Heidegger för nybörjare

Kultur
Martin Heidegger lyfter fram det konstiga i det vanliga och det vanliga i det konstiga.
Foto: TT

Någonting viktigt har glömts bort. Enligt filosofen Martin Heidegger har västvärlden sedan den tidiga antiken glömt bort frågan om varats mening. När vi frågar efter vad saker och ting är så döljer vi att vi inte ens vet vad ”är” är för någonting, det vill säga vad det innebär att vara. Inte länge till, sade Heidegger och skrev sitt storverk Vara och tid (1927), nu i nyöversättning av Jim Jakobsson.

Hur tar man itu med frågan efter varats mening? Jo, genom att titta på den varelse som ställer frågan. Heidegger gör en djupt originell analys av människan och hennes erfarenhet av att existera med andra i en värld. Vardagligheten är det som intresserar Heidegger. Vi har att göra med motsatsen till biografierna om stora personligheters spektakulära livsöden. Vara och tid kunde beskrivas som en abstrakt biografi över den genomsnittliga vardagsmänniskan.

För en komplett förståelse av människan räcker det enligt Heidegger inte med naturvetenskapernas och psykologins sanningar. Inte heller räcker det om vi kompletterar med moralfrågor. Det nya område som Heidegger öppnar upp är en beskrivning av människans existens i termer av egentlighet och oegentlighet. En oegentlig existens är upptagen med omvärldens växlingar och kallprat medan den egentliga existensen ser sin egen situation i vitögat. Vi är egentliga när vi erkänner våra verkliga möjligheter. Ur denna syn på människan springer den filosofiska existentialism som några decennier senare gjordes berömd av Jean-Paul Sartre och ytterligare några decennier senare parodierades i Woody Allens filmer.

Heidegger menar att den vanliga uppdelningen mellan subjekt och objekt inte kännetecknar vårt mest grundläggande sätt att vara i världen. Vi är inte i första hand ett isolerat subjekt som måste skapa en relation till yttervärlden. Tvärtom är vi kastade in i en värld som vi redan är praktiskt involverade i innan vi ens hunnit fundera på saken. 

I första hand möter vi inte ting som sinnesintryck i medvetandet utan som don eller redskap som vi automatiskt använder och förlitar oss på. Världen består av saker som är till hands. Det gäller inte bara direkta verktyg som en hammare utan också golvet, våra egna inälvor, solen, rulltrappan och elnätet, det vill säga allt som i tysthet måste göra sitt för att jag ska kunna göra mitt. Vi är inkastade i en värld där funktionen föregår bilden. Om jag vill förstå en hammare ska jag inte stirra på den utan jag ska använda den. När jag hamrar är hammaren osynlig och bara om den går sönder träder den fram som ett ting med bestämda egenskaper. Det är först då donen upphör att fungera som vi får syn på dem och börjar analysera dem. 

Vi befinner oss inte bara i en värld av don utan också i en värld av andra människor som vi identifierar oss med. Vanligtvis är vi som man är, och vi säger och gör sådant som man säger och gör. Ingen tar ansvar för dessa åsikter och handlingar som är allas och ingens. Detta anonyma ”man” kallar Heidegger för mannet (das Man). Mannet är aldrig en enskild person utan snarare en spöklik närvaro som inte syns men ändå styr över oss. Mannet vet allting på förhand och låter sig aldrig överraskas av något. Vi kastas in i världen och virvlar in i mannets oegentlighet.

I oegentligheten ser vi bara delar av vår tillvaro men när vi omfamnar den i sin helhet uppstår egentlighet, och en port till egentligheten finns i ångesten. Heidegger menar att vi alltid befinner oss i någon stämning, och vi möter alltid världen filtrerad genom den stämning vi råkar vara i. Må det vara eufori, förtvivlan eller grå tristess. Men varför har ångesten en sådan särställning bland våra stämningar? Heidegger betonar skillnaden mellan rädsla och ångest. Rädsla är alltid rädsla för något. Den håller kvar vår uppmärksamhet på omvärlden. Ångesten däremot kännetecknas av att den saknar föremål. Rädslan manar oss att fly från det som skrämmer men i ångesten finns det ingenstans att ta vägen eftersom det som skrämmer är existensen själv, med dess möjligheter och dödlighet. Ångesten drar bort världen från oss och vi blir utelämnade åt oss själva.

Utöver de nämnda exemplen innehåller Vara och tid en stor uppsättning begrepp som fångar aspekter av den vardagliga existensen, både som egentlig och oegentlig. Nya tankar kräver nya ord och därför har Heidegger skapat sina egna. Det gör boken svår men det är också belönande eftersom tanken får gå oförutsägbara vägar. Vara och tid behandlar ämnen som alla känner igen sig i, men efter avslutad läsning tvivlar jag på att någon längre känner igen sig själv. Boken tar sig an människan i hennes vardag, det mest välbekanta som finns, och behandlar henne som en främling. Heidegger lyfter fram det konstiga i det vanliga och det komplicerade i det självklara. Är inte just det filosofins främsta uppgift?