”AFA tar avstånd från våld”

Strategival i kampen mot nazister har varit på tapeten under våren. Vänsterns analyser går ut på att våld mot fascister bara fungerar kortsiktigt, som ett akut självförsvar. Liberalerna hävdar att man aldrig får möta fascisternas våld genom att slå tillbaka, eftersom man då är en lika god kålsupare, samtidigt som det talas flitigt om att ordningsmakten måste ta i med hårdhandskarna mot extremhögern. Här visar sig en paradox i liberalernas argumen­tation, menar veckans debattörer.

Ska nazismen slås ned med våld? Ja, om du frågar liberalerna. Nej, svarar den antifascistiska vänstern.

Det kanske låter egendomligt med tanke på att den tidigare gruppen allt oftare går till hårt angrepp mot just våldsanvändning mot nazister. Men att så är fallet är enkelt att belägga.

Låt poliserna ta hand om nazisterna! Det föreslog högermannen Johan Hakelius i Aftonbladet den 17 mars. Demonstrationer och andra massmobiliseringar underkändes. De riskerar att flytta politiken från en ”tråkig mitt­fåra av utredningar, voteringar och kompromisser” ut på gatan. Och på gatan kan nazisternas slagstyrka ge dem opropertioneligt mycket makt. I stället kan fascimen hanteras genom statligt våldsutövande.

Denna tilltro till våld återfinns inte inom till exempel Antifascistisk aktion, AFA. Det antifascistiska nätverket är inte helt lätt att få grepp om. Men deras offentliga publiceringar vittnar om att de försöker analysera nazismen som ett samhällsfenomen, inte som en ren våldsrörelse. 

Detta understryks av forskaren Jan Jämte och hans avhandling Antirasismens många ansikten, den till i dag enda större vetenskapliga studien av AFA och den moderna antifascistiska rörelsen. (Avhandlingen behandlades i en essä i Arbetaren nummer 5/2014, redaktionens anmärkning.) 

I avhandlingen beskrivs hur man inom den antifascistiska rörelsen uppfann teorier för att sätta 1990-talets framväxande fascism i förhållande till utvecklingen i stort. De pekar på hur extremhögern finner sin näring i ett klassamhälle som innefattar rangordning av människor efter klass, kön, etnicitet och sexualitet. Och med den analysen kan inte vänsterns våldskapacitet ses som en långsiktig lösning: antifascism är bara självförsvar.

Liberalerna går efter andra deviser. De hävdar att man aldrig får möta fascisternas våld genom att slå tillbaka – då är man en lika god kålsupare. Men samtidigt talas det flitigt om att ordningsmakten måste ta i med hårdhandskarna mot extremhögern. Här visar sig en paradox. Vänsterns analyser går ut på att våldet mot fascisterna bara fungerar kortsiktigt, som ett akut självförsvar. Men för att helt undanröja fascismen krävs organisering mot klassklyftor, ojämlikhet och rasism. Liberalerna pratar inte om självförsvar (kanske för att de inte blir angripna?), men de ropar efter polis. För dem är (det statliga) våldet svaret.

Hur ska nazismen stoppas? Det frågan har ställts bland annat i Svt Debatt den 13 mars. Men först om positionerna tydliggörs blir frågan givande. Debatten fördjupas: AFA träder fram som våldets främsta kritiker! Och ihåligheterna i liberalers argument avslöjas.