Allt sedan 1990-talskrisen har svensk vård- och omsorgssektor varit utsatt för en konstant nedskärningspolitik. Såväl ideologiskt kritiserad för att vara ”ineffektiv” som utsvält för att vi måste ”spara i ladorna” av varierande orsaker såsom lågkonjunktur, undvika skattehöjningar eller något annat.
Politiker från höger till vänster talar sig gärna varma för att vården ”får mer resurser i år än någonsin” i absoluta tal, men som andel av den totala ekonomin sjunker den, samtidigt som befolkningen och behoven ökar.
Som hjälpmedel i nedskärningspolitiken, eller i vissa fall kanske snarare som en framtvingad konsekvens av den, ser vi en rad olika strategier från politiker och arbetsköpare för att skyla över bristerna såväl
som splittra vårdarbetarna.
Den individuella lönesättningen är kanske ett av de mer uppenbara sätten att splittra vårdarbetarkollektiven och få dem att tävla mot varandra om ledningens gunst i stället för att resa kollektiva lönekrav.
På senare år har det stått klart att rent industriella inslag även har smugit sig in i vårdsektorn – såsom tidsstudier, mätningar och den så kallade lean-filosofin, där medarbetarna görs aktiva i ett ”ständigt förbättringsarbete” som, även om det säkert skapar en del vettiga förbättringar, även detta ger incitament till ytterligare mindre resurser, dessutom med de anställda som alibi.
Rapporterna om ett ”löpandebandstänkande” inom vårdsektorn var i samband med 1990-talskrisen alarmarande i sig, men från den tiden fram till i dag – med allt från stopptider till kvalitetsförbättringar som förefaller ske med allt kortare intervaller, vilka ska redovisas veckovis för att sedan utformas till nya arbetsuppgifter, vilka sedan delegeras för att täppa till luckor och onödig tidsförlust – är det lätt att förstå hur lean-filosofin, idén om en produktion utifrån så kallade ”ständiga förbättringar”, på allvar har slagit rot inom vårdsektorn.
Produktionsidén säljs in och anpassas från industri till vårdproduktion utifrån tanken att ”jobba smartare, inte hårdare” samt ”ordning och reda, mer produktivitet, mindre stress” och så vidare. Rapporterna om att den verkliga effekten är att tidsrymderna blir allt mindre och tätare, vilket leder till ökad stress för personalen, tystas ofta ned av arbetsköparna. Likaså hur den från ”arbetsgolvet” riktade kritiken om hur teknisk utrustning som loggar stopptider ned till minsta detalj skapar en övervakning som gör det extra svårt att över huvud taget andas ut mellan arbetsuppgifterna ens de kortaste stunder.
Det finns en mängd olika produktionssätt som bygger på en ren managementkultur, vilken i grunden är en tvåstegsraket för att dels dressera arbetskraften, dels maximera effektiviteten och i synnerhet vinstuttaget.
Oavsett vad man kallar den managementkultur som hamras ned av arbetsköparna inom vårdsektorn så handlar det om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan om att jobba mer intensivt. Att springa i stället för att gå.
Genom att göra personalgrupperna ”självstyrande” förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna, och för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Till och med det gamla oket med delade turer har ökat igen, vilket inte är något annat än ett sätt att mörka den underbemanning som är så utbredd inom många verksamheter.
Alla är dock inte nöjda med utvecklingen och tendenser till motstånd kan skönjas alltmer. Där fackföreningarna misslyckats med att vara en motmakt, och tyvärr i vissa fall aktivt medverkat till denna utveckling, har en rad andra lovvärda initiativ poppat upp.
En del har handlat om breda, organiserade och långsiktiga försök till opinionsbildning och förändring, så som Vårdvrålet, Hemtjänstsupproret och inte minst Inte under 25 000-rörelsen som kämpat för att på ett medvetet och organiserat sätt pressa upp de förödande låga ingångslönerna för sjuksköterskor.
En annan kampmetod som blir vanligare är massjukskrivningar och massuppsägningar i protest mot försämringar. Detta har vid ett flertal tillfällen tvingat ledningar att backa och kan vara en intressant metod att utveckla i en sektor där traditionell strejk är svåranvänt som stridsåtgärd.
Denna kamp är inte bara beundransvärd – den är direkt nödvändig. Frågan är vad som sker nu: Får vi en fackföreningsrörelse mer på tå eller kommer det fortsätta tas självständiga initiativ, med kanske kraftfullare åtgärder som strejk, maskningsaktioner och blockader? Klart står är att förändring är möjlig men det kommer kräva uppkavlade ärmar och kamp underifrån – och vi är många som är beredda att ställa oss solidariska med denna kamp!
