En världsunik arbetarlitteratur

Böcker
Arbetarförfattaren Moa Martinson (1890–1964) debuterade 1933 med Kvinnor och äppelträd.
Foto: Erik Conard/Scanpix

”Jag menar med arbetare de ickeexisterande som kräver sin identitet.” 

Med detta citat av Ivar Lo-Johansson inleder Magnus Nilsson sin bok Literature and Class – Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature.

Nilsson är professor i litteraturvetenskap och forskar främst på svensk arbetarlitteratur och sambanden mellan klass, klasskamp och litteratur. För att anknyta till Ivar Lo-citatet behandlar boken hur klass skrivs fram i svensk (och, som referens, västtysk) litteratur. Inte bara hur klass gestaltas, utan skrivs fram: hur man i litteratur kulturellt producerar klass. Klass förstått inte bara som en objektivt storhet av våra intressen, ägande eller icke-ägande av kapital, utan också klass som hur vi identifierar oss som en del av en klass (eller inte). Annorlunda uttryckt: uppfattar vi våra gemensamma intressen (av högre lön, bättre arbetsmiljö, ökad bemanning) som just gemensamma intressen?

Nilsson djupdyker framförallt i delar av Folke Fridells, Kristian Lundbergs och Göran Palms författarskap och jämför med verk av Günter Wallraff och Max von der Grün. Jämförelsen visar likheter, som arbetarförfattarnas marxistiska förståelse av arbetet, där arbetarens och kapitalistens relation främst är en ekonomiskt, strukturell relation (vilket, menar jag, ofta krockar med litterära konventioner där konflikter ges psykologiska förklaringar). Och jämförelsen visar på olikheter, som hur man förhåller sig till tidigare litteratur inom samma tradition och till den litterära offentligheten.

De svenska författarna har gång på gång förklarat att arbetarlitteraturen måste förnyas, och delvis tillskrivit den tidigare litteraturen mer negativa egenskaper än berättigat. Det är naturligtvis sant att en samtida arbetarlitteratur måste vara just samtida. Men att poängtera det känns nästan som öppet mål. Det är tacksamt att proklamera sig som banbrytare. Det är sexigare än att sätta in sig själv i en tradition. Men när det gäller arbetarlitteratur finns bägge möjligheterna. Från den tidiga kampdikten till den proletära uppväxtromanen, över rapportböckerna till dagens klasskildringar (med stort fokus på arbetsplatsen) går det en klar röd tråd: förnyelsen ingår i traditionen. Antagligen just för att klassamhället förändras, men består.

Som svensk läsare är det lätt att ta arbetarlitteratur för given, den kanske är kontroversiell, föråldrad eller upphöjd, men den finns. Nilsson visar att den svenska arbetarlitteraturen är världs­unik. Ingen annanstans har arbetarlitteraturen samma starka ställning. Ett exempel: i början av 1960-talet fanns det bara tre prominenta västtyska författare med arbetarklassbakgrund (och jag som tycker vår litteratur är medelklassdominerad!). Under samma period hade vi till exempel Eyvind Johnson, Moa Martinson, Sara Lidman, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson och Vilhelm Moberg. En av anledningarna härtill kan vara den svenska borgerliga litteraturens generella uselhet. Arbetarlitteratur hade helt enkelt lättare att ta sig in i den litterära offentligheten, i brist på konkurrens.

Vad som är arbetarlitteratur är lika mycket en fråga om vad som tolkas som arbetarlitteratur: uppfattar ”vanliga” läsare, litteraturvetare och kritiker klassperspektivet? I dag befinner vi oss i början eller mitten av en ny våg av arbetarlitteratur. Det påverkar mottagandet. Det påverkar viljan att skriva, och definiera det man skriver, som arbetarlitteratur.

Nilsson menar att litteratur har en förmåga till uppdatering, undersökning, som gör den till ett avantgarde i den samtida klasspolitiken. Jag tror han har rätt, att diskutera klass, visa klass, skapa klass, är lättare i litteraturen än i andra fält. För att citera Åsa Linderborg i näthatsdebatten: arbetarklassen, allt mer socialt frustrerad, saknar representation i det offentliga samtalet.

Hur tala om klass? Talar vi om hur arbetsplatsolyckor, stress, lön, hur sexism och klass samverkar? Talar vi genom undersökningar, modernistisk lyrik eller romaner? Teater som Hopsnackat, serier och musikaler som Pigan?

För en författare betyder det att gå in på detaljnivå: det enstaka ordet. Vilka ord använder vi för att beskriva ett yrke? Piga eller lokalvårdare, operatör eller maskinslav? Möjligheterna är i det närmaste obegränsade, det skrivs om klass på jävligt många sätt, men hur skriver man bäst om klass? Nilssons läsvärda bok gör en klokare, bland annat därför att den visar på möjligheter, och för att den inte ger ett enkelt svar. Men ett är tydligt: arbetarlitteratur är det nygamla svarta, eller röda.