– Jag går i gång på historier jag hört. När allt på ytan är bra, när folk är som alla andra och det inte finns några konstigheter som är påtagliga. Men där det döljer sig något annat.
Med sina böcker vill Carin Gerhardsen väcka frågor om ensamhet, förtryck och utsatthet. Inom genren Nordic Noir finns det plats för mycket funderingar kring svärta och personers inre. Och det säljer. Hon är liksom flera av sina kollegor utgiven långt utanför Europas gränser. Kineser, japaner, indier och ryssar följer med på Stockholms bakgator för att leta lik och mördare. Västerländsk kultur lockar. Vi svenskar tycks sprida en svårflirtad kyla och ett kallhamrat mörker omkring oss, med våra smarta men emotionellt begränsade snutar som jobbar hårt men inte har någon riktig tur på det privata planet.
Carin Gerhardsen är från början utbildad matematiker. Hon inledde sitt yrkesliv som framgångsrik IT-konsult och var bland annat med och utvecklade GSM-telefoner. Men att berätta historier var något som lockade. Det mynnade ut i den filosofiska idéromanen På flykt från tiden, som kom ut 1992.
– Den handlade om en man som får svårt att hantera livet efter att han under fyra år hållits som gisslan i krigets Beirut. Boken fick bra recensioner, men den sålde inget vidare.
Som de flesta författare märkte hon att det var svårt att livnära sig på att skriva böcker. Efter den diskreta debuten lyfte hon blicken och gjorde en 16 år lång marknadsanalys. Om man vill skriva säljande, hur gör man? Med en pappa som var domare och en uppväxt kryddad av anknytning till rättsväsendet förstod hon att hon hade ingredienser till en ny bok nära sig. Brott. Spänning. Vardagsnära. Underifrån. Igenkänningsfaktor. Träningen i matematiskt tänkande borde även kunna passa för en deckare, tänkte hon.
Och uppenbarligen hade hon rätt. Hennes skrivande är lönsamt. Matematiken har gått ihop även i plånboken. Men hon ser ganska krasst på sina skapandetalanger.
– Jag kallar mig problemlösningsorienterad. Jag tittade på den danska serien Mordkommissionen och tänkte att en så pass bra historia vill jag också skapa. Knepet är att man måste fånga läsaren direkt och hålla den kvar till sista sidan.
Det är alltså inte bara tur att Carin Gerhardsens författarskap är lyckat. Hon är en strateg. En smart matematiker med skrivklåda. Ganska snart hade hon skapat ett gäng fiktiva poliser och en polisstation i Hammarby. Ett antal människor hon mött genom åren kopplades ihop med händelser som satt sig fast i hennes minne. Tagna ur hennes vardag, på olika sätt. Hon vill skriva brett så att alla ska på något vis kunna känna igen sig. Även namnet, ”Hammarbyserien”, är valt med omtanke, eftersom hon tycker att det har en alldeles speciell attraktionskraft.
Även om hon i dag inte nämner några litterära förebilder är det lätt att associera till pionjärerna inom den svenska deckarlitteraturen, Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Under åren 1965–1975 skrev de tio böcker i serien om Martin Beck. De var nog de första i genren att analysera de utmaningar som ett modernt samhälle står inför, ur perspektivet hos de människor som hamnat utanför i moderniseringsprocessen. Sjöwall/Wahlöö var samhällskritiska och hade en politisk ambition att visa upp det som inte fungerar. Mycket har förändrats sedan dess, men grundfrågeställningarna är fortfarande aktuella.
Carin Gerhardsen kallar sig inte politisk. Men eftersom det ofta är de redan utsatta som drabbas av brott ser hon det som ganska naturligt att det är där hon gräver.
– En viktig detalj här är faktiskt språket. Det har jag fått beröm för. En journalist jämförde mitt språk med Jonas Jonassons i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det är jag stolt över. Men jag tycker det är viktigt att hålla ett litterärt språk. Det ska vara mjukt och följsamt.
Hennes bästa arbetsredskap är annars verkligheten. Hon håller koll på spännande gamla fall hon läst om. Scrollar runt på Flashback, läser gamla nyheter, spekulerar. Till exempel är en del av intrigen i Tjockare än vatten baserad på de kattmord som figurerade i pressen för ett par år sedan.
Kritiker av deckargenren säger att den är fixerad av att beskriva grova brott mot kvinnor. Det har även skrivits om Carin Gerhardsen att hennes blick framför allt riktar sig mot utsatta kvinnor och barn. Själv förnekar hon att det skulle vara så.
– Jag är intresserad av alla. Det är bara att kolla i böckerna, männen är lika ofta med.
Men kanske blir hennes betraktelse av kvinnorna mer djupgående; i alla fall är det främst dem jag tar med mig från läsningen. Även berättelserna om barn är gripande. Carin Gerhardsen antar ofta barnets röst. Maskrosbarnet som får hitta sätt att överleva när tillvaron hårdnar.
– Barn är spännande. Och historierna får en extra dimension när man skriver om de försvarslösa.
Men mest handlar Nordic Noir om poliser. Utan hjältegloria löser de sina brott, i medgång och i motgång. För Carin Gerhardsen är det viktigt att de ska kännas allmängiltiga och mångfasetterade. De tar tag i vad de för dagen har på skrivbordet och gör det bästa möjliga av det. Ibland går det bra, ibland inte.
Om det är någon typ av brott hon undviker så är det den organiserade brottsligheten och våld i hemmet. Det är helt enkelt inte tillräckligt spännande. Däremot vill hon åt den enskilda människans bevekelsegrunder.
– Det finns ju helt olika människotyper, även inom syskonskaror. Vissa tillåter sig att ge upp medan andra kämpar på. Jag vill undersöka hur vi förvaltar våra liv, helt enkelt. Det är omöjligt att dra alla nordiska kriminalromaner över en kam, men de bästa nordiska deckarförfattarna har en psykologisk skärpa som går utöver det mesta.
– Dessutom är inslaget av socialrealism något som utmärker den svenska deckaren. Och miljöerna förstås, som rimligen framstår som väldigt exotiska för en läsare utanför Norden. Jag tror att människor runt om i världen har uppfattningen att Sverige är en idyll utan våld och elände, och det blir då än mer kittlande när de upptäcker att även det här landet har en smutsig baksida.
Ja, hur kommer det sig egentligen att Nordic Noir lockar så många människor utanför Sverige? Cristoffer Carlsson, författare och kriminolog, tror att det har att göra med flera saker.
– Dels är de nordiska länderna uppbyggda som välfärdsstater. ”The Nordic Welfare State” är till och med ett internationellt begrepp. Och jag tror att berättelser om brott som utspelar sig där blottar sprickorna i välfärdsfasaden på ett väldigt effektivt sätt, och det är intressant att läsa om. När människor med så jämförelsevis stabila och bra omständigheter ändå begår brott, vilket de ju gör, det vet vi ju, så ligger det ofta intressanta händelseförlopp i bakgrunden.
– Dels tror jag också att den nordiska brottsberättelsen står sig väldigt bra internationellt. Vi som skriver om brott i dag gör det mot bakgrund av författare som Sjöwall/Wahlöö, Maria Lang, Stieg Trenter, med flera – författare som skrev rasande bra.
Men själva begreppet Nordic Noir tycker Christoffer Carlsson är problematiskt.
Han säger att i förhållande till utlandet verkar det ibland som att en berättelse bara behöver vara en deckare och komma från Norden för att innefattas i genren.
– I det avseendet skriver exempelvis Emelie Schepp och Jens Lapidus i exakt samma genre, fastän de i praktiken skriver oerhört olika. Själv kommer jag från en tradition med fokus på noir, där författare som Dashiell Hammett, Raymond Chandler och James Ellroy är typexempel.
Exakt vad noir är tål att diskuteras, menar Christoffer Carlsson. Men kännetecknande för genren är huvudkaraktärer som rör sig på andra sidan lagen. Bovar och banditer, eller korrupta tjänstepersoner som poliser eller åklagare. Berättelserna utspelar sig i det konventionella samhällets marginaler, är laddade med samhällskritik och låter huvudkaraktärernas sexualitet och våldsanvändning bli centrala medel för att driva själva handlingen framåt.
Om så är fallet är det ganska mycket av den nordiska brottslitteraturen som inte är särskilt mycket noir. Samtidigt förändras genrer och bestämningar kontinuerligt, i takt med tid och mode. Ingenting är hugget i sten.
– Och det kanske är tur det. Inte minst för alla litterära agenter, utomnordiska förlag och nordiska författare, inklusive jag själv, som rider på vågen.
Lisa Muhr, ungdomsbibliotekarie på Upplands Bro bibliotek, berättar att det är stor efterfrågan på de nordiska deckarna.
– Vi har alltid kö på de senaste titlarna. Och generellt håller de nordiska deckare en hög kvalitet. De är välskrivna och genomarbetade. Författarna har gjort en hel del research. Det tror jag kan bygga på en slags tradition som går tillbaka till Sjöwall/Wahlöös deckare, som gav en realistisk bild av polisarbete samtidigt som de skildrade samhället i stort och behandlade sina karaktärer på båda sidor om lagen på ett respektfullt och mänskligt sätt.
– Något jag gillar och som jag tror blir lite exotiskt utomlands är ett slags karghet i både språk och miljöer i många nordiska deckare. Korta meningar, korta kapitel och en journalistisk stil i berättandet skapar ett driv och en trovärdighet som matchar skildringar av ofta ganska brutala brott. Samtidigt tycker jag ofta att det finns ett stort intresse för vad som ligger bakom brottet och problematisera det.
Att Nordic Noir är stort även på andra sidan jorden är ingenting Anna Frankl, litterär agent på Nordin Agency, tycker är konstigt. Förutom att det står för en litterär kvalitet som befintliga deckare innan inte i lika hög grad varit förknippade med, så handlar det helt enkelt om en vanlig, mänsklig nyfikenhet för det okända.
– Vi vågar pusha osynliga gränser mer. Saker uttrycks här som de kanske aldrig förut läst i litteratur. Känslor som är allmängiltiga, tankar som alla delar men som av kulturella orsaker inte uttalats högt. Människor som tillåts vara komplexa. Det kan nog ses som lite kittlande.
Internationell försäljning av svensk litteratur har ökat drastiskt de senaste åren. Det är dock några vita fläckar kvar på exportkartan. Till exempel Afrika och arabvärlden.
– Det är ett helt annat affärssystem därborta. En censur att ta hänsyn till. Helt enkelt lite svårare att ta sig in på marknaden.
– Men en av våra medarbetare var nyligen i Abu Dhabi. Jag tror vi sålde in tio svenska författare, säger Anna Frankl.
Och en gissning är att Carin Gerhardsson och hennes kollegor framöver fortsätter att överraska med exotiskt blodiga nordiska mordhistorier på ännu fler språk.
