Kommer du ihåg Kenneth Goldsmith? En av förespråkarna för ”okreativt skrivande”? Okreativt skrivande är, till skillnad från exempelvis kurser i kreativt skrivande, ett fantastiskt sätt att utvecklas som skribent. Det är enkelt också. Ta bara en text av din favoritförfattare och skriv av den. Låt dig inte ”inspireras” utan gör en exakt kopia. Håll gärna på ett tag. Fem, sex timmar brukar vara lagom.
Men Kenneth Goldsmith vill inte bara att vi ska vara okreativa. Han vill att vi ska ha tråkigt också. Goldsmith som är professor på University of Pennsylvania erbjuder numera en kurs i att ”slösa tid på internet”. Som om det skulle vara svårt, kanske du tänker. Vi slösar ju massor av tid på Facebook, i chattar, på söta-katt-filmer, på Flashback, på Instagram, på till synes meningslösa Reddit-poster och på att leta efter saker vi snabbt glömmer bort medan vi letar efter dem och mer eller mindre slumpmässigt hittar andra saker som verkar intressantare ett kort tag innan vi hittar något nytt ”spännande” och så vidare.
Goldsmith menar dock att den här tiden egentligen inte är bortkastad. Att den skulle kunna användas, eller snarare att resultatet av den skulle kunna användas, till en massa saker. Vi skulle exempelvis kunna göra poesi av våra chattloggar, en självbiografi av endast vår aktivitet på Facebook eller en fantastisk roman helt baserad på våra twitterflöden.
Målet med kursen är att lära sig att avskaffa dödtid och tristess. Varje minut du tror att du slösar, varje minut du tror att du har tråkigt, är i själva verket en källa till (jag drar mig för att skriva detta) konst. Eller, egentligen precis vad du vill använda det till. Goldsmith vill av-stigmatisera fenomenet slösurfande. Om vi i stället börjar kalla det exempelvis diktning eller författande kommer det att bli socialt accepterat.
Ett annat mål med kursen är att undersöka hur våra sinnen fungerar när vi klickar oss helt planlöst genom nätet. Att sitta framför datorn och göra ingenting på en massa olika sätt samtidigt liknar enligt Goldsmith det tillstånd av omedvetenhet som surrealisterna försökte uppnå. Under gynnsamma förhållanden skulle ett tillstånd av total distraktion kunna uppstå, alltså ganska precis vad varenda chef och lärare i välden försöker få sina anställda och elever att inte hamna i. Ja, förutom Kenneth Goldsmith då. Eller ”distraktion är det nya koncentration” som han själv uttrycker det.
Själva kursen går ut på att studenterna stirrar på sina skärmar i timmar. Det är förbjudet att kommunicera med läraren eller andra studenter på andra sätt än via sociala medier.
Goldsmiths egen insats verkar vara att lägga upp länkar till filosofer och författare som problematiserat tristess, som exempelvis Guy Debord, Mary Kelly, Trin Minh-ha, Stuart Hall, Sianne Ngai och Siegfried Kracauer. Kursen är dessutom obligatorisk för dem som studerar engelska på University of Pennsylvania.
Vad som än händer kommer Goldsmiths studenter att ha fina meritlistor att visa upp. 20 poäng okreativt skrivande, 20 poäng slösa tid på internet. En examen byggt kring att ha tittat på söta katter på Youtube. Smaka på den arbetslinjen!