss med. Många av oss har förståelse för att afroamerikaner kör en ojämn fajt mot systemet, i ett samhälle där de från början var oskyldiga fångar, och där de fortfarande döms ut.
Men när Rumäniens slavar kommer hit, för att fly undan den rasism som finns mot det slavfolk som romerna är för rumänerna, är vi inte lika förstående. I Sverige har det satts eld på de presenningar under vilka det de kallar för ”hem” finns. Åsynen av uppspikade plank, som de mer lyckosamma individerna av det före detta slavfolket bor bakom, har retat gallfeber på den delen av Sverige, som själva hävdar att de är för frihet.
Ibland har det framträtt representanter för det rumänska folket, som säger att vi inte ska ge pengar, att tiggarna lurar oss, och att det är organiserat. De är själva inte romer. Det är lite som att fråga de vita
i Sydafrika om hur de svarta uppförde sig under apartheiden, och hur de svarta tagit vara på sina möjligheter sedan den upphörde.
Om vi ser en hund som har ont, för att den blivit sparkad, ska då den person som sparkat hunden få vara den som avgör om den ska få hjälp? Tänk om hunden är en liten pojke som heter Emil, som är 14 år och tigger utanför Konsum i ditt bostadsområde? För mig är det självklart vilka vi ska fråga. Och vad vi ska fråga var och en. Men för alla är det tydligen inte självklart. För en del människor räcker det tydligen att sätta eld på Emil och hans familj när de sover. För att tysta frågorna, och slippa de jobbiga svaren. En del andra åker runt på sin fritid och tar kort på Emil och hans familj, och deras eventuella tillhörigheter, för att misstänkliggöra dem på forum de själva inte har tillgång till.
I mitt eget Västerbotten har jag fått höra att frågan egentligen tillhör Rumänien. Det ska inte behöva vara Umeås problem.
Snälla Umeå. Det var kulturhuvudstadsår. Ni hade aldrig behövt se EU-migranterna som ett problem. Tillsammans med dem hade Umeå kunnat hamna på kartan på ett aldrig förut skådat vis. Sång, musik, mat. Hade ni frågat, så hade vi kommit. Hade ni nappat på de idéer vi hade, så hade vi kommit. Det hade blivit ett tabberas och en baluns utan dess like.
De före detta slavarna är fortfarande inte fria i Rumänien. De är inte heller fria här. De är beroende av vår välvilja, och deras barns överlevnad hänger på hur sympatiska vi tycker att de är. Att tigga är inte fult. Det är ett sätt att överleva. Det är den sida vi sitter på som på som är ful. Det är att vara den som ger tummen upp eller ned för barns möjlighet att äta sig mätta som är riktigt obehagligt. Det är tyvärr priset för att låta det kollektiva ansvaret ersättas av ideellt arbete.
